Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

barbiekollektion_001

Har hittat bilder på vad som måste ha varit min första klädkollektion. Förstås åt barbiedockorna. Den är baserad på gamla, trasiga strumpor, och jag har ett vagt minne av då jag gick omkring i huset och frågade av familjen om de hade sådana som de kunde skänka. (Pappa gav mig de vita med röda och mörkblå ränder — jackpot!) Tog verkligen det här med ”kroppsstrumpa” till en ny nivå, eller hur?

Minns också att jag var mäkta stolt över mina kreationer. Så pass att jag ställde upp mina modeller för fotosession. (Vilket kanske är helt vanligt i dag, men då var det ANALOGA BILDER som KOSTADE PENGAR som var det enda alternativet.)

barbiekollektion_002

Passade på att slänga med lite akrobatik också, för det där att kunna gå ner i spagat drömde av någon orsak s.g.s. varje tjej om då på tiden kring skiftet från 80- till 90-tal. (?!)

Det var alltid så här jag föredrog att leka med Barbie, att klä dem och att utvidga deras garderob. Det var bara när kompisar kom på besök som det var roligt att spela upp olika såpoperaliknande scener, när jag var ensam kändes sådant fånigt och tråkigt. Gillade mest att stajla dockorna inför olika evenemang, eller att sy kläder åt dem. På det sättet lekte jag nog rätt flitigt med dem under många år, eller omgav mig med med och dök frekvent in in i deras värld som i stort sett gick ut på att se tilltalande ut, på ett sätt eller annat.

Som vuxen undrar jag förstås hur det påverkat mig och min självbild, kroppsbild, et.c. Det är väl ganska rimligt att förmoda att sådant som en tillbringat mycket och engagerad tid med har haft ett inflytande på en, eller hur? Gott som dåligt.

Nu, när jag tittar på dessa bilder, inser jag t.ex. vilka skrattretande pyttesmå fötter de hade. Att jag aldrig märkt det förr! Alltså, visst visste jag att de var små, men det här är ju löjligt. Tänker att det inte är konstigt att jag som yngre alltid hade för mig att mina fötter såg skitstora ut, i vissa skor rent av enorma. Det är först när jag var kring tjugo som jag började fatta att mina storlek 37:or snarare låg mot det mindre hållet för min längd på 171 cm. Känns inte helt långsökt att Barbie haft ett plastigt finger (eller hel hand, eftersom hennes fingrar inte går att separera) med i spelet där.

Lekte ni med Barbies och dylika dockor (eller för den delen He-Mans och motsvarande) då ni var barn? Vad tror ni, påverkades ni av idealen de var stöpta enligt och förmedlade vidare?

Kommentarer

8 kommentarer

Post a comment
  1. april 1, 2017

    Jag lekte med dockor på samma sätt som dig, dvs klädde av och på dem och pysslade med kläder och sydde egna kreationer 🙂 men de blev inte så fina som dina, wow!

    Jag hade bara en Barbie-docka, men visst också ngt som hette Cindy-docka och var billigare. Och sen när jag började skolan blev ett slags små apdockor som hette Monchichi populära, jag sydde en massa kläder till min Monchichi.

    • april 3, 2017

      Hih, tack så mycket! Jag minns Cindy-dockorna! Tror att den generella uppfattningen i min lågstadieskola var typ att hon var Barbies lillasyster eller kusin eller nåt sånt? Håh, fanns en massa regler om sånt — jag hade t.ex. nån slags Kendocka som hade RIKTIGT HÅR istället för gjutet i plast som Ken egentligen ”skulle” ha. Därför kom vi aldrig på vem han var så jag tror inte att han nånsin fick nåt namn?! Inte så fantasifull lek just där känner jag… 😉

      P.S. Ganska säker på att min kollega har en Monchichi här på jobbet, haha. Ska SÅ sy kläder åt de och klä på den i smyg nångång. 😀

  2. ellenstroemberg #
    april 2, 2017

    Lekte nog en hel del med Barbie men jag är osäker på hur mycket de faktiskt på påverkade mig. Säkert undermedvetet så klart, men jag kan minnas en slags så-här-ser-ju-ingen-ut-attityd gentemot dem både från mig och mina vänner och vuxna runt omkring. Inte som att Barbies kropp problematiserades heller, men att det ändå var tydligt att det inte ens var ett ideal. Snarare att dockan hade misslyckats i att efterlikna människan, aldrig att människan skulle efterlikna dockan (och då så klart misslyckas). Typ som Ronaldo-statyn, hehe. Minns också en frustration över hur dåligt kläder satt på dem, att skorna jämt ramlade av, att hon var så stel och att Barbie hade en allt igenom _oduglig_ kropp. Men som sagt, säkert ligger Barbie bakom nån av mina kroppsnojor, utan att jag vet om det.

    • april 3, 2017

      Argh den där frustrationen, herregud ja, den hade jag lyckats glömma! Har också glömt hur attityden var gentemot hennes kropp, antar att det inte var direkt främmande för mig att den var orealistisk, men samtidigt motsvarade den ju ett tydligt dåtida ideal och att det var där som dess styrka låg, att den inte var för oss vanliga dödliga liksom och därför något att eftersträva. Typ? När jag nådde den åldern att jag slutade leka med Barbie så hade t.ex. Baywatch-idealet med Pamela frickin’ Anderson som galjonsfigur äntrat tvrutorna och berättat att Såhär Ser En Riktig Kvinna Ut, och… det var ju inte JÄTTELÅNGT ifrån Barbie, alltså. Men det är svårt att veta helt säkert hur mycket en påverkats såklart.

      Haha Ronaldostatyn! Har skrattat så åt den floppen, som den där Jesusmålningen för några år sen.

  3. april 6, 2017

    Mina föräldrar tvärvägrade Barbie och vi hade Waldorfdockor i stället 🙂 Kan inte säga hur det påverkat mig, men kan åtminstone konstatera att jag överlag haft mindre utseendestress än många andra. Vilket förstås inte betyder att jag inte haft det alls.

    • april 8, 2017

      Intressant! Och alltså vad spännande det där att dockorna inte har ansiktsdrag för att främja barnens fantasi et.c. men AAHHHH va läskiga!! 😀 Fast antar att det är sånt barn vänjer sig vid snabbt.

      • april 9, 2017

        Lustigt, jag har aldrig sett det som läskigt. Jag menar – de hade ju ansiktsuttryck ändå, helt beroende på vad jag just då kände 🙂 Men jag var säkert ett välindoktrinerat litet Waldorfbarn, föredrog (och föredrar) vaxkritor framom tuschpennor också.

        • april 10, 2017

          Va häftigt med ansiktsuttrycken! 🙂 Tycker i och för sig själv att många dockor är obehagliga och gjorde det som barn också, så är knappast nån riktigt pålitlig bedömare av vad som är och inte är läskigt i dockvärlden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Basic HTML is allowed. Your email address will not be published.

Subscribe to this comment feed via RSS