Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

I går tänkte jag, som många andra, mycket på de tvångsdeporterade flyktingarnas arma öde. Att föreställa sig hur det skulle kännas att själv vara i den situationen är såklart omöjligt, och då jag försöker kommer oövervinnligheten snabbt emot. Tänk er desperationen, bedrövelsen, hopplösheten. Redan den som vi, trygga skyddade människor, klarar av att föreställa oss är nästan olidlig. Klarade bara av någon sekund åt gången innan jag kände mig endera kräk-, gråt-, skrik-, eller slå-sönder-saker-färdig. Raviner och Marianergravar öppnar sig framför en. Perspektivet är svindlande.

Tänkte på att vad vi än genomgår i våra liv just nu, vilka problem vi än tvingas konfrontera med men helst skulle vilja rymma ifrån, så hade det kunnat vara värre. Vi hade under gårdagskvällen kunnat bli tvångsdeporterade tillbaka till det land vi försökt fly ifrån. Vi hade kunnat tvingas återvända till den verklighet där våld, tortyr och död tillhör vardagen.

Det är så man vill kräkas. (Eller gråta. Eller skrika. Eller slå sönder något.)

Tänker på det som fick mig att gråta för tre år sedan. Hur lite som har förändrats. Samma hopplöshet. Samma bedrövelse. Samma desperation.

Sådant tänkte jag på i går. Hade tänkt vidareutveckla tankarna då jag kom hem från jobbet men istället sjönk jag likväl ner i självömkan (för helt andra saker, uppenbarligen) och kunde inte ta mig upp. Det är något GAAANSKA ironiskt med den grejen, jag inser det. Försökte tänka på att jag har det ganska bra, att det kunde vara värre, men liksom det var tillräckligt illa ändå. Vilket egentligen bara ännu mer framhäver hur otänkbart överjävligt det kan bli. Fy fan för livet alltså, vilken orättvis satans skitstövel det kan vara.

Slängde mig i sängen med Netflix och alla kläder på tidigt på kvällen, uppskattningsvis nångång runt åttatiden, vaknade klockan elva och hann bara tänka att jag borde stiga upp, sen somnade jag om igen och vaknade inte förrän fyra på natten. Steg upp, åt knäckebröd, borstade tänderna, böt om till pyjamas, gick och lade mig igen. Tyckte trots detta sömnfrosseri att det var svinjobbigt att stiga upp i morse. Misstänker att jag kan ha haft ett visst behov av att sova en aning.

Och ja. Här är det så. I detta land kan jag sova. I detta land kan jag mestadels lita på att en rejäl natts sömn får mina bekymmer att kännas lite mindre oövervinnerliga nästa dag. Här behöver jag inte varje dag och natt vara rädd för att dö eller för att andra ska dö. Som sagt — det hade kunnat vara värre.

Kommentarer

Inga kommentarer ännu.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Basic HTML is allowed. Your email address will not be published.

Subscribe to this comment feed via RSS