Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

I huvudet har jag påbörjat detta inlägg så många gånger, på olika sätt. Jag vet ännu inte hur jag ska göra, vad jag ska säga, men det som känns mest rimligt är att börja där jag är nu: Jag är gravid. Om allt fortsätter likadant som det hittills gjort så blir Alfred och jag föräldrar i höst. Och med det sagt så spolar jag tillbaka en bit.

Jag kände på mig att det var så redan när bara två veckor gått. Det kändes såklart overkligt, det mest troliga var ju att mina aningar skulle visa sig vara hittepå. För hur skulle jag möjligtvis kunna känna av det då redan? Jag har aldrig förut varit gravid så det är inte som att jag hade något att jämföra med. Jag fnös och sköt det åt sidan. Sedan blev det dags för mig att få mens och den kom inte. Jag gjorde ett graviditetstest vars resultat slog luften ur mig och fick mig att känna mig vimmelkantig. Kunde nog inte riktigt ta in det. Fastän jag vet att falska positiva är ovanliga så tänkte jag att det säkert var så, ändå. Två dagar senare gjorde jag ett test till. Ingen tvekan om saken, jag var gravid.

Och då började den riktiga overklighetskänslan.

Kommer att prata mer om den känslan senare, tillsvidare kan jag säga att den inte varit särskilt positiv. Tvärtom har det för min del varit glest med glädjestunderna. Jag trodde att jag skulle vara redo, men har typ 99% av tiden känt mig som det totalt motsatta. Så jag har velat förtränga och glömma, och på det viset har det känts overkligt. De ynka 1%-gångerna då grejer känts okej och nästan hanterbara har även de känts surrealistiska, som att de (eller jag) totalt saknat verklighetsförankring, och sedan har jag vaknat upp i någonting mardrömsaktigt. Det har varit mörkt.

Innan graviditeten, sedan november ungefär, så har jag känt mig hängig p.g.a. vintern. Jag har inte varit deprimerad, men definitivt inte heller på topp. Överlag så har jag också lätt för att få ångest, oavsett årstid, men är förstås mer mottaglig för sådant när jag i grunden är generellt nedstämd, mer eller mindre. Sätt till en rejäl skvätt hormoner hormoner HORMONER i den cocktailen och så har vi i princip en emotionell Molotov.

Samtidigt som situationen varit högst påtaglig — den har förstås gjort sig konstant påmind genom mitt humör, min diet, det faktum att jag slutat röka et.c. — så har jag haft svårt att acceptera vad som är på gång. Jag har inte velat berätta åt någon att jag är gravid, främst för att det brukar förutsättas att det ska göras med glatt humör och den väntande kvinnan ska stråla av änglalik moderskärlek när hon tackar för gratulationerna. Jag känner inte direkt någon sådan ännu. Ibland kan jag känna ett uppspelt pirr då jag tänker på vad som är på gång, men tänker jag på framtiden för mycket (d.v.s. längre än i uppskattningsvis två minuter) så får jag ångest. Så därför har jag dragit mig för att berätta nyheten — jag har helt enkelt inte velat skådespela mer än jag redan gjort. Det har känts som att det varit något allvarligt fel på mig som inte känt så som jag ”borde”, och jag har inte velat bli påmind om det. Att känna mig så har upprört mig.

Det känns egentligen fortfarande otäckt att berätta, men jag har också känt starkare och starkare under de senaste veckorna att jag vill prata om det. Jag måste bara känna efter lite ännu om vad mer jag är okej med att berätta, just nu, innan jag vräker ur mig allt.

Något som är jag vet helt säkert är att jag definitivt vill prata mer om att må psykiskt dåligt under graviditeten, för det känns som att det är ganska tabubelagt. I alla fall kände jag mig själv ganska extrem och därmed avvikande i mina känslor, och förstås gav det mig ingenting annat än ökad ångest. Skäl att ha ångest, trodde jag. Jag ska försöka att inte censurera mig, men jag vill bli redo först, så vi tar det vartefter.

Så, det är vad som är på gång nu då, hur svårfattligt det än varit för mig. Lite börjar det ändå sjunka in, anar jag. Ändå känns det, just nu, då jag tänker på att publicera det här inlägget, som att jag blir osäker. Liksom så här att min spontana magkänsla är att undra om detta faktiskt är helt sant, om det inte bara är något jag drömt ändå. Men det är det förstås inte och jag har ultraljudsbilder to prove it.

Min graviditetsapp säger att fostret just nu är i ungefär samma storlek som en saltgurka. Helt jävla overkligt, det med.

20170411_saltgurka

Kommentarer

13 kommentarer

Post a comment
  1. april 11, 2017

    När jag pratade med en bekant häromveckan som går i barna-skaffan-tankar så sa hon att hon inte alls kan föreställa sig hur det skulle se ut: hon och hennes sambo med ett barn!? Nej nej, helt otänkbart! Men ändå ville en liten del av dem försöka sig på att göra ett barn ändå, fast det så INTE är ”deras stil” att vara föräldrar. Då sa jag det som jag så många gånger tänkt, att när man själv får barn, då får man inte ”ett barn” man får DET barnet. Det barnet som är så himla självklart, det där barnet som inte är som någon annans barn (100 gånger bättre såklart, hehe). Det där barnet som är så självklart så det gör ont. Det barnet som gör att ni kommer tänka ”vad var vi ens före vi fick dig”? Hen kommer bli en så självklar del av Linnea & Alfred teamet. Hoppas det sakta men säkert börjar känner bättre med tiden!

    • april 12, 2017

      Alltså!! Vilken kommentar! Så fantastisk. Den ska jag minnas och försöka tänka på när det känns som mest svårt och tungt. Så fint och klokt tänkt och sagt. Tack Carola!

  2. april 12, 2017

    Wow Linnea! Vad fint! Det kommer bli jättebra tror jag. Alla känslor är okej och rätt. Massa kram ❤

    • april 12, 2017

      Tack så mycket Anna! Blir helt KNÄPP av allt värdefullt stöd jag fått de senaste dagarna. ❤ Kramkram!

  3. Monica #
    april 12, 2017

    Vi känner ju inte varann mer än såhär lite på internet, men vad glad jag blir! ❤ That said, alla känslor får finnas, också de svåra och krångliga, du borde eller måste verkligen inte känna eller uttrycka dig på något visst sätt alls. Saltgurkan, så fint. Det blir bra det här. Många kramar!

    • april 12, 2017

      Tack Monica! Det känns som att jag känner dig bättre än jag gör, jag gillar dig så. Kram! ❤

      • Monica #
        april 12, 2017

        Samat sanat! ❤ Hoppas på livemöte med dig och saltis en dag. Kram!

  4. Maria #
    april 12, 2017

    Blir glad över din graviditet (kan inte hjälpa det) men lessen över det du skriver om hur tabubelagt det känns att prata om psykisk ohälsa under graviditet. Tänk att det ska va såhär år 2017, att vi inte har kommit längre än så. ALLA känslor är riktiga, rätta, sanna och verkliga. Också de svåra och tunga. Tycker du är modig som tar upp det här. Vi måste prata mera om psykisk ohälsa! Jag tänker aldrig sluta tjata om det. Om vi pratar mer om sådana saker som känns svåra så hjälper vi varandra. Och Linnea, gå aldrig på niten att tro på ”glansbilden” av den lyckliga gravida, den saliga modern, den ömma ammande vackra leende mamman som bara känner lycka. Verkligheten är långt ifrån den bilden. Att bli mamma är det mest omvälvande i ens liv, känslorna strittar åt alla håll mest hela tiden, men som du säkert har förstått så är det VÄRT DET!!! Kram till dej, tror på dej! (På er, rättare sagt…)

    • april 12, 2017

      Tack tack tack Maria! Det gör mig så glad att märka den här samma frustrationen i din kommentar som jag också bär på. Att det fortfarande är så här! Det är så himla himla tabubelagt att vara en dålig mamma att många kvinnor antagligen känner sig som en BARA för att de inte vågar riskera stämplas som en — egentligen är de helt vanliga och ”normalbra” mammor. Uff. Fortsätt tjata!

      P.S. Skrev just ett inlägg som råkade tangera det här med att det är värt det och nu blev jag direkt orolig att det skulle verka passiv-aggressivt mot din kommentar som jag läste först efteråt!! Så för säkerhets skull: Det jag tänkte på när jag skrev inlägget var inte alls direkta kommentarer till mig — vad det gäller sådana uppskattar jag uppmuntran och omtanken. Mycket!

      • Maria #
        april 13, 2017

        Ingen fara, kära du! Tänkte faktiskt efteråt att ”varför måste jag slänga ur mej en sån kliché om att det är värt det”?! Gillar verkligen inte klichéer och tycker att det finns alltför många sådana när det gäller graviditeter och modersrollen. Men kände att det jag skrev om känslorna under och efter en graviditet kanske lät liiite för negativt och skrämmande…? Och så är det ju nog också så att även om det är en kliché så ÄR det ju sant, det ÄR ju värt det. Även om man många gånger under både graviditeten och efteråt ifrågasätter det. Ibland har jag tänkt många dystra tankar om att det definitivt inte är värt att må så här dåligt, ångrat mej massor och haft ångest både inför förlossningen och inför föräldraskapet. Tyckt synd om barnet för att det får mig till mamma har jag också gjort. Men på något sätt har jag ändå lyckats skaffa fyra barn, fråga mig inte hur. Även om ångesten har dominerat och en stark känsla av att det här klarar jag aldrig, så har jag klarat det. För mig var värsta tiden den första tiden efter förlossningen. Omställningen blev så stor, och jag tror att jag hade någon form av förlossningsdepression som tyvärr aldrig blev diagnosticerad (delvis pga att jag kände sånt motstånd att prata om mina jobbiga känslor med personalen på rådgivningen, tabubelagt ämne du vet…) Nu är mina barn fyra underbara ungdomar som jag är så otroligt stolt över. Dessutom är jag stolt över mig själv, att jag klarade det, att jag är en bra mamma. Kram till dej, Linnea. Gör inte samma misstag som mig, var öppen med dina känslor, det lönar sig. Och tack än en gång för att du är så öppen om det här, tror det är många som har hjälp av det.!

        • april 14, 2017

          Haha nej, tyckte inte alls att det var en kliché! Allt hänger på sammanhanget, antar jag. 🙂 Och gud nej, så behöver du inte heller känna att du varit för negativ — fattar att känslor inte är konstanta och utöver det så tycker jag också att det är ganska befriande att läsa just om de här skuggsidorna av saken.

          Har oroat mig för det där vilken effekt förlossningen kommer ha på mig, det känns som att det liksom ligger nära till hands att det inte ska gå så himla bra, eheh. Fan vad starkt gjort av dig att ändå kämpa dig igenom det. Tycker det är sorgligt att tänka på att du gjorde det ensam, och önskar innerligt att någon skulle ha märkt eller att samhället hade varit annorlunda så att det hade känts möjligt för dig att berätta om det så att du inte skulle ha behövt kämpa med den skiten ensam, men är också mycket imponerad av att du klarade det. Du kan definitivt vara stolt.

          Det betyder så mycket för mig allt du säger och berättar! Tusen tack och KRAM! ❤

  5. april 15, 2017

    Jag tycker det är bra att du kan skriva om ambivalensen. Jag tänker mig att ju fler som kan skriva om att det inte alltid är rosor (vare sig det gäller graviditet eller mående överlag), desto färre behöver gå och grunna på om det bara är dem det är fel på. Lycka till.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Basic HTML is allowed. Your email address will not be published.

Subscribe to this comment feed via RSS