Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

linneaiitalien

En bokstavlig mini-jag på resa i Italien år 1985.

Är aningen överväldigad av all vänlig och stöttande respons jag har fått för det senaste inlägget. Den hjälper verkligen. Vet att mitt humör och mående likväl kommer att fortsätta pendla av och an, men just nu mår jag bättre och jag ska försöka att inte ta det så hårt när jag krisar igen. Jag känner mig långt ifrån ensam nu.

Dels känns saker mer hanterliga nu för att jag vågat börja berätta och det är skönt att lätta på hjärtat, men också tack vare att ingen hittills har pekat finger och buat. Helt tvärtom har människor istället varit så där härliga och älskvärda som goda människor är när någon visar sig svag, ängslig eller olycklig. Tack för det, det betyder massor.

Särskilt i bloggosfären och sociala medier tror jag att vi kan oroa oss för att saker ska vändas emot oss, sådär som grejer gör på nätet ibland åt de som har otur (i en värld där ingen går säker, vill jag fylla i med filmtrailerröst). Vi ängslar oss för att främlingar ska leta efter fel hos oss att vältra sig i tvärs över hela nätet, och då känns det otryggt att själva servera de felen i en prydlig bajshög på ett smutsigt silverfat. Jag antar att vad jag är rädd för är att när jag berättar vissa grejer, så ska någon säga typ ”Hur skulle du känna om din mamma hade skrivit så om dig?”. (Till min mammas försvar hade jag då sagt att jag vid det skedet var ett foster, inte en person, men ni fattar. Vill inte styras mot att känna mer skuld.)

Många har sagt att det finns inget fel sätt att känna eller må under en graviditet, att alla känslor får finnas. Samma tanke var också vad som fick mig att vilja berätta om mina erfarenheter, men tyvärr sjönk tanken inte in förrän ganska nyligen. Jag hade mycket att smälta innan jag kom så långt, tror jag. Fast jag läst att det såklart är normalt att oro, vilsenhet och splittrade känslor uppstår under en graviditet, så har ingen text sagt svart på vitt att du exempelvis kan känna grav, grav ånger även om du är en sådan som alltid velat ha barn. Eller att i.o.m. den ångern så börjar du ifrågasätta en massiv jävla bit av den framtid du alltid trott att du velat ha, och därmed en minst lika stor bit av dig själv. De har inte heller sagt att du kan känna en djup, djup ångest för att du är så rädd för att du förstört ditt liv genom att bli gravid. Eller att du i nästa sekund då kan må ännu sämre för att du bara tänker på dig själv och knappt känner någonting alls för det där embryot.

Samtidigt som jag har våndats över graviditeten i sig själv och allt vad den medför, så har jag dessutom mått dåligt för att jag mått dåligt. När min barnmorska intygade att vad jag genomgår inte är ovanligt så lättade den ångesten efter ett par dagars betänketid, och istället blev jag arg på att jag inte vetat att det kan vara så här hemskt förut. På att jag inte fattat att det inte alltid är så lätt som ”Javisst var det en omställning men sen tänkte jag på belöningen och då kändes det ändå rätt fast det var tungt”. På att kvinnor fortfarande inte pratar så värst öppet om att en graviditet kan slita på psyket på så många sätt. Tro mig, det är verkligen helt tillräckligt jobbigt att ha ångest för att ens liv kommer förändras för alltid, vi behöver verkligen inte den adderade ångesten utav att det verkar fel att känna den första ångesten.

Alla förstår att en graviditet knappast är som att trippa genom en rosenskimrande saga, men varje berättelse jag läst och hört om jobbiga graviditeter slutar med att det var värt det. Och de måste väl sluta så, (även om jag också oroat mig för att jag ska bli en sådan moder som överger sitt barn,) men just nu, när jag inte ännu är där, så blir jag bara frustrerad på sådana slut. Känner mig otålig på något vis. De sluten känns fel för det jag genomgår just nu. De sluten tar ifrån resten av historien som är just nu. Jag önskar och tror att jag kommer skriva samma sak en dag, och att det slut jag skriver den dagen kommer få allt det jag skriver nu att kännas så mycket mindre så att det är så gott som obetydligt, men just nu så är jag långt därifrån. Jag vill inte avfärda det här helvetet jag stundvis vadat genom med ”det blir värt det”. Det passar inte att knyta ihop det i ett sådant prydligt paket. Det går inte, det här är för spretigt. Det här är plågsamt och fult och jävligt och tydligen alldeles, alldeles vanligt och förekommande och normalt.

Det känns som att de som redan blivit mödrar känner till det här, hur grym en graviditet kan vara. Men jag tänker att de som verkligen borde veta är de som inte ännu blivit men kanske en dag kommer bli.

Det hade besparat mig ett fåtal månaders dubbeldos av ångest i alla fall.

P.S. Vill förresten säga att det är absolut okej att kommentera anonymt här, om någon vill det. Ibland känns det tryggare att berätta saker inkognito och den möjligheten vill jag inte ta ifrån någon.

Kommentarer

10 kommentarer

Post a comment
  1. Trött #
    april 12, 2017

    Hej Linnea. Jag tycker det är bra att du skriver, resonerar och berättar hur det känns. Har två barn och det var alls ingen vals på räkmacka att få huvudet runt detta med moderskap. Speciellt när jag hade önskat mig barn, då kändes skulden över att mycket med konceptet graviditet var så märkligt och främmande liksom ännu värre. Senare förstod jag att det handlade om min identitet, att foga in föräldraskapet i det dom är jag. Dem processen började vid graviditeten och fortsatte, ja inte vet jag hur länge. Tills jag fattade att jag fortfarande är jag, trots att jag är någons mamma.
    Andra gången slapp jag grubbla över hur det skulle bli, eftersom jag redan var mor var det inte en lika enorm omställning. Fysiskt var det vidrigt, dock. Annan historia.
    Med detta sagt är det klart att jag fortfarande dras med föräldraskapets vedermödor. Men jag har anat ett mönster här och har en tro på att det blir folk av dom små trots mig. Det är borde vara okej att säga att man inte gillar allt med föräldraskap fast man önskat sig barn. Tyvärr är det inte alltid det. ”Varför skaffade du barn om du inte vill umgås med dem (dygnet runt med ett jääävla brett flin!!!!?” hänger där i luften så fort man antyder att man fick mer slit och skit än man önskade sig.
    Tillägger ännu att när barnen lagt sig älskar jag dem i bitar. I bitar.

    • april 14, 2017

      ”Tills jag fattade att jag fortfarande är jag, trots att jag är någons mamma.” — det där är guld värt, ska minnas det. Känner mig redan lite vilsen i vem jag är eller kommer att bli hädanefter. Lika mycket guld är också ”Men jag har anat ett mönster här och har en tro på att det blir folk av dom små trots mig”. Betryggande! Så dum den när attityden att som man bäddar får man ligga, det är ju inte som att inte säga upp sig från ett jobb man inte trivs med, liksom. Tack så jättemycket för att du delar med dig. ❤

  2. L #
    april 13, 2017

    Väntar mitt andra barn nu och mår dåligt psykiskt. Tänker på framtiden och ångrar ganska ofta att jag blev gravid på nytt. Oroar mig för hur ja ska orka ta hand om två barn. Orkar knappt med mig själv nu. Är inte heller någon typisk stannarhemmaifleraår mamma. Vill ut och jobba träffa folk och inte känna mig instängd. Kan tillägga att jag aldrig upplevt någon babybubbla heller. Kärleken till barnet har växt fram men är ännu inte fullbordad.

    • april 14, 2017

      Ack så ledsamt, det låter som en sån jävla tung sits du är i. Av vad andra flerbarnsföräldrar berättat så är den inte särskilt ovanlig, jag vet inte om det hjälper att veta och kanske du visste det redan. Den är ju jobbig hur som helst, förstås. Hoppas att du har någon att prata med om hur du mår! Jag vet förstås ingenting om din situation och hur allt ligger till, men du behöver i alla fall inte axla allt ensam. Vet inte vilka alla typer av stöd som går att få, men det finns. Ska själv undersöka om det kanske för min del vore aktuellt med någon typ av psykofarmaka, träffade en läkare i förrgår som intygade att det finns medicin att fås som är säker under graviditeten (även för bebisen, alltså). T.ex. ångestdämpande för att få bukt på oron. Hoppas att livet blir lite lättare för dig snarast möjligast, tack så mycket för att du berättade om hur du har det. ❤

  3. Janika #
    april 13, 2017

    Hurra för dig och tack för att du orkar skriva och berätta! Stor igenkänning här. Allt vad ångest heter fick liksom helt nya proportioner för mig då jag blev gravid. Nog anade jag kanske redan innan jag blev gravid att det kunde bli tungt, men hur ska man nu riktigt veta då det verkar gå så lätt för alla andra. Jag hade så många föreställningar om och förväntningar på mig själv som förälder. Upplagt för kris alltså. Nog sku det ha varit till hjälp om nån bara kunde ha berättat att det är ok att vara olyckligt gravid och att det är ok att sörja sitt forna liv!

    Min ångest låg delvis i hormoner och allt det där som kommer med graviditeten, men min graviditet rev också upp en massa gammalt känslomässigt som var undanstoppat och väl intryckt längst in i det innersta, vilket jag inte alls var förberedd på. Jag visste inte riktigt var jag skulle börja nysta eller OM jag ens skulle göra det. Hade massor med panikångest under graviditeten, ingen som helst kontroll över känslorna och det var inte mycket bättre ställt med den blivande pappan. Två skräckslagna typer med gravidångest, senare nybliven-förälder-ångest, med känslorna helt ur proportion och balans. Och så skammen över allt det jag inte vågade prata om. Kände mig så otillräcklig och arg, frihetsberövad och så en massa skuldkänslor på det.

    Hursomhelst så tar man sig igenom det där tunga, hur jävligt det än verkar i stunden. Och moderskapet fanns nog där. Det kändes lite som att jag låtsades först, tills jag märkte att jag ju egentligen inte behövde göra det. Som Trött skrev tidigare i sin kommentar, man fattar att man fortfarande är sig själv trots att man är någons mamma.

    Otillräcklighetskänslan är kvar, om än hanterbar. Tror att den finns i varje förälder. Och visst, nog är ju känslorna spretiga och riktigt fula ibland, det är ok det också. Jag är så tacksam för att hon finns. Kan inte riktigt minnas hur det var innan, som att hon alltid funnits på nåt sätt. Jag gör mitt allra bästa för att hon ska känna sig älskad. Bra så.

    Jag är säker på att det kommer gå bra för er. Önskar er allt gott!

    • april 14, 2017

      Janika du är så härlig! Det är förstås sorgligt att läsa/höra om att det är så många som känt på liknande vis som jag har, men samtidigt så tröstar det ju något ENORMT. Att veta att jag inte är ensam men också att folk (som du!) är så jävla GODA att de delar med sig om saker som varit svåra. Det uppskattar jag så himla mycket.

      Förstår helt det där att riva upp en massa saker, tycker att ångest verkar ha den tendensen. Kommer nånting fram så ska ALLTING fram, liksom. Obarmhärtigt. Det har varit ganska samma sak här också, och all sån här ”gammal” ångest som jag dragits med en längre tid har besökt mig mer frekvent och varit elakare än den varit på länge. Min barnmorska pratade om det där att nysta, att det kanske inte är att rekommendera att börja gräva i gammalt när en redan är så upp-och-ner av hormonerna och allt annat. Är också rädd för att gå på djupet men ska i terapi nästa vecka och känner också lite frustration över tanken att bara skrapa på ytan. Så meningslöst, liksom. Det är väl nån balans som skulle behövas.

      Hyser inga tvivel om att hon känner sig väldigt väldigt älskad och att du i själva verket har ett överskott av tillräcklighet. Finns så mycket värdefullt i din kommentar som jag vet att jag kommer återkomma till för att få mer trygghet på vägen. Tack tack tack. ❤

  4. Sofia #
    april 15, 2017

    Oj oj oj vad jag känner igen mig. Under min gaviditet var jag ibland så jävla lycklig och ibland så jävla lost. Men för mig kom största chocken när bebis föddes. ”Vem är jag när jag inte längre kan gå ut om kvällarna och lyssna på liveband?” ”Vad har mitt liv för mening annat än att vara mamma?” ”Varför ansvar forever över en annan människa?”
    Hade så otroligt mycket ångest över mitt egna liv. Jag är egoist, men nu kan jag inte vara fullt ut egoist längre. (Alla människor är egoister vill jag ju tillägga). Egoistiskt beslut också att skaffa barn osv. Men det är omvälvande och det är så otroligt tungt emellanåt. Det blir lättare med tiden. Då första chocken lade sig och jag insåg att jag kan fara på liveband, jag kan gå ut och äta middag och jag kan ha riktigt kul fast jag är mamma. För jag är fortfarande jag med samma behov som tidigare bara att det kräver lite mera planering och flexibilitet att hitta på saker.
    Och framförallt när en vän erkände att det var så jävla tungt att tappa sig själv när man blev mamma. Det var det jag behövde höra, en person som berättade sanningen. För det är inte lätt. Men man växer in i det och hittar en egen lösning och en egen fungerande familj. För det är ni som familj som bestämmer vad som funkar i er familj. Strunta i vad alla andra gör och hur de lever sitt familjeliv. Ni bygger er egen familj och den blir precis rätt.

    • april 16, 2017

      Precis den där spontaniteten som hårt begränsas har jag haft väldigt svårt med. Är inte så bra på att planera och är rädd för att jag ska låta lättjan ta över, stanna hemma för att det är enklare än att göra det jag egentligen VILL göra och kanske också BORDE göra för mitt eget välmåendes skull, d.v.s. ta mig ut i världen och leva lite. Hoppas att jag får samma uppvaknande som du, att jag inser att det inte är så omöjligt i alla fall!

      Jag förstår så bra det där att behöva höra någon annan säga att det är tungt. Ibland är det exakt det som behövs, bara någon som fattar och bekräftar att en inte är ensam eller absurd i sina känslor. Tack så mycket för din kommentar. Blir så glad att det ordnade sig med din ångest och att du/ni byggde er egna rätta familj också. ❤

  5. april 21, 2017

    Så himla befriande att läsa detta inlägg och alla kommentarer! Tack!

    Känner så igen mig i allt, identitetsförlusten, spretande känslor, och sen fet ångest som ett tjockt täcke över alltihop.
    Har konstaterat att kärleken till barnet som individ kan existera trots att man inte njuter av hela paketet som ingår när man får barn. Lite som ett kinderägg, chokladen är god men jag skippar gärna omslaget och leksaken som ändå bara kommer att ligga och skräpa. Dessutom kan man kvävas av den där lilla behållaren leksaken är förpackad i, precis som jag ofta känner mig kvävd av min mammaroll.

    Jag försöker ibland trösta mig med att eftersom jag upplever småbarnslivet så slitsamt som jag gör, kanske jag istället kommer att bli en superb tonårsförälder. En som kan relatera jättemycket till barnens pubertetsångest tack vare att min egen ständigt är så närvarande.

    • april 26, 2017

      Tack så mycket! Kan helt förstå det du säger om att bli tonårsförälder, har själv tänkt liknande saker själv också, att den biten kommer jag i alla fall ha koll på (även om även det just nu känns skrämmande, att ansvara för en person så jävla lääänge fy fan). Men sen det här med dregliga opratande bebisar: gulp.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Basic HTML is allowed. Your email address will not be published.

Subscribe to this comment feed via RSS