inte är det vackert inte

20170415

Var med om ett allergiäventyr igår! Kvällen innan sved min nattkräm på hyn, men eftersom jag var för trött och lat för att tänka på det särdeles grundligt så beslöt jag att jag troligtvis bara skrubbat för hårt i för varmt vatten då jag tvättat ansiktet. Själva konceptet allergi känns liksom avlägset för mig, eftersom jag i stort sett är allergifri. Undantagen är att jag någon gång fått nässelutslag av för mycket solljus, samt inte kan använda örhängen med nickel i för länge efter att jag i mina tonår gillade att använda väldigt många billiga ringar som färgade fingrarna gröna efter ett tag. Hade bra smak, som ni hör.

Men i går morse blev det uppenbart att det handlade om överkänslighet när jag var så dum att jag, trots att min hy fortfarande kändes irriterad och flammig, smörjde mitt ansikte med dagkräm av samma märke som nattkrämen, eftersom jag uppenbarligen ansåg det vara ett smart move. 🤔 Jag inbillade mig att ingredienser så som lingonextrakt och rejält med återfuktande grejs skulle ha en lugnande effekt tror jag? Och eh ja, det hade de kanske haft, om det inte var för den lilla grejen att dagkrämen troligtvis innehöll samma kemikalier jag reagerat på i nattkrämen, vilket jag borde ha fattat att var en risk. Den insikten slog mig sedan ganska hastigt NÄR DET BRÄNDE SOM FAN. Tvättade bort resterna av krämen som inte ännu absorberats, men den hettande känslan i kinderna fanns kvar. På kindbenen blev jag rödlilaskiftande och fläckig samtidigt som det sved konstant, så merparten av gårdagen gick åt att försöka lindra detta. Med honung, kokosolja, hydrocortison och aloe vera-gel. I går kväll när jag gick till sängs syntes bara en aningen rödare fläck på kindbenet, men den har inte fastnat på bild.

Förutom att hyn på kindbenen har varit torr och sträv hela dagen hur mycket jag än oljat så var allt frid och fröjd. TRODDE JAG. En stor portion av dagen hann besvärsfritt passera då jag plötsligt märker att de mörkare fläckarna har återvänt! Eftersom jag inte vill smörja med hydrocortison mer än vad som känns som nödvändigt tar jag till aloe vera-gelen och duttar på en klick, och det börjar direkt svida som att en pissmyra attackerat mig. Gaah. Sköljde bort och valde kokosolja istället. Hade tidigare under dagen handlat macadamianötsolja eftersom jag läst på nätet att den ska vara bra, också, så nu har jag varvat de två oljorna i princip hela dagen. Fortfarande strävt, fortfarande rodnat.

Min kompis Karin (som borde blogga oftare) sa att hon fick liknande problem när hon var ungefär lika långt i sin graviditet som jag är i min nu. (Är det nån annan som märkt av hudbesvär kring fjärde månaden?) Sen läste jag på Best Face Forward om hyperpigmentering som gravida kvinnor är särskilt utsatta för så nu är jag förstås orolig att mina röda fläckar bara är förtecknet för något sådant. Jag menar, det låter onekligen som något jag drabbas av. Kommer alltså undvika solen mer än vanligt i sommar. Minns att min kompis Anna (som inte bloggar alls just nu, men borde) en gång på den gamla svenska communityn Helgon hade skrivit ”Jag är ett lik jag gillar estetik” som kommentar till sin stil (det fanns ett sådant fält att fylla i, alltså), och det här brukar jag ibland upprepa likt ett mantra i huvudet då jag tycker att jag ser blek ut och försöker bli okej med att jag aldrig kommer orka bli solbränd heller. Det är så förbannat tråkigt att sola och dessutom är det varmt och svettigt och bländar så att det gör ont i hela huvudet.

En annan negativt laddad sak folk inte pratar så mycket om angående graviditet är förresten den här konstanta känslan av att en gradvist men ostoppbart håller på att förfulas till något stöpt i Loch Ness-odjurets avbild. Kanske är jag extra fåfäng men jag mår mest bara dåligt av att se och tänka på hur kroppen förändras, det är liksom inte på ett sånt där vackert fertilitetsgudinnesätt alls som en gärna vill föreställa sig. Än så länge ser jag istället ut som att jag typ förfaller? Vissnar snarare än blomstrar. Ofta då jag ser mig själv i spegeln tycker jag att jag ser så förbannat sliten ut helt plötsligt, och fan, då har jag inte ens några intensiva sömnlösa småbarnsår bakom mig ännu. Gulp. Går omkring och känner mig allt mer ständigt ful, märker jag — inte alltid, men ofta — och vill gärna hålla mig i skuggorna.

Att klippa pannlugg var för den delen en urusel idé för den här tidpunkten, tänkte att något seminytt skulle få mig att känna mig lite piffigare samt att det skulle vara bra att jag hade lite mer att gömma mig bakom, men istället utlöste det en enorm kris eftersom jag påmindes om att mitt hår och mitt ansikte är det dummaste som finns och att jag inte passar i några frisyrer alls med min naturliga textur. Har bittert ångrat att jag tog till saxen, vilket jag gjort förr, men inte när jag varit så här hormonstinn. Denna gång drömde jag mardrömmar om det en hel natt och följande dag kände jag seriöst tårar tränga på när jag tänkte på det för mycket. Så jävla töntigt. Hjälper inte heller att en del av vikten jag gått upp har satt sig i ansiktet och jag känner ibland inte igen mig själv, det känns som att jag ser fel ut. Samma gäller förstås för magen, som än så länge ser mindre ut som bulle-i-ugnen och mer som överjäst-pösig-degklump. Jag har lugnat ner mig sen den värsta hårkrisen, tack och lov, även om jag ännu är mestadels djupt skeptisk till luggen, ibland mindre. Den funkar bättre när resten av håret är i hästsvans eller knut så det är i alla fall skönt, att ha ett säkrare alternativ, som dessutom är ganska bekvämt.

Hur som helst, adderat till denna kropps- och hårvånda kom då det här med utslagen i ansiktet, och summa summarum ville jag under gårdagen helst av allt bara gömma mig i ett klocktorn någonstans. Där jag rättmätigt hör hemma.

Kul med graviditet!!

Annonser