Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

20170419_morgon.jpg

Inledde gårdagen med att gråta. Eller, egentligen inledde jag gårdagen med att vakna efter runt fyra timmars sömn och inte kunna somna om. Några timmar senare grät jag över hur trött jag var strax innan jag sprang till psykologen för den första träffen och anlände således tårögd, rödsprängd och gråtsvullen. (Foreshadowing.) Kände mig ändå hoppfull, trots (eller kanske tack vare) hur dagen börjat. Som att allt bara kunde bli bättre. Att få prata av sig åt en person som är proffs på att lyssna på personer som pratar av sig var dessutom tämligen efterlängtat vid det skedet.

Det har varit onödigt mycket strul med min terapitid, ser ni. Försökte skriva ut hela historien men den blev sjukt långrandig. Tålamodsprövande att gå igenom, urtråkig att höra/läsa om. Hur som helst så inkluderar den min egna missbedömning av mitt psykiska mående och ett samtal till en vikarierande finskspråkig barnmorska med medföljande språkmur. Missförstånden har avlöst varandra. Trodde t.ex. att jag förra onsdagen skulle i terapi men icke, det var en läkare jag träffade. Min förfrågan om att få en tidigare tid för att prata om mina mentala bekymmer hade misstolkats som att jag verkligen verkligen verkligen ville göra min gynekologiska undersökning så snabbt som möjligt. För, ni vet, det är så många som längtar efter sånt och tycker att det är mycket akut att den görs.

Så i går träffade jag äntligen en psykolog och jag känner mig besviken. Missnöjd, men det låter så argt och jag orkar inte vara arg. Hade inte förväntat mig mirakel, men nog att min generella känsla efteråt skulle vara aningen mer positiv. Tyckte inte att jag blev förstådd angående en del saker, trots mina ansträngningar. Känner att det smakar lite ödets ironi det där, att känna mig oförstådd och som att jag inte blir hörd är det absolut värsta jag vet. Det är för hastigt att säga att terapin inte funkar efter bara en träff, men fan, det är inget kul alls att lämna en terapisession och ha ännu fler saker som inte blivit som de skulle att gräma sig över. Grät förstås en del där under tiden, så på det viset var det såklart terapeutiskt i dubbel bemärkelse, att lätta på trycket… men sen när jag kom ut därifrån kändes det så hopplöst att jag bara stod och lät tårarna rinna ute på parkeringen en stund. Fast jag inte hade världens bästa fiilis så var jag också besviken över att nästa träff blev först om två veckor istället för en, p.g.a. semester. Känns som att jag lever i ett ändlöst oflyt, i en evig motvind. Kände mig villrådig och hjälplös, visste inte vad jag skulle ta mig till. Sen tog jag några djupa andetag och gick till jobbet, klockan var nio. Grät ännu mer på kontoret. Såatt… ingen superb start på gårdagen inte, men den blev bättre sen.

I morse vaknade jag mer utvilad men också med huvudvärk. Den blev värre med tiden så jag klarade bara av att jobba halva dagen. Selma har problem med att urinera så jag oroar mig förstås för det, blir det inte bättre under dagens lopp så får jag boka veterinärtid. Hon har inte ett totalt urinstopp, som är jättefarligt för katter, men det kan i värsta fall bli. Trots att det är med bultande huvud så är det skönt att vara hemma så jag kan hålla henne under uppsyn. Tack och lov verkar hon i övrigt frisk och glad. Kan inte ens tänka på vad jag gör om något händer med Selma, känner gråten tränga på direkt. Klarar det gör jag inte.

Nä, det blev inte direkt ett feel good-inlägg det här. Mår ändå mycket bättre nu än jag gjorde under gårdagens morgon/förmiddag, men det tär på krafterna att ha ett huvud som försöker tortera en till döds. Har gjort sovrummet till min och Selmas sjukstuga för dagen, så jag ska följa kattens exempel och försöka tupplura mig förbi resten av den här mördarhuvudsfasen. Snipp snapp snooze.

Kommentarer

10 kommentarer

Post a comment
  1. Pernilla #
    april 20, 2017

    Men urk och blä att du ska må sådär. Annat kan man inte säga. Av personlig erfarenhet så vet jag att dom nätterna när man sover sådär lite så gör att man mår extremt psykiskt dåligt följande dagar. Det är liksom dagar som är så bedrövliga att det inte är någon vits att tänka en enda tanke, för det leder bara till bedrövelse. Men det är ju omöjligt att sluta tänka, så vad gör man liksom? Man bara uthärdar och hoppas på att nästa dag ska bli bättre. Sköt om dig!

    • april 21, 2017

      Tack Pernilla! Och ja precis, känner också igen det där med bedrövelseeffekten från trötthet. Ibland finns det bara inte utrymme för att sömnen ska skita på sig. En usel natt eller flera halvdåliga nätter på raden kan verkligen få bägaren att rinna över, särskilt när den redan är fylld med så mycket annat bajs.

  2. april 20, 2017

    Frivilliga styrkekramar fina du!

  3. karin.t #
    april 20, 2017

    Jag skickar tuuusn kramar till dig nu!

  4. Maria #
    april 21, 2017

    Men usch… Vet hur jobbigt det är att söka hjälp och hur mycket energi det tar att ladda upp inför ett första möte med en ny psykolog / terapeut. Får ont i magen av att höra hur jobbigt det blev för dej. Hoppas verkligen att du hittar styrkan att gå vidare, eventuellt kräva att få byta psykolog. Det är ju väldigt viktigt att man funkar ihop, personkemimässigt så att säga. Men vet av egen erfarenhet att det är jobbigt att kämpa för att få rätt vård då man mår dåligt psykiskt. Man borde få ett ombud, som första åtgärd då man söker hjälp. Någon som skulle se till att man får den hjälp man behöver. För det orkar man inte alltid själv. En bra psykolog är guld. Håller tummarna för dej! Kram.

    • april 21, 2017

      Tack så mycket, du är så snäll! Jag gillade ändå psykologen, men jag är inte så säker på att vi kommunicerar så värst bra… men det får visa sig längre fram. Försöker att tänka lite tålmodigt men för ett par dagar sedan, strax efter mötet, så var nog tålmodig långt ifrån hur jag kände mig. Det där med ombud är verkligen ingen dålig idé. Att hålla i trådarna kan vara så himla utmattande att det är lättare att bara släppa dem. Kram!

  5. L #
    april 25, 2017

    Ja, det här var igen ett så berörande inlägg att jag var tvungen att låta det ruva ett par dar innan jag kom hit tillbaka för att skriva att dina inlägg verkligen är så himla fina och de berör många. Tänker att det kanske värmer, när det är svårt. Jobbigheter på jobbigheter, alltså! Varför måste man t.ex. bli missförstådd på det där sättet? Och psykologer: ibland bara sådana besvikelser!

    • april 26, 2017

      Ahh tack så mycket. ❤ Det värmer definitivt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Basic HTML is allowed. Your email address will not be published.

Subscribe to this comment feed via RSS