något att se fram emot

sapmi1984

På bilden var jag på mitt första besök till det nordliga område som jag försöker lära mig att komma ihåg att kalla Sápmi eller Sameland, utav respekt för ursprungsbefolkningen. (Tänker ibland på att det är knäppt hur lite jag vet om samisk kultur. Pinsamt och klandervärt, och då menar jag inte bara för min egna personliga del, men också sådär överlag för hela landet. Har ofta känt mig förbisedd som tillhörande den finlandssvenska minoriteten men hallååå va.) Besöket torde ha varit under hösten 1984 och jag var då inte ännu ett helt år gammal ens, så jag är alltså det tjockkindade paketet på pappas rygg.

Jag minns såklart inte just den resan till Äkäslompolo men jag minns andra som följde under barndomen. De långa bilresorna som kändes som att de varade i hundra timmar. Att vi brukade korsa gränsen vid Torneå-Haparanda och köra en bit längs med Torneälven på den svenska sidan innan vi vände österut igen. Vyer från vandringarna, porlande bäckar i skogar och fuktiga spångar över myrar. Den torrknastriga, gråbleka skogen bakom stugan. De oskygga ekorrarna och den illgröna laven i tallarna. Vi åkte aldrig under vintern, jag har aldrig sett Ylläsfjället i snö, men vi åkte om höstarna för att fjällvandra i ruskan. En gång åkte vi redan i slutet av juni då mamma fyller år och den sista kvällen anlände myggorna, utsvultna och blodtörstiga och i miljarder. Det var också den gången jag senast var där, året var 1996. Vi bodde alltid i samma stuga, Lill-Panda (det finns också en Stor-Panda), och den stugan ska jag återbesöka senare i vår med Alfred. Wohoo! Det ska bli så härligt.

Planen är tillbringa några dagar där uppe i norr och fördriva tiden med att leva stugliv, vandra som två hurtbullar (eller som två mer vanliga bullar, beroende på eventuell inverkan på min fysiska kapacitet från bullen-i-ugnen), se renar, mata lavskrikor, och — i alla fall för min del — ta massor av fotografier. Ladda min telefon med en ljudbok så att jag säkert har en godnattsaga varje kväll att somna till och sedan sova som en stock efter all frisk luft. Varje dag packa ryggsäcken med smöggisar och kaffetermos (och frukt och vatten, ja ja) och ta matpaus någonstans på en halvobekväm stubbe eller sten, men ändå tycka att det känns som himmelriket att sätta sig ner. Alltsammans är väldigt efterlängtat och jag är mycket peppad. Ser så fram emot det!

Annonser