Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

image201705160026

Här sitter jag och matchar sänglampan. Kände mig fånig i morse då jag tog på mig den gula tröjan, för mina naglar råkade också vara i ungefär exakt samma nyans. Precis nyss hittade jag också min gula ring i nattduksbordslådan så tog på mig den också för att känna mig ännu fjompigare. Använde den i helgen men tror att den gav mig ett litet kliande nickelutslag. Inte jätteöverraskande, den kostade en euro på loppis.

Halva dagen har jag fantiserat om endera gulmålade dörrar eller gulmålade trägolv. Totaldille.

Det blev tyst längre än tänkt här på bloggen, men på Kulturvis skrev jag i går ner några tankar om Familjen Kaos-föreställningen på Wasa Teater. Efter föreställningen hade vi blivit hungriga så vi gick till Bistro Ernst på en lyxsmörgås och det var ett samtal där med en bekant som satte igång någon slags tanketråd som jag inte ännu hunnit spinna till slut, men den handlar om Jantelagen, individualismen och samhällets förfall.

Det här blir antagligen råddigt, men ändå: Jag brukar med jämna mellanrum försvara Jantelagen och det är inte så ofta jag får medhåll, hehe. Det ligger ju i tiden att kritisera den och skylla mycket olycka och feghet på den. I en tid då var och en är själv bäste dräng upphöjt till sjuttioelva, så hänger ens framgång så mycket på att våga tro på sig själv, och i en sådan verklighet är förstås Jantelagen en vedervärdig motståndare så då blir det mycket ”krossa Jantelagen”-inspiscitat som sprids på Pinterest. Jag är ganska trött på den typen av peppsnack för SNAAARK uttjatat, och så tycker jag att det är så himla förenklat att bara säga att den är uteslutande bra/dålig. Men hur som helst, vart jag vill komma med det här är till den individualistiska tendensen. För samtidigt som Jante får sig regelbundna kängor och alla uppmuntras satsa på sig själva och förverkliga sig själva, så tycks ju den klara samhällstrenden vara att vi blir allt mer individualistiska. Och vad Jantelagen för fram är ju (dels) att vi ska minnas att vi alla är jämlika på det sättet att varken du eller jag är bättre än varandra, och rent av att vi bär ett eget ansvar för att inte låta oss skena iväg och tro att vi förtjänar saker mycket mer än andra. Så ligger det då inte GANSKA i den individualistiska tiden att hacka på Jantelagen? Jag menar, går inte de två sakerna ändå rätt bra hand i hand? Så att summa summarum, av alla saker vi kan kritisera och klandra här i samhället för dess förfall så ligger nog Jantelagen ganska jäkla långt ner på min lista i alla fall.

Senare sökte vi oss vidare på Carlas födelsedagskalas där vi hade så roligt att vi stannade tills småtimmarna och följande dag kände jag mig sjukt bakfull. Jag hade alltså druckit en muminlimsa och en halv kopp kaffe på festen. Såatt… det är tydligen alltid en dålig idé att blanda drycker, borde ha vetat. 🙄

Fick också mina första blommor på morsdagen. Hade berättat åt Alfred att i fredags önskade min kollega mig en ”trevlig helg och en sån där halvmorsdag”, och i söndags gav han mig en bukett gula nejlikor som ännu var i knoppstadiet, ”så där halvt”.

Vi var på det andra ultraljudet i går och under det första tyckte jag att fostret såg ungefär ut som en utomjording-Jörn Donner-hybrid, vilket förstås var dels oroväckande och samtidigt skrattretande. Nu såg fostret mer ut som en riktig bebis men som jag redan beklagade mig åt Ellen så är jag inte helt övertygad om att det var en särdeles bra utveckling i.o.m. att det påminde mig om hur jag känner inför den sortens miniatyrmänniskor. Hatar nämligen 1) dregel, 2) snor, 3) matklott kring munnen, 4) bebislukt (bajs eller inte) och 5) folk som inte kan uttrycka sig tillräckligt tydligt för att jag ska förstå dem. INGEN JÄTTEBRA KOMBO.

Det är bara fortfarande så helabsurt och svårt att fatta att det är på riktigt, eller andra gånger att acceptera att det är det. Har inte skrivit om ångesten och jobbigheten på en lång stund för det blev i längden något utmattande att prata om det, men det har fortfarande varit upp-och-ner nu som då. Bättre än innan, för det mesta, men finns nog några rejält avgrundsdjupa dalar där ändå. En klart positiv utveckling är i alla fall att jag, hur lite jag än gillar och är intresserad av bebisar, blir mer och mer orolig för att förlora just denna. Det är någonting som är nytt för mig, att oro kan föra med sig lättnad.

Och angående gårdagens ultraljud så tydde det på att allt var finemang. Vi ville inte ta reda på könet (nåja, könsorganet) och jag var lite nervös för att vi skulle se i misstag, men ugnsbullen samarbetade och lät inte ens proffset få en skymt. Om hen alls brås på mig så är det dessvärre ganska troligt att det var sista gången hen gjorde som jag/vi ville, men det var ju snällt att vi åtminstone fick ta del av den upplevelsen en gång. Ska minnas den med ömhet.

Kommentarer

10 kommentarer

Post a comment
  1. maj 16, 2017

    Ja alltså sjukt bra poänger kring jante! Jag tror ändå majoriteten ofta känner att de inte kan eller får och därför tycker jag jante har en bra poäng, men visst lever vi i ett galet individualistiskt samhälle. Jag är ju definitivt en produkt av min tid (eller egentligen tror jag att jag ändå skulle vara så här, nu bara accentueras det). Men jag predikar att alla ska förverkliga sig själva och våga göra sin egen grej, men det håller jag också fast vid. För mig betyder det ändå inte att alla ska sluta jobba och bli heltidskonstnärer, utan snarare att en ska låta en själv skapa – om en vill. För nån kan skapandet handla om att hålla på och fixa bilar, för en annan kan det vara musik. Jag ser det mest som ett sätt att leva (och överleva) och också nånting som inte heller alltid behöver vara en prestation, fastän jag själv ibland kan vara och är väldigt prestationsinriktad. Nåja, nu känns det mest som om att jag försvarar jantelagen och det gör jag väl, men tycker precis som du att det kan gå till överdrift.

    • maj 17, 2017

      Haha nej men jag fattar vad du menar, tyckte inte att det lät som ett Janteförsvarstal! Tycker inte heller att ALLT med den är bra, men tycker det är totaltossigt att påstå att allt med den är DÅLIGT, så som det tycks vara populärt att göra numera. Liksom bara för att den kallas ”lag” så betyder det ju inte att den seriöst antyder på en Universal Regel som vi endera ska skriva in eller stryka ur facit. Den handlar ju om kultur! Om människor! Som är olika, precis som du säger. 🙂

  2. Johanna #
    maj 16, 2017

    Om den där inte jättebra kombon kan jag skriva under på alla och dessutom gillar jag väldigt mycket att sova vilket ju inte alltid går så bra ihop med barn. Fick barn här i febuari och kan trösta dig med att det inte är lika jobbigt då det gäller ens egen unge. Då det gäller andras ungar gäller samma regler ännu 🙂

    • maj 17, 2017

      😀 Så det FINNS både en sanning och en plussida i uttrycket ”mina barn och andras ungar”. Tack och lov!! Seriöst, det är faktiskt en tröstande tanke. Tack!

      • Johanna #
        maj 18, 2017

        Bra det tröstar och jo jag tycker det finns en sanning i det, i alla fall för mig. Jag gillar ju min egen lillapa men är inte mer förtjust i andras bebisar än jag var tidigare.

        • maj 18, 2017

          Ett sånt scenario vore jag helt okej med!

  3. maj 17, 2017

    Alltså, jag håller med om dina funderingar kring jante. Också färgen gul gillar jag starkt. More yellow to the people!

    • maj 18, 2017

      Tack och understödes! Gult is the new black. 🙂

  4. maj 17, 2017

    För mig är jantelagen något man projicerar på andra. Alltså lagen om vad andra får göra och inte göra (och därför är det bara usch och blä för mig som är en frihetsälskande typ).
    Att förverkliga sig själv är en helt annan diskussion enligt mig och alltså inte motsatsen till jante. Är så trött på att de stöts och nöts mot varandra. Att vara anti-jante blir på ett sätt som att anamma den, det är fortfarande en publiksport. Jag känner just nu att jag bara vill ha tid för mig själv så att jag kan höra min egen röst. Är det ett ställningstagande mot jante från min sida? Ponera att jag inte ens vet att den finns och bara går omkring och gör som jag känner för? Är det individualistiskt hemskt? Om jag tar strid mot jante och gör det till en personlig grej då är det lite unket nog. Bara ventilerar mina tankar här nu.

    • maj 18, 2017

      Alltså hahaa blev så glad åt det där du sa, ”Att vara anti-jante blir på ett sätt som att anamma den, det är fortfarande en publiksport”. Och gudars ja, svåra frågor. Tycker bara att folk oftast verkar använda anti-Jante-attityden som en ursäkt för att slippa vara ödmjuka. Och det har jag bara inget till övers för, tycker skrytsamma personer är motbjudande och jag kan inte ta dem på allvar (sen är det ju en annan sak att vara stolt över sig själv, förstås, det är ett uppblåst ego jag inte kan med), men det tror jag att i grund och botten handlar mer om personlighetskrock än att jag är ~för(störd av) Jante~ eller whatever. Äsch ja, krångligt att definiera. Helt klart ett komplext ämne!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Basic HTML is allowed. Your email address will not be published.

Subscribe to this comment feed via RSS