m.v.h., mina döende hjärnceller

20170605_morrn

Tider min kropp gärna vaknar: Exempelvis kring klockan 01:00, 02:00, 04:00 och 07:00.
Tider min kropp inte gärna vaknar: Klockan 8:10, 8:20, 8:30 eller 8:40.
Inte heller cirka fem minuter mellan nämnda klockslag när mitt sekundäralarm ringde.

En kvart före arbetsdagens början väckte Alfred mig och jag tvingades inse att uppvaknandet verkligen inte gick att skjuta på längre. Jag minns seriöst inte när jag sist kände att jag pressat tillräckligt med sömn ur en natt. Nä huhhu hörni. Blir det inte semester snart? *

Något annat som gör mig seriöst urtrött, utöver den extraboostade insomnian, är alla som skrockar att jag ska ”passa på att sova för det är sista chansen nu”. Vill slita av dem huvudet och skrika ner i deras halsar att jag inte sovit på femton år och höra orden eka inuti deras organ medan jag går iväg och tupplurar i tre år. Okej, medger att det där kan ha gått för långt, ingen måste dö. Jag lät mina hormoner styra. Däremot vill jag gärna tupplura men är osäker på att det är möjligt så länge endera jag eller något annat på hela planeten är vid liv, vet ni? Hur som helst, ni fattar: Frustrationen.

* Svar: Ja! Det blir det! Redan nästa vecka tar jag ett par dagar ledigt, åker norrut tur-retur, sen återvänder jag till jobbet, jobbar några veckor, far på semester och sen på (gulp) mammaledigt. OCH DÅ SOVER JAG INTE PÅ FLERA MÅNADER. 🙂 🙂 🙂

Fast med lite tur blir det ändå inte en sån stor omställning eller chock för mig när sömnen fortsätter vara svårfångad, liksom. Barnmorskan förde också fram samma tanke helt självmant, och hennes ord känns mer pålitligt än mina döende hjärncellers. Försöker se det som att jag just nu hårdtränar inför kommande maraton. Ser därför förstås också mycket fram emot denna förlängda sömnlöshet, precis sådär som fullt friska människor med en iiinte-aaalls-självplågeri-artad längtan efter maratonlöpning gör!!

Annonser