Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

20170610_buskage

Jag får många frågor om hur jag mår nu för tiden och svaret är ständigt i sakta mak på bättringsvägen, även om jag ingalunda ännu är helt befriad från plötsliga panikslängar. Tycker fortfarande att bebisar är generellt obehagliga och ifrågasätter ibland vad i helvete jag har ställt till med, dras liksom med den paranoida misstanken att jag bara trodde att jag ville ha barn men det var innan jag tänkt igenom det ordentligt och tillräckligt, men så… tja, här är vi nu. Graviditetsveckan är den 25:e och magen går inte att dölja längre och jag känner mig oftast till och med okej med det, även om jag också blivit nojig att fostret ska vara en jättemutant och således är jag numera mer flitig med att bildgoogla ”gravid vecka X” för att jämföra. De senaste två, tre veckorna ungefär så har magen typ poff-at upp som en blåsfisk och Alfred gick rakt in i den när han skulle gå förbi mig för några dagar sen. Fostret (eller kanske det klassas som en bebis nu?) är i samma storlek som en präriehund, säger min app. Det låter ju förvisso gulligt men jag råkar tyvärr veta att bebisar vanligtvis inte har päls varken när de föds eller vid ett senare skede, så den vetskapen tar ner mig på jorden igen.

Kan inte påstå att jag direkt längtar efter vad hela den här graviditeten ska resultera i (läs: avkomma, föräldraskap), men visst ser jag fram emot det allt mer ofta. Inte känns det ännu riktigt verkligt, för den delen, men det börjar snigla sig mot något område som i alla fall kan klassas som någorlunda rimligt. Vi har hittat ett par namnalternativ som vi åtminstone än så länge tycker att känns bra. Det faller sig mer och mer naturligt att ta en miniperson till i beaktande då vi planerar för framtiden. Emellanåt känns denna gravida tillvaro faktiskt så normal att jag glömmer hur det ligger till, men då brukar bullen göra sig påmind genom att sparka omkring sig i ugnen. Ännu har jag inte hunnit börja injicera heroin och röka opium under de perioder jag glömt att jag är på smällen, alltså. Hi-five, bullen! (Fast sen när du blivit lite äldre och flyttat ut ur livmodern får du faktiskt lägga av med att vara en sån partypooper. MAMMA BEHÖVER FÅ VILA UT LITE IBLAND. *kul mamm*)

I dag kom ett lass med bebisgrejer från min syster i Umeå som mina föräldrar hälsat på över helgen, och jag som tidigare känt skräck blandat med äckel för bebissaker samt ett starkt behov av att skjuta sådant ifrån mig både bildligt och bokstavligt, märkte att jag nu tyckte det var spännande att se allt vad hon skickat. Vände och vred på påsar packade med storlekssorterade (!!) kläder för att granska färger och mönster, satte ihop ett babygym (något som katterna uppskattade) bara för att jag var nyfiken på hur det såg ut, och sånt.

Så kanske är det därför det börjar kännas mer okej att tala om hur det varit som värst. Jag har inte kommit över allt av det, men jag har tagit mig förbi det mörkaste avgrundsdjupet. Egentligen har jag ju i flera månader velat säga precis hur det varit men jag gång på gång mesat ur, inte kunnat beskriva eller förklara, känt att det vore förhastat och rent av dumdristigt. Men ändå känner jag att det är en del saker som jag skulle vilja få ur mig, vrida dem ur mig som att jag vore en blöt disktrasa, och de skulle rinna ner i vasken och jag skulle hänga på tryggt avstånd över kranen och vinka farväl medan de försvann ner i glömskans mörker. Så det ska jag försöka göra snart, men inte just ikväll. Ikväll, d.v.s. nu, så ska jag gå och lägga mig.

Äh ja, det där är väl helt onödigt att skriva ner, egentligen. Känns som att någon gammal lågstadiekompis borde harklande dyka upp här för att deklarera att ”Har man sagt A får man säga B”, men jag vill bara börja på med att förbereda mig själv en aning. Kan gott behöva lite uppvärmning, känns läskigt att bara hux flux göra något som man en längre tid avsiktligen försökt hålla sig ifrån. Hmm, varifrån känner jag igen detta? 🤔 Åh nämen jag vet, ifrån att skaffa barn va. 😌

Kommentarer

10 kommentarer

Post a comment
  1. juni 12, 2017

    Det känns allt mer galet att vi inte träffats på evigheter nu. Samtidigt är jag lite rädd att skrämma dig med den skrikande, bajsande och dreglande babyn. Som vi förstås tycker är sötast i hela världen. Men jag fattar ju (nästan) att det är för att vi är hans föräldrar. 😉 Jag tyckte också att det var kring vecka 25 som magen poppade ut ordentligt. Den blev plötsligt mycket tydligt en gravidmage. Känner även igen det där bildgooglandet och kunde också ”glömma” att jag var gravid, det slog mig dock med jämna mellanrum med ett ”herregud jag är graviiiid”. Typ de två första månaderna med barnet kunde jag drabbas av samma typ av ”glömska”, men nu börjar Maximilian vara en alltmer självklar person i min tillvaro. He tar se.

    Har för övrigt för mig att man kan tala om foster ändra fram till förlossningen.

    • juni 12, 2017

      😀 Gillar att höra om andra blivande och nya föräldrar som inte ”vant” sig direkt. Det är så mycket mer än att bara lära sig hur man håller i en bebis som man måste vänja sig med, och på sistone har jag hört om ganska många som definitivt inte hann bli vana med tanken & ansvaret & hela det rubbet under väntetiden. Skönt! Känner mindre press då.

  2. Marina #
    juni 12, 2017

    Hög igenkänningsfaktor här. Och då är jag inte ens gravid, jag försöker ”bara” ta beslutet att kanske, eventuellt försöka bli gravid. Jag skulle så gärna vara en av dedär kvinnorna som har ett okomplicerat förhållande till föräldraskap och bebisar. Inte blir det ju bättre heller av att min sambo är minst lika osäker som mej och dessutom inte gillar barn före de har blivit i den åldern att de kan diskutera och uppföra sig som folk (han skulle ha varit en utmärkt överklass far i 1800-talets England). Tack för att du pratar så öppet om dina upplevelser, det hjälper många!

    • juni 12, 2017

      Haha kan helt klart relatera till din sambo, och till det du känner också. Hade alltid tagit för givet att nån mamma-gen skulle aktiveras direkt jag blev gravid, och att den då skulle få mig att känna annorlunda (okomplicerat! precis som du säger) gentemot mitt eget barn/foster. Så där som folk säger att man gör. Men njä… inte var det så enkelt, inte inträffade någon förtrollning. Angstade mycket i början om denna brist på lyckorus och rosa moln. Istället hakade jag upp mig på att om jag beskrev mina känslor så lät det INTE som att det kunde ”vara meningen”. Nu, eftersom jag börjat vänja mig med tanken & situationen & innebörden, så kan jag ta det med lite mer ro och tänka att säkert kommer det än, och visst kommer jag också bli en sån där sabla störande ”mina barn och andras ungar”-skitstövel till förälder. För att bli sådan är ju SÅ något att se fram emot. 😂

      Hur som helst, tack Marina och tack själv för att du delar med dig, det hjälper mig också!

  3. Anonym #
    juni 12, 2017

    Ett av argumenten till varför vi absolut behövde familjerna på BB var att jag var livrädd att vara på tumanhand med någon jag ej känner, dvs bebisen.
    Hög igenkänningsfaktor i det du skriver alltså.

    • juni 12, 2017

      Hade inte tänkt på detta förut men kan absolut förstå, det ÄR ju en främling som gömmer sig där inne. Hoppas ni lärt känna varandra bättre numera! 🙂 Vet förstås inte om det var så här du menade, men för min del så är det till stor del det att jag aldrig vet vad bebisar vill som jag tycker att är jobbigt med dem. Jag fattar att det inte är så himla avancerat eller en sån big deal vad de egentligen tycker & tänker, men det hjälps inte, jag blir bara obekväm ändå av att jag inte vet hur jag ska kommunicera med dem.

  4. Monica #
    juni 12, 2017

    Du skriver så bra. Och bra kommer det att bli, med minipersonen. ❤

  5. juni 13, 2017

    Angående vad bebisar vill etc. så måste ännu tipsa om en bok som jag själv blev tipsad om: Att växa och upptäcka världen (http://www.adlibris.com/fi/sv/bok/vaxa-och-upptacka-varlden-tio-steg-i-barnets-mentala-utveckling-9788799764600) Inte fullt en bruksanvisning ;), men jag tycker det underlättar mycket att läsa om vad som händer med barnet under olika perioder och få tips på vad hen kan gilla just då.

    • juni 14, 2017

      Det låter inte illa alls. Såg att den fanns här på bibban så den ska jag gå och plocka upp nångång. Tack! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Basic HTML is allowed. Your email address will not be published.

Subscribe to this comment feed via RSS