you’ve come a long way, baby

20170610_buskage

Jag får många frågor om hur jag mår nu för tiden och svaret är ständigt i sakta mak på bättringsvägen, även om jag ingalunda ännu är helt befriad från plötsliga panikslängar. Tycker fortfarande att bebisar är generellt obehagliga och ifrågasätter ibland vad i helvete jag har ställt till med, dras liksom med den paranoida misstanken att jag bara trodde att jag ville ha barn men det var innan jag tänkt igenom det ordentligt och tillräckligt, men så… tja, här är vi nu. Graviditetsveckan är den 25:e och magen går inte att dölja längre och jag känner mig oftast till och med okej med det, även om jag också blivit nojig att fostret ska vara en jättemutant och således är jag numera mer flitig med att bildgoogla ”gravid vecka X” för att jämföra. De senaste två, tre veckorna ungefär så har magen typ poff-at upp som en blåsfisk och Alfred gick rakt in i den när han skulle gå förbi mig för några dagar sen. Fostret (eller kanske det klassas som en bebis nu?) är i samma storlek som en präriehund, säger min app. Det låter ju förvisso gulligt men jag råkar tyvärr veta att bebisar vanligtvis inte har päls varken när de föds eller vid ett senare skede, så den vetskapen tar ner mig på jorden igen.

Kan inte påstå att jag direkt längtar efter vad hela den här graviditeten ska resultera i (läs: avkomma, föräldraskap), men visst ser jag fram emot det allt mer ofta. Inte känns det ännu riktigt verkligt, för den delen, men det börjar snigla sig mot något område som i alla fall kan klassas som någorlunda rimligt. Vi har hittat ett par namnalternativ som vi åtminstone än så länge tycker att känns bra. Det faller sig mer och mer naturligt att ta en miniperson till i beaktande då vi planerar för framtiden. Emellanåt känns denna gravida tillvaro faktiskt så normal att jag glömmer hur det ligger till, men då brukar bullen göra sig påmind genom att sparka omkring sig i ugnen. Ännu har jag inte hunnit börja injicera heroin och röka opium under de perioder jag glömt att jag är på smällen, alltså. Hi-five, bullen! (Fast sen när du blivit lite äldre och flyttat ut ur livmodern får du faktiskt lägga av med att vara en sån partypooper. MAMMA BEHÖVER FÅ VILA UT LITE IBLAND. *kul mamm*)

I dag kom ett lass med bebisgrejer från min syster i Umeå som mina föräldrar hälsat på över helgen, och jag som tidigare känt skräck blandat med äckel för bebissaker samt ett starkt behov av att skjuta sådant ifrån mig både bildligt och bokstavligt, märkte att jag nu tyckte det var spännande att se allt vad hon skickat. Vände och vred på påsar packade med storlekssorterade (!!) kläder för att granska färger och mönster, satte ihop ett babygym (något som katterna uppskattade) bara för att jag var nyfiken på hur det såg ut, och sånt.

Så kanske är det därför det börjar kännas mer okej att tala om hur det varit som värst. Jag har inte kommit över allt av det, men jag har tagit mig förbi det mörkaste avgrundsdjupet. Egentligen har jag ju i flera månader velat säga precis hur det varit men jag gång på gång mesat ur, inte kunnat beskriva eller förklara, känt att det vore förhastat och rent av dumdristigt. Men ändå känner jag att det är en del saker som jag skulle vilja få ur mig, vrida dem ur mig som att jag vore en blöt disktrasa, och de skulle rinna ner i vasken och jag skulle hänga på tryggt avstånd över kranen och vinka farväl medan de försvann ner i glömskans mörker. Så det ska jag försöka göra snart, men inte just ikväll. Ikväll, d.v.s. nu, så ska jag gå och lägga mig.

Äh ja, det där är väl helt onödigt att skriva ner, egentligen. Känns som att någon gammal lågstadiekompis borde harklande dyka upp här för att deklarera att ”Har man sagt A får man säga B”, men jag vill bara börja på med att förbereda mig själv en aning. Kan gott behöva lite uppvärmning, känns läskigt att bara hux flux göra något som man en längre tid avsiktligen försökt hålla sig ifrån. Hmm, varifrån känner jag igen detta? 🤔 Åh nämen jag vet, ifrån att skaffa barn va. 😌