Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

”Eismend” tycker jag är det bästa ordet i min dialekt. Det är en ilande bräcklighet i det där i:et, en smärta som gör att rösten så lätt kunde brytas där, tunnas ut, sippra bort, för vem pratar en ensam ändå med, så vad tjänar det egentligen till att uttala hela ordet då. ”Ensam” förmedlar inte alls samma känsla — det låter torrt och susande som en vindpust genom lövverk, när att känna sig ensam egentligen är som att känna sig eismend — som en kall vindil omgiven av fuktig andedräkt.

Det var en massa saker som jag skulle förändra i år. För en gångs skull så hade jag gjort upp något slags nyårslöfte för mig själv, och ett av dem var att jag skulle försöka umgås med folk mer. Jag är i grunden ganska introvert av mig och har helt klart ett starkt behov av tid för mig själv, men jag är ändå en ganska social person som gillar människor. Men särskilt sedan jag började jobba heltid för några år sedan så har det blivit skitjobbigt för mig att hitta ork att umgås. Inne i veckorna är jag alltid så trött efter jobbet att jag oftast känner att jag bara vill hem, och de gånger jag ändå träffat någon efter jobbet en vardagskväll så brukar jag lätt kunna må dåligt efteråt, oroa mig att jag har varit konstig för att jag varit så trött, att jag verkat dryg för att jag varit ofokuserad nån stund eller inte hittat saker att säga, och så vidare. Det händer sig att jag får ångest, helt enkelt, vilket tenderar samlas på hög och höja ribban en gnutta tills nästa gång.

På helgerna, i sin tur, vilar en sådan stor press. Dels ska jag hinna sova ut ordentligt, men också ta itu med allt det jag inte orkar göra inne i veckorna för att jag är så trött. Det är till stor del vardagssysslor här hemma, men ofta också sånt som jag själv vill göra för att jag mår bra av dem, från små saker som att blogga till större grejer som att åka iväg på en ordentlig loppisrunda. Och sen ska jag hinna ha nån slags kvalitetstid med Alfred, när jag är pigg och utvilad och inte lika ocharmig som amöban han dras med inne i veckorna, och så är det förstås också då som jag ska passa på att träffa kompisar om jag någonsin ska hinna med det, för jag vet ju hur trött jag annars är. Det blir en sådan snöbollseffekt av små stressmoment att jag blir knäpp. Addera till det att jag utav den stressen förstås inte kan sova typ alls, och där faller allt. Det snubblar och bryter benen på tröttheten. Jag är i princip aldrig utvilad och orkar aldrig göra en bråkdel av det jag tänkt att jag ska göra. Det känns som att ingenting någonsin går som tänkt. Och jag blir ledsen och frustrerad och sen är det söndag och då börjar snart det där förbittrade helvetet om igen.

Så hur som helst, bland annat därför är jag dålig på att höra av mig åt folk. Men så hade jag bestämt mig för att anstränga mig mer, att bara uthärda att umgås även om det ger mig ångest efteråt, att ta det där steget även om det i stunden känns svårt. Jag skulle hitta på och styra upp saker, jag (eller vi) skulle exempelvis bjuda in folk hit till oss och vi skulle koka ett stort lass pasta och ställa rödvinslådan på köksbänken och göra en tradition av det (köpte t.o.m. en stor kastrull för detta) — jag skulle påbörja ett nytt liv där jag inte alltid går omkring och är rädd för att tränga mig på utan ett där jag istället själv bjuder in och till. Men inget av detta hann jag göra, för istället blev jag gravid. Och fast jag mått fysiskt bra så har jag också varit så jävla trött att jag en tid knappt kunde hålla mig vaken förbi klockan nio på kvällen (istället har jag vaknat tusen gånger under småtimmarna). Jag har känt mig så ful och grotesk att jag inte velat visa mig bland folk. Jag har känt mig tvungen till att hålla mig borta från festliga sammanhang för att klara av att sluta röka, samt känt mig lite vilsen vad det gäller att gå på fest utan att dricka alkohol — särskilt till en början när jag ännu inte ville avslöja för världen att jag var gravid så var det något jag helst undvek. Jag har haft mycket ångest som gjort det svårt för mig att orka med det mesta, och sen har också den ångesten gett mig ytterligare sömnproblem som gjort mig ännu tröttare och oförmögen att göra sånt jag skulle vilja.

Jag har mått så satans dåligt över det här. Det finns fler saker som jag skulle göra annorlunda, jag hade massor med planer för hur 2017 skulle bli mitt år, som bara totalt kollapsat i och med graviditeten. (Ja ja, lätt att vara efterklok.) Jag har panikgråtit så många gånger över hur rädd jag är för att bli ensam — över hur jag vet att jag redan har så lätt för att försumma relationer till mina vänner, och att jag förstår att det hädanefter kommer gå minst tio gånger så lätt att göra precis detsamma. Det känns så helvetes orättvist, att allt jag vill göra ska var så satans svårt för mig att jag inte ens klarar av det, att det konstant ska kännas som att jag stretar på i motvind och uppförsbacke. Jag har känt en sådan tortyrskräck för att betraktas som en sån där kvinna som brukade vara helt kul att ha med på fester men sedan blev gravid och då en tråkig mamma, någon som folk tänker att ”äsch hon ja, hon vill säkert inte hänga med ut längre ändå”. Eller kanske någon som folk inte tänker på alls.

Detta är i själva verket en av de största orsakerna till att jag haft sån ångest över denna graviditet, att det känns som att den saboterar för det liv jag vill leva. Det har gjort mig så ledsen. Jag hade inte förstått att det skulle bli så, inte på det här sättet. Jag hade trott att jag skulle finna mig i det, jag hade föreställt mig att bitarna skulle falla på plats och att jag skulle kunna kompromissa med resten. Istället stal graviditeten faktiskt typ allt. Under månadernas gång har jag ibland sett bilder i flödet ifrån evenemang och sammankomster jag inte känt till, och det har huggit till. Det har bara träffat så rätt i den svagaste punkten, och jag har funderat om det är något fel på mig, oroat mig för att jag ger för lite eller tar för mycket. Jag är t.ex. inte alltid så bra på att småprata på tumis med någon, men i sammanhang där folk talar i grupp så tycker jag att jag kan vara ganska jävla kul faktiskt och jag tycker att jag bidrar med mycket då. Skojar och får folk att skratta, lyssnar på människor och är ofta den som nickar och relaterar, plus att jag jävligt sällan snålar med ett skratt eller en sympatisk reaktion när någon säger något som verkar gå förbi lite obemärkt eller inte som tänkt. Äh, vet inte varför jag säger allt det här, som något slags försvarstal, det känns väl bara lite som att jag borde förklara att jag inte egentligen är en total tråkmåns oavsett hur jag framstår i den här bloggen eller till vardags.

Sent i går kväll föll jag hur som helst plötsligt ner i en svacka, en ensamhetssvacka. Jag borde väl inte skriva det här för det är inte sådant en vuxen person gör, en vuxen person resonerar sig förbi detta jag känner, men det hjälps inte, jag är en hormonstinn gravid känslig patetisk flopp som plötsligt såg många bilder ifrån en fest jag inte visste om. Blev bara så knäckt, våndades så över det. Kunde inte sluta älta. Det känns mer och mer som att precis det där jag varit så rädd för att jag många gånger gråtit tills jag hyperventilerat bara kommer närmare och… fan alltså. Känner mig helt förstenad. Är detta mitt liv nu? Har jag faktiskt ställt till det så? Fy satan. Jag måste anstränga mig mer för att förändra det, jag förstår det, men… det är bara så mödosamt och ledsamt och jag är så väldigt trött. Ville väl bara beklaga mig och hoppas att någon kan säga att de förstår, att de gick igenom samma sak själva, men att det ordnar sig och att det blir lättare och att nej, detta är inte livet.

Nya tag.

Kommentarer

9 kommentarer

Post a comment
  1. juni 24, 2017

    Hej! Som tröst när du känner dig ensam och gravid: Till en viss del får du ju vänner och umgänge via ett barn också, olika former av mamma-barnträffar och sånt brukar finnas på ganska många ställen. Och föräldrar med småbarn brukar vara väldigt förlåtande när det gäller trötthet då man umgås. Men det kan absolut vara svårt att få barn ”i otakt” med sina vänner, det påverkar ens sociala liv att vara gravid/få barn även om det inte betyder att vänskaper tar slut helt.

    • juli 7, 2017

      Tack för detta! Jag antar att jag befinner mig lite mitt emellan nu. Vill helst vara/känner mig fortfarande mer åt festprisse-hållet, eller vad vi ska säga, men kan/orkar förstås inte. Känner mig liksom lite tvingad in i den här vilsna rollen, ser fram emot att landa mer i föräldrarollen och testa på den typen av umgänge också.

  2. juni 24, 2017

    Då jag blev gravid blev jag samtidigt rädd att förlora möjlighet att leva på ett visst sätt, resor jag drömt om, jobbmöjligheter och socialt umgänge. Dessutom var jag rädd att min personlighet skulle ändra och att jag plötsligt skulle bli en person som främst identifierar sig som mamma och tappa intresset för allt annat. Än så länge känner jag inte att jag tappat bort mig själv. Visst är livet annorlunda och jag måste sätta barnets behov framför mina egna, men möjligheterna och umgänget finns kvar. Fast på ett lite annat vis och nu känns det fint att mitt barn är en del av allt detta.

    • juli 7, 2017

      Känner definitivt igen det där. Blev ärligt talat superknäckt när jag plötsligt insåg alla planer/önskemål jag haft om olika saker plötsligt tvingades sättas åt sidan eller förändras. Som att jag kommer aldrig att då exempelvis resa dit och dit på tumis med si och så, inte förrän jag är bra mycket äldre i alla fall. Det kändes som att jag hittills i livet slösat bort all denna tid och att nu hade jag missat chanserna att ta vara på den. Visst, att få barn är också ett önskemål såklart, men inte kändes det som att jag var riktigt redo för att ta det steget inte, insåg jag sen när det väl hade tagits. Ska försöka se på det sådär som du beskriver, att barnet är del av allt. Som att hen blir någon att dela saker & upplevelser med, liksom.

      • juli 9, 2017

        Därmed inte sagt att jag inte skulle drabbas av samma tankar med jämna mellanrum också efter att barnet kommit till världen. Det kanske man aldrig kommer ifrån. Kan fortfarande tänka att det vore mysigt att resa iväg nånstans på tumanhand, men får snabbt konstatera att det får vi vänta med i minst 15 år. Bitterljuvt det där. För samtidigt kan jag ju inte tänka mig att välja bort barnet nu då han väl är här. Tror att det kanske var jobbigare medan jag var gravid, då kändes allt betydligt mera oklart.

  3. Maria #
    juni 26, 2017

    Kära du. Vill bara krama dig och säga: Alla känslor är okej. Allt kommer att bli bra. Allt kommer att förändras och samtidigt kommer inget att vara sig likt efter ert barns födsel. Du kommer att vara samma ”gamla trasa” och samtidigt en helt ny människa. Och allt är som det ska vara. Att bli någons mamma är inte lätt, samtidigt som det är det. Men jag anar i din text ett visst mått av självbesvikelse (självförakt lät inte som rätt ord), och det gör mig ledsen. Du är den du är, och vet du vad? Du duger. Du är precis som du ska vara. Och du kommer att klara det. Jag önskar bara att du kunde prata med dina vänner om hur du känner. (Jag skulle också ha blivit ledsen över att ha sett bilder från en fest jag inte visste om.) Jag tror och hoppas att dina vänner förstår, om du berättar för dem hur du har det. Eller hoppas att de läser din blogg, och kommer över med ett paket pasta och en kram. Det skulle jag göra, om vi var vänner. Nu får du en här istället – kram!

    • juli 7, 2017

      Tack så mycket Maria! Ah det är så krångligt, jag vill ju inte heller ge någon skuldkänslor förstås men kände också att jag behövde skriva av mig lite. Det kändes så bedrövligt då i stunden bara, alla idéer jag tidigare hade om hur livet skulle bli, och hur de gick i kras, och hur allt liksom föll i något slags bitterljuvt ångerskimmer över hur jag borde ha gjort saker annorlunda medan jag fortfarande hade en ordentlig chans. Sista midsommaren som hade potential att vara som de midsomrar jag älskar, et.c. Allt blir annorlunda nu och det är väl det som gör att jag blir så extra känslig, det är så mycket som just nu känns som att dörrar stängs. Äääh så bedrövligt det här började låta men äsch, ja ja. Tack för att du är så förstående och genomhärlig. Det där om att vara samma gamla trasa var antagligen exakt vad jag behövde läsa. ❤ Kram!

  4. juli 31, 2017

    Tack, tack, och tack igen för detta inlägg. En liten flod av igenkännande tårar söker sig ner längs bägge kinder. Och plötsligt, känns det inte lika ensamt bland de egna tankarna längre. Jag glömmer så lätt, att man oftast inte är ensam om alla de känslor och tankar som man på något sätt får för sig att är fula. Fel. fula. Och ändå helt okej. Kämpa på sista tiden av graviditeten!

    • augusti 1, 2017

      Det går båda vägarna det där, nu känner jag mig också mindre ensam. Tack så mycket för din kommentar, den gick rakt in i hjärtat. ❤ Och detsamma angående graviditeten, lyckönskningar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Basic HTML is allowed. Your email address will not be published.

Subscribe to this comment feed via RSS