drygt 70%

20170702_linnea

Tredje trimestern. Fortfarande känner jag skräcken ibland, än så länge mindre inför förlossningen än vad jag trott att jag skulle men istället mer inför det där att sen faktiskt ha en bebis att ta hand om, vilket fortsättningsvis känns totalsjukt nästan jämnt och ibland så omvälvande att det blir obehagligt. Det är så mycket av det som hör till den tiden som jag känner absolut noll dragning till. Alla säger, inte sällan med ett visst bitterljuvt nostalgiskt tonläge, att bebistiden kommer att rusa förbi, och jag känner ungefär såhär: Lovar ni?

Läser kommentarer i vilka föräldrar berättar om vad det är som är så givande med att ha barn, vad det är som gör att det är så Värt Det samtidigt som det låter så jäkla jobbigt, och det här med att vara så behövd dyker upp, att vara så villkorslöst beundrad och viktig för en annan varelse. Föräldrarna rapporterar saligt om detta och en sekund tycker jag mig förstå hur smickrande det måste vara för egot, men sedan känner jag blodet lämna huvudet för herregud det låter ju samtidigt som en jävla mardröm. Egot kan dra åt helvete, what about ORKEN?! Mitt behov av att få vara ifred? Det är ju därför jag t.ex. är en kattmänniska och aldrig har kunnat tänka mig att skaffa hund, för att jag tycker att de verkar kräva, be och vara i behov av så mycket. Ja ja, fattar att det inte sedan är samma sak eller säkert ens jämförbart, men ändå, bara för att någorlunda illustrera tanke-/känslobanorna här.

Jag förstår också att detta är sådant som kommer ordna sig så som det gör för de flesta. Även om jag aldrig blir totalfrälst och pladaskförälskad i småbarnsföräldraskapet så fattar jag att jag säkerligen hittar ett sätt att hantera det och tycka att det mestadels fungerar och är Värt Det. Jag måste ju det. Men när jag läser tankar kring graviditeter så är det alltid så himla mycket längtan. Sådan kan-knappt-vänta-iver som jag inte riktigt kan relatera till. Visst kan jag också känna mig nyfiken på vad det är för en typ som gömmer sig bakom naveln, tycka att det är spännande på ett tryggt sätt när hen sätter igång och sparkar som en galning, eller bli orolig för att något ska hända med bebisen och så vidare, men mina känslor är ganska brett spridda över hela spektrumet och håller sig definitivt inte endast inom den rosaskimrande sektorn. Tyvärr.

Förhoppningsvis har jag ännu lite mer än en fjärdedel av den hela graviditetstiden på mig att ta den skarpaste udden av allt sådant som känns läskigt, obekvämt och svårt. Första halvan av graviditeten gick så snabbt att jag i panik började gripa blint omkring mig i jakt på en nödbroms, och jag kände mig också vimmelkantig när jag insåg att två-tredjedelar-sträcket passerats. Det som låtit mig andas ut en aning är det faktum att tiden ändå tycks gå ner i tempo vartefter. Det bästa som kunde hända är att den saktar ner så mycket att jag blir otålig och ivrig innan det är dags för förlossning. Jag vill så väldigt gärna uppleva det, bara en liten snutt oavbruten tid av okomplicerad längtan och glädje. Hoppas att jag hinner.

Det är tröttsamt att befinna sig i detta skede av graviditeten. Jag blir andfådd utav ingenting, jag kan inte gå lika snabbt som jag skulle vilja, jag får ont i ryggen när jag sitter och ont i fötterna när jag står, jag har halsbränna varje dag, jag är alltid spänd i vaderna och får lätt sendrag i dem, jag sover ryckigt och ytligt, jag är känslig och trött och generellt instabil, jag svettas mer än vanligt och känner mig alltid mer eller mindre äcklig, jag får kämpa med att utföra rörelser som att sätta mig upp ur liggande läge i soffan eller att böja mig ner och knyta skorna, jag blir lätt lite yr eller illamående och överlag så är det mesta bara så mycket tyngre än vad det brukade vara och jag har så väldigt svårt med att hitta ork och tålamod för oerhört mycket. Men nej, jag har ingen brådska. Det får ta den tid det tar.

Annonser