Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

20170702_linnea

Tredje trimestern. Fortfarande känner jag skräcken ibland, än så länge mindre inför förlossningen än vad jag trott att jag skulle men istället mer inför det där att sen faktiskt ha en bebis att ta hand om, vilket fortsättningsvis känns totalsjukt nästan jämnt och ibland så omvälvande att det blir obehagligt. Det är så mycket av det som hör till den tiden som jag känner absolut noll dragning till. Alla säger, inte sällan med ett visst bitterljuvt nostalgiskt tonläge, att bebistiden kommer att rusa förbi, och jag känner ungefär såhär: Lovar ni?

Läser kommentarer i vilka föräldrar berättar om vad det är som är så givande med att ha barn, vad det är som gör att det är så Värt Det samtidigt som det låter så jäkla jobbigt, och det här med att vara så behövd dyker upp, att vara så villkorslöst beundrad och viktig för en annan varelse. Föräldrarna rapporterar saligt om detta och en sekund tycker jag mig förstå hur smickrande det måste vara för egot, men sedan känner jag blodet lämna huvudet för herregud det låter ju samtidigt som en jävla mardröm. Egot kan dra åt helvete, what about ORKEN?! Mitt behov av att få vara ifred? Det är ju därför jag t.ex. är en kattmänniska och aldrig har kunnat tänka mig att skaffa hund, för att jag tycker att de verkar kräva, be och vara i behov av så mycket. Ja ja, fattar att det inte sedan är samma sak eller säkert ens jämförbart, men ändå, bara för att någorlunda illustrera tanke-/känslobanorna här.

Jag förstår också att detta är sådant som kommer ordna sig så som det gör för de flesta. Även om jag aldrig blir totalfrälst och pladaskförälskad i småbarnsföräldraskapet så fattar jag att jag säkerligen hittar ett sätt att hantera det och tycka att det mestadels fungerar och är Värt Det. Jag måste ju det. Men när jag läser tankar kring graviditeter så är det alltid så himla mycket längtan. Sådan kan-knappt-vänta-iver som jag inte riktigt kan relatera till. Visst kan jag också känna mig nyfiken på vad det är för en typ som gömmer sig bakom naveln, tycka att det är spännande på ett tryggt sätt när hen sätter igång och sparkar som en galning, eller bli orolig för att något ska hända med bebisen och så vidare, men mina känslor är ganska brett spridda över hela spektrumet och håller sig definitivt inte endast inom den rosaskimrande sektorn. Tyvärr.

Förhoppningsvis har jag ännu lite mer än en fjärdedel av den hela graviditetstiden på mig att ta den skarpaste udden av allt sådant som känns läskigt, obekvämt och svårt. Första halvan av graviditeten gick så snabbt att jag i panik började gripa blint omkring mig i jakt på en nödbroms, och jag kände mig också vimmelkantig när jag insåg att två-tredjedelar-sträcket passerats. Det som låtit mig andas ut en aning är det faktum att tiden ändå tycks gå ner i tempo vartefter. Det bästa som kunde hända är att den saktar ner så mycket att jag blir otålig och ivrig innan det är dags för förlossning. Jag vill så väldigt gärna uppleva det, bara en liten snutt oavbruten tid av okomplicerad längtan och glädje. Hoppas att jag hinner.

Det är tröttsamt att befinna sig i detta skede av graviditeten. Jag blir andfådd utav ingenting, jag kan inte gå lika snabbt som jag skulle vilja, jag får ont i ryggen när jag sitter och ont i fötterna när jag står, jag har halsbränna varje dag, jag är alltid spänd i vaderna och får lätt sendrag i dem, jag sover ryckigt och ytligt, jag är känslig och trött och generellt instabil, jag svettas mer än vanligt och känner mig alltid mer eller mindre äcklig, jag får kämpa med att utföra rörelser som att sätta mig upp ur liggande läge i soffan eller att böja mig ner och knyta skorna, jag blir lätt lite yr eller illamående och överlag så är det mesta bara så mycket tyngre än vad det brukade vara och jag har så väldigt svårt med att hitta ork och tålamod för oerhört mycket. Men nej, jag har ingen brådska. Det får ta den tid det tar.

Kommentarer

9 kommentarer

Post a comment
  1. Hilldur #
    juli 3, 2017

    Är i samma skede som du och känner väldigt lika. Förutom att jag är hundmänniska. 🙂 Tråkigt att ibland känna sig så negativ, när man egentligen borde njuta nyfiket av varje stund. Jobbigt att tänka ”vad fan har vi gett oss in på” istället för att längta… Men, får väl njuta av stunderna när det känns ganska neutralt och så får helt enkelt framtiden visa hur det blir. 🙂

    • juli 7, 2017

      Ja, det är så helt annorlunda än vad jag tänkt mig att det skulle vara. Svårt att inte bli snopen då, samt då man jämför sig med andras (sockervaddiga) upplevelser fast man inte borde. Ack! Men du har rätt, vi får försöka njuta av de mer balanserade stunderna. Det är väl en rätt stadig grund att stå på, trots allt. 🙂 Tack för din kommentar!

  2. Freddy #
    juli 3, 2017

    Grattis! Spännande! Jag har aldrig längtat efter barn och det var många om och men inför tanken på om vi faktiskt skulle ha barn. Under graviditeten var jag mest orolig och hade ångest över hur jobbigt allt sku bli samt om jag skulle orka ta hand om ett barn, tycka om hen, älska flera personer. Pratade alltid om att det eventuellt blir bra sen när hen är tre år, fem år osv. Jag tror att jag upplevde det första året som en dans på rosor (de flesta dagar) just för att jag var inställd på att det sku bli ett helvete. Förstås underlättar det ju att barnet varit nöjd 99% av tiden. Inför tanken på att ”skaffa” ett till barn har jag samma känslor som innan. Jag säger att jag vill ha men inte längtar jag efter ett och inte ser jag fram emot ett till barn. Det behöver alltså inte alltid vara/kännas självklart trots att det kan bli skitbra!

  3. Susann, The Biveros Effect #
    juli 4, 2017

    Förstår hur du tänker, mina tankar gick i ungefär samma banor då jag var gravid. Jag har haft otrolig tur eftersom allt från graviditet och förlossning till första månaderna gått så bra, jag vet faktiskt inte hur jag hade orkat annars. Nu är vår nöjda lilltös två månader och jag håller fingrar och tår att det fortsätter så här. Dock tänker ja att det får räcka med ett barn för min del.
    Lycka till med allt!

  4. juli 4, 2017

    Jag känner igen mycket av det du skriver. Och det är sant. Det är underbart att få barn. Det är otroligt hur mycket man kan älska den lilla människan. Och det är så oerhört jobbigt och oåterkalleligt att bli förälder. Att ständigt vara behövd. Att aldrig räcka till. Att vara så trött att man knappt vet vad man heter. Och ändå, det är något av det bästa som finns. Alla perioder med barn har sin tjusning. Jag var inte heller särskilt barnkär, barn var något som ”hörde till”, nån gång i framtiden. Tja. Jag har fyra och kunde gärna ha haft fler…

  5. juli 4, 2017

    Fina Linnéa,

    jag kan inte alls sätta mig in i vad du just nu går igenom, men jag måste säga att jag beundrar dig så himla mycket. Jag tycker det är så modigt och på samma gång fint hur du tacklar din graviditet, att du belyser en annan sida av spektaklet som inte är så rosa skimrande som du själv påpekar. Jag tycker det är bra att du skriver och delar med dig om hur rädd/skrämd/distanserad/osv du känner dig till allt som komma skall, jag upplever att dom flesta människor kanske trycker undan den här sidan? Har själv funderat över hur folk kan bära på barn i nio månader och inte, mer eller mindre, flippa fullständigt en eller två gånger där nånstans på vägen. Men jag hoppas, och tror och är övertygad om, att det nog kommer att gå jättebra. Tycker du är grym! Ta hand om dig ♥! P.S. Stort grattis till nya hemmet, ser ut att vara ett helt fantastisk boende.

  6. Linda #
    juli 7, 2017

    Det är så skönt att läsa att det finns fler där ute som upplever graviditeten som jag själv gjorde. Det kändes så tabu att prata om de här känslorna att jag mesta dels höll inne med all min oro och rädsla (vilket jag i efterhand märkt att inte var så smart).
    Nu är jag så att säga ute på ”andra sidan”. Det första halvåret var otroligt tufft, mycket på grund av en jobbig förlossning och en bebis som var missnöjd hela tiden. Efter 6 månader blev det bättre och bättre och idag när lillkillen är 1 år så kan jag äntligen säga att jag landat i mammarollen och på riktigt börjat njuta av tillvaron med ett barn.
    När det var som jobbigast ångrade jag ibland att jag skaffat ett barn, men idag när jag ser på honom och märker att han blivit en egen liten individ med vilja och personlighet känner jag ändå alltid att det var värt det.

  7. livet@gmail.com #
    juli 12, 2017

    samma som du o lyckades faktist få en förlossningsdepression genast efter födseln. vill inte skrämma dig utteligare men ber dig göra bm och rdg medvetna om ditt psyke och att du kanske har större risk för detta. nu mår jag super och njuter ÄNTLIGEN hela tiden av min son. första tiden var för mig oerhört hemskt. hatade varje sekund, men älskade barnet.

    • juli 13, 2017

      Tack, det är bra råd! Berättade på rådgivningen redan från första mötet hur jag mådde och började också gå till psykolog ett par månader senare när min ångest bara blev värre, så det har aldrig varit någon ”hemlighet” på det sättet. Alltså fy fan, att drabbas av en förlossningsdepression till på köpet, så jäkla orättvist. Ligger väl i riskzonen själv också och är lite rädd för att tänka alltför optimistiskt på tiden efter förlossningen eftersom jag inte alls vet hur den kommer bli. I alla fall, fint att du tog dig ur det träsket! Det är nog knappast så enkelt, heja dig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Basic HTML is allowed. Your email address will not be published.

Subscribe to this comment feed via RSS