Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

20170708_fix

Har hämtat ut en tub med ett par affischer i från posten och (hittills) ramat in den ena av dem. Trycket är en förstoring av det gamla fotografiet på min farmor m.fl., som i originalversion är mindre än vykortsmodell. Skannade det i hög upplösning och trixade om det lite så att det fick jämna marginaler och en vit passepartout, och nu sitter det i en ram på 50×70cm. Är sjukt nöjd med hur det blev, SJUKT. Är också ganska stolt över att världshistoriens snyggaste fotografi råkade finnas inom min släkt, men okej okej, är kanske något partisk i min bedömning utav den saken. Men ändå! Hängde tavlan på en skruv som redan fanns i tambursväggen och någonstans däromkring ska nog trycket få hänga kvar, tror jag bestämt. Tror att jag kommer megagilla tamburen sen när den är klar, föreställer mig att den ska bli pigg, luftig och personlig.

Annat vi gjort i dag är att sandpappra trägolvet i förberedelse för att måla det. Alfred gjorde det mesta av det jobbet och jag övergick till att fylla på med ett lager av köksväggsmåleriet där färgen inte helt räckt till förra helgen, vi handlade en ny liten burk tidigare i veckan. Golvet med plast-, linoleum- eller vilket-material-det-än-är-matta har vi inte vågat börja riva ännu, och kanske är det sist och slutligen smartare så här, att vi börjar med det golv som kräver minst fix så att vi har det färdigt så snart som möjligt. Hade varit trevligt att ha sovrumsgolvet någorlunda klart när vi flyttar in på riktigt, men det är dessvärre inte rimligt att vi skulle hinna med det. Så nu får vi istället flytta omkring lite inuti lägenheten vartefter vi kan, det ska väl gå det med.

För varje besök ser jag mer fram emot att flytta in, samtidigt som jag också börjar gilla lägenheten mer. Alltså, gillade den såklart till att börja med också, men det är lite som att bitarna faller på plats vartefter. Det är tryggt och det är rimligt samtidigt som det är spännande och ganska overkligt, i positiv mening. Fick en sån bra känsla där i dag, det sandpapprade golvet var blekare och gav redan en lättare och fräschare känsla till rummet, och då är det inte ens målat än. Träpanelen ska också bort därifrån och lyckligtvis finns den bara på en vägg, men kommer säkert göra en mycket märkbar skillnad för rummet i alla fall. I köket hade vi hade flyttat köksbordet så det stod intill fönstret, främst för katternas skull eftersom vi hade med dem i dag och fönsterbrädet som de satt på sist står lutat mot väggen i tamburen, och jag satt där mitt i kökskaoset en stund och kände bara något slags pirrigt lugn sprida sig i kroppen. Märkte att det börjat kännas mer som ett hem — inte som att det är helt där ännu, men som att det onekligen kommer bli. Senare gick jag in till det blivande sovrummet och tittade på det golv som tidigare i veckan kändes så jäkla krångligt att riva, var så jävla stressad över det och massa annat, och så kändes golvet ändå plötsligt helt hanterbart. Svårt, säkert, men flera steg ifrån för svårt. I köket putsade jag lite färgklott ifrån dörrkarmen till det blivande barnrummet medan jag funderade på olika möjligheter som finns för det rummet, fast det är litet, och att det är ett rum som vore helt okej att kunna kalla sitt eget ändå. Att jag skulle nog tycka om att sitta där vid ett skrivbord och blicka ut över grönskan utanför fönstret, eller att ligga i sängen och titta på trädkronorna som vajar i vinden mot en klarblå himmel och släppa tankarna fria tills de nådde samma höjd. Precis som jag gjorde när jag var yngre, i mitt eget barndomsrum. Katterna verkade dessutom glada och nöjda och när de mår bra så mår jag också bra, kan vi generalisera utan att det är en jättestor överdrift. Jo, det blir bra det här.

Har förresten haft en löjligt intensiv vecka och har dåligt samvete för att jag hunnit med så dåligt här på bloggen. Har fått så många fina kommentarer nu igen och de värmer alltid även om jag är sämst på att svara på dem inom acceptabel tidsgräns. Men ni, ni är däremot bäst. Är så tacksam för allt vad ni delar med er, allt från tröstande och vänliga ord till berättelser om hur era egna graviditeter eller känslor till föräldraskap har varit svåra. Det här låter säkert lite tillgjort och fånigt men det är faktiskt mäktigt att ta del av. Det är inga småsaker ni bidrar med, de väger tyngre än guld och är värda minst det. Tack.

Kommentarer

Inga kommentarer ännu.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Basic HTML is allowed. Your email address will not be published.

Subscribe to this comment feed via RSS