Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

Kan ibland tycka att jag haft en ganska tråkig graviditet på det viset att jag inte haft några särskilda cravings. Har av någon orsak alltid sett fram emot den delen av graviditeter, och innan jag själv fick förstahandserfarenhet av tillståndet så trodde jag att så gott som alla erfor sådant. Så är det (tyvärr) inte. Istället har jag inte alls känt ett starkt behov av varken särskilda maträtter, drycker eller smakkombinationer. Tycker det är trist, känns som att jag går miste om en del av det som kan tänkas vara ganska festligt med hela graviditetserfarenheten. Det är säkert kul att kunna superuppskatta smaker, liksom. Snopet att inte.

Hur ogärna mitt vegetarianska jag själv än dock skulle vilja drabbas av ett begär av den köttrelaterade typen så tycker jag ändå att det är något förtjusande med historien om en expojkväns farmor som under sin graviditet blev så svag för lördagskorv att hon brukade cykla hem från jobbet, genom stan, med en grov korvbit i handen. Föreställer mig att hon slet i sig korvarna så som en isbjörn hugger i sig sälar. Gillar att det är så stereotypt men sant, och sådana berättelser gör mig på gott humör. Det är nånting så okonstlat i situationerna liksom. Som då min mamma var så snål på pilsner att hon, efter jobbet då att hon längtat hela dagen, hällde upp glaset alldeles för snabbt så att allt bara skummade över och rann ut över bordet. Typiskt.

Själv så har jag bara druckit ovanligt mycket kolsyrat vatten, typ, men mest bara för att jag tycker att vanligt kranvatten inte smakar så bra här i stan. Såatt… det har inte varit så spännande på det sättet nej.

Men så kom plötsligt kvällen då jag äntligen gjorde en sak som kändes klart relaterad till stereotypen gravid kvinna med matmani. Vi var på spelårsöppningen på Wasa Teater, där jag händelsevis satt bredvid den alltid lika förtjusande Anna-Lena som funderade om det eventuellt skulle bli kaffepaus i programmet. Jag hade ingen aning, men bakom oss satt Jan som är anställd på teatern, så jag vände mig om för att skicka spörsmålet om paus vidare till honom. Fast vad jag istället frågar är: Blir det nån paj?

PAJ!!

Åhh. Det gjorde mig så glad.

20170823_00220170823_001

Låter två bilder från när vi åkte iväg till teatern illustrera detta inlägg. Jag har kanske inte känt något begär för någon specifik mat, men banne mig om jag inte i alla fall kan se ut som en köttbulle ändå.

Kommentarer

8 kommentarer

Post a comment
  1. augusti 24, 2017

    Men blev det nån paj?!

    • augusti 24, 2017

      Ursäkta uppfattade inte frågan, sa du nåt om PAAAAJ?!

      • augusti 24, 2017

        Meeeeeh! Kom igen nu, jag måste få veeetaaaaaa! Plus vilken sort?

        • augusti 24, 2017

          Blev dessvärre tröstpris efter show, falafelburgare från Hese. :/ Fast teatern bjöd iofs på snittar tidigare, så det var kanske ändå aningen fräckt av mig att börja kräva dem på paj också. Å andra sidan så får de väl också lite skylla sig själva för att de räckte mig ett lillfinger. Vi vet ju hur det går, liksom.

  2. augusti 24, 2017

    Hahaha, nu fick jag ett litet skrattanfall då jag jag började tänka på pajen 🙂

    • augusti 26, 2017

      😀 Tänkte på det ett par gånger under showen och fick SÅNA PROBLEM att hålla tillbaka fnitterattacken!

  3. christa #
    september 14, 2017

    Jag har alltid (nå, sedan jag i tiderna kom att tänka på det) tänkt mig att den gravida kvinnans matmani är en produkt av en kultur som vill kontrollera kvinnor och deras kroppar. Eftersom graviditeten har en upphöjd status (det alstras ju ändå liv) så tillåts kvinnor som befinner sig i detta undantagstillstånd att äta utan skuld. De otroliga cravingsen skulle då kunna ses som ett uttryck för en ätstördhet som finns i samhället, snarare än något biologiskt-hormonellt betingat.

    • september 15, 2017

      Nejmen gud så spännande! Har ingen aning om huruvida det finns någon medicinsk forskning som visar på att graviditetscravings är/inte är en biologisk/fysisk grej (?!) men kan gott tänka mig att det nog blir så för många att de s.a.s. ”passar på” lite att, eh, ”matfuska” när en sådan god ursäkt serveras. Särskilt under första halvan av min graviditet kände jag mig mer hungrig än annars, och nog var det ganska behändigt att lätt kunna rättfärdiga att ta en portion till. Alltså, menar bara att jag kände av den förändringen, att det gav mig ett frikort.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Basic HTML is allowed. Your email address will not be published.

Subscribe to this comment feed via RSS