Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

September både i almanacka och graviditet. Tror jag? Har inte helt på klart var jag månadsmässigt befinner mig i havandeskapet, men i och med att det beräknade förlossningsdatumet är i slutet av denna månad så måste det väl röra sig kring den nionde. Inatt när jag inte kunde sova så försökte jag slå upp hur det låg till med det där men blev bara ännu virrigare då en del källor pratade om att vara ”gravid i tionde månaden”. Stånk.

Egentligen kunde graviditeter gärna få vara en eller ett par månader längre än de omtalade nio, så att vi gavs en gnutta mer tid att förbereda oss. Eller så kan jag tänka tills att jag tar den fysiska ansträngningen i beaktande. Då blir det snabbt tydligt att nio likväl är alldeles fullt tillräckligt, tack tack, glöm vad jag sa, kolla en knubbsäl. *pekar*

20170831_spegel_001

En natt för ett fåtal månader sen satt jag och skrev ett inlägg som jag skulle läsa igenom nästa dag innan publicering, men istället lyckades jag slarva bort det. Något som typ aldrig annars händer! (Min utkastkorg på 170 inlägg understöder detta.) Då just kändes det en aning som ett tecken, inte direkt från universum, men kanske ifrån mitt undermedvetna. Jag var nog rädd för att bekänna för mycket så pass offentligt och svart på vitt. Nu känns det ändå som att jag måste göra det innan det är för sent. Jag har så länge velat erkänna det här för att det varit en gigantisk grej för mig, men jag är inte säker på att jag förmår göra det sedan när bebisen är född och blivit ännu mer verklig, så att säga.

Det är så att när jag har pratat om min graviditetsångest så har jag noterat att det antagligen är lätt att förmoda att den främst haft sin grund i rädslan att något ska hända med bebisen. Att ångesten beror på modersinstinktiv oro för att fostret ska skadas eller mistas. Sådär som vi ser på tv att gravida kvinnor är. Sådär som vi förstår att är naturligt, moderligt och kanske rent av ofrånkomligt. Jag var själv inte förberedd på att det skulle vara annorlunda för mig.

När jag blev gravid var det en enorm skräck som tog emot mig. Jag kände ofantlig ängslan och oro för hur det skulle bli med mig, att jag inte skulle kunna hantera det. Att jag skulle ångra mig och under resten av livet tvingas leva med både ångern och skuldkänslorna för den. Att jag mer eller mindre skulle gå under, på ett vis eller annat. Jag erfor en massa oros- och panikkänslor som fick mig att känna att det inte kan stå rätt till, att det väl knappast kan vara meningen att det ska kännas så att vara gravid… och att det därför måste vara ett gravt misstag att jag var det.

Så den ångest jag har känt har inte varit av den oskyldiga ”Åh jag är så orolig för att något ska gå fel”-varianten. Jag förstår att den också kan vara outhärdlig, så vill inte jämföra på det viset, men kommer inte heller ifrån att den typen av ångest åtminstone är ädel. Osjälvisk och öm liksom. Min egna, å andra sidan, har jag känt väldigt starkt att spruckit upp ur någonting fult, groteskt och skamligt. Rötterna fann näring i gift, i galla och svärta, inte i kärlek.

Redan under det andra mötet på mödrarådgivningen så beslöt att jag att bekänna detta fula åt barnmorskan och en praktikant som gästade just då. För att ha det överstökat. Jag ville sätta korten på bordet och göra det alldeles självklart att jag är fan sjuk och att detta måste vara ett misstag. Tvinga någon med erfarenhet att förstå att ingripa eller åtminstone övervaka. Jag minns att jag tog sats och bara lät orden strömma snabbt ur munnen. Det var som att hälla ur ett ämbar med slaskvatten, att bestämt ta i och kvickt vippa det upp och ner. Och ut forsade detta faktum:

Ibland, när min desperation varit som störst och min ångest som värst, så har jag hoppats på missfall.

Slusch.

Hoppats på missfall. Fast att säga att jag ”hoppats på” det är en förenkling, men jag har inget uttryck för att beskriva det bättre. Jag förstod att den händelsen skulle vara för jävlig, men jag tänkte att den ändå skulle vara lite mindre jävlig än alternativet: Att allt fortsätter. Bara fortsätter, när det så uppenbart inte kan vara meningen, att döma utav hur jag mådde. Medan tanken på missfall har gjort mig spyfärdig, så har det samtidigt känts som vad som borde hända. Som att det vore nåd. Det är svårt att förklara.

Jag hade förväntat mig att se någonting i barnmorskan och praktikantens ansikten, något som bekräftade att jag är ett extremfall och att det kan sannolikt inte sluta i annat än katastrof. Ett utbyte av hastiga blickar, ett outtalat fastställande om att jag är en kvinna att hålla ögonen på, en blivande moder att inte låta irra för långt ifrån flockens vaksamma uppsikt. Men jag såg ingen förfäran, ingen avsmak, ingen sammanbiten huvudskakning som en kort reflex innan de hunnit blockera den. Istället såg jag en igenkänning, att de hört det här förr. Barnmorskan nickade långsamt och sa, utan skuldbeläggning och utan förminskning, ”Det är inte ovanligt, det kan jag säga”.

Det här vill jag så gärna upprepa och sprida vidare, bara utifall att det når en ynka rätt person. Den som inte vet men som skulle behöva få veta. Jag har förstås inte själv någon förstahandskunskap i hur vanligt eller ovanligt det är, men jag kan däremot erbjuda en hundraprocentigt säker primärinsikt i detta: Du är inte ensam om det.

Jag har övat på att säga det en bra tid nu. Sedan bekännelsen (och tack vare absolutionen) på rådgivningen så har jag fortsatt tvinga mig själv att berätta om att jag känt så åt enstaka vänner. Det är inte utan skam jag gjort det eller för den delen känt så. Jag tycker fortfarande att det är så fult. Fult mot de som försöker få barn i åratal och inte lyckas. Fult mot de som mår uruselt för att de är så rädda för att inte få behålla sina barn. Fult mot de som faktiskt drabbas av missfall. Bara fult, fult, fult. Det är verkligen det. Fult.

Och förstås har jag skämts för att det är så fult gentemot det där embryot eller fostret eller bebisen. Mot den där lilla typen som i skrivande stund har en låda med pyttesmå kläder i garderoben, den där miniatyrmänniskan som vi igår köpte en fin barnstol åt för att ha i framtiden, den där pluttiga varelsen som plötsligt kan skrämma halvt ihjäl en om hen bara ligger lite för stilla lite för länge. Hen som varje dag blir mer och mer en självklarhet, en person i mitt liv, en individ med en egen framtid med start i min.

Jag har också varit rädd för att erkänna denna fulhet i det öppna, och att något sedan skulle hända och gå fel, och att jag skulle känna som att jag bar skulden och att alla skulle se det. Att alla skulle se den fulheten och att jag inte skulle kunna dölja den eller gömma mig ifrån blickarna. Är fortfarande rädd för det, är också fortfarande rädd för allt annat jag tidigare varit rädd för, allt det som handlar om hur detta ska påverka mitt liv och så som jag är van med att det ska vara, men det är inte längre övermäktigt. Jag känner inte längre likadant. Jag kan fortfarande bli skiträdd för att ha barn, men jag blir aldrig mer rädd för det än jag kan bli för att inte ha det barn som jag just nu bär på.

20170831_spegel_002

Saker förändras. Det är förvisso inte utan skräck som jag blickar framåt mot slutet av den här månaden, men numera gör jag det allt mer ofta blandat med förtjusning. Och framför allt så gör jag det med lite mer lugn. Inte på det viset att jag inte fortfarande skulle drabbas av panikartade vimmelkantiga pulsökningar ibland, men på det viset att jag väl ändå vant mig ganska bra vid dem, och vid tanken.

Har tyvärr ingen sammanknytande slutsats att nå fram till. Jag har inte haft något heureka-moment eller någon aha-upplevelse som visat mig lösningen på pusslet, vägen ut ur labyrinten, facit på sista sidan. Kan bara fortsätta traggla vidare och hoppas på det bästa. Kommer att slå i huvud och tår ibland (samt mage — exempelvis under gårdagen tre gånger), men det är okej. Jag är mer förberedd på det nu.

Kommentarer

14 kommentarer

Post a comment
  1. Jenny #
    september 1, 2017

    Starkt Linnea. Bra. Viktigt, förstås! Älska öppenhet, ärlighet, fulhet. Älska!

    • september 1, 2017

      Tusen tack Jenny! Jättefint att läsa.

  2. Anonym #
    september 1, 2017

    Du är modig du Linnea! Fint o ärligt skrivet. Hoppas slutet av graviditeten förflyter lugnt o att du ser fram emot det nya lilla livet. Kram o ha det bra

  3. Anonym #
    september 1, 2017

    Systra mi, du är modig som berättar och jag tror att det kan vara till stor hjälp och tröst för många andra att läsa det du skriver. Du kommer att bli en bra mamma!

    Kram från Viklo

    • september 2, 2017

      Vikko! ❤ Tack så mycket, det betyder mycket att du säger så. KRAM!

  4. En annan Linnéa #
    september 1, 2017

    Verkligen starkt och viktigt och bra att skriva om dessa känslor!
    Önskar dig all lycka ❤

  5. september 2, 2017

    Jag tänker också att ”hoppas på missfall” inte egentligen, när det kommer till kritan, är särskilt fult. Det är ju ditt liv och ingen annans och bara för att din graviditet känns ångestfylld eller ambivalent betyder det inte att du inte unnar andra barn. På samma sätt som någons val att inte alls ha barn inte betyder att hen inte kan sörja den som inte kan få trots att den vill. Att inte vara säker på om en vill ha barn tycker jag personligen att är den mest självklara känslan som finns även för den som har en planerad och efterlängtad graviditet – ett nytt liv är en väldig omställning och att tvivla och vara rädd för det okända måste väl ändå vara en logisk reaktion, en överlevnadsinstinkt? Jag hoppas du förstår vad jag försöker säga och att du inte upplever det som om jag förminskar dina känslor!!

    Kan förresten skriva under obekvämt! Tycker att allt bara är sabla tungt och obekvämt och är lite avundsjuk att du är en månad före (samtidigt som det är lite skönt att ha tid kvar då när mina panikkänslor inträffar (har en konstig rädsla över att barnen bara skall vara sjukt störande och drömmer ibland mardrömmar om att bebin är en besserwisser och pratar åt mig med vuxenröst))!

    • september 2, 2017

      Jag förstår, och tack! 🙂 ❤ Ska försöka tänka på det så. Jag är väl aningen splittrad, å ena sidan så tycker jag ju inte heller att detta är något jag "borde" skämmas för, men å den andra så kan jag inte skaka av mig att det FINNS något skamligt i det, att tänka dessa tankar, så otacksamt liksom. Fast något annat också. Har inte ännu heller fått ordning på det!

      Har inte drömt en enda dröm om bebisen ännu! Vad jag kan minnas då. Så där blir jag istället lite avundsjuk på dig, suger att ha mardrömmar förstås (även om det, ur ett riktigt outsider-perspektiv, låter ganska kul med en talande besserwisserbebis hihi) men får också ofta känslan av att de åtminstone GÖR nånting. Hjälper en bearbeta saker liksom. Känner igen mig i rädslan att bebin ska vara sjukt störande, hah. Hoppas mardrömmarna och obekvämligheterna lugnar ner sig och att du får ha ett riktigt avslappnat & skönt sista graviditetssjok!

  6. september 2, 2017

    Tack för att du är ärlig över hur du känner! Det är viktigt att också tankar som dina kommer fram bland alla mammabloggar och allt lyckligt fluff. Känner att det behövs mera nyanser och jag tror definitivt att du inte är ensam!

    • september 2, 2017

      Tack så mycket Marina! Uppskattar det.

  7. Anna #
    september 3, 2017

    Jag funderade också typ bara på mig själv under min första graviditet. Hade svårt att fantisera och visualisera kring barnet. Ägnade inte barnet en tanke under hela förlossningen, tänkte bara på min egen överlevnad. 🙂 Bra gick det ändå. Jag har alltid tänkt att såhär funkar jag och det är inget att bry sig i. Jag kan heller inte tro att det är särskilt ovanligt. Det är ju bara tankar och känslor, och vad är det annat än luft? Bara för att man i tonåren tänker i timmar på nån man är kär i betyder det ju inte att man är ihop.

    • september 3, 2017

      Jo, fast jag tänkte väl mer som så att tankar och känslor också är vad som styr oss, och hade svårt att se något som temporärt på det viset, ifall att det var så att jag faktiskt skulle ångra mig. Förälskelser och sådant kan man ju gå vidare från och lämna bakom sig, menar jag, lite annorlunda med ett barn. 😉 Bra att det gick bra!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Basic HTML is allowed. Your email address will not be published.

Subscribe to this comment feed via RSS