Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

20170911_katthylla_001

Det är så att graviditetsmässigt har jag äntrat vecka 39, och vad det betyder är då att förlossningen kan sätta igång i princip när som helst. Visar ännu inga tydliga tecken på att det skulle vara på gång, vad jag vet, men å andra sidan så… vad fasen vet jag? Har därför försökt vara lite flitigare med att föreviga denna boll som är en mage — som också visade sig vara en utmärkt katthylla — innan den försvinner.

Linn frågade om jag inte kunde blogga om mina känslor inför förlossningen och vet ni då Svenskfinlands bloggmästare ger ett sådant förslag så är det urkorkat att inte ta tag i saken. Och känslor har jag! De må vara virriga och svåra att sätta fingret på, men o ja, de finns.

Under den första halvan av graviditeten, i vintras och i våras, så kunde jag bli riktigt arg av att tänka på att jag vid något skede skulle bli tvungen att föda. Har alltid tyckt att det verkat jävligt obehagligt och alla sorters otrevligt att klämma ut en klimp a la vattenmelon genom vaginan — kalla mig galen 🙄 — och fortsättningsvis är det inget jag ser fram emot. Kunde till en början bli riktigt provocerad av snack om ”naturliga födslar” också, liksom bli rent av förbannad då jag tänkte på att folk faktiskt förespråkade sådana idéer och att de dessutom hade mage att titulera det ”naturligt”, som att det finns någonting naturligt och ädelt i att kvinnan ska lida och uthärda när vi lever år 2017, eller att något med det fysiska upplägget över huvud taget beskrivs som naturligt. Det verkar många saker, men fan inte naturligt. Jag har lugnat ner mig sen dess, men är fortsättningsvis personligen inställd på att tacka ja till alla droger som erbjuds och tänker ibland att om det var så att det istället var män som födde barn så skulle vår definition av vad som klassas som en ”naturlig förlossning” antagligen ha en helt annan innebörd än det har idag, meeen… sidospår.

I våras dök ämnet förlossningsskador upp på den finlandssvenska tapeten, och jag läste många skräckhistorier. Bristningar, rupturer, snitt och klipp, brister i eftervården och vilsenheten i att särskilt som förstföderska inte kunna avgöra vad som är okej, hur ont det ”ska” göra, var gränsen går. Berättelser om fler stygn än personalen vill avslöja men runt sjuttio, sfinkterrupturer som fortfarande efter ett par år resulterar i läckage av både avföring och gaser, bristningar här och där som gör att kvinnorna inte känner igen sig där nere och gör att sex känns fel, och så vidare. Det var alldeles överjävligt att läsa om dessa historier och samtidigt veta att om några månader är det jag själv som står på tur. Mådde verkligen illa och var tvungen att läsa i etapper för att inte förlora förståndet utav skräck och äckel, men det kändes också som att det var ett nödvändigt ont i förberedandet. Obs, för mig då, personligen. Tror inte det är nyttigt för alla men jag är själv inte en sådan som blir mer ängslig utav att googla sjukdomssymptom och sånt, tycker istället att mer information känns i slutändan trygg. Har hittills kunnat se på det rationellt, att i värsta fall är det si men mest troligt är det så. Med andra ord så gav skräckhistorierna även en viss lättnad: Typ som att de angav en lägsta gräns för hur hemskt det kan bli och värre blir det knappast. Sen har förstås även positiva förlossningsberättelser hjälpt mig mycket. Skönt att se att det också kan gå hur bra som helst.

Ändå har jag inte alls varit redo att bekanta mig särskilt djupgående med förlossningsvärlden, inte personligen. En kompis som är barnmorska erbjöd mig exempelvis en superbra och supersnäll möjlighet att på förhand åka in till förlossningsavdelningen på sjukhuset och bekanta mig med utrymmena, något som alltså annars inte erbjuds blivande mödrar här, men jag hann aldrig bli tillräckligt bekväm med tanken för att nappa på erbjudandet. Har också hållit mig undan profylaxkurser och dylikt, aldrig känt mig redo för sådana heller. Vill gärna hålla allt på armlängds avstånd. Det har gått (mestadels) bra att ta del av andras förlossningsberättelser, men att sätta mig själv i den situationen är något helt annat. Vill med andra ord inte befinna mig där innan jag faktiskt är tvungen, typ för att jag gör det och är där.

Förra veckan besökte vi mödrarådgivningen och barnmorskan pratade då lite om den annalkande förlossningen och gav mig rådet att inte planera för mycket. Att förlossningar ändå sällan går som förväntat och att det kan vara knäckande att tvingas acceptera den besvikelsen i den stunden som tenderar vara ganska emotionell. Till exempel att man är inställd på att föda i en viss position men så fungerar det inte alls, vilket då kan kännas ledsamt och som att det gick fel även om det gick bra. Det tror jag att definitivt är ett gott råd, men för mig är det ändå i princip fullständigt överflödigt för jag är ju tvärtom lagd åt det hållet att jag avskyr att planera saker. Jag blir stressad bara utav den påhittade tanken att behöva ha någon slags skiss över hur jag vill att förlossningen ska gå till. Att ha planer gör mig för det mesta stingslig och obekväm, jag är lugnare om jag mer få ta saker som de kommer och särskilt då det gäller grejer som jag känner att är för stora för mig. Och här har jag verkligen inte kapacitet att axla det ansvaret, att jag skulle styra förlossningen. Haha! Helabsurt. Är mycket mer okej med att lägga mig i yrkeskunnig personals händer och då tillsammans bollplanka fram något som fungerar. Jag har ju aldrig fött ett barn förut så hur i hela friden ska jag kunna veta annat än att jag vill att det ska vara så smärtfritt som möjligt och att jag helst inte vill bajsa på mig mitt under krystandet men det kommer jag knappast heller kunna styra särskilt bra såatt… tja. Jesus take the wheel, ni vet. Hur som helst, barnmorskan tyckte att det där lät som något som var helt klart till min fördel. Hon lät nästan lite imponerad, och för första gången under denna graviditet så kände jag mig faktiskt ganska cool.

Överlag så är det splittrat, som så mycket annat. Har på sistone vid ett par tillfällen haft något mer ansträngda sammandragningar som jag känt av lite mer än vanligt. Det känns inte kul alls. Vet inte vilka ord jag ska sätta på det men de får mig att känna mig hemskt utsatt och skör — lite som att vid förlossningen så kommer mitt underliv att rivas sönder som silkespapper, och nej, det är inte en trygg känsla. Då jag känner så vill jag ju helst fly och aldrig föda det här barnet. Samtidigt så är jag trött på att gå omkring och kånka på all denna extra vikt med allt vad det innebär. Jag hatar att jag får ont hela tiden vad jag än gör, avskyr att känna mig så mycket klumpigare än jag brukar, att det t.ex. är fysiskt svårt att sätta sig upp från en liggande position, och så vidare. Och jag förstår ju att enda utvägen ifrån detta varande är genom att bebisen kommer ut. Det är väl just den saken som gjorde mig så arg där i början av graviditeten också, att man som kvinna är så satans snärjd. Inträngd i ett sabla hörn som nån karaktär i en Saw-film, typ. Ser med andra ord fram emot att ha det överstökat, men vill inte direkt uppleva delen innan.

20170911_katthylla_002

På tal om smärta: Här klättrade Selma ner för magen och det gjorde egentligen ganska ont för hon la in en klo, därav min krampartade flingrimas. Stod ändå kvar som en champion för jag tyckte hon var så lustig som klättrade så. LIFE IS PAIN hörni.

Ännu en kvick sak om det här med förlossningsrelaterade frågor är att jag så uppskattade sättet som Linn ställde frågan. Det är nämligen märkbar skillnad på ett neutralt ”Hur känner du inför förlossningen?” och ett ängsligt ”Har du obehag inför förlossningen? :/ ” eller ”Iik du måste vara så nervööös! 😮 ”, om ni fattar vad jag menar. Även om de senare också är välmenande och sympatiska så är det nog inte rätt sätt att relatera till en gravid kvinna. Jag menar jag bearbetar det hela tiden, för att jag måste, och jag vill definitivt inte bli påmind om att det faktiskt är något att oroa sig över. För att jämföra: Vill du bajsa ut en rugbyboll? Tycker du att det låter som något du vill påminnas om att du snart ska göra? Okej jag raljerar visst nu men seriöst, oavsett hur du känner inför en sådan grej så vill du väl knappast ta del av andras tvivel och ängslighet, eller hur? Har garanterat själv låtit ängslig då jag ställt sådana frågor förut så ska inte kasta några stenar här, men kommer verkligen hädanefter göra mitt bästa för att inte längre låta mitt eget obehag skina igenom vid sådana tillfällen.

Och avslutningsvis en kvick gallup: Känner ni till psalmen Det finns djup i Herrens godhet? Superofta då jag läser/hör ordet ”förlossning” (rätt ofta numera) så får jag refrängen i huvudet och lust att yla ut den. Det är den som går så här:

Det finns underbar förlossning i det blod som göts en gång.
Det finns glädje bortom graven och en framtid full av sång.

Frågade Alfred tidigare och han var inte bekant med den så jag funderar att det kanske är ett spår från min bibelbältesspännesuppväxt. Får ganska ofta psalmer på hjärnan och det känns riktigt märkligt nu då jag tänker på det, att något som är en sådan absolut icke-del av mitt liv ändå tycks ha lämnat ett sånt djupt spår. Meeen… sidospår igen det där!

Kommentarer

14 kommentarer

Post a comment
  1. Liisa #
    september 12, 2017

    En av mina favoritpsalmer! Mera för melodins marschtakt-ighet än för texten. Jag och en kompis har haft så otroligt roligt åt den psalmen, just i kontexten gravid kvinna + antagligen manlig psalmdiktare. En sån kollision mellan världar. Raden ” det finns glädje bortom graven och en framtid full av sång” är ändå så fin att jag blir nästan tårögd 😀

    Fint att få läsa dina tankar kring förlossningen.

    • september 12, 2017

      Va kul, förstår vad du menar och är också svag för den! 🙂

  2. Monica #
    september 12, 2017

    Som psykolog tänker jag på hur klok du är gällande detta med att vad en kan och inte kan styra. Som bara jag tänker jag att jag* hejar på dig så sjutton! ❤

    *Varannat ord här är "jag"?!, yikes, men jag hinner inte formulera snyggare. Men en kram!

  3. Isabelle #
    september 12, 2017

    Det är kanske en bitter liten tröst i detta nu, men som erfaren ångestare gällande bajsbiten av förlossningen så kan jag meddela att sedan då det väl hände. Och man stod där…i en rosa sjukhusslarva, hängandes över en stödstol, och kissade och bajsade rätt ner på golvet i förlossningsrummet. Då, kändes det liksom inte så brutalt naket och pinsamt som jag hade förväntat mig. Det var liksom mera, jaja..nu hände det där. Rätt otrevligt, men vem orkar bry sig om bajs i denna smärtvirvel av känslor.

    Lycka till!

    • september 12, 2017

      Nejmen det ÄR en tröst. Att det går att angsta och sen ändå tycka att det sist och slutligen ändå var ganska (ursäkta ordskämtet) skitsamma. 😀 Tack!

  4. Rickard #
    september 12, 2017

    ”..och för första gången under denna graviditet så kände jag mig faktiskt ganska cool.”
    Du ÄR cool!

  5. kajsur #
    september 12, 2017

    tycker jättemycket om att läsa om dina förlossningstankar, du är så ärlig och realistisk kring allt och det är väldigt intressant att läsa om! förlossning är inte riktigt aktuellt för mig men ändå, det är något av en lättnad att få ta del av något mer än solskenshistorierna om hur u n d e r b a r t det är att krysta en vattenmelon ur fiffin.

    lycka till med allt!

  6. Pillan #
    september 13, 2017

    Är rätt nyförlöst (augusti) och gick in i det hela med liknande tankar som dig; lita på personalen och ta det som det kommer. Är i efterskott nöjd med upplevelsen, inte alls traumatiserad, även om jag inte så gärna gör om det med tanke på smärtorna (hann inte få så mycket smärtlindring). Personalen var suverän och jag kände aldrig att jag behövde skämmas över något, och då spydde jag ändå två gånger och pratade väldigt bristfällig finska. Visst brast jag en del och kommer knappast att se likadan ut down under som innan, men det känns som ett litet pris att betala för den fina människa jag nu får dela vardagen med.
    Angående psalmen så är den väldigt bekant som begravningspsalm i mina bekantskapskretsar. Har flertalet gånger kämpat med att sjunga den med gråten i halsen.

    • september 15, 2017

      Fint att höra! Känns som att jag kanske får sikta på att lämna bb med tanken ”det kunde ha gått sämre”, och nöja mig där. Samtidigt så blir jag lite arg av att tänka på att det är så, menmen. Korkade, korkade biologi.

      Ville också associera psalmen med begravningar! Är nog säkert där jag också hört den.

  7. september 14, 2017

    Även jag minns den psalmen och tackar ödmjukast för återupplivandet av minnet av den! Och jag kommer ju överhuvudtaget inte från nåt bibelbälte men har å andra sidan alltid haft en svag punkt för just psalmer och deras småvrickade, högtravande budskap.
    Och ja, jag önskar dig en underbar förlossning! Klart som attan att du ska ta alla droger du får.

    • september 15, 2017

      Vi sjung skitofta psalmer i skolan, varje morgonsamling t.ex. Känns helt främmande att tänka på nu, men förstår också vad du menar, det är något speciellt med det där svulstiga gudomliga.

      Haha, tack tack! 🙂

Trackbacks & Pingbacks

  1. Råma som en ko och spänn inte käkarna – Livet & LA

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Basic HTML is allowed. Your email address will not be published.

Subscribe to this comment feed via RSS