Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

20170918_100658

Ja se där satt jag en måndagsmorgon och åt frukost, med munnen full med frappé och toast, nyss hemkommen från labben. Har fått gå och ta ett blodprov i veckan de senaste tre, och av den typen som jag varit tvungen att fasta inför. Det var så att jag fick en sådan klåda att jag ville kolla upp hur det stod till med min lever. Mina gallsyrevärden var lite höga i det första provresultatet men sen dess har de sjunkit igen, så allt verkar vara okej. Klådan består, likväl. Krafs krafs krafs grr.

När jag var yngre tyckte jag att det var jättespännande att ta blodprov, men jag utvecklade nåt obehag nån oturlig gång i vuxen ålder och kan inte längre se på när nålen åker in eller när blodet strömmar ut. Tycker att jag blivit mer bekväm med situationen under den här graviditeten, antar att det får väl klassas som nån slags KBT, typ. Det jobbigaste med de här proven har varit det där att fasta i tolv timmar innan, och det gör mig ganska svag och yr nu för tiden, vilket i sin tur kan få mig att känna mig ganska känslig, liksom som att jag lätt blir aningen illamående. I måndags var en sådan gång och då jag satt där med en nål i armen kom jag på mig själv med att tänka ”Får inte tänka på blodet som forsar. Nej tänk absolut inte på blodet som forsar ut i provröret. Blodet som forsar är nog det sista jag ska tänka på, så tänk definitivt på något annat än blodet som forsar ut i provröret.” och så vidare. Kunde inte sluta!! Fast det här tyckte jag att blev så märkligt komiskt att det ändå distraherade mig, så det var sist och slutligen inte så illa.

Fick på rådgivningen i går reda på att jag gått upp 800 gram på en vecka, så inte konstigt att kroppen tycks ha det ganska tungt just nu. De femtio gånger om dygnet jag sätter mig ner på och ställer mig upp från toastolen för att bebisen trycker på urinblåsan så har mina knän börjat protestera med en värk som emellanåt känns som att de kanske kommer ge vika. Känner mig verkligen som en åldring i de situationerna. Överlag har jag kapacitet till att göra i princip en sak om dagen, sen måste jag vila i fyra till tjugofyra timmar — att på förhand kunna gissa sig närmare än så till hur mycket rehabiliteringstid något ska kräva är omöjligt. Går jag och handlar kan det hända att jag i stort sett blir sängliggande tills nästa dag, liksom. Har dessutom utvecklat den störande ovanan att sova endast tre-fem timmar åt gången, fast då i två sjok om dygnet. Somna sent och vakna tidigt, vara uppe ett par timmar, sedan äntligen somna om och sova sent, men utan att någonsin sova tillräckligt för den delen. Ja ja. Bra förberedelse ändå, får jag väl anta.

Beräknat förlossningsdatum är nu i helgen, men just nu känns det inte så aktuellt att något skulle hända då. Har vid ett par tillfällen ändå tänkt att något kanske kunnat börja vara på gång, har då t.ex. haft molande värk i korsryggen och kraftiga sammandragningar som typ gett mig magknip, men det har alltså hittills gått om och jag tar väl lite för givet att det ska fortsätta göra det. Det är ju vanligare att man går över det beräknade datumet, och särskilt som förstföderska har jag förstått, så det har jag räknat med att själv göra också.

Fast för några kvällar sedan hade jag riktigt ont och då blev allt betydligt mer verkligt. Har fortfarande ganska ofta en overklighetskänsla inför allt detta och det har nog gjort att jag distanserat mig en del ifrån slutskedet, bland annat. Men då kände jag mig plötsligt så ensam och rädd. Rädd för att vakna nästa morgon och inse att nu händer det. Tänkte på att jag måste göra det här ensam (alltså föda) och att jag inte kände mig redo. Alltså fast jag förstås kommer få hjälp och stöd så är det ändå bara jag och min kropp som måste genomgå den där påfrestningen, menar jag. Det går liksom inte att gömma sig ifrån den där utsattheten, kändes sådär som när man var liten och vaknade från en mardröm och man drog täcket över huvudet, men här följer det där otäcka med en in under täcket, man är inte trygg någonstans, det följer med en. Låg och snyftade, liksom bearbetningsgrät i stillhet, medan Alfred tröstade, och kanske var det lite tårar som måste ut och darriga andetag som måste in för att jag skulle bli mer sams med situationen, för sedan dess så har jag inte känt riiiktigt samma ynklighet de gånger som ryggen värkt eller sammandragningar smärtat till.

Framför allt fick det väl mig att förstå att även om jag går förbi det beräknade datumet så är det inte så lång tid kvar alls nu och det kan också hända när som helst. Så tidigare i veckan plockade jag äntligen fram tygerna jag köpte för säkert två månader sedan och så sydde jag ett bebisnäste. Eller innan jag kom så långt var jag tvungen att köpa en ny symaskin, något som först gjorde mig så jävla frustrerad och på uruselt humör, att behöva avbryta min process mitt i när jag äntligen kommit mig för att klippa till bitarna, men när den nya maskinen sedan spann som en katt och vägde typ ingenting så var det tvärtom superroligt att sy, fast mina svullna fingrar är klumpiga som överkokta knackorvar och min rygg hotar med skott efter att jag suttit på en stol i längre tid än tio minuter. Så det blev inte så snyggt men det är i alla fall gjort.

Det är väl mycket sånt sista-minuten-förberedande som är på gång nu, medan vi fortfarande hinner göra det i förväg. En annan dag gick vi till loppiset nerför gatan och handlade en hög med bebiskläder, vi hade en del från förr men jag hade läst nån rekommendation om att kunde försöka ha si och så många plagg av den och den typen och då blev jag plötsligt lite osäker på att vi hade tillräckligt. Men det var ju lätt ordnat i.o.m. att vi har lyxen att bo så nära ett riktigt superloppis. Väl där blev vi blev något ivriga och nu känns det definitivt ganska avlägset att plötslig klädbrist ska bli något problem den närmsta tiden, om vi säger så. Alfred hittade också en Babybjörn-sele där som han fäste sig vid, själv hade jag funderat lite på bärsjalar och sånt men också känt att jag inte orkar sätta mig in i den saken. Kan bli så utmattad av att tänka på hur mycket det är som jag inte vet om bebisar. Nu slipper jag fundera på hur man virar en sån där sjal kring sig, i alla fall.

I dag har jag lagat mat, vilket är första gången på jäkligt länge som det inte är Alfred som stått vid spisen. Men jag klarade inte av att fullborda projektet p.g.a. sviktande hälsa, så det blev i alla fall så att det var han som fick hålla koll på kastrullen de sista minuterna medan jag haltade iväg till sovrummet för att lägga mig ner. I alla fall, gjorde en rejäl mängd linssoppa för att frysa in en del av den. Gör ytterst sällan sådant men det känns förstås förnuftigt nu så här på det som torde vara slutrakan av graviditeten. Följde inget recept men det är hackad gullök, riven morot och pressad vitlök som fräses mjuk i olja tillsammans med kryddorna paprika, curry, gurkmeja och spiskummin, sen tillsätts tomatpuré, vatten, grönsaksbuljongtärningar och röda linser och så får alltsammans koka tills att man är nöjd med konsistensen på linserna.

Imorgon ska jag försöka packa klart bb-väskan, hah. Börjar vara på tiden. Har också i flera dagar fantiserat om att gräva fram några av mina icke-preggo-plagg, tvätta dem och ceremoniellt hänga dem i garderoben och längta efter att få plats i dem igen, men orken, orken. Den har inte ännu räckt till, men drömma går ju.

Nä-ä hörni. Har försökt skriva det här inlägget sen ett par dagar, faktiskt, men det vill liksom inte. Blir alltid avbruten, skulle vilja skriva och känna mig lite zen-ig alltigenom men det tycks vara omöjligt. Jag var på ganska bra humör tidigare ikväll men så blev det tusen avbrott här, främst i form av tjafsande katter. Sen fick ungen i magen hicka och fy satan alltså så störande det är. Överlag så undrar jag verkligen varför det inte är fler som pratar om hur sabla obekvämt och irriterande det är att vara gravid? Nu gräver hen t.ex. omkring med en fot i sidan av min mage och jag vill bara att hen ska lämna mig fan ifred liksom. Vill primalvråla utav frustration ibland. Annat störigt är att Myra har haft löpperiod och varit allmänt frustrerande den senaste tiden hon med, men det värsta verkade ha gått om även om hon har behållit ovanan att stå och jama vid dörrar och sånt, eller bara i allmänhet jämra sig nu som då. Men så fick hon plötsligt här sent ikväll nåt allvarligare återfall och kissade i en fåtölj och samtidigt på två kuddar, en pläd och min oanvända nya merinoulltröja. Jag var på dåligt humör tidigare av alla avbrott och den grejen var liksom droppen, återhämtar mig inte ifrån det. Nu är allt bara obekvämt och liksom skavande. Såatt… vi sätter punkt där. Godnatt!

Kommentarer

8 kommentarer

Post a comment
  1. september 22, 2017

    Jag blir nog himla glad av att läsa det här hördu. Så äkta o nära o DU SKRIVER SÅ BRA! Graviditetsskriverier brukar vara så himla gäsp men detta är ju fan höglitterärt. Ja, varför klagar folk inte på sparkande fötter o dyl? E det nå ”kvinnans lott” eller fuck it all-hormoner som spökar?

    • september 29, 2017

      Tack Lotta! ❤ Ja jag undrar, kanske det är lite av båda. Att nåmen det här har ju kvinnor uthärdat sedan mänsklighetens begynnelse och senare nån slags puttenutte-hormon som förvränger minnet av hur det varit, typ. Kan bli SÅ frustrerad på särskilt hickningarna, det är som att ha en riktigt ordentlig muskelspasm i ett inre organ. Pur irritationstortyr.

  2. M. #
    september 22, 2017

    Jag känner så igen vartenda ord du skriver. Jag födde mitt första barn i augusti, på 40+3. Det gick bra trots allt jag varit rädd för (visst, man brister kanske lite, och det gör kanske ont, men det är ju över i den stund det är över.) Ännu sex veckor efter förlossningen känner jag tacksamhet VARJE dag över att inte längre vara gravid. För det var inte kul att bo i kroppen de sista 10 veckorna….och jag tror faktiskt att majoriteten känner så. Sen efter förlossningen så kände jag visserligen samma hopplösa känsla som innan, fast då med återhämtningen. Det kommer aldrig att bli som förr….men nog blev det. Lycka till!

    • september 29, 2017

      Jamen det här låter ändå hoppfullt, tycker jag. Konkret och vettigt. Härligt med återhämtning och frihet från irriterande magbebistendenser. 🙂 Tack så mycket!

  3. september 23, 2017

    Nätterna tycker jag var värst under slutet av graviditeten. Att vakna var och varannan timme för att (försöka) vända sej pga smärta i höfterna var inte roligt. Och sedan inte kunna somna om och då bara få 4-5 timmars hackig sömn vissa nätter var fan PAIN!!
    Men gissar det också var kroppens sätt att förbereda sej för vad som komma skall. Nu har jag en 6 dagars bebis och sömnen är inte bättre nu heller (snarare mindre, men nu pga amning och bebisskrik..)!! Men eftersom man redan är van så funkar det på något konstigt sätt ändå.

    Jag kommer inte säga ”passa på att njut nu sista tiden”, såg typ rött när folk sade det. (Det jag intalade mej själv var att detta är sista tiden på länge jag kan läsa en bok/se en film/slösurfa/ta en tupplur precis när jag vill).
    Kämpa på och lycka till, snart är du där!!

    Och jag tyckte också hickan var rätt irriterande. Och karate kickarna i sidan var inte så roliga heller…

    • september 29, 2017

      Haha ja, alla ba ”Sov medans du kan”… alltså innan man blev gravid då eller? För det har inte blivit enklare i detta tillstånd, det är nu ganska säkert. Tror du har rätt, det fungerar säkert som nåt slags (av)vänjningstaktik. Tänker att det måste väl ändå finnas NÅN vits med det hela, att vakna varannan timme och inte ens ha en skrikande bebis ännu. Annars är naturen bara skitkorkad ju. 😀

  4. september 25, 2017

    Fantastiskt välskrivet, så mycket att jag får obehagskänslor när jag föreställer mig hur det skulle kännas. Ärligt talat så bekräftar du bara min övertygelse om att det där inte är för mig… Jag antar att det där sista obehaget hjälper till att förbereda inför att få ut ungen, att det är värt det för att få tillbaka sin egen kropp? Håller tummarna för allt!

    • september 29, 2017

      Tack så mycket Koko! Jamen så kanske det är, att den rädsla en än känner inför ansvaret et.c. vägs upp mer och mer utav tanken på ens (kroppsliga) frihet. Man måste ta det bra med det dåliga, så att säga. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Basic HTML is allowed. Your email address will not be published.

Subscribe to this comment feed via RSS