Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

20171004_tjenalimpan

Det känns tjatigt att återigen säga samma sak men det tycks hur som helst ändå vara det huvudsakliga temat för de flesta andra jag har kontakt med dessa dagar (också), så låt gå då: Nej, ingen bebis ännu. Fast det är förhoppningsvis sista gången jag säger den saken, ganska definitivt är det i alla fall sista gången jag bloggar det. Imorgon ska jag in till sjukhuset på övertidsgranskning och eventuellt därefter igångsättning, lite beroende på hur situationen är på BB och sådant — men många dagar till av väntan blir det oavsett inte.

Jag har känt mig snopen över att kroppen inte självmant satt igång förlossningen (ännu, i alla fall). Jag hade hoppats att jag skulle kunna förlita mig på den, eller vad jag ska säga, och jag hade faktiskt inte trott att den skulle dra ut på tiden så här pass mycket att igångsättning verkar sannolikt. På något vis har jag varit mer förberedd på att det kan sätta igång när som helst och i en månads tid har jag tänkt på att en sådan kalldusch kan överrumpla mig när som helst. Om jag går och handlar, kommer vattnet gå på butiksgolvet? Om jag går och lägger mig, kommer jag väckas utav värkar? Sådana semi-förväntade överraskningar har jag halvt förberett mig för. Märkligt nog känns det inte alls likadant att nu veta att det antagligen blir igångsättning imorgon, det känns istället som en betydligt mer markant chock att smälta. Den faktiska innebörden av det hela slog mig under gårdagsnattens småtimmar och jag skulle ljuga om jag sa att det kändes naturligt, väntat eller lugnt. Istället var det mer en sån här MEN HERREGUD VA FAN?!?-känsla som snabbt dränerade huvudet på blod. Under dagens lopp har det väl nu som då sjunkit in lite och typ under den senaste timmen har det väl ändå börjat kännas ganska hanterbart, fast det är absurt och ändå så reellt. Liksom så verkligt att det blir overkligt.

Hoppas på att få ordentligt med sömn i natt. Fast med tanke på hur nätterna de senaste veckorna varit, och på morgondagens planer, så känns det inte riktigt troligt. Har inte hunnit bli nervös ännu men misstänker att det nog kommer kännas lite mer än lagom pirrigt att lägga sig och därmed bädda för imorgon… oooch eventuellt typ resten av livet då, ni vet.

Ja-a, gott folk. Hur ska jag avsluta ett sådant här inlägg då så mycket tycks hänga i luften? Vi får höras vidare va.

Kommentarer

2 kommentarer

Post a comment
  1. Basse #
    oktober 6, 2017

    Håller tummarna! Det är extra stort med första barnet. Elva år sedan vårt första föddes…

    • oktober 18, 2017

      Elva år! Det är galet ju. I skrivande stund elva DAGAR här borta, hehe… ändå en slags evighet och samtidigt bara ett ögonblick.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Basic HTML is allowed. Your email address will not be published.

Subscribe to this comment feed via RSS