Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

20171013_promenad.jpg

Promenadpremiär idag. Vi gick nerför gatan till Röda Korset-loppiset och sedan till K-Supermarket i samma byggnad. Med undantag för färden hem från BB i tisdags så var detta första gången jag och Blenda vistades utomhus sen i lördags. Eller, ja, någonsin för Blendas del förstås. Det var skönt och även fullständigt utmattande, fick sätta mig ner och pausa titt som tätt. Har varit lite svag sedan förlossningen, förlorade runt 8 dl blod vilket håller sig inom ramarna för vad som är ”normalt”, fast stöter nästan mot dessa ramars övre kant. Men vi kan prata mer om sådant förlossningsrelaterat en annan gång.

Annat nytt för denna fredagen den trettonde var att vi tog emot vårt första besök, d.v.s. vår barnmorska och en praktikant som vi också träffade på det senaste rådgivningsbesöket. Allt var i skick, bebin fortsätter att må bra.

Hittills har allt gått mycket bättre än förväntat, för det mesta sover Blenda, eller äter. Sista natten på BB var riktigt drömmig, då sov hon fem timmar i sträck en gång, men mer vanligt är nog att hon tupplurar 2-3 timmar åt gången. Alfred har skött det mesta blöjbytandet och vi börjar ha ganska bra koll på vad hon vill eller vad det beror på när hon gnäller eller gråter. Det finns liksom inte så många alternativ, heller, det cirkulerar i princip mellan hunger i magen, gaser i magen och bajs i blöjan. Har max två-tre gånger gripits av en såndär vad-är-det-du-viiill?-hysteri som man alltid känner när en annan persons bebis börjar skrika i ens famn/närhet, men det har gått om snabbt. Jag är då för övrigt inte bra med bebisar och har aldrig varit det, är en sådan som egentligen är rädd för dem och ibland rent av känner ett obehag gentemot dem, men vet ni… det här är inte så farligt. När hon är min egen så känner jag också att jag har råd att vara lite tafatt och klumpig, eftersom jag kommer ha tid att rätta till sådant då jag fattar hur jag ska göra, och det gör mig automatiskt aningen mindre av båda tror jag. Alltså redan från första början, och särskilt sedan vi kom hem från BB, då jag t.ex. undsluppit sånt där larv som att bli nervös av att ett proffs iakttar vad jag gör.

Jag hade trott att jag skulle vara totalt upp-och-ner och jag var också förberedd på att drabbas av en förlossningsdepression, för jag verkar ju onekligen tillhöra riskgruppen. Men än så länge så har allt bara börjat känna mer och mer självklart och mindre och mindre panikslaget. Och då menar jag allt med situationen — trodde t.ex. att jag skulle tycka det var jobbigt att träffa människor så här snart efter att vi kommit hem (jag är ibland något av en enstöring), men tvärtom tyckte jag bara att det var trevligt. Vi inspirerades av att ta emot gäster så imorgon kikar några familjemedlemmar in. Trött är jag förstås, men inte på det sättet att jag bara vill isolera mig själv och hetsgråta, vilket ungefär är hur jag föreställt mig att vissa stunder skulle vara denna första vecka.

Ja, denna första vecka! Tänk det. Imorgon lördag har det gått en vecka sedan jag tillbringade dagen med att föda ett barn. Helgalet ju.

Har blivit typ mållöst överväldigad av all den vänliga & härliga respons jag fick på det förra inlägget. Vill verkligen inte göra en svepande, generell tack-till-er-fotnot som detta stycke säkert framstår som, för varje kommentar betyder verkligen mycket mer än så för mig än att det skulle kännas rätt, men jag vill ändå passa på att säga här och nu att… ja, att jag uppskattar er. Vill bolla ihop er allihopa till en stor mjuk degklimp och bara krama om!!

Kommentarer

6 kommentarer

Post a comment
  1. oktober 14, 2017

    Nämen vad ljuvligt!! Att ”hon är din” och då får man vara lite klumpig. Du om nån får mig nog att genuint villa bli morsa på riktigt nu, det här är bara så fint. Igen. Tänker att man nog kan älska en liten människa lika mycket som man älskar ett djur.

    • oktober 18, 2017

      Men!! Va fint sagt, tack så mycket. Ja alltså det är lustigt det där med djur, har haft samma tanke själv tidigare, att ska det nu faktiskt ens komma i närheten? Haha. Men det är väl nog på ett annat sätt, jag är ju van med katter som är så självständiga och här har jag plötsligt en klimp som är i SÅNT behov av att tas hand om de stunder hon är vaken. En helt ny vääärld~, för mig också menar jag.

  2. Monica #
    oktober 14, 2017

    ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ !!!!!

  3. oktober 14, 2017

    Så HÄRLIGT att läsa detta! ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Basic HTML is allowed. Your email address will not be published.

Subscribe to this comment feed via RSS