en berättelse från ett barnbördshus

Har haft detta maratoninlägg på gång bland mina utkast i flera dagar och det är nog ingen direkt förlossningsberättelse, men snarare något att leta reda på om typ några år eller ett decennium och Blenda frågar ”Hur gick det till när jag föddes?”, och jag kommer vara för lat för att berätta och då kan jag istället sticka detta åt henne och bara ”Tyst unge, stör mig inte”, och sen återgå till min dagstidning.

Skoja bara, vi kommer väl ändå inte ha dagstidningar om tio år. Hur som helst, låt oss spola tillbaka till början och sedan backa lite till —

 

20171006_001

FREDAG 6/10. På morgonen åkte vi in till sjukhuset för övertidskontroll, där vi efter testerna beslöt att vänta tills följande morgon med igångsättningen. Fick en jämförelsevis mild hinnsvepning som vi hoppades att skulle sätta igång grejer naturligt. Det kändes lite mesigt att tacka nej till en ordentlig igångsättning, men jag hade verkligen ingen bra fiilis den här dagen. Dessutom hade jag sovit så dåligt, resonerade vi. Kändes klokt att skjuta på det en dag så jag fick samla mina krafter, tyckte vi. Så vi åkte hem igen.

 

20171007_001

LÖRDAG 7/10. Nå, följande natt sov jag spöktimmen, men inget mer. D.v.s. mellan tolv och ett på natten. Det kändes som en total mardröm, särskilt att tills klockan åtta på morgonen pallra sig iväg till förlossningsavdelningen. Jag var med andra ord inte jättepigg på bilden ovanför medan en maskin mätte mina sammandragningar och bebisens puls.

Efteråt skulle vi träffa en läkare, runt tio minuter skulle vi behöva vänta. Men det blev över en timme, och det är såklart sådant som kan hända, jag förstår det. Problemet var att jag började må så illa utav sömnbristen och att jag inte ätit på flera timmar. Jag var mycket olycklig och ville åka hem, men fick istället en yoghurt och då mådde jag bättre igen lagom tills att läkaren kunde ta emot oss.

Jag ville verkligen bara sova. Vi bestämde att jag skulle åka hem, ta en halv sömntablett och komma tillbaka kring fyratiden för att sätta igång förlossningen kemisk väg. Men först skulle jag få en hinnsvepning och denna var så fruktansvärd att jag ännu är lite i chock. Haltade ut från sjukhuset och satte mig kutryggig i bilen och försökte att inte jämra mig vid varje minimala gupp, sväng och inbromsning. Klockan var uppskattningsvis kring halv tolv.

Kom hem, tog sömnmedicinen och lade mig ner för att sova. Låg i ungefär en timme men min korsrygg, mage och vad jag antar att var livmodern värkte så mycket att jag inte kunde sova. Hade en så hög ”grundsmärta” att jag inte heller förstod att de stunder då smärtan intensifierades kunde bero på värkar. Jag bara flämtade och halvgrät om att det inte kan vara meningen att det ska vara på det här viset. Jag var samtidigt rädd för att åka tillbaka in till sjukhuset för jag tänkte att då blir jag ju igångsatt — allt jag ville göra var ju att sova. Sedan började vi mäta smärttopparna och de höll i sig mellan en halv till en minut och kom med en till tre minuters mellanrum. Ändå var jag osäker på vad som var på gång, så jag bad Alfred ringa BB och de sa åt oss att komma in.

Jag kände mig lugnare direkt dörrarna till förlossningsavdelningen öppnades, värkarna avtog t.o.m. lite. Nu var jag trygg bland folk som hade koll. Förlossningen hade startat och jag behövde alltså aldrig någon kemisk igångsättning. Ritva som gett mig yoghurt på förmiddagen tröstade mig och sa att jag klarar det där, fast jag inte sovit. Hon lät säker på sin sak och fick mig att känna mig ännu lite tryggare.

20171007_002

Värkarna ökade igen och hann bli ganska jävliga, kunde bara ligga och blunda medan de varade för jag klarade inte av att se människor då, kan inte förklara det men det kändes som att hjärnan överbelastades. Gick sedan direkt från noll värkmedicin till epidural. Klockan var då ungefär halv tre. När anestesiläkaren gjort sitt så blev plötsligt livet inte bara uthärdligt utan faktiskt också ganska jäkla trevligt, eller så som jag skrev åt mina kompisar när jag skickade bilden ovanför åt dem för att berätta om att jag befann mig i startgroparna: ”Nåjåå ingen beeb ännu men den observanta ser att jag förlöst en rågsmöggis. Finländskt! Har fått epidural så nu vill jag inte ens kasta mig från sjukhustaket längre.

Nej, en dröm var livet sannerligen inte då innan. Tacka gudarna att vi har tillgång till bedövning och smärtlindring, de av oss som vill ha det.

Döpte f.ö. rågsmörgåsen till Råger. Vi var mycket stolta över honom.

20171007_003

Värkarna försvann inte men kändes annorlunda med epiduralen, den vassa smärtan tonades ut och kvar lämnade ett dovt, tungt tryck nånstans kring korsryggen och ändtarmen som ungefär kändes som en överdrivet massiv förstoppning. Sa vid något skede åt Alfred att det känns som att jag ska bajsa ut ett bowlingklot och han ba ”Nå… det är väl inte så långt ifrån”. Herrejävlar, tänkte jag, han hade ju inte fel. KUL!

Något som funkade för mig att ta mig förbi värkarna och allt det var att prata med mina kompisar mellan varven, rapportera om läget och flamsa. Så det gjorde jag! Min barnmorska kom och tittade till oss nu som då och tog bra hand om mig. Alfred och jag pratade en massa och jag tror att vi hade ganska roligt under den tiden som bedövningen fungerade som bäst men å andra sidan så var mitt omdöme kanske inte det mest pålitliga.

20171007_004

Tyckte t.ex. att det var otroooligt roande att grejer dinglade från ett hål i min rygg så jag bad Alfred ta bild på det. MEN! Precis då överrumplades jag av en värk!! Det ser ut som ett jäkla skådespel till höger men näppan, sådär kan en värk alltså se ut, exempelvis när epiduralen håller på att släppa. (Fick fler doser vartefter.)

Vi spolar här framåt till att jag var tio centimeter öppen och det började bli dags för krystskedet. Vad som händer då är att värkarna förändras och börjar kännas annorlunda, man pratar om krystvärkar. Med guidning utav barnmorskan Linda försökte jag krysta ett par gånger men jag förstod inte hur jag skulle göra och Linda sa i princip åt mig att lägga ner. Hon förklarade att det brukar ta en stund innan kroppen förstår vad den ska göra, och sen då den gör det så är den redo, och att tills dess kan jag bara avvakta. Jag kommer känna ett behov av att krysta, sa hon. Att det kommer vara nästan omöjligt att inte göra det.

Klockan närmade sig skiftbyte och barnmorskan gick iväg för att lämna rapport. Nå, förstås får jag under tiden en värk som känns precis sådär som hon beskrivit. För att göra en lång historia en gnutta kortare så går det så att jag har två barnmorskor vid min bädd när Blenda är på väg att födas, och jag hade en enorm tur där. Dels tror jag att jag ville ta mig i kragen och krysta som fasen för att jag redan kände ett band till Linda så jag ville gärna föda innan hon åkte hem. Sen så fungerade det suveränt för mig att jag hade två kunniga kvinnor som dessutom var överens om allt — det gjorde att jag litade på dem till tusen procent. Jag mesade ur under en krystvärk eftersom att jag noterade att ingen höll emot vid mellangården och jag hade ju hört och läst om det finska greppet och jag var svinrädd för att spricka och jag bara ”Men ska ingen hålla emot?!”, och de svarade båda två, unisont, att jooodå men det kommer senare. Jag förstod inte alls varför för jag kände ju tvärtom väldigt starkt att EEEH näe u guys det är nog nu om någonsin ni ska hålla, men i.o.m. att de var så himla ense om sin sak så knep jag käft och krystade ordentligt vid nästa värk. Så började jag svära och de hyschade mig, sa åt mig att sluta prata och krysta istället, och jag lydde. Sen sa de åt mig att sluta krysta fast det känns som att det är det enda jag vill göra och jag lyssnade och jag höll tillbaka — här var tydligen Blendas huvud halvvägs ut — och några sekunder senare halvgrät jag att jag inte vet vad jag ska göra och frågade om jag fick krysta och de sa ja, så jag krystade, och ungens huvud var ute och då direkt var lättnaden så ofantlig att… att… nä, jag vet inte ens.

Hon föddes halv tio på kvällen. Det aktiva krystskedet varade bara i åtta minuter och fy fan så jag lider med de kvinnor som uthärdar det i en timme eller mer. Medeltalet för förstföderskor är en halvtimme, läste jag. Så jag verkar ha hittat lite djävlaranamma i mig ändå, eller sisu as we call it in Finland. Men mest tror jag att jag bara hade tur. Hon låg rätt, etcetera.

20171007_005

Och så här såg det ut några stunder senare. Den initiala megachocken hade börjat lägga sig för oss båda två. Liksom VA FAN en jäkla BABY kom ut ur mig???

20171007_006

Vi förflyttades till vårt familjerum och Alfred åkte hem för att sköta om katterna men återvände sedan. Jag var jättedåsig. Gavs i uppgift att dricka massor med vätska och gå på toa och tömma blåsan ordentligt innan jag somnade men då jag försökte gick det absolut inte att kissa. Höll på att förlora förståndet av nödighet och utav att aldrig få sova, så jag bad om en kateterisering och blåsan tömdes på NIO frickin’ deciliter urin. Tyckte att ni borde veta.

Sen sov vi. Vaknade nu som då av att Blenda gnydde och grät, men jag tror att jag sov ganska djupt där emellan. Helt bisarrt hur overklig den där natten kändes och samtidigt så ”naturlig”, i brist på bättre ord.

 

20171008_001

SÖNDAG 8/10. Tiden gick både snabbt och långsamt där på BB, tycker det är jättesvårt att få något slags pålitligt grepp om den. Aldrig förr har den tett sig som så mycket av ett gummiband — minuter känns som timmar men timmar känns som sekunder.

20171008_002

Förstås passade vi den här dagen på att fråga henne saker som ”Är du född igår eller?”. #skoj

20171008_003

Här hade hon hicka och var så jäkla gullig, och jag var dessutom lite skadeglad för haa haa äntligen hade hon hicka utanför min mage. Som jag har stört mig på det där eviga spasmandet.

 

20171009_001

MÅNDAG 9/10. Vi övade på att klä på henne, till vänster. Det var inte jättelätt, om vi säger så.

Vi hade hoppats på att kunna åka hem den här dagen, eftersom att varken av oss var i akut behov av vård och eftersom vi ändå bor så nära sjukhuset så kändes det nästan fånigt att vi var kvar där. Trots att vi blev suveränt omhändertagna där så kan jag aldrig helt slappna av i dylika miljöer, platser med många olika människor och ihållande stimuli. Har också alltid haft svårt att anpassa mig enligt andras rutiner i längre perioder, vill göra saker i min egen rytm och fast det är superlyx med välbalanserade måltider som serveras flertalet gånger om dagen, till exempel, så börjar det till slut klia i skinnet på mig. Jag är nog bara en för obekväm person, tror jag, för upplägget är ju sannerligen bekvämt, säger definitivt inte annat. Det kändes väl lite som att vi/jag hade två rutinsystem att anpassa oss efter — både BBs och bebisens.

Det verkade först lovande att vi skulle kunna åka hem på måndagen, men på förmiddagen visade det sig att eftersom att jag ändå förlorat en del blod under förlossningen och Blenda hade haft en aningen förhöjd temperatur under söndagskvällen, så ville de inte släppa iväg oss. Snopet eftersom jag saknade katterna så, mest. Men det rörde sig ju faktiskt bara om en dag.

 

TISDAG 10/10. Och så kom dagen då det var dags för hemfärd! Klädde Blenda i en igelkottshoodie (till höger på bilden ovanför) och hon var nu så sabla bedårande att vi båda blev typiskt odrägligt 2000-tals-föräldriga och knäppte cirka hundra bilder var på henne.

20171010_001

Sen fick hon sätta sig i babyskyddet och där fortsatte fotosessionen för KOM IGEN, kolla poseringen. Vi gavs inte en chans ju. Pirriga stegade vi sedan ut från barnabördsavdelningen och åkte hissen ner.

20171010_002

Och vi kom hem till en höstig gårdsplan med flaggan i topp. I bilen hade vi funderat varför det flaggades, men kom sen på att det förstås berodde på att det såklart var Blendahemfärdsdag. Tänk det! Alltför vänligt Finland, vi är verkligt hedrade. Stort tack!

Annonser