v for victory

20160920_pubtoaselfie

Kollade igenom mina utkast och hittade denna bild från september i fjol, men jag kom tydligen aldrig på något att säga om den då jag laddade upp den för ett år sedan. Då jag ser den nu slås jag av hur det känns så främmande och samtidigt inte alls. Det där varandet, menar jag då, att något salongsberusad ta spegelsjälvisar på vessan i en halvstökig pub där roskisarna sedan länge svämmat över.

Jag vet inte varför jag tycker min ton låter lite föraktfull där för jag  menar det inte så, jag mådde ju bra. Jag trivdes! Säkert var jag en aning självkänslebubblig utav alkoholen, så där som man kan bli, när en Bra Känsla stiger upp till huvudet som kolsyra i ett glas läskeblask. Jag var glad i mig själv, om man kan säga så. Inget att se ner på i det.

Nu är det länge sedan jag knäppt av lulliga poser, och ändå känns det som att i en någon parallell verklighet är det precis vad jag gjorde förra helgen, och kanske gör nu nästa. Det känns ju inte som att jag slutat med sådant, som att den tiden är förbi, som att det livet är över, vet ni. Fast det är ju det, inte helt, men. Det kan väl aldrig bli på samma sätt igen. Det ska väl inte.

Pratade med Karin igår om hur livet går vidare och hur saker förändras. Vi kom in på att det kan kännas märkligt när man tänker på det, det gör ju det för mig också, att hux flux är jag här i nuet och i det har jag ett barn som blir fyra veckor på lördag och som i dag fick sitt första brev adresserat till Blenda Mo Portin och som är en liten miniperson som är så akut och onekligt verklig, och det är definitivt något befängt med det saken, för det är ju en sådan sak som alltid känns så avlägset. Fast jag nu i ganska många år redan tänkt att barn börjar bli mer och mer angeläget så var det ju så ofta ändå inaktuellt. Inte något jag tänkte på, oftast. Inte exempelvis den där kvällen på puben med spegelsjälvisen i september i fjol — att jag ett år senare skulle vara höggravid, sådant har jag ju aldrig föreställt mig på det sättet. På något vis har ju barn alltid hetat ”sen” och ”nångång”, fast jag förstås vetat att vid något skede så måste de ändå heta ”nu”, eller kanske Blenda Mo.

Och ändå, fast att iaktta hur allt förändrats kan kännas besynnerligt och mellan varven förvånande, så känns det ändå inte onaturligt. Inte alls, faktiskt. Det kan också överraska mig ibland, att det kan vara både och.

Jag visste det inte då, på puben för ett år sedan då jag tog bilden som jag då inte hade något att säga om ändå, men jag fick nog posen rätt.

Annonser