som en glad snigel

20171104_myrablenda.jpg

Den där typen till höger blir idag fyra veckor gammal. Igår kväll tittade vi vuxna på ett avsnitt Stranger Things och jag halvlåg i soffan med henne på mage på mitt bröst, då jag liksom lyfte upp henne i axlarna lite och hon lyfte jätteglatt och nyfiket på huvudet, stolt högt höll hon det med sin starka nacke, och tittade rakt in i mina ögon. Hon såg så bedårande ut att jag skrattade till och sa ungefär ”nämen heeej”, då hon plötsligt och avsiktligt log, ett öppet tandlöst leende, stort och lite snett. Det första tydliga, självklara leendet.

”Som en glad snigel”, tyckte Alfred. Det beskriver det faktiskt ganska perfekt. Som ni föreställer er det utgående ifrån den summeringen är antagligen ganska så mitt i prick.

Fyra veckor och det har redan blivit fascinerande att hänga med i utvecklingen så här från första parkett. Tänkte tidigare att bebisar antagligen är ganska intetsägande i vad som måste verka som evigheter — att det skulle dröja länga, eller kännas som att det dröjde betydligt längre, innan något börjar hända. Men så var det ju inte. Det händer ju saker hela tiden som ibland bubblar fram till ytan, och det har gått snabbt att komma hit. Det är kanske det folk menar när de säger att man ska ”ta vara på den här tiden”, jag vet inte. Jag är extremt trött och har haft huvudvärk varje dag den här veckan, men det är en spännande tid att vara med om. Önskar jag var lite mer utvilad och värkfri, bara, skulle nog kunna hänga med mycket bättre då. Kanske är det det folk menar.

I något avsnitt av Scrubs beskrevs att få ett barn som att skaffa en hund som långsamt lär sig prata. Det där brukar föräldrar säga att inte över huvud taget stämmer (jag har frågat flera), och alltså detta kan ha att göra med min sömnbrist eller med att jag bara inte fattar ett skit eller med det faktum att jag inte ens haft hund någon gång så vad vet jag, men jag tycker just nu att det inte verkar vara en sååå långsökt jämförelse ändå. Det är liksom ett gnyende litet knyte som behöver dig att ta hand om hen som du kommer hem med från BB, och knytet är främmande och har inte utvecklat något språk men du förstår att hen reagerar instinktivt och på det sättet kan ni kommunicera och du kan ge vad hen behöver. Eller, du kan ge vad du hoppas att är vad hen vill ha just då. Ofta känns det som att det mer eller mindre är så som er relation kommer se ut en lång tid framöver, ibland rent av för evigt, för du lever ju ändå i nuet och tänker inte alltid på vad som ska komma sedan eller hända härnäst.

Men så går fyra veckor och nu är knytet plötsligt någon som med starka nackmuskler ler snett och stort och tandlöst åt dig. Som en glad snigel! Fast också som en person — och nu kommer jag låta som ett eko utav varje förälder genom mänsklighetens historia och jag kan tyvärr endast beklaga denna kompletta brist på originalitet men ej åtgärda den, så ni får helt enkelt bara stå ut — och det är ganska häftigt det.

Annonser