ett helt och ett tvåhundrafjärdedels liv

dokumentation & situation

20171207_blenda_001

Fröken Beblund, som vi på sistone har tagit till att kalla henne, har haft sin tvåmånadsdag i dag. Tänk det! Tiden går både snabbt och långsamt. Pratade om detta med en kompis nyligen, han har en son som är sju månader och tyckte att det var så länge sedan hans Leon var i Blendas ålder, storlek, fas och sånt. Eller nu blir jag osäker på om han sa att det gått så snabbt… Äh men endera.

Jag blandar ihop det för jag blev så intensivfokuserad på att få fram det jag själv tänkt på, nämligen att jag undrar om min tidsuppfattning är så virrig just nu för att jag smittas utav Blendas. Alltså ni vet hur tiden går snabbare ju äldre man blir — dels förklaras ju det av att t.ex. en månad för mig är just ingenting men för Blenda är den halva hennes livslängd, ni vet. Men främst tänker jag på det jag läste i en Illustrerad Vetenskap en gång, att som barn och särskilt som bebis så uppfattar man tiden som långsammare eftersom att så mycket av vad den fylls av är nytt för en. Det vill säga, omvärlden är mestadels obekant, den ger en massa intryck, stimuli som gör att tiden innehåller mer och därför känns som att är längre. Jag antar att det är samma effekt som att köra en sträcka för första gången och sedan upprepa den femtio gånger till. Den verkar krympa. Plötsligt en dag har man precis svängt in på gården och så undrar man hur fan man redan hunnit dit när man ju alldeles nyss låste upp bildörren.

Och alltså vad jag menar med att smittas av Blendas tidsuppfattning är att jag kanske upplever saker lite ur hennes perspektiv nu. Försöker både under- och medvetet sätta mig in i hennes situation, föreställer mig vilka intryck som är på vilket vis, detaljer i omvärlden som jag mestadels annars knappt hade registrerat. Raka sträckor på hemvägen, ni vet. Plus att väldigt mycket av det här förstås också är nytt för mig, även det har säkert inverkan på min uppfattning om tiden.

Så två månader känns som en lång tid. Samtidigt är den tiden bara ungefär en tvåhundrafjärde del av mitt liv. 1/204. En ganska kort del, med andra ord. Jag vet inte detta helt säkert men jag tror att det är skitmärkligt för hjärnan att erfara en sådan period som vuxen. Något känns så himla SKUMT i den delen av hjärnan som ska försöka hålla koll på tidsläget. Min tidsuppfattning är i alla fall helt mysko just nu, alltså vi snackar typ Salvador Dali-smältande-klockor-mysko. Den målningen mejkar sens för mig nu. Vad säger ni andra förstagångsföräldrar? Och andra-, tredje-, fjärde-, et cetera? Blev tiden i så fall snabbare när konceptet bebis inte var totalnytt i era liv?

20171207_blenda_00320171207_blenda_002

Hur som helst. Delar av den här tiden är en fest, tycker spelevinken Blenda Mo Beblund. Tror bestämt att det är huvudsaken det!

Annonser

6 reaktioner på ”ett helt och ett tvåhundrafjärdedels liv

  1. Men ja! En av de stora fördelarna med att vara förälder är att få återuppleva de överväldigande ögonblicken man själv minns/fått återberättat från sin egen barndom. Upplever att barnen ofta har en förmåga att förankra mig i något sorts nu som all världens mindfulness aldrig kommer att lyckas med. För tillfället är mitt yngsta barn (1 år) grymt faschinerad av kråkor, en fågel jag inte brukar uppmärksamma desto mer men nu har vi någon sorts andakts-liknande ritual när vi går ut på trappan och står blickstilla och väntar på kra-kra. Så jävla litet och obetydligt men samtidigt så stort ändå.

    1. Jag ser så fram emot precis sånt där! Har själv fortfarande kvar den där delen av barnasinnet och fastnar t.ex. lätt vid köksbordet och stirrar på fåglarna som äter frön där utanför (ok, kan vara pensionärssinne), brukar halvt i smyg mata kråkor ibland och gläds något oerhört då de hittar brödbitarna, och så vidare. Brukar rapportera om sådant som pågår åt min sambo men jag misstänker att det känns lite tradigt i längden för honom, hehe, så jag ser fram emot att även dela det med någon som ser på det med samma fascination som jag gör. 😀 Älskar hur du beskriver det, så fint fint fint.

  2. Jag håller helt med! Tycker tiden är så märklig nu, känner inte alls igen den och tycker den går såå långsamt! Sedan tror jag förstås att mörkret påverkar, natten känns evighetslång då den redan börjar kl 16 plus att man ju dessutom är stundvis vaken på natten vilket förlänger dygnet ytterligare! Händer även ofta att jag trott det gått flera veckor sedan någonting, men så har det i själva verket bara gått några dagar. Tycker dock att tiden börjar gå lite snabbare nu, vilket är skönt.

    1. Det är ju sant det också, tänkte inte på att det också gör sitt för att förvränga! Det är något märkligt på gång med hela existensen, det känns ganska ofta som att jag liksom lever i något slags parallell-sammanhang. Är så ovan med den här situationen samtidigt som den ändå känns helt ”naturlig”, men så är jag ju ganska distanserad från omvärlden också, och så sen den här besynnerliga tidskänslan… ja, jag vet inte, det är bara något SKUMT med det men samtidigt INTE vilket på sätt och vis gör det ÄNNU skummare i hjärnan för jag vet liksom inte hur jag ska definiera det?? Men inte på ett obehagligt sätt alls, tvärtom är det rätt trevligt!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.