som en gummiboll

dokumentation & situation

20180112_lb

Rutiner har aldrig varit mitt forte och det var en lättnad att rådet vi fick för den första bebistiden var att glömma allt som hette rutin. Det är verkligen ingen utmaning för mig, det är lätt att glömma sånt man aldrig kommit ihåg. Jag är kanske lite för bra på det, egentligen. Blenda blev tre månader förra helgen men på tvåmånadskontrollen hos rådgivningen, alltså för en dryg månad sen, ställdes jag frågor som rörde sig i rutinområdet och jag kunde knappt svara på dem. Liksom, jag måste anstränga mig för att ens lägga märke till sånt, och gör jag inte det så bara la-di-da-ar den informationen mig rakt förbi. Vilken tid hon brukar vakna? Hur ofta hon äter? Blev nästan svettig då jag satt där och killgissade mig fram om ”Blendas rutiner”, ett ganska främmande koncept. Kändes som att vara tillbaka i skolbänken och överraskas utav ett förhör på ett kapitel i boken som man inte itts öppna ännu ens. Så oerhört typiskt mig.

Sen dess har vi försökt strukturera upp hennes dagar lite noggrannare och förstås är det ganska skönt för mig också. Tillvaron är mer inrutad men den tillåter också mig mer frihet. När Blenda är mätt, blöjbytt, påklädd och ute på balkongen så vet jag att jag har två timmar fria, två gånger om dagen. Oftast slösar jag bort dem på just ingenting, men häromdagen gick jag nerför backen till Röda Korset-loppiset. Utomhus! I dagsljus! I fint väder! Utan barnvagn! Jag var bara jag igen. Jag kände mig så lätt i kroppen, som att varje andetag jag drog ner i lungorna bestod av helium, att jag fick lust att springa, att skutta, att med långa luftiga steg studsa nerför gatan. Jag såg framför mig hur jag bara tappade besinningen, hur det började med ett ivrigt flin jag inte kunde hålla tillbaka, ett skratt som vällde fram, och sedan galna skrik medan jag gladhärjade mig fram med spretiga ben till dörren. Fast jag lyckades sätta band på mig.

Men det är alltså ganska skönt att komma sig ut helt själv ibland. Och det är det också att komma hem igen.

Annonser

2 reaktioner på ”som en gummiboll

  1. sex år sedan jag fick min första och nu är de tre och jag kämpar fortfarande för att hitta något slags rutiner i vardagen. fattar inte hur man gör? verkar vara så naturligt för vissa.
    men uppenbarligen har det ju gått att driva upp ett gäng ungar ändå, bara med lite mer kaos än vad det hade behövt vara.

    du skildrar det fint förresten, den där första tiden med en första bebis, när man ska hitta vart man ska i tillvaron men också få träffa sig själv någon gång.

    1. Tack så mycket!

      Ibland känns det ju så att det är naturligt för ALLA förutom en själv att få in rutinerna. Blir liksom mer frustrerad på den saken än jag blir osäker på mig själv (?!), men likväl märkte jag nu att det är jäkla behagligt att veta att det är fler (föräldrar!) som inte gör det. Kanske gör det en mer flexibel då istället — och det är ju en minst lika bra egenskap — kan ju hoppas/låtsas i alla fall.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.