en kulen natt natt natt

dokumentation & situation

20180118_blendadjur

Den förtjusande bebisen på bilden ovanför har sedan bilden togs, klockan 20:15, vänt sitt smile upside down. I min sambos famn vankas hon av och an, som en liten kakofonisk speldosa som bara vevas och vevas och vevas tills hela repertoaren är förevisad. Det är allt mellan ynkliga snyftningar till ilskna protestskrik, och när man börjar hoppas att lugnet lagt sig efter en minuts tystnad så stöter hon fram vassa små hostningar — då låter hon nästan oförrättad, liksom som en liten tant som slår sig för bröstet och fumlar efter sina pärlor — och sen är stormen igång igen. Ibland med ett yl. (Plötsligt steg då ett vrål ur det ilskna lilla bebisgapet, narraterade jag en gång när vi alla tre låg i sängen. Töntigt att citera sig själv men…Welp, have we met?) Just nu låter hon som en gammal knarrig dörr som svänger av och an i vinddraget.

Eller hon lät så. Sen jag skrev så har jag pausat och vi har ammat och hon har somnat. Det låter nästan smidigt då det återberättas så här men vi har alla fått våra tålamod testade ikväll. Hon verkar ha ärvt min dygnsrytm, så verkade det vara redan då hon låg i magen. Ett nattfly. Vi fladdrar till liv om kvällarna.

Alfred har hittat på egna rörelser åt sången En kulen natt, som han gör med Blenda då, och hon tycks verkligen älska dem. Hon blir så glad och ivrig när han lyfter upp henne och sjunger de första orden innan rörelserna kommer igång, och hon tycks bara bli mer och mer så för var dag. I dag skrek hon nästan då han satte igång med dem! Så det finns ju bra skrik också.

I övrigt så är man ju sällan långsint, har jag insett. Ikväll blev jag inte irriterad men det har ju funnits stunder då gallfebern varit ett faktum och man vill typ strypa ungen på det där sättet som Homer stryper Bart ibland. (Fast inte, men ni fattar väl känslan.) Men så ler bebisen åt något och det är sällan man begriper exakt åt vad, men hon tittar en i ögonen, och så säger det typ bara poff! Så är allt förlåtet och bortglömt. Bara sådär. I samma sekund. Det är defintivt inte många gånger i mitt liv jag haft förmågan att släppa negativitet på det sättet. Det är en ynnest, verkligen.

Annonser

5 reaktioner på ”en kulen natt natt natt

  1. Jo det är jäkligt fint vad man står ut med när det gäller de egna ungarna faktiskt. Brukar säga till föräldrar ibland att tänk att dubbade en kompis eller tom en partner som gjorde mot dig vad ditt barn gör (väcker dig om natten, stökar ner ditt hem, skriker efter mat osv osv). Skulle man stått ut eller avslutat relationen? Men med barnen bara gör man, man reser sig inte och bara går (iaf inte för alltid, kanske för tre sekunders andrum om det är riktigt tufft). Och det är ju rätt häftigt ändå.

  2. Haha, känner igen det där! Det är nästan som att dom vet när det behövs ett leende eller skratt! Största skrattet bidrog hon med när vi var sena till en middag och hon hade både kräkt ner sej, sedan bajsat och vi fick byta på henne. Lagom nöjda. Då kräktes hon igen och nös det rakt i ansiktet mitt. Och då började hon skratta sådär ljuvligt som bara bebisar kan. Ens hjärta smälter ju då och allt är förlåtet!

    1. Haha åh fy! Smart fixat av biologin att styra upp det så. Förvisso URDUMT att utrusta bebisen med så många verktyg att fucka upp livet ens med — men smart att hjärntvätta oss till att ändå vara okej med det! 😊

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.