kära uppgivna dagbok

dokumentation & situation

Har ni någonsin den där känslan av att ni måste nollställa er själva innan ni kan fortsätta? Sådär som att starta om datorn då den börjat hänga upp sig, liksom. Eller öppna upp alla knappar i blusen då man knäppt halt. Och så får man ta det från början sen och då kommer det gå bättre.

Lite så känns det för mig nu. Som att jag hamnat snett, jag haltar efter och hänger inte med, och jag måste bara skriva det här inlägget för att sedan kunna ta en ny start. Pappret är redan nedsmutsat och det får jag helt enkelt bara stå ut med — nästa papper är blankt och fläckfritt. Det måste det vara.

Har en motvindsdag. Avbrotten haglar extremt tätt i dag och fy fan vad det gjort mig på dåligt humör. Sådana dagar tillhör väl inte ovanligheterna direkt, men det har verkligen varit något alldeles i särklass i dag. Börjar så småningom bli så frustrerad att jag vill primalvråla rakt in i en kudde… men den frustrationen har förstås byggts på under en längre tid. En längre tid då jag inte haft särskilt mycket egen, ostörd tid.

Jag längtar efter att kunna och få sitta uppe för mig själv sent om kvällarna och göra sånt jag vill göra — skriva, planera, skapa, organisera, reflektera, pyssla — och jag blir så satans SUR av att inte ha lugn och ro till det. Kikade nyss i min utkastmapp och verkligen hatade att se hur mycket som fanns där. Kära dagbok, jag får så ofta bara ge upp med det jag tänkt. Jag hoppas det förändras snart.

Det måste ju finnas nåt knep, jag kan väl inte vara den enda som inte får det att fungera. Är full av hetsig, avundsjuk beundran för de som gjort det. Är inte missunnsamm men kommer börja gripa tag i kragar och hota med spö här snart om ingen delar med sig av Hemligheten. Huuur?!

20180221_snofall

Den här bilden tog jag i förmiddags. Det var så galet fint då snöflingor singlade ner och blänkte som silverstoft och kattguld i solskenet, men sen redigerade jag bilden i evigheter (mycket p.g.a. återkommande avbrott) och blev ändå aldrig nöjd. Tycker den ser så smutsig ut då det i verkligheten såg sådär rent ut som bara snö kan göra. Störigt.

Men det hör väl till, avbrottens tid är säkert också kompromissernas tid. Så här får vi kanske lära oss hålla till godo med lite mer smuts än man skulle önska, mellan varven och raderna och blöjbytena.

Egentligen så trivs jag ändå bättre i smutsvitt, får jag försöka trösta mig med.

Annonser

4 reaktioner på ”kära uppgivna dagbok

  1. Känner så bra igen det du skriver om, trots att jag typ lever i ett enda överflöd av tid för mig själv. Allt känns bara övermäktigt just nu, det här arma fina vädret, allt. Var tvungen att dammsuga idag pga föräldrabesök i morgon och fick till en början med fem minuters mellanrum stålsätta mig ordentligt för att inte slänga slangen i luften och vråla att HÄR ÄR FÖR SKITIGT, DET FINNS INGEN ÅTERVÄNDO, JAG ORKAR INTE MED MITT LIIIV! Men så kommer man över nåt slags magisk gräns då man dammsugat typ halva lägenheten, ser ljuset i ändan av tunneln och inser att det värsta är över. Undrar om inte hela livet kunde liknas vid en satans dammsugning?

    1. Haha ja kanske. Jag tror för mig så är det det här eviga organiserandet och iordningsställandet. Känns som att jag alltid går omkring och försöker hitta sätt och ork att få nån ordning på alla saker för att tillvaron ska mycket behagligare och smidigare Sen När Verkliga Livet Börjar, men jag kommer ju liksom aldrig så långt för fan jag är ju redan DÄR och det är för sent att förbereda. Symboliskt much? 🙄 lol

  2. Alltså avbrotten! Så störande, särskilt om man på något märkligt vis lyckats komma in i något flow. Men kanske komma överens med Alfred att idag har jag säg 5 timmar som är mina och som jag inte behöver befatta mig med något som jag inte vill och kanske fara till bibban eller någon annanstans för att skriva?

    1. Ja gud, det är ju värst, om man lyckats komma in i något. Så oerhört frustrerande och hela dagen kan liksom kännas otillfredsställd. Men jo, det är ju typ något sådant vi borde göra! Problemet för mig att gå till biblioteket eller café är att det är alldeles för mycket stimuli & folk där, jag blir både disträ och extremt självmedveten. Ser fram emot varmare tider för då fantiserar jag om att fly upp på kallvinden och skriva. 😀 Sen då jag inte längre helammar så kommer det också säkert kännas mer vettigt att åka hemifrån i längre perioder!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s