skära dagbok

dokumentation & situation

dagbok1991pask_001

Jag kom verkligen inte ihåg att påsken någonsin hade varit så hajpad att den skulle ha fått mig att skriva dess namn i bokstäver som täcker ett dussin rader, men där ser vi, min dagboksanteckning från år 1991 är här för att påminna mig om att jodå, så var det faktiskt. Förbluffande vid första ögonkastet, men kom sen på att det förstås handlade om att gå påskhäxa och således tigga till sig en kaffepanna full av snask. Såklart. SNASK.

dagbok1991pask_002

Anteckningen på följande uppslag påminde mig vidare om att den här påsken inte var någon vanlig påsk utan min granne och jag skulle dessutom klä ut oss till påskharar på kvällen. Jag hade någon föreställning om att vi skulle se precis ut som riktiga harar och att vi som två små grå klumpar skulle hoppa fram över de leriga åkrarna med sitt tunna snötäcke, och vi skulle bara låta folk i byn skymta oss korta stunder, och detta skulle då vara ett spratt vi spelade dem.

De skulle gå hem och berätta ”Jag såg två harar” och jag och min kompis skulle kunna fnissa förnöjt där vi låg ihopkrupna i ett dike, fast vi förstås inte skulle höra det. Men vi skulle liksom bara veta. Gud så sprallig jag blev då jag tänkte på den där påsklördagskvällen! Jag minns det så väl, hur jag tänkt mig att det skulle vara.

Men på följande sida dagboken lite sorglig då jag berättat ”Det blev inga påsk-harar”. Våra planer blev aldrig blev av eftersom att min granne hade fått besök av sin kusin. Sånt som händer, men jag kände mig försummad. Sånt som också händer. Det jag reagerar på i vuxen ålder är att ”Jag blev sårad arg” avslutar inlägget. Vid något skede, då jag korrigerat stavfel eftersom jag redan som barn verkar ha stört mig på dem, hade jag strukit över det ursprungliga ”sårad” och istället fyllt i ”arg”. Som att det gjorde mig tuffare och mindre övergiven än jag hade känt mig då.

Helt klart var det stoltheten som ljög, men märkligt det där ändå. Varför var det så skamligt att känna sig besviken över att känna sig utanför? Varför är det fortfarande, egentligen? Fast nu kamouflerar vi det där stinget med obekymrad glättighet istället. ”Vilken kul fest det såg ut som!”. Sanningen är ju att det är en ledsam sak, inte förarglig eller ovidkommande, att känna sig åsidosatt. Det är ensamt.


Äh jaja, det var dagens feel good-inlägg det då. Ses vi på Blåkulla? Har hört rykten på byn att det ska finnas harar där.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.