one small step for mom

opinion & reflektion

20180513_morsdag

Mors dag! Plötsligt var det en sån och min första egentliga. Under fjolårets var jag gravid med Blenda och fick en bukett gula nejlikor av Alfred och en gratulation av Marianne på jobbet, eftersom jag var ”en såndär nästan-mamma”. Minns att uppmärksammandet kändes fint och pirrigt. Gjorde mig glad, hade rent av varit lite orolig att Alfred inte skulle notera mitt ledtrådssnack om dagen som var på kommande.

Detta är kanske en efterhandskonstruktion men jag undrar om det inte var kring mors dag som jag insåg hur mycket jag — trots allt mitt krisande som min graviditet sparkade igång — ändå ville sälla mig till mödraskaran. Det som jag redan visste innan, med andra ord, men som omständigheter (hormoner, psyket) fick mig att glömma.

Jag har förstås berättat det här förut men jag blev ju så jävla ängslig inför den stora förändringen. Mödraskapet uppenbarade sig framför mig som ett avgrundsdjupt stup eller skyhögt berg. Men jag tror att en stor del av den våndan kan ha gett med sig tack vare mammadagens påminnelser.

20180513_kepsfix

Och nu har jag levt detta mödraliv i dryga sju månader! Ursäkta ännu en upprepning, men fortsättningsvis har det varat bara ett ögonblick och samtidigt en evighet. Visst är livet annorlunda nu men det är inte som att jag går omkring och känner mig vilsen, eller rådvill, eller som att jag fastnat i en roll som inte är min.

Tänker att vi människor inte egentligen förändras, som personer förblir vi i grunden desamma. Jag är den jag alltid varit (fast kan ju hoppas på mer välutvecklat tålamod och tolerans mot avbrott), men inte för den delen konstant eller oföränderlig eller alldeles oflexibel. Det är något ganska tryggt med det, tycker jag.

Emellanåt tänker jag på kontrasten mellan hur mycket jag skrev om ångest under graviditeten till detta jämförelsevisa la-di-da:ande under föräldraskapet. Detta beror förstås mycket på att nu när jag är här, i mödraskapet, så ser jag att det sist och slutligen inte var så mycket av ett stup eller berg i alla fall. De allra flesta stunder känns det mer som att jag tassar omkring på en sluttning på några grader bara. (Fast nu vill en drös utav stunderna som helhet harkla sig och inflika: #inteallastunder.) Jag går inte omkring och är ängslig. Jag vaknar inte flera gånger mitt i natten utav oro och ångest. Jag ifrågasätter inte valet att bli förälder.

Men ni förstår ändå att det även nu är svårt ibland, väl? Att det kan vara frustrerande och stundom hopplöst? Att en del situationer kan kännas ensliga, ledsamma, splittrade, krävande, tunga eller gnatiga, medan andra dukar fram ett smockfullt smörgåsbord av möjliga irritationer och konflikter? För stundom är det så. Ganska sällan har det specifikt med bebisen i fråga att göra, oftast är det mest sånt runtomkring.

Som detta, som egentligen knappt har att göra med Blenda över huvud taget, men som ett exempel på hur trött och vansinnig en kan bli så kan jag berätta att jag för några nätter sen kröp omkring under sängen och hetssprejade vatten på katterna som väckt mig, vilket i sin tur förstås gjorde att Blenda vaknade med ett skrik och där nånstans sa jag åt Alfred att jag måste gå och vråla i en kudde — och så gjorde jag det. Sen var jag redo att styra upp allt elände i tur och ordning.

Hur som helst: Det går faktiskt att ta allt vartefter. Precis så gjorde jag ju innan också, förstås gör jag det som mamma också. Såklart att jag tossar omkring på sluttningen istället för bestiger berg eller nedstiger stup. Bebissteg för bebissteg! (Fast än så länge ålar sig beben bara.)

P.S. Kvällen innan mors dag grät förresten Blenda de två stavelserna mam-ma, första gången hon yttrat dem. Kändes mäktigt även om jag är osäker på om hon förstår vad ordet betyder, men ändå var det för mig en så stor (och ny!) känsla. Synd på ledsenheten bara, men måste ändå beundra hennes tajming!

 

Annonser

2 reaktioner på ”one small step for mom

  1. Så fint och trösterikt att läsa! Fnissade åt fadäsen mitt i natten och hur du efter att ha vrålat i en kudde liksom är beredd att ordna upp och ställa till rätta.

    1. Tack Sandra! Hehe ja, alltså det var inte som att jag var lugn och avslappnad direkt, men jag var i alla fall kapabel till att anstränga mig för att styra upp skiten. En närmast makalös förändring! 😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.