konvalescenten

dokumentation & situation

Brukar tänka att skräcken hade ju varit att fått barn under typ medeltiden. Dålig koll på medicin, knappt ett hum om sanitet, och inget magiskt internetorakel vid fingertopparna. Hur stod folk ut?! Fy fan vad ängslig jag konstant hade gått omkring och varit.

20180619_B

Blenda har varit lite krasslig och vi trodde det berodde på tandsprickning, men så för ett par dagar sedan blev hennes andning rosslig och ansträngd. Jag konsulterade internet vartefter och när hennes överkropp började röra sig lite mer som denna stackars bebis vid andetagen, så var det helt uppenbart att det var dags att uppsöka vård. Det kan man förstås göra mycket tidigare men hon var samtidigt så pigg och glad att det hade varit lätt (för oss) att avfärda det som ingenting. Hade jag inte sett det klippet så hade jag knappast kollat på överkroppen eller förstått vad jag skulle kolla på.

Vid ett besök på hälsovårdscentralen vid tvåtiden skickades vi vidare till akuten och sedan blev klockan åtta på kvällen och vi fick veta att vi får ett rum på sjukhusets barnavdelning att övernatta i. Så hade vi inte kunnat tänka oss att det skulle bli, mest satt vi ju bara och väntade på att bli hemsjasade. Blenda verkade ju så kry!

20180619_A9

Så det kom lite som en chock att det faktiskt var så pass illa ställt att hon skulle stanna över natten. Jag hann bli temporärt irriterad på att ingen förvarnat om att det eventuellt skulle bli så under alla timmar vi väntade där, fast i efterhand känns det en aning som att det borde vi kanske ha kunnat räkna ut själva ändå. Bebisar med andningssvårigheter tas förstås på fullaste allvar, det känns självklart nu. Och tryggt!

Blenda fick astmamedicin med två-tre timmars mellanrum, vilket betyder att jag sov knappt någonting. Förutom ett par timmar på morgonen då jag vaknade av att en sköterska kom in i rummet eftersom att hon hört märkliga ljud, och det tog en tid för mig att fatta att det berodde på att Blenda kravlat över sängkanten och kilat fast sig mellan den och spjälsängen som jag lagt som hinder. Och där stod hon och frustade och gnällde medan jag bara sov?? Hmm bra modersinstinkt.

Följande eftermiddag fick vi tack och lov åka hem igen med ett par recept i handen. Utöver problemet med luftvägarna så hade hon även öroninflammation och en ny tand (tänder?) som tränger sig igenom tandköttet. Hat trick!

Så vi har fortsatt med medicineringen här hemma och allt har gått bra. Förutom att nu tycks jag istället ha blivit sjuk, menmen.

20180619_VY

Något som överraskat mig är att jag inte varit särskilt orolig. Jag är en ältare och en som ganska ofta är typ uppgivet inställd på katastrof, men egentligen sällan när det gäller sjukdom. Jag tycker det känns tryggt att googla symptom och sjukdomar och istället för att tänka ”Nej söta öde kan jag ha skörbjugg?!” så kan jag stryka det från listan. Eller tänka ungefär ”Tja, inte skulle det väl skada att äta lite mer frukt”. När det gäller andra människor är jag dessutom ganska bra på att se glaset som halvfullt. Lyckligtvis tycks Blenda tillhöra den gruppen, trots att hon såklart är väldigt nära mig.

Jag har haft SKITMYCKET att tänka på, förstås, men det är inte så att jag blivit hispig. Det är bara korta perioder som jag känt ett sting av herregud tänk om det är nåt jätteallvarligt, men sen har jag föst den rädslan åt sidan. Bestämt att det är fullständigt poänglöst att bli upprörd, att det hjälper inte ett skvatt så då är det lika bra att hålla sig sansad. (Annat hade det kanske varit om Blenda verkat jättesjuk, men nu gjorde hon inte det.) Det är bara att bita ihop och vänta på mer information och bättre tider.

Vid närmare eftertanke så var det säkert så folk tvingade sig själva att göra på medeltiden också.

Annonser

2 reaktioner på ”konvalescenten

  1. Trots det mindre upplyftande innehållet i inlägget blir jag väldigt glad att se Blenda på den bilden. Så nöjd och glad beb! Att sova som du gjorde påminner mig om tredje natten på BB då jag sov så djupt att jag inte vaknade av Max gråt, i stället fick min rumskamrat ringa på personalen och en sköterska kom och ruskade om mig för att jag skulle vakna. Då ifrågasatte jag också mina modersinstinkter. Kände mig så nolo! Trots att det inte är så konstigt att jag var dödstrött då, och inte minsta underligt att du var det nu.

    1. ❤ Åhh haha älskar den historien lite. Och verkligen inte underligt att du behövde återhämta dig! Kanske modersinstinkten kan slå över till det också, bara nä EFF THAT NOISE jag måste sova för att orka vara morsa.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.