Självförtroliga samtal

4 kommentarer

Jag har en möjlig spaning angående självförtroende på gång.

Här hemma fastnade vi nyligen för The Great Interior Design Challenge på BBC2/Netflix. I säsongen vi såg dök 21-åriga Jamie upp som tävlande. Han utmärkte sig framför allt genom sin tro på sig själv. Eller snarare sitt snack om det.

För jag har aldrig i mitt liv hört någon prata så oupphörligt mycket om sitt jäkla självförtroende. Inte så att det var varken särskilt bra eller dåligt, men det klara navet i hans narrtiv. Detta låter som att jag överdriver men alltså verkligen — i nästan varje intervjusnutt hittade han ett sätt att reflektera över det. I senare avsnitt tyckte jag det avtog, han klev ut ur sig själv och jag började gilla honom då. Men till en början återkom han till självförtroendet gång på gång och vi suckade och stönade i soffan. Snark, Jamie. Ingen bryr sig.

Det blev nästan som nån slags satir på samtiden. För jag kände ju verkligen igen de där tankarna från alla ”inspirerande citat” som typ översvämmar nätet nu för tiden. Säger inte att det bara är skit, säger bara att sådana är väldans populära i vår tid.

sjalvfortroendehajp

När Jamie inte lyckas så bra med sin uppgift att förvandla ett rum åt sina kunder så resonerar han att hans självförtroende hade brustit under projektets gång — som att hade han bara trott på sig själv mer hade det gått bättre. När han istället lyckas bättre så blir hans vinkling snabbt om han kanske ska kunna börja tro på sig själv mer nu. Ungeför som att han nog kan allt det där, men bara inte alltid vågar.

Och alltså som en jantelagare så blev jag ju något provocerad utav detta mönster. Inte då av att Jamie gärna vill tro på sig själv, men av att beståndsdelar så som exempelvis erfarenhet, fallenhet, hårt jobb och lyhördhet till kundens önskemål tycktes falla sekundärt jämfört med självförtroendet. Som om hur ens ego klarar utmaningen är huvudsaken?

Ahhh!! Det bara STÖR mig så! Jag försöker inte säga att självförtroende är bajs, humbug och/eller fullständigt irrelevant för ens prestation, men… jag vill inte bo i en värld där det är det viktigaste som finns heller.

Min spaning är med andra ord ingen ny egentligen men att vi alla är en produkt av vår tid. Att det såklart även påverkar en att — i synnerhet under ens mest formbara år — vara omgiven av mantran så som ”believe in yourself” och ”confidence is key”.

Och jag tänker att en taktik att fejka det till vi mejkar det, är att få allt att handla om vår inre resa. Att allt, precis allt, går att vända till någon givande lärdom för vår utveckling. Den möjligheten nappar vi gärna på så snabbt som möjligt eftersom det eliminerar utrymme för annat, exempelvis misslyckande. För det handlar ju fortfarande om att nå framgång.

Vår poster boy Jamie råkade personifiera detta men han är ju inte ensam om det. Det ligger ju verkligen i tiden att tänka (nej ursäkta jag menar att *känna*) att jag och mina känslor är oerhört väsentliga, att allt hänger på ens egen styrka och så vidare.

Självförtroendet tycks röra sig från en liten notis på sista sidan (säger inte att det var rätt plats heller) till framsidestoff. Och vet ni, jag orkar bara inte läsa. Inte för att det skulle vara genomgående ointressant, men för att det blir ju fan utmattande.

Känner ni igen nåt av det här?

Annonser

4 kommentarer på “Självförtroliga samtal”

  1. Alltså ja, urk och snark. Tycker också det flörtar lite för mycket med ”the secret” också, som om vår lycka och framgång vore fast i vad vi tänker och hurdan inställning vi har till livet. Det är dessutom igen bara ett ouppnåeligt ideal, vem orkar liksom gilla sig själv och tycka att man är världens bästa jämt och ständigt? Tänk om jag skulle säga till min vän vars mamma har cancer ”att hon nog klarar sig om hon vill!”… vem behöver cellgifter när man har sitt självförtroende!

    1. Nej usch. Ibland ger universumet inte ett piss och andra gånger massor av absolut oförtjänt skit. Läste nyligen nånting någonstans (tack för minnet hjärnan) om att det ger fel bild att säga att någon ”förlorat kampen mot cancern”, eller för den delen vunnit, för att det får det att låta som en prestationsgrej som i slutändan hänger på den sjuka. Litet sidospår men hade inte tänkt på det förr och bara herrejävlar så mycket vi uttrycker oss enligt prestationsrelaterade ordalag om.

  2. Om man vill uppnå ett mål så hjälper det säkert att tro att man kan uppnå det. Men vem har toppen självförtroende hela tiden? Det går väl i vågor som det mesta här i livet. Det är kanske det som saknas från all de där inspirerande citaten på t.ex. pinterest, nyanser. Denna idé att man ska konstant tro på sig själv, vara positiv och lycklig är utmattande.

    1. Det är nog så, håller med! Att konstant tro på sig själv blir (för mig i alla fall) ännu en prestationshetsgrej. Det skulle ju också vara helt sunt att tänka att äh, det här kanske inte går så bra, men det går inte alls om jag inte testar så lika bra att köra. Den tanken önskar jag att jag själv blev bättre på.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.