Övergångar

Inga kommentarer

20180821_lavendel

Pust, vill jag säga efter den förra veckan som gick. Den bara rusade vidare och det var så mycket jag kände mig tvungen att prioritera bort. Fösa åt sidan och hoppas på att det inte skulle resultera i en alldeles för stor snöbollseffekt. Det blev sådär att jag fick ta på mig skygglappar för att se vartåt jag skulle, men svårt var det ändå att inte virra i små cirklar på stället.

Jag har legat vaken mycket medan något, mycket, gnagt i bröstet och i bakhuvudet på mig. Två nätter vaknade jag av mardrömmar i vargtimmen och hölls sedan vaken en lång stund. Återvände till samma mardrömmar gång på gång, vaknade till igen. Lavendelkrukan jag inhandlat till sovrummet hade alltså tagit sig vatten över huvudet, blommans aromaterapeutiskt lugnande egenskaper till trots.

Samtidigt har veckan innehållit mycket bra och fint också. Cykelfärder, kaffestunder, vardagsguld, ni vet. Och under gårdagskvällen fick jag äntligen ordning på lite spretiga saker, mindes sådant jag glömt, och kände att jag simmade upp till ytan igen. Skrev en kort att-göra-lista på två punkter. Sedan sov jag i tio timmar — förvisso inte helt oavbrutet, men ändå.

20180826_illuminera

Veneziansk var exempelvis riktigt fint. Vi hälsade på hos vänner, och det blev så att vi var tre par med tre småttingar varav den ena inte ännu är född. Blenda sov en stund i sin vagn i tamburen och när hon vaknade fick hon komma upp och fortsätta kalasa fast klockan var elva, tolv, sent.

Och vi pratade om hur det var att gå på fest när man var barn, att följa med föräldrarna någonstans, och jag tänkte på att det är så det är nu, fast cirka trettio år senare och kanske om trettio-nånting år till kommer våra barn sitta och prata på en fest kring tända ljus och minnas hur det var, att somna på någon soffa någonstans och vakna när mamma bär ut en till bilen och hur tryggt och mysigt det var att få somna om i hennes famn. Just det var inte mitt minne, utan någon annans, men jag tog det till hjärtat. Och kanske har jag varit med om det också, för det.

Sedan gick vi ut och tände sprakastickor, tomtebloss, och vinkade ceremoniellt adjö till sommaren. Gick hem under en rund, klar måne.

Och nu är det höst, i alla fall i Österbotten. Märker ni också att det känns helt rätt att det är så? Fall into place.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.