Babypedagogik

dokumentation & situation

20181001_1315

20181001_1516

Första oktober, måndag. På söndag blir det den sjunde och Blendas födelsedag. Jag har hur länge som helst tänkt att jag, eller vi, ska välja ut en present och beställa den. I god tid. I säkert flera månader har jag tänkt det.

I lördags skickade jag äntligen in beställningen och det ska nog närmast ett mirakel till att den ska hinna fram tills födelsedagen. Inte för att det nu kanske spelar sån stor roll, allra minst för Blenda, men det hade väl varit symboliskt fint att kunna överräcka presenten på den dag hon tar klivet från nollåring till ettåring. Berätta nu inte detta åt henne men det är ett litet halssmycke, främst med tanken att hon ska kunna bära det längre fram i livet. Och tänka ”Det här fick jag på min ettårsdag”, ni vet.

Så det känns lite uselt faktiskt att liksom misslyckas en aning redan?? Men vi har köpt en leksak idag — som hon i och för sig redan sett (och känt och pussat på) så det är också lite floppigt, men vi ville vara säkra på att hon skulle gilla den — som hon i alla fall ska få på dagen D. Då blir det kalas!

De senaste åren, innan jag fick barn, så har jag alltid tänkt att jag mest ska köpa pedagogiska leksaker. Men nu stod vi där i butiken och jag höll flera gånger i ett robust pussel som (i alla fall enligt baksidan av det) utvecklar barnets motorik och organisationsförmåga, men sist och slutligen så vill man ju att barnet ska ha lite jävla SKOJ också, så det blev en skallrande påfågelfigur på hjul att knuffa framför sig via en pinne. Pusslen får nån annan fixa, jag vill vara en *KUL MAMM*. Just nu.

Alfred hade häromdan googlat ettårspresenter och snubblat över nån — för oss — helt absurd lista över vad ett barn hade fått. Det var saker som rutschkana och sandlåda och bobby car och jag frågade faktiskt nyss av Alfred ”Men är du säker på att det inte bara var en lista på saker man kan ge?”, för det var liksom en rätt luxuös sammanställning. Den bebisen hade sedermera allt, kan man förmoda.

Och hur mycket jag än gärna vill att Blenda ska ha det bästa och mesta av allt hon gillar, så märker jag att jag också är avigt inställd till tanken på att ge henne ett liv i överflöd. Mår lite illa då jag tänker på vilket frosseri mina födelsedagar och julaftnar resulterade i. Alltså jag älskade ju det då förstås, säger inte annat, men det måste väl ändå betraktas som ganska ohållbart detta millennium? Och riskabelt! Jag menar, tänk på Dudley Dursley va. Jag önskar att frossandet är ett utdöende fenomen men då hör jag också skräckhistorier om barnkalas där ÄVEN GÄSTERNA får presenter med sig hem och alltså kan vi bli mer pinsamt äckligt privilegierat ansvarslöst i-lands?

Men det jag skulle säga var att fast Blenda redan har en drös med leksaker så händer det sig titt som tätt att hon hellre leker med en tom, skrynklig plastlåda som en gång i tiden innehållit körsbärstomater. Eller så våra telefoner då. Och det tycker jag att är ett sannerligen eftersträvansvärt drag att uppmuntra: förmågan att hitta ungefär samma värdefullhet i nästan allt.

Såatt, vill nån god fé vänligen välsigna henne med den gåvan (att hålla livet ut) på söndag? Tack på förhand!

Annonser

2 reaktioner på ”Babypedagogik

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.