Pys som en ventil

opinion & reflektion

20181026_arkitektur_001

Vi vaknade i fredags till ett mulet Helsingfors. På torsdagskvällen hade jag börjat känna mig oförklarligt nedstämd efter att vi lämnat bokmässan. Urlakad, dyster och enslig. Som att jag för det mesta missade festen, vet ni hur jag menar? (Fast jag var ju mitt i den?)

Jag hade riktigt kul där, var glad, tacksam och omgiven av trevliga — rent av ljuvliga! — människor. Så det finns nog ingen riktigt hundraprocentigt godtagbar förklaring till varför det där ensliga kröp över mig… Förutom den att det är vad jag bara gör så lätt, ser mig själv som någon i periferin. Som nån som inte direkt hör hemma någonstans. Och då går plötsligt en omisskännelig stämma i det annars så glättiga sorlet i moll.

Och så det här egot, då. Egentligen är det kanske främst det som åstadkom humörsvackan, om vi ska vara riktigt ärliga. När jag omgavs av personer som bidrar med så mycket och är så oerhört duktiga på det de gör, får mycket välförtjänt igenkänning för det och så vidare, så blev det bara så påtagligt att jag kind of är en total nolla. Heh heh. Så egot fick sig en törn där. Typ så här kändes det: Skulle inte jag också bli någon? Åstadkomma något? Liksom nån stjärna hann aldrig ens tändas i mig och ändå märker jag alldeles överjävla tydligt att den redan faller?? Vet ni?

Gud, känns genant att säga sånt. Men jag menar det inte som att jag har en drömbild av mig själv som nån cool soaréböna som glider in överhuvudtaget NÅNSTANS i solglasögon, fjäderboa och till ett coolt soundtrack liksom… Men jag hade inte heller tänkt att jag skulle (för)bli en person som tillbringar mycket tid med att försöka göra sig osynlig och sen, ironiskt nog, känner sig lite knäckt över att det fungerade. AHHH fy så pinsamt hur det låter. Men det är väl så det ligger till. (Och hur fan vill jag ha det, va va va??)

Nej, jag hade väl föreställt att bli någon som allt som oftast hör hemma, så att säga. Passar in. Är med. Tillräckligt för att känna det och veta det. En sådan någon skulle jag bli. Och en någon som GÖR något! Tar sig tid att SKAPA. Det kan jag känna mig avundsjuk på på andra, att jag själv misslyckas så med det. Ibland känner jag mig som ett passivt flöte i ett aktivt hav. Det är jävla trist.

Ja ja. Välkommen till terapistunden antar jag!

20181026_arkitektur_002

Hur som helst. Vi ska avsluta inlägget i dur.

För vädret på den daskiga fredagsmorgonen skulle nästan ha matchat mitt humör om det inte varit för Ellen som räddade det och redde upp svackan kvällen innan. Vi spatserade då en kort bit nerför gatan (vi bodde på samma hotell) till en bar där vi drack varsin cider medan vi satt och pyste som ventiler. Ofta av skratt, ständigt utav frustration. (lol)

Jag var således på SÅ strålande gott humör när jag återvände till hotellrummet. Chockerade antagligen Alfred med min ystra blick och raka nacke. Och följande morgon, den gråa, mötte jag (och Alfred och Blenda) igen Ellen för frukost, och dessutom också Malin som också bodde på samma hotell. SÅ BRA MORGON. Blir snart ett fan av frukost om det ska va sådär jäkla festligt!

Och nu när ett par dagar gått sen hela faderullan så känns det inte lika ledsamt — men det är klart, visst grämer det lite att jag inte förmådde carpa mer av våra två bokmässediem. Det var så många bekanta jag helt och hållet bara skippade att gå och prata med. Min vana trogen ville jag förstås inte störa och tränga mig på. Så jag håller mig till periferin och mår sen dåligt över det. Ni vet, för att jag är en idiot. (Är jag inte bra på dur, va?)

MEN NÅJA. Det kommer fler fester. Får nynna så här: Put on your red shoes and dance the blues. 🎶

Annonser

10 reaktioner på ”Pys som en ventil

  1. Det skulle lika gärna ha kunnat handla om mig det här – både det att placera sig själv i periferin och att ha den där känslan av att inte ha åstadkommit det man velat. Mitt i prick verkligen. Känner nog så ännu mer sedan jag blev mamma, att tiden rinner iväg så mycket fortare och de där stora planerna/drömmarna känns alltmer ouppnåeliga eller bara bortglömda. Men jag försöker påminna mig själv om att det (förhoppningsvis) finns rätt så många år kvar av livet och att det egentligen aldrig är försent att skriva den där boken eller vad det nu kan tänkas vara som man vill uppnå. Något av en klyscha kanske, men ändå sant. Sen betyder det ju inte att det alltid hjälper att tänka så, när man istället kan vara självkritisk och tänka på hur alla andra är så himla lyckade, haha.

    1. Haha precis, men jo, du har ju rätt! För mig pendlar det lite av och an efter att jag fick barn, mellan att känna som du beskriver (när ska jag NU hinna? och varför slösade jag bort så mycket tid innan?) men så tycker jag också att det gav mig ett visst ”lugn” efter att jag fick barn. Som att nu HAR jag ändå något, något viktigt, ett uppdrag i livet liksom. Det har blivit svårare att ramla ner i det där meningslöshetsträsket.

      Tack så mycket för kommentaren! Gjorde mig glad och motsatsen till enslig.

      1. Ja, så är det ju verkligen. Fokus skiftar ju när man får barn och livet får en helt annan mening. Och det där att man slösade bort så mycket tid innan, det tänker jag ofta på. Senast för några dagar sedan så frågade jag mig själv varför jag inte fick lite mer gjort på kvällarna när vi bara hade ett barn, nu har jag ju oftast en bebis på mig större delen av kvällen och det är betydligt svårare att vara produktiv. Men det är lätt att vara efterklok 😄

        1. 😀 Känner igen mig. Tänker alltid att jag ska ha mer tid framöver men så har det ju inte riktigt gått hittills… och då har jag bara ett barn, fattar inte hur flerbarnsföräldrar hinner med NÅT . Men barnen blir ju större och självständigare vartefter åren går! Och vi har ju pensionen att se fram emot lol.

  2. Ja, kan bara instämma i att det här var väldigt igenkänneligt. Samtidigt som jag tänker att men DU är ju inte sån! Dels för att man (väl) aldrig föreställer sig att någon annan är i perfierin, där är man ju själv ensam. Men också för att det verkligen känns som om du är en person som hör hemma i de där kreativa, skapande kretsarna.

    Kul det där med Don Rosa! 😃

    1. Nååh! ❤ Tack Sandra! Och ja precis, så är det ju, man ser bara de som är i navet, eller de man ser så föreställer man sig att är där. Så konstigt ändå, undrar hur många som går omkring och känner sig så som att de cirklar omkring i utkanten. Inte alla tror jag ju, men säkert väldigt många.

  3. Alltså den där frukosten var SÅ trevlig, jag är glad över att ni inte körde bort mig då jag trängde mig på, hehe. När jag läste inlägget om Blenda som du skrev senare blev jag dessutom lite stolt över att jag hade sett några av hennes partytrick live! Hoppas vi får tillfälle att hänga fler gånger!

    Och beträffande den där känslan av att man har missat tåget (alltså inte den riktiga känslan då ni missade tåget pga Don Rosa, utan livståget) så vet jag precis hur det är! Så där kände jag också när vi hade som mest småbarn och det pirrade i mig av allt jag ville göra, och jag hade noll tid eller ork. Men nu har det gått över. Nu kan jag i och för sig drabbas av stora ensamhetskänslor då jag är omgiven av folk, men den där känslan av att jag inte har åstadkommit något gick över vartefter barnen växte och blev äldre och jag hann ägna mig mer åt mitt eget skapande (alltså nu skäms jag lite då jag skriver det här: att åstadkomma barn är ju väldigt mycket större än att skriva böcker!!! Det är inte så jag menar!) Så loppet är inte kört på något sätt! Massor händer då tiden går.

    1. 😀 Tyckte det var jättekul att du råkade vara där samtidigt. Vi pratade faktiskt om dig lite kvällen innan, jag och Ellen, att du är så härlig!

      Och alltså vilken vänlig och hoppingivande kommentar. Uppskattas massor! Hoppas jag kan säga ungefär sama sak om några år, att jag hann/hinner med andra stora grejer ändå. Det känns inte helt jordenruntlångsökt nu när du sagt det. Tack!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.