Ducktales, woo-hoo

rekreation & civilisation

Alfred läser ofta serietidningar och han har ett par gånger pratat om att han ångrat att han tidigare missat Don Rosa på bokmässan. Så länge jag känt Alfred har han flera gånger återkommit till hur mycket han beundrar Rosa och Carl Barks. Herr Rosa verkar göra en hel del såna här framträdanden och återkom till mässan i år, så medan jag gick ut och sövde Blenda i vagnen så gick Alfred och lyssnade på intervjun med honom i torsdags. Jag hann också höra slutet och tyckte det var trevligt hur han pratade om att han själv är ett stort fan av ”ducks”, Barks och allt sånt. Sympatiskt. (Och sidoparentes: Han pratade lite som Barack Obama, tyckte jag, sådär att slutet av meningar går uppåt fast inte på ett frågande sätt.)

På fredagskvällen klev vi av tåget i Tammerfors för ett byte, och Alfred sprang iväg till en butik för att hastigt handla mat åt Blenda, och jag stod där på perrongen med en halvgrinig beb då jag inte kunde sluta stirra på en karl som stod vid en godisautomat två meter borta. Han hade en jacka med ett stort ankemblem på ryggen. Jag är liksom inte jätteinsatt i hur Don Rosa ser ut så jag kunde inte avgöra om det var han eller om det var ett stort fan av honom, vet ni? Sist och slutligen var det skorna som sa åt mig att det nog antagligen var the real deal, eftersom de var typ flätade seglarskor och ingen finländare har sådana i slutet av oktober.

Sååå när han vände sig om tog jag tre steg och störde! Tänkte att jag FÅR inte missa det här tillfället, tänkte att jag MÅSTE ha en bild på Blenda och Don Rosa nu när Alfred inte ens var där, och så vidare. Eller i alla fall be om en.

20181026_donrosa_001

Och Blenda, som i övrigt brukar vara cool och positiv, kunde inte alls hantera saken.

20181026_donrosa_002

”Maybe she’s a duckophobe”, skojade jag ursäktande. Åtminstone Aki, som varit moderator på bokmässesnacket (och som är chefredaktör för Aku Ankka om jag förstått det rätt), verkade uppskatta min ytterst enastående samtidshumor. Så beskrev ingen den, men nu är det sagt så då stämmer det säkert. Praktikanten Laura tog bilderna.

Jag avlägsnade mig lite för det började kännas fånigt att jag skulle stå där och inkräkta på deras sällskap. Don Rosa gjorde några grimaser åt Blenda ibland, som fortsättningsvis var ganska chockad. Vi började samtala om nåt igen.

Sen kom Alfred. Han missade inte alltsammans!! Jee! Och jag fick tämligen världsvant säga ”Hey, look who I ran into”. Sen kan vi summera resterande minuter så här: It’s a duck blur!

Oooch så missade vi tåget, hehe.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.