Två års marginal

2 kommentarer

I går var det exakt två år sedan jag gjorde ett graviditetstest som visade positivt. Tog en bild på testet, placerat på den tvättmaskin som numera agerar skötbord. Det känns både som tio år sen och som typ bara förrförra veckan som det var den 23:e januari år 2017.

Känns också som att i nåt parallellt universum sitter jag fortfarande där och stirrar, alldeles oförmögen att ta in det. Varje gång det kändes som att det kanske skulle sjunka in en aning så bara kastades det upp i luften igen som en besynnerligt sprattlig pannkaka. Märkligt att det ska kännas så overkligt att bli gravid. Det har ju människor blivit sedan mänsklighetens begynnelse. Det torde inte vara särdeles chockerande att det händer, är vad jag menar.

Processed with VSCO with b1 preset

Fast jag verkligen känt på mig att jag var gravid så tyckte jag också att det verkade mycket, myyycket mer troligt att jag bara inbillat mig. Det logiska var att det skulle visa sig varit blott en tankelek, en jävligt ängslig och nervös sådan, men samtidigt upprymd och spännande. Jag hade förväntat mig att det skulle gå såhär: resultatet negativt, känslorna överraskande starkt besvikna på detta, och tvivlen jag kände därmed upplösta tills nästa gång. Hade inte det varit väldigt rimligt att det skulle ha gått så? Liksom, det hade varit en sån historia som fått folk att tänka: aha, ja men det var nog meningen att det skulle vara så.

Så jag blev nog väldigt paff ändå, när två mörkröda streck uppenbarade sig och röt ”positiv”. Det var liksom ingen frågan om saken, egentligen, men ändå var det svårt att tro det var sant. Och de där tvivlen jag kände blev ännu starkare för att jag inte blev exalterad, så som folk alltid blir på film och gulliga hemmavideor. Fast allt det har jag ju skrivit om förr. Ska inte vältra mig i det förflutnas existentiella kris, men ville bara sammanfatta det lite för att sen spola två år framåt och konstatera: Blev inte så jävla piss ändå!

Processed with VSCO with b1 preset

Nu har vi denna femton-snart-sexton-måning här hos oss, med snart tolv tänder och hår som lockar sig i nacken då det blir fuktigt. Hon vinkar och kastar slängkyssar åt mig över axeln på Alfred när han bär iväg med henne för att nattas och tuppluras. Hon kramar mjuka saker och gnyr ”mmm”, som att det blir lite för svårt att hantera att den mjuka saken bara är lite för gullig.

Ibland tittar jag på henne och blickar tillbaka på den där graviditeten jag hade — låga stunder som höga — och tänker, tänk att det var just hon som var där inne! Det där lilla hallonet som blev en saltgurka som blev en aubergine som blev en cantaloup, eller vad det var som min graviditetsapp jämförde henne med.

Så här säger förstås alla föräldrar, men jag är glad att det blev just henne, att det blev just då. Det känns ju så här: aha, ja men det var nog meningen att det skulle vara så.

Bläddrade lite i arkivet och hittade en annan bild tagen samma datum, fast i fjol. Då var ju Blenda bara runt 3,5 månader gammal. (Ändå bar hon samma kofta som hon faktiskt hade på sig tidigare idag, heh.) Men titta:

Processed with VSCO with b1 preset

Ganska långt samma min ändå va? Samma datum, olika år, samma person. Samma Blenda Mo.

Annonser

2 kommentarer på “Två års marginal”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.