Ge järnbruarit

3 kommentarer

20190201_001

Järnbruari! Så har jag försökt peppa mig själv inför den här månaden. Den brukar lätt kunna bli årets tyngsta för mig, mörkret och kölden har kört slut på orken, men i år testar jag något annorlunda: Ökad aktivitet! Vilket annat år eller månad som helst skulle det ha känts som helt fel väg att gå, men fasen nä, tror jag är redo nu. Vill försöka återfå aningen mer rutin och struktur i mina vardagar. Detta genom att återgå till jobbet, fast bara deltid. Hoppas på att det ska sporra mig att hållas mer aktiv, eller få en mer aktiv grundnivå, eller vad man ska säga. Inte förslappas lika mycket, är hur som helst poängen. Jag vill så innerligt att jag ska känna mig piggare och generellt mer alert, att det ska bli uppfriskande att komma sig ut utanför mitt eget sammanhang.

Och Blenda ska alltså börja dagis! Hon har skött inskolningen jättefint, själv tycker jag att det är vemodigt och besynnerligt att vi ska vara ifrån varandra så mycket hädanefter. Liksom, jag vill ju veta hur hennes dagar är? Ska hon gå omkring i den här världen helt utan oss som om hon hade ett alldeleles eget liv? Det är SÅ MÄRKLIGT! Och till på köpet lite hotfullt och jag förstår inte riktigt varför. Är det så de så kallade ”modersinstinkterna” jobbar? Eller är jag ett good old kontrollfreak bara? Oavsett, ska vi faktiskt bli tvungna att montera en GoPro på hennes axel? Ja, jag är rädd för det. (Men det är okej för varje dagisklass har väl ändå minst en sån förälder va?)

Både småsörjer och ser fram emot att vardagarna ska förändras. Jag har trivts väldigt bra här hemma, men det har inte varit en lika produktiv tid som jag föreställt mig. Alls. Blir frustrerad på det här men kan förstås bara rikta det inåt. Jag läser om personer som håller i så många olika trådar, gör ditt och datt här och där, och jag blir liksom lite förbittrad. Inte på de personerna, men på att jag inte ännu fått det att flyta. Vardagen.

Psykologen jag gick till under graviditen menade att jag (då på tiden) antagligen balanserade på gränsen till nån slags utmattningssyndrom, och hade gjort det en lång tid. Jag minns att jag protesterade, ”Men jag GÖR ju ingenting!”. Och så var det verkligen. Så hade det länge varit. Jag hade varit långtidsarbetslös, mådde inte så bra då och fick inte så mycket (läs: nåt alls) gjort då heller, sen börjat heltidsjobba — något som kan vara en stor påfrestning för en, menade psykologen — och sen bara väntat på att inte vara så jävla trött hela tiden. Åren gick och den tiden då jag ”vant mig vid att jobba igen” kom i stort sett aldrig.

Men djupare än så dök vi aldrig ner i den grejen. Det kändes inte relevant just då när jag hade en lång ledighet framför mig — men jag märker hur mycket det betytt för mig, att veta att det potentiellt inte bara är så att jag är extraordinärt hopplös utan faktiskt kan ha fullt godtagbara skäl till varför jag ibland upplevt livet som så krävande och belastande. Och nog har ju verkligen mitt humör förändrats under den här tiden här hemma. Jag märker ju att jag repat mig, från i alla fall något, enormt mycket. Ändå tycker jag mig känna av det där ibland, hur orken bara inte finns och jag tänker ”det kan fan inte vara normalt”, och nä, kanske har det inte riktigt alltid varit det heller.

Det har egentligen varit en tuff dag med lite sömn, faktiskt hela veckan lite sömn, och humör som växlat från högt till lågt, och äh, jag vet inte. Försökte skriva om det men det blir inte rätt. Främst är jag bara ganska trött på mig själv.

Så jag borde antagligen sova.

Annonser

3 kommentarer på “Ge järnbruarit”

  1. Förstår verkligen den där känslan av att man ingenting får gjort och att ändå känna sig trött. Att ta hand om ett barn varje dag kan ju vara uttröttande på ett helt annat sätt, trots att det vid dagens slut känns som att man inte gjort något alls. Uttrycker bara självklarheter nu och är nog själv för trött för att skriva något vettigt, haha. Ville mest skicka lite pepp, och hopps att jobbstart och förskolestart går bra. Håller med om att det är sjukt jobbigt och märkligt att de plötsligt ska vara borta från en och liksom ha ett ”eget liv”. Men man vänjer sig och det blir vardag det också till slut.

    1. Förlåt, mitt svar på din kommentar försvann nånstans in i töcknet. Absolut inte meningen. Blev så glad av den! Uppskattade peppet och tanken mycket mycket. ❤

Lämna ett svar till Mirjam Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.