Vårdagjämningen och vardagjämranden

6 kommentarer

Fattar inte vad det är för fel på mig, jag har inget att säga längre. Det har jag i och för sig sagt förr, så jag förstår att det (förhoppningsvis) bara är temporärt. Men jag är så trött på att bara kunna åstadkomma BLAJ. Vardagsbrus och dagbokssus. Önskar jag hann tänka klart och skriva ner fler RIKTIGA tankar. Men det känns som att alla åsikter och reflektioner lämnar på hälft. Och så tänker jag, men kan jag inte blogga om dem ändå? Jag måste väl fan inte tänka klart bara för att skriva ner dem? Och nej, det är klart att jag inte måste. Men då jag tänker detta brukar klockan vara ungefär tio på kvällen och jag är bara så trött så trött så trött. Så jag stannar i soffan och känner mig missnöjd men samtidigt bekväm.

Jag tänker ofta på det att jag läst om att skriva, att det är bäst att göra det innan man tar in en massa intryck. Vill man blogga, ska man göra det INNAN man plöjer genom flödet på Bloglovin’. Annars blir man distraherad. Förstår det så väl just nu. Men jag hinner ju aldrig. Mellan det här de kallar vardag och lite otydlig sjukdom på det då som aldrig riktigt ville visa sig MEN likväl tar en massa energi. Tupplurade sammanlagt fem timmar en dag, till exempel. Och i går när jag kom hem från jobbet och hade Tagit Helg fick jag feber och ont i halsen. Fy fan så hopplöst livet känns sådana gånger. När nåt kommer emot DIREKT man tror att man ska hinna och orka få rätsida på grejer.

Meeen nog om det.

I onsdags gick vi på utflykt från Blendas dagis. Det var föräldrarna som ordnat ett kvällsevenemang med besök i mulleskogen och sedan grillkväll på dagisgården. Lät mysigt! Att det inträffade på vårdagjämningen var en trevlig bonus, tyckte jag. Vill ju gärna uppmärksamma kosmologiska högtider lite p.g.a. är hedning med fäbless för Orsak Att Vara Lite Högtidliglight.

20190320_001

Och Blenda såg fram emot det! Solen sken. Vädret var milt. Mina ögon rann som två ägg tänkte jag skriva men det lät ju fruktansvärt. Nä men mina ögon samt tårkanaler hanterar inte kombinationer utav solljus, vind eller kyla så bra.

20190320_002

Det började med lite program i skogen. Det var egentligen dagisbarnen som skulle leda föräldrarna till några punkter. Vi hade inte världens mest pålitliga guide så vi improviserade lite och ägnade mest uppmärksamhet åt de gulliga träskulpturerna som finns där i form av olika skogsdjur.

20190320_00320190320_004

Klämde in lite hurtbullig familjeselfietajm också.

20190320_005

Tog inga bilder under grilltillställningen eftersom alla föräldrar knappast skulle ha varit bekväma med det. Men det var trevligt! Fast Blenda verkar ha varit den enda från hennes grupp där, men hon var nöjd för det. Känner i efterhand att jag borde ha ansträngt mig och minglat mer. Men alltså jag orkade inte och höll mig tryggt till att utbyta några ord med de jag redan känner. (Hej Elin! Hej Janika!) Jag skulle inte riktigt kalla mig blyg, fast är ju ibland, men främst är det bara det att jag blir så TOM I HUVUDET. Inte så att jag inte vågar säga vad jag tänker men som att jag faktiskt inte tänker över huvud taget. Känner någon igen det? Och då känns det ganska dumt att gå omkring och skaka hand och sen i princip inte säga något mer. Bara stå kvar och le under komplett tystnad i ett par minuter tills att endera av oss kände det var okej att flytta på sig. Okej att jag tydligen ÄR sådan men fan jag vill ju inte att de ska veta det. Jag vill ju ge en mycket mindre sanningsenlig bild av mig.

Och vi hade glömt att ange ”vegetariskt” på ”allergier” på anmälningsblanketten. Det är så typiskt oss, vi missar en massa saker och jag håller på att bli lite knäpp. Känns som att jag nästan lyckades lajva vuxen en kort tid och nu är jag tillbaka på hopplös ansvarslös okapabel vilsen tonåring. Och det spelar ingen roll att det denna gång råkade vara Alfred som missat, det känns likadant ändå! Men vi fick vegekorv i alla fall eftersom det fanns så många av dem. Det är ju tur att andra vuxna lyckas vara förutseende i alla fall. Blenda tyckte den var så god att hon mmm-ade mellan tuggorna.

20190320_006

Avslutar med en bild på min gångstil. Vad i vadande vadandet? Jag har då INGEN orsak att se så mallig ut. INGEN.

Annonser

6 kommentarer på “Vårdagjämningen och vardagjämranden”

  1. Jag känner så igen det där, att jag ingenting har att säga längre (och undrar om det har att göra med den här påsmygande vuxenheten som jag försöker att inte låtsas om)? Samtidigt måste jag ju konstatera att du ju visst har en massa att säga när du väl kommer igång!
    Och jag uppmärksammade inte vårdagjämningen i år, uff uff. Var också vuxentrött och omotiverad. Är en dålig häxa.

    1. Vi får börja skicka kort åt varandra! Så har vi i alla fall det. Och tack hördu. Det var en liten tröst faktiskt att läsa det perspektivet, mitt är ju helt annat. ♥

      1. DET kunde vi tamejtusan göra! PMa min din adress så ska jag se till att du fårt när du minst anart!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.