Behagligt men obehagligt

2 kommentarer

20190425_hiss

Gick upp på vinden innan jag gick till jobbet i morse. Väderleksprognoserna lovade att temperaturen skulle nå 19°C och termometern mot nordost pekade redan på 10 grader klockan sju på morgonen. Därför började jag dagen med att bläddra igenom jackorna i vindsgarderoben. Dags att byta ut yllekavajen mot en tunnare yllekavaj.

Det blev för varmt ändå, förstås blev det det. Och jag provade en tunn jeansjacka men skakade den av mig och sa att det går inte, jag kan inte gå omkring i jeans när det bara är… april, hade ju varit korrekt, men jag råkade säga maj istället. Just då var jag faktiskt riktigt övertygad om att det var början av maj. Det är bara slutet av april. Och folk ooh:ar och aah:ar över vårvärmen och visst är det skönt för kroppen och själen. Psyket… där har vi en splittrad historia.

Så länge man ignorerar varningssignalerna för hur onormalt det är med fenomen som seriös ”vårvärme” på våra breddgrader — som den ena hjärnhalvan envisas med att pipa ut med jämna mellanrum — så var det en skön dag ändå. Behagligt att få en fläkt av sommaren. Såg första personen i shorts när jag cyklade till jobbet. Det var väl ändå att ta i lite, tyckte jag.

Jag jobbade halvdag. Strosade omkring på loppis direkt efter jobbet, lät det ta tid sådär som jag tycker om när det får. Cyklade hem, Blenda vaknade från sin tupplur, gjorde mat, åt. Sen gick vi ut, alla tre, till butiken och med vägarna förbi tre lekparker. De ligger inom 500 meter från vårt hem.

20190425_gunga

Mest folk var det på den längst bort, Klemetsögatans lekområde i Klemetsöparken. (Lite fantasilöst namn kan jag tycka?) Faktiskt var vi helt ensamma i de två andra. Lagmansparken, som vi ser från köksfönstret, var för ovanlighetens skull helt tom. Den på Urmakaregatan är den mysigaste av dem tre, liten och lummig. Men har inga gungor för de minsta, och inget staket ut mot gatan… om än en väldigt lugn en. En mamma med sin bebis lämnade den parken precis då vi anlände. Men i Klemetsöparken, där var det fest.

Hörde ganska mycket svenskt tal i parken vilket gjorde att jag kunde pusta ut på ett annat sätt — annars alltid lite nervös för att nån ska komma fram och börja prata finska med mig och jag ska återigen behöva hamna i en obekväm situation där jag framstår som precis lika hopplös som jag är. Men nu kände jag mig mer som hemma och då var jag inte rädd för det. Fy FAN vad jag måste lära mig finska alltså. Men HUR? Tröskeln och skammen blir ju bara högre och större för varje år. Avgrunden djupnar. Ahhh.

Jag tittade lite på de olika mammorna (fanns ett par pappor också — jag var bara totalt ointresserad av dem) och funderade om vi kunde bli kompisar. Typ parkkompisar. Lekområdesbekanta. Kunde jag bli en sån som går till parken med Blenda under våra lediga dagar? Rent av ensam? Eller, alltså, bara vi två? Vi har nästan alltid gjort sånt tillsammans alla tre. Det är trevligt, förstås, att vara där ute och faktiskt känna att vi är en familj mitt i den här verkligheten som heter världen. Men det slog mig bara att jag inte har en aning om hur det där lekparkslivet som morsa ter sig. Är det som på film? Lär man känna folk där? När man nickat och småpratat fem-sex-sju stela ord ett par dagar i veckan, några veckor i sträck, plockar nån fram en termos då och frågar ”Vill du ha kaffe?” och så vågar man plötsligt dela samma trepersonersbänk? (GUD så jag ändå avslöjar mig som en äkta finländare här, haha.)

Hur som helst, jag tänkte att det kunde vara trevligt, det med. Kanske synd att missa sånt. Ska försöka gå till parken mer, såväl på tumis som en trepersonersfamilj, bestämde jag mig glatt för. Det var en glad stund. Gladde mig åt att jag imorgon ÄNTLIGEN ska träffa Elsa (och Signe!) igen. Gladde mig åt att jag trots klimatångesten känner att jag tinar upp och vaknar ur min dvala. Gladde mig åt att det börjar kännas både möjligt och rimligt att ta sig ut ur sitt ide.

Sen gick vi hem och på parkeringsplatsen utanför butiken fanns fortfarande en stor, smutsig snöhög. Uppe på den brunvita snön klättrade tre barn — alla med bara ben och bara armar. Det var en sådan surrealistisk vy. Som ett sånt där typiskt kollage som brukade cirkulera på Tumblr för sisådär sju, åtta år sen. Bakgrund från en bild, människor från en annan. Två olika kontexter sammansatta till en. Jag blev helt hänförd och bara stirrade. Nändes, ångerfullt redan då, inte ta ett foto.

Och temperaturen? Den nådde 22°.

P.S. Jag tog förresten häromdagen ett test som gick ut på att rangordna klimatsmarta val enligt effektivitet. Tyckte det var kul och lärorikt! Förutom att jag uttrycker det onödigt krångligt och fasen inte lyckas förmedla det på nåt annat sätt heller, så låter det väl inte jättesvårt? Tja, jag fick 32% rätt. Du då?

Annonser

2 kommentarer på “Behagligt men obehagligt”

  1. tycker du är så bra på att väva samman olika ämnen i en text att det finns så mycket att säga att jag knappt vet var jag ska börja. men 1. grymt välskrivet med unik ton som vanligt 2. ja det är jävligt sjukt med värmen. njuter av den för att det är onödigt att lida men det rör sig ju tankarna i bakhuvudet ändå av vad det står för. 3. men jag har ju gjort en eminent guide till hur man ska lära sig finska, här! http://ulrikanettelblad.se/att-lara-sig-finska-leverbiffen-korvsoppan-och-ragbrodet/ 4. nä, alltså jag vet ju också att vi diskuterade detta med finskan när vi sågs i somras, att det är så mkt lättare för mig att komma som rikssvensk och bli TOKHYLLAD över typ att kunna ett ord finska, och får själv känna mig som en supermänniska av det, medan du är i en sits där förväntningarna gör att det kanske inte ens blir kul att försöka pga risken att inte kunna prata det tillräckligt bra och 5. tycker mammakontakter ärligt talat är lättare att knyta ju större ungen har blivit, för då behövs mer av ett samarbete, mina bästa mammakontakter har jag nu när jag samordnar största dotterns aktiviteter (kan vi hjälpas åt att skjutsa/passa/hämta), ringer runt när hon inte kommit hem från skolan i tid (visade sig sen att hon ”gått långsamt för att kunna tänka ut historier i sitt huvud”, men hela grannskapet var på gränsen till skallgång innan hon dök upp.
    6. jäkligt snygg outfit det där
    7. end of story

    1. ULRIKA!! Tack vad glad jag blir! Jag läste din guide och tänkte att jag ska ta till mig av dina knep, tack för dem. Samtidigt som jag blir avundsjuk på dina språkliga framgångar så är det också sjukt inspirerande att läsa om, hehe. Heja heja et.c! Och samarbetande mammakontakter låter mycket fint. ♥

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.