Mellan mysli och myror

20190502_mysli

Kära dagbok, de senare dagarna har jag allt mer ofta tänkt på att jag saknar bloggen, bloggandet och bloggosfären så som den tog uttryck för 10-15 år sedan. Framför allt hur den såg ut innan Instagram blivit allt mer mainstream och tagit över en stor andel av bilddagboks-mikrobloggandet. Och innan Twitter blivit mainstream också. Minns ni hur det var då?

Jag tyckte då på tiden att det kunde bli ganska störigt när folk skrev femton inlägg om dagen och varje ett bestod av en till fem meningar. Men nu kan jag sakna spontaniteten! (Aldrig är jag väl nöjd, förutom om jag får något mellanting då.) Mest min egen, antar jag. Allt var inte i närheten av genomtänkt. Allt behövde inte över huvud taget ens begripas av någon. Allt måste inte ha en poäng. Tänkte säga ”då”, men det gör det fortfarande inte.

20190502_myra

I år, faktiskt i april eller maj, så är det tjugo år sedan ordet ”blog” myntades. (Från weblog, web-log, till we blog.) Kan vi inte fira det genom att spontanblogga mer? Dela med oss av lösryckta tankar, om det så då bara rör sig om ett fåtal meningar. Låta saker vara riktningslösa, utan att absolut peta in dem i ett större sammanhang. Och inkludera en bild eller två som inte fyller något större syfte annat än att man vill minnas den där trevliga stunden under kvällen innan, efter att barnet somnat, efter att man duschat (ensam! Utan barn!), tagit på sig morgonrocken, kastat sig i soffan, och man äter en skål mysli och sen får en Myra i famnen. Till exempel.

Är ni med? Jag ska i alla fall försöka vara det.

Annonser

8 reaktioner på ”Mellan mysli och myror

  1. Jag är en sann spontanbloggare och har aldrig någon plan, men så klart har jag väl ofta nån sorts syfte eller tanke bakom ett inlägg. Själv tycker jag att det är kul att det finns så många sätt och ställen där en kan uttrycka sig. Jag har vänner som aldrig bloggat men lägger upp rätt så mycket stories, så det gör mig glad. 🙂

    • Jo men absolut! Inte det jag menar. Är bara nostalgisk antar jag. 🙂 Tycker också att jag är spontan, men skulle önska att jag ändå hittade mer tillbaka till hur det var förr. För nu stöter jag så ofta på nån slags mental spärr att nää det här ”passar inte” i bloggen. Men det hade gjort det förr. Så varför inte nu? Om jag ändå tyckte om hur bloggen/bloggandet var då. Weird! 🤷 Med tanke på hur ofta jag nu för tiden stöter på inlägg som inleds med en disclaimer a la ”Nu ska jag bara låta tankarna ströva fritt så ser vi var vi hamnar”, så antar jag att jag inte är ensam om att känna att normen numera är att Blogginlägg Har Ett Tema. Och om det inte har det så är det så ovanligt att man känner sig manad att typ förvarna läsarna. Säger alltså inte att det är fel, bara att det är VÄLDIGT annorlunda! Och enligt mig ändå lite trist ändå, hehe.

      • Ja jag förstår det! Och så sant att många ofta inleder med det nuförtiden. Kanske bloggens dagboksformat håller lite på att försvinna och det mer kalkylerade och ”producerade” tar över?

        • Ja, den känslan får jag! Det är mycket snack om content, till exempel. Det brydde man sig INTE lika mycket i förr. 😁 Ännu en generalisering men tänker att det är typ så här: Förr bloggade man för sin egen skull, nu bloggar man för att andra ska läsa. (?!)

          • Jo så är det säkert! Själv började bli lite för intresserad av att analysera besökarantalet så nu struntar jag i det och bloggar ”för mig själv”. För att det ska förbli nån sorts dagbok för mig som aldrig minns nåt och som inte skriver någon privat dagbok.

            • Skönt! Det är ju verkligen en av bloggandets klaraste fördelar det där att man gör en dokumentation som man kan bläddra bakåt i sen. Nåt som säger att man verkligen FINNS, bara. Lite som alla de där ”X was here”-klottren som brukar dyka upp på vessaväggar. 😄

  2. Jaa, jag är med! Känner så väl igen det där att man sätter upp mentala spärrar för sig själv och att det förtar något av glädjen om allt måste vara 100% genomtänkt. Speciellt om man, som jag, har en benägenhet att vara perfektionist. Tror att det framförallt har att göra med att det faktiskt är ett yrke nuförtiden, vilket det ju inte var för femton-tjugo år sen, och det produceras så mycket bra innehåll överallt att pressen på en ökar. Sen kanske det också handlar om att man är mer rädd för att säga/skriva ”fel” saker, att internet har blivit en plats med väldigt många lättkränkta personer och utan man vet ordet av har man varit problematisk på ett eller annat vis. Ja, jag vet inte. Spekulerar bara nu. Men oavsett så vill jag också slå ett slag för spontanbloggandet. På min blogg vill jag gärna att båda ska få utrymme, de inlägg som jag lägger lite mer tid på och de som sker mer spontant.

    • Jamen verkligen, jag köper dina spekulationer! Tänkte inte på det där med yrket, men klart att det också inverkar. Folk vill vara professionella. Professionellt är sällan spontant. Tudelat fenomen det där med problematiken! Å ena sidan gillar jag verkligen att folk (mig inklusive) tvingas reflektera mer över situationer/ämnen som kan vara svåra, men å den andra… welp. Jag menar jag försöker gärna tänka efter men avskyr den där känslan ibland, att jag blir inte nöjd med det jag skriver för att jag är SÄKER på att jag inte kan skydda mig för en rejäl skopa skit, om nån skulle få för sig att slänga en sån på mig. Och till sist är texten typ 70% skyddsmur. Fast då har jag ändå väldigt sällan fått särskilt mycket eller aggressivt mothugg, sååå egentligen är väl jag också bara känslig och lättkränkt antar jag! 🙃😄

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.