Förälder på nätet

Jag fick syn på den här sammanställningen om vilka beteenden på nätet som folk irriterar sig på. Sånt gillar jag ju att gotta i för jag gillar att inte känna mig som den enda som är lättretlig! Och vi kan återigen konstatera att mammor som pratar om sitt mammaskap provocerar.

Även jag har en gräns för vad jag känner är okej att dela med mig av om mitt barn, och går nån annan över den så blir jag obekväm. På så vis kan jag ju hålla med om en del, jag förstår vad som skaver.

Fast, så tycker jag också att det är så tråkigt att för evigt hacka på hur mammor försöker navigera sin föräldraroll. Skulle (fler) pappor bete sig på samma sätt — typ sammanställa månatliga blogginlägg om utvecklingen och göra flertalet anteckningar däremellan, göra scenografi och kostym för månadsfotograferingar till instagram, rådfråga och bollplanka om barnrelaterade situationer med andra mer erfarna fäder i fb-grupper, så… ja… jag tror att det skulle vara annat ljud i skällan helt enkelt!

Men vet ni jag orkar inte lyfta den feministiska fanan mer än så i dag. För allt det är bara efterhandstankar, det som FÖRST slog mig när jag läste den där artikeln var ungefär: Åh shit shit shittt. Det låter kanske verklighetsfrånvänt (typ för att det är det?) men jag hade alltså typ GLÖMT *hur* störigt det kan vara när nån konstant babblar om och publicerar en massa bilder på sitt barn. Alltså att det verkligen verkligen kan reta gallfeber på folk! Det tänker jag inte på.

Kanske för att det verkligen känns helsjukt att föreställa sig att nån skulle bli irriterad av att se en bild på mitt barn. Hahaha! Varför det? Irriterad? Inte av *mitt barn* ändå va? Nääh, måste ha varit nån annans unge säkert.

Nu lever jag dessutom i en verklighet där en bild på barnet är det som oftast känns mest rimligt och minst provocerande att publicera. Orkar ni med ännu en poänglös självis eller närbild på blomma i mjukt ljus? Så brukar jag fråga mig. Oftast svarar jag sen: Nej, tänkte väl det.

Tänk så tur att det då råkar sig att jag fullständigt objektivt har kunnat avgöra att en bild på Blenda istället så väldigt sällan är poänglös!! Wow! Vilken enkel lösning.

Så när jag läste den där artikeln så kände jag direkt blodet stiga till huvudet i panik över att JAG BLIVIT DEN PERSONEN HJÄLP. Tänk om jag totalt bara tappat all koll och att min instagram skulle tämligen obemärkt för mig ha utvecklats till nån slags oavsiktlig altaruppställning i hennes ära!! Och alla hade bara varit för artiga för att säga nåt!

För inte är det ju ett särskilt sympatiskt drag att störa sig på barn. Men likväl. Visst minns jag nu, efter påminnelsen, hur det var innan jag fick barn och flödet tycktes fyllas av en yngre, kladdigare, klottigare generation som ärligt talat inte intresserade mig lika mycket som dess föräldrar. Sällan var det väl så spännande. (Det var ju inte ens en katt?)

Men så går det väl bara! Det ser annorlunda ut för utomstående. Som inomstående ser man det i nytt ljus och samtidigt blir man förblindad! Och glömsk.

Kanske nån ser mig som bara en tråkig mammabloggare numera men HA ha HA, the joke’s on you, jag var ALLTID tråkig!!

Processed with VSCO with f3 preset
Men det kunde vara värre, *allt* publiceras ju inte. Som den här, som dök upp i arkivet, från denna dag för ett år sen. Kolla där vilken liten guldklimp. Och sen en baby också!

Samtidigt så vill jag klämma ur allt jag kan ur det här lilla barnet (mm, mkt bokstavligt menat) innan det blivit för stort. Innan hon blivit så gammal att det känns mer viktigt att tänka mer på hennes integritet och att inte föra talan åt henne ute i världen.

Det vill jag ju inte, men jag vill ju tala OM att hon finns ändå. För alltså det påverkar ju mig rätt mycket. (Jag vet, stoppa pressarna!)

För det *är* förstås en jäkla gigantisk sak för mig — att få barn och bli morsa — som förändrat mitt liv för evigt, och såklart har jag en massa upplevelser och tankar och känslor inom/kring det som jag vill prata om, reflektera över, bolla omkring.

Det känns alldeles onaturligt för mig — som delat med sig av sitt liv på nätet sen typ bleeping alltid — att hålla tillbaka om just detta *i mina kanaler* för att ”det kan vara störigt för de som inte har barn” eller whatever orsak till deras ointresse. Vet ni? Sorry men den tanken existerar knappt ens i mitt medvetande!

Förutom när jag läser en artikel som råkar nämna saken.

Fast nu håller jag visst på att glömma den igen.

20180506_gunga
Ursäkta, vad talade vi om?
Annonser

4 reaktioner på ”Förälder på nätet

  1. Jag skulle aldrig läsa en renodlad mammablogg men en mamma som bloggar läser jag gärna. Din blogg handlar ju om allt möjligt, hela livet och inte bara en del av det. För vissa som får barn är det som om ingenting annat existerar, inte ens de själva. De startar en blogg som heter typ ”Lilla Elsas mamma”, gör det samtidigt till sin signatur i andra bloggar och slutar liksom vara människor med egna namn och blir mammor, enbart. Det är ungefär som om jag bara skulle blogga om min hund. Något jag lätt skulle kunna göra men jag inser att den bloggen inte skulle vara av intresse för de utan hund och knappt de med.

    1. Tack, glad att du läser! ❤ Ja, jag kan inte påstå att jag helt förstår varför folk gör så, men har ändå mer förståelse nu för att nån nördar in sig i föräldraskapet. Det blir väl en intressefråga, just som du säger! Eller mer än så, en passion! Den typen av bloggar är inte heller något för mig men jag tycker det är intressant att det provocerar så mycket jämfört med andra nischade bloggar. Det finns ganska många personer som bloggar uteslutande om/genom sina specialintressen som INTE är barn/föräldraskap, och då förstår ändå de flesta att det inte motsvarar *hela* personen. Så det blir jag fundersam över. 🙂

  2. Så intressant varför den typen av bloggar provocerar så mycket jämfört med andra nischade bloggar! För jag håller med dig, jag tror att störighetsnivån är mycket mer kring någon som har en träningsblogg, bokblogg,t eknikblogg jämfört med en bebisblogg.

    En aspekt tror jag av att intresset för en bebis är samma som när man blir förälskad. Det är många som i sin närhet har haft en vän som man pratat om allt möjligt med ,och som efter att ha fått ett barn hela tiden flikar in barnet – precis som man när man är förälskad lätt hamnar i att liiiiite för ofta föra förälskelseobjektet på tal. Man tappar distansen på ett sätt jag tror är ovanligt att göra när man talar om andra typer av intressen. Visst kan den som är nyfrälst på träning, LCHF, mindfulness eller whatever också vilja frälsa andra. Men DÅ tycker ju folk att de är ganska störiga. Den här ”känna-sig-frälst”-grejen tror jag helt enkelt är vanligare i relation till det egna barnet än till ett intresse, fler av föräldrarna är besatta av sina ungar och upplevelsen kring att vara förälder liksom.

    sen tror jag också vi lever i ett samhälle där det ofta är så ålderssegregerat och liksom antingen eller. det är inte naturligt att man umgås och att vissa har barn och andra inte och det är många generationer så att rätt som det är kan far eller morföräldrar dyka upp och driva runt med ungen osv, utan många med barn kan bli låsta eller väldigt ensamma i sitt ha-barn-liv; med konsekvensen att de gamla vännerna utan barn känner det som att de förlorat sina kompisar till en galen sekt där man alltid är trött och smutsig, typ.

    Själv gillar jag när du skriver om barn, men precis som A uppskattar just jag den genre du (och jag, hoppas jag i alla fall) är i – alltså att försöka skriva om sitt barn på ett sätt som genomsyras av hur ens skrivande och person är i övrigt. Jag väljer noga ut vad jag vill förmedla när jag skriver om barnen, inte så att jag kommer med enorma budskap om livet kanske men jag vill ha ett poäng, förmedla en berättelse eller väcka en tanke. De riktigt detaljerade berättelserna om varje sak de gör berättar jag också, men för min man eller mina föräldrar. Men jag är ju likadan i mitt övriga skrivande , att jag vill berätta saker men inte dela alla detaljer om mitt liv. Har full respekt för att andra vill vara mer utlämnande och kanske också tycker om att läsa sådant som är mer detaljerat och liksom inte så… genomtänkt typ?

    1. Här skulle jag ju formulera ett smart svar åt din kloka kommentar meeeeeeeeeeeeeeeeen såhär en månad senare får jag ge upp och bara säga: Ja! Det mejkar sens det du säger!

      Och HAHAHA älskar det här, ”de gamla vännerna utan barn känner det som att de förlorat sina kompisar till en galen sekt där man alltid är trött och smutsig”. ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.