Här kommer natten

5 kommentarer

20190704_timmermansgatan

Skriver detta på natten men jag kommer inte publicera det då. Jag vet inte vad som är på gång med mig men en lång tid har jag alltid ångrat inlägg jag publicerat sent på kvällen eller på natten. De måste inte handla om något specifikt. De kan ha vilken ton eller stämning som helst. Oavsett vaknar jag så ofta med den där ångerfulla känslan, med visshet om att jag låtit som en idiot även om jag sällan kan med säkerhet säga hur eller var. Men något med mitt jävla sätt, bara. Och jag tragglar mig igenom samma sak varje gång, samma dialog med den ängsliga biten av mig.

Men Linnea, nu inbillar du dig. Nu överdriver du väl ändå. Och om inte, så vaddå? Så vaddå om du låter som en idiot ibland? Du ÄR en idiot ibland, fast du var knappast det igår, och oavsett så GÖR det dig inte till en idiot. I alla fall inte på heltid. Det hade varit värre. Nu är du bara som de flesta.

Jag brukade vara sån som gillade så att blogga sent om kvällarna men numera brukar ångern krypa sig på då redan och göra mig ängslig. Så jag skriver om och sen mesar jag ur. Tycker att allt jag skriver är så fånigt och korkat. Jag menar inte att fiska efter komplimanger och invändningar nu, jag vill bara erkänna att jag tycker vad jag gör, för jag känner mig fånig och korkad för att jag känner så också, och ibland brukar det ju hjälpa att bara ”lol jag är fånig och korkad”, ni vet. Äga det, liksom.

Jag saknar att fångas i den där nattstämningen som brukade sänka sig över en förr i tiden. När jag satt uppe sent och skrev och det kändes som att hela världen sov och var så tyst att mina tankar faktiskt hade en röst som hördes då. Jag arbetade ju aldrig på något massivt eller episkt eller som skulle komma att bli Det Stora Verket, men jag skrev min dagbok och det fick mig att känna mig mer sams med livet.

Och nu undrar jag direkt — kan jag säga så? Bli sams med livet? Får det mig att låta olycklig? Det är jag väl ändå inte. Men varför är jag så rädd för att låta så? De flesta har väl något vemod och något besvärligt och något plågsamt inom sig. Alla har sina bekymmer, förstås. De som inte har dem nu kommer få dem senare. Det är livets gång. Det vet vi väl. Varför ska jag oroa mig för att råka låta som sådan jag är ibland?

Men så är det ju mitt i natten och det är klart jag gör. Kanske publicerar jag det här i morgon, när jag läser igenom det och inte skäms för mycket för det. Kanske skriver jag om det så att det låter mera slätstruket och genomtänkt. Kanske förlorar det nåt på kuppen då. Den där nattstämningen som jag faktiskt tyckte att jag kände av en kort stund nyss.

(Dape – dape – dape – da – da – da.)

Annonser

5 kommentarer på “Här kommer natten”

  1. Nej, jag förstår att du inte fiskade komplimanger, men nu vill jag ändå säga att jag tycker om din blogg väldigt, väldigt mycket! Det där stråket av vemod kommer fram i din blogg ibland, och det är som det ska vara. Inget liv är en glansbild. Trots det finns det många glitterögonblick, och dom kommer också fram i din blogg, när du skriver om loppisfynd (man är bara som åååh, varför hittar inte jag nåt) eller när du skriver om lilla Blenda (hur söööt).. jag hoppas du fortsätter skriva precis som nu och att du inte filtrerar dej själv alltför mycket. Jag hade också en blogg när jag var vårdledig och den blev väldigt viktig för mej. Kanske för att jag inte jobbade då, så bloggen blev min kanal utåt, där andra kunde se vad jag gick för.. vet inte om du kan känna igen dej i de tankarna. Hoppas du hittar nattflowen igen och tänk att de som inte gillar det du skriver så behöver ju faktiskt inte läsa ❤

  2. Haha, jag känner igen mig så mycket. Jag skriver och raderar, skriver och raderar. Men jag kan säga att jag tycker hemskt mycket om att läsa om andras vemod och grubblerier. Jag hittade precis din blogg (fast jag måste ha varit här förut och sen tappat bort, för jag känner igen!). Ska plöja dina inlägg nu. Är säker på att de inte kommer att vara dumma alls.

  3. Igenkänning i typ alla dina tankar! Tänk he! När jag läser dina nedskrivna tankar njuter jag av ditt språk och av igenkänningen och dendär känslan att alla människor är så lika fast ändå så olika och ja… fint!

  4. Förstår dig precis. Det är så jobbigt när man börjar ifrågasätta och samtidigt är det ju helt mänskligt. Att man börjar tveka om att dela med sig av det som kanske känns lite mer hudlöst även om det inte handlar så mycket om VAD som skrivs (som du själv sa) utan mer kanske vilken sinnesstämning man är i. Men det är otroligt fint att få ta del av det där som inte är genomtänkt och slätstruket så jag hoppas du publicerar fler nattliga inlägg. Ska påminna mig själv om det också. ❤️

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.