Genom rosa glasögon

rekreation & civilisation

20191024_rosa

Innan stormen i förrgår såg världen ut så här i några få minuter. Sen blåste det rosa vidare och kvar lämnade det gråa. När jag gått och lagt mig låg jag vaken längre än jag hade önskat och lyssnade på vinden som slamrade mot fönsterrutorna. Kunde inte stänga ut det ur huvudet. Skulle jag inte ha varit så trött så skulle jag ändå ha tyckt att det varit ganska mysigt. Följande natt, alltså natten till i dag, låg jag också vaken länge. Men då för att jag inte kunde stänga ute koffeinet i kaffeskvätten jag drack vid sjutiden. Jag visste att jag inte borde ha druckit den men den var för oemotståndlig.

I går på eftermiddagen gick vi på teater och såg Sagan om den lilla farbrorn, baserad på boken av Barbro Lindgren. Hemskt fin, både som bok och som pjäs. Är jag nära tårarna när jag läser boken? Fick jag gulpa ner en klump i halsen när hunden i pjäsen ylar utav saknad? Ni kan ju gissa. Blenda, som aldrig gått på teater förr, var hänförd. ”Titta!”, utbrast hon ibland andäktigt. ”Blå!”, sa hon när ljuset i scenografin visade att det blev kväll. ”Natten”, när det blev natt. Tittade uppfordrande på mig. Min roll var att bekräfta hennes iakttagelser. Hon nickade med mig när jag nickade och sa ”Ja, det blev blått” eller ”Ja, det blev natt”.

Nån timme efter teatern begav vi oss till Frank och Carlas där vi var bjudna på middag tillsammans med Elsa och Jonas. Och Ylva-Li och Signe var ju också där, icke att förglömma! De tre bebarna är födda med typ tre månaders intervaller och det är så roligt att se dem tillsammans. Jag är förstås partisk men tycker de är så himla fina. En suddig bild får illustrera hur de exempelvis kan se ut:

20191025_strumptjuvar.jpg

Strumptjuveri, en poppislek. 🧦

Jag vill ju gärna skriva mycket om allt vad Blenda hittar på, men jag märker också att jag vill tona ner det. Det är inte så att jag tror det är olämpligt att jag i bloggen t.ex. berättar att hon plötsligt kan rada ord efter varandra så att de emellanåt formar tre-fyra-fem-sex-ordsmeningar (t.ex. ”Mo spilla vatten pappa titta på”)… men så är det här ju inte bloggen om Blenda Mo utan det är bloggen om mig. (Fast knäppt nog har jag aldrig tänkt på det så förut!) Och då tänker jag att inte borde jag väl skriva så värst ingående om nån annan då?

Kanske är det för att hon numera, så alldeles uppenbart, allt mer börjat identifiera sig  som en egen person med egna uppfattningar om och upplevelser av saker, som det blir så tydligt även för mig att reflektera mer över mitt perspektiv då jag skriver om henne. Hon har ju till exempel börjat bokstavligen SKOJA! Så att hon alltså säger något tokigt, till exempel ”sova trappan” (alla vet ju att man inte sover i trappan) och så frågar man VAA?? och så brister hon ut i skratt och fnissropar KOOOJA! Nu gör jag väl lite tvärtom mot vad jag sa att jag ville göra, men jag menar det är ju OMÖJLIGT att umgås med en sån typ och inte konstant påminnas om att det ÄR en alldeles egen riktig liten person med en alldeles egen stor personlighet och integritet. Och det gör mig så glad.

Så glad att jag förstås vill berätta om det! Så, ja, ni fattar — det är förstås den där balansgången. Som jag plötsligt har lite svårt att finna. Fast jag hittills tyckt att det mesta varit ganska enkelt vad det gäller sånt, magkänslan visar ju oftast vägen.

Bollar gärna över till er: Hur tänker ni om vad ni delar med er av era barn på nätet? Jag har egentligen fler tankar om detta men vill liksom inte sätta tonen mer än så här utan vill istället höra hur ni känner och resonerar eller kanske bara instinktivt agerar (?). Berätta!

6 reaktioner på ”Genom rosa glasögon

  1. Vi beslöt redan innan T föddes att inte visa hans ansikte på some. Vi är båda rätt aktiva, och eftersom ens barn är så extremt närvarande i ens liv är det knappast, för mig i alla fall, möjligt att utelämna honom helt. Jag nämner inte heller hans namn, och så långt möjligt försöker jag att inte nämna hans kön (för att göra så anonym det nu är möjligt). Ibland skriver jag om lustiga grejer han gjort på insta, men rätt försöker ändå vara rätt ”anonym” i beskrivningen av honom. På twitter berättar jag ibland om roliga saker han säger, men istället syns han aldrig på bild där. Såna principer för att inte överexponera honom (risken hade varit påtaglig). Men har alltså inget emot folk som berättar ALLT om sina barn. Tycker tvärtom jättemycket om att läsa barnanekdoter.

    1. Tycker att ni har ett fiffigt system! Har inte haft problem med det när Blenda var yngre men jag märker nu att jag inte lika gärna publicerar typ supercloseups av hennes ansikte, vet inte riktigt varför, men det känns ibland så intimt. Kan inte avgöra varför. Men på det sättet kan jag förstå den där känslan av överexponering, även om jag i praktiken inte egentligen vet vad det betyder, hehe. Det är ett så flummigt område att bena ut! Både jag och Alfred är också aktiva med bilddelandet så det har blivit en heeeel DRÖS med foton på henne, men vi litar på varandras omdöme.

  2. Ett ämne jag funderat massor över och skulle kunna diskutera i evighet. Var väldigt fundersam över hur och vad vi skulle dela redan när jag var gravid. Visste att jag ville dela med mig på något vis. Det slutade med att jag låste mitt instakonto och där kan jag relativt tryggt ändå dela det mesta kring Einar. Han finns också med på ett hörn i det allmänna ”blogg”kontot jag har på instagram och figurerar nu och då i bloggen. Dels för att jag vill fortsätta dela vår prematurhistoria med omvärlden, eftersom jag vet hur mycket det ger en att få läsa om andras liknande situationer. Läste själv massor om prematurer, havandeskapsförgiftning och kejsarsnitt när jag var med honom på sjukhuset. För inte så länge sen såg jag också en kommentar på ett större ig-konto som jag följer kring just detta tema. Där hade föräldrarna valt att barnen får vara med fram tills de är två, med ansikte på bild då. De resonerade som så att då ännu är barnen väldigt bebisaktiga i sitt utseende. Deras äldre barn figurerar nog också ibland på kontot men då så att ansiktet inte syns. Själv tror jag att det kommer ganska naturligt senare att barnen faller bort ur ens sociala medier när de blir äldre. Jag har beslutat mig för att jag delar sånt som känns bra i magen och hjärtat angående Einar. Skulle aldrig t.ex. visa honom naken eller om/när han har stormiga känslor på gång. Istället väljer jag att lyfta sånt vi gör som familj och lite kring hans utveckling.

    1. Äh, hade skrivit ett längre svar men så hände nåt och det försvann. Men ja, helt med dig i att aldrig visa sånt som är mer privat/intimt! Och det är ju ganska lätt att veta var gränserna går om man helt enkelt utgår ifrån en själv. Jag skulle t.ex. inte själv vara bekväm med att massor av bekanta och främlingar hade sett bilder på mig när jag tultade omkring naken som barn, jag var inte ens bekväm med att det fanns sådana bilder på mig i typ familjens ändå ganska privata fotoalbum, så där säger ju magkänslan väldigt tydligt stopp.

Lämna ett svar till I-L Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.