Förhistoriskt graviditetsscenario

opinion & reflektion

Lyssnade precis på början av ett avsnitt av En varg söker sin pod (”Samtal om moderskap”, 2019/11/29) där de pratar om att vara gravid och hur det bland annat är att inte längre ha valmöjligheter. Det påminde mig om det här inlägget som jag skrev för ett par veckor sen, och jag kände direkt sån JÄKT att publicera det INNAN det blir som att jag lyssnat på hela podden och bara upprepat allt de sagt, fast mycket dummare, vet ni hur jag menar?

Kanske man inte borde låta sig gripas av en panik av det slaget men här är vi nu ändå. För ett par veckor sen fick jag inte ihop inlägget som jag ville och tänkte att jag skulle fixa det en vacker dag och publicera då, men nu tänker jag äh WHATEVS. Vi kör ändå:

Graviditetshormoner är A Lot. Alltså jag menar A Lot. Detta pratade jag och en kompis om nyligen och just då slog det mig hur TRÖTT jag är på den medföljande jargongen att hormonerna gör gravida kvinnor *GaLnAaAAaa* och allt det. Ni vet hur den låter. Att kvinnan överreagerar och är överkänslig. FAST jag också sagt sånt, jag vet. Det är förstås bekvämt att avfärda ens största kriser och utbrott med ”yikes hormoner lol”. Men nu har jag alltså insett att jag tycker det känns passé och avfärdande.

För trots hormoner i uppror så fanns det naturligtvis sanning i allt det jag kände. Liksom inget av det var hittepå. Jag tycker fortfarande att jag hade godtagbara skäl för alla mina frustrationer. Om jag föreställer mig att jag inte var gravid men bara TÄNKTE MIG att jag skulle vara det, så skulle jag ändå reagera negativt på samma saker. Snurrigt sätt att uttrycka det men förstår ni hur jag menar? Jag skulle väl ungefär tänka ”om jag var gravid skulle jag inte vara okej med det här”. Det skulle inte kännas rätt. Min magkänsla, om än fosterlös, skulle lika mycket vara att jag inte tyckte om det!

20171004_1213

En dräktig hona tre dagar innan förlossning.

Ta sen också i beaktande att för den gravida (och här når vi det som podden var inne på) så HAR ju livet förändrats redan då hon inser att hon är gravid — och inte bara hormonellt då. För henne är det en väldigt abrupt förändring. (Även fast det inleds med flera månaders väntetid på den verkligt stora förändringen.) Direkt måste hon förhålla sig annorlunda till så väldigt mycket. Typ att här har man hela livet varit en person och plötsligt är man för i helvete TVÅ??

Inte så galet att känna stort just när man tvingas ta ansvar för nåt så stort på en HELT annan nivå än den man är van med. Kanske det istället finns en orsak till att graviditetshormonerna är A Lot och gör som de gör? Kanske det är MENINGEN att vi ska känna stort så att vi säkert ska vara uppmärksamma på farorna? Och så medvetet som möjligt kunna eliminera riskerna?

Typ att den förhistoriska kvinnan bara:Älskling, nu när vi snart kommer få smått så bara KAN jag inte längre bo i varggrottan. Jag vet att du säger vi en dag kommer tämja de här odjuren men innan det händer känns det bara inte säkert att leva så tätt intill dem.

Och den förhistoriska mannen bara: ”Well actually så pratade vi inte ens i närheten av så här på den förhistoriska tiden och jag betvivlar starkt att nån av oss de facto delade boning med en vargflock så det där är ju nog helt en icke-fråga, lilla honan min.

Till vilket den förhistoriska kvinnan förstås bara: ”Ugh </3″

TYPISKT 🤷‍♂️

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.