Nåt skoj om downward-facing, dog

dokumentation & situation

Undantagstillstånd. Helt sjukt. Tänk att vi upplever något sånt. Det låter så overkligt och nu är vi mitt i det och det typ bara ÄR, sådär som nuet alltid är, som vanligt, kanske för att nuet aldrig riktigt är här utan det är alltid förra eller nästa sekund man på nåt vis lever i och då är det som att det egentliga nuet där mitt emellan aldrig riktigt förändras utan behåller sin vanliga svårdefinierbara nuighet — men sen kommer allt detta ligga bakom oss och vi kommer tycka att det känns väldigt främmande och svårtänkbart igen. Antar jag.

Många är vilsna och bekymrade men jag hör ändå få klaga. Det här är vad vi gör nu. Det är vad det är. Arbetsmässigt är situationen verkligen inte ideal för mig eller Alfred, men vi är förstås inte de enda som har det så. Blenda var hemma från dagis i måndags eftersom att hon var så snuvig, och mot den kvällen blev det ju klart att hon inte kommer åka till dagis heller på en lång tid. Det tycker jag är alldeles självklart, men visst är det lite sorgligt för hon saknar det redan. Och inte kan man förstås hälsa på och leka med andra heller eftersom hela poängen är att inte. Två meters avstånd funkar inte riktigt i den här åldern.

20200318_1001

I morse gick Blenda och jag upp på vinden för att hämta ner en gammal hylla som min mamma snickrat åt mig för länge sedan. Detta för att vi i helgen lånade en drös med böcker från biblioteket eftersom jag gisade vartåt det här barkade av (isolering av en orsak eller annan) — och trots att de redan visat sig vara för få, svämmade ändå bokhyllan över. Böcker låg överallt och då kom jag att tänka på den smala, blå hyllan som jag tänkt att kunde falla Blenda i smaken. Den är precis så bred som det fanns plats för i badrummet i en lägenhet jag hyrde i Nykarleby en tid, och har inte helt ultimat utplacerade hyllplan för stora barnböcker (däremot suverän för badrumsprylar!) — men Blenda blev jätteglad över den och började direkt flytta över sina böcker i den då jag provställde den bredvid hennes säng. ”Nu är den min?” frågade hon ledande och fnittrade förtjust när jag sa ja.

20200318_1114

Solen sken över hela innergården och jag föreslog att vi skulle ta ut katterna. Jag är lite förvånad själv för det var fortfarande bara förmiddag? Brukar inte vara så energisk då. Jag brukar ju inte ens gilla sol, egentligen, men detta väder var härligt, vårigt och uppiggande. Precis vad vi kan behöva dessa dagar, eller hur? Och jag uppskattar det kanske särskilt mycket i sådana här tider att inte bara ha en ganska stor och trevlig gårdsplan utan dessutom en hel lekplan och lekplats precis intill den. Det finns nåt att göra alldeles nära, alltså. Helst ska man ju inte röra sig på sånt stort område nu för då riskerar man träffa på fler människor. (Introverter ba: lol ”nu” 🙄)

Medan vi var ute föll Blenda nerför en liten kulle, så att vi inte såg henne bakom den. Vi blev smått oroliga och jag skyndade dit och under de sekunderna hann det det kännas ganska nervöst att hon inte ställt sig upp igen ännu. Och så då jag kommer över kullen (som alltså bara är en dryg halvmeter hög eller så, ändå) så ligger hon där på marken och SKRATTAR och typ krälar runt med gamla blöta löv i ansiktet. Knäpp typ! Mycket bra.

20200318_1406

En fluga hade vaknat mellan fönsterrutorna och jag skulle släppa ut den i friheten men jag råkade istället befria den från livets bojor. Det vill säga, Myra åt upp den. Medan fönstret ändå var öppet började jag torka damm på karmarna och öppnade den sista rutan också så att frisk luft strömmade in. Balkongkänsla, tyckte Alfred, och satte sig i Blendas säng i vinddraget och solskenet och läste en stund. Vi har alltså ingen egen balkong och jag trodde inte att vi skulle sakna en då vi flyttade hit, men det gör vi visst ändå. Kanske Myra också, verkar det som. 

20200318_1805

Efter kvällsmaten (jag gjorde lasagne och vi har mer än halva kvar, woop) så skulle Alfreds yoga i sovrummet. Blenda sprang in, ropade ”YOGA!” och ville vara med. Kanske ser världen en gnutta mer rätt väg ut ur det där perspektivet. 🙃

Avslutningsvis vill jag bara rikta strålkastaren på denna tids om kanske inte direkt osjungna så åtminstone för-givet-tagna hjälte: NÄTET! Vilken stjärna, va? Evigt tacksam att vi har dig, internet.

4 reaktioner på ”Nåt skoj om downward-facing, dog

  1. blir lite lycklig av bilderna i det här inlägget (och välskrivet är det förstås också, som vanligt). denna vårljusvardag. mår så bra av att läsa om den

  2. Haha, barn och downward facing dog. Så där håller min son också på, han kan stå så hur länge som helst.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.