Nå sidu morjens vinterlandi mett

dokumentation & situation

2019110911

Jär e ja nu. Efter några dygn av rimfrost kom snön. I morse när jag skyndande till jobbet och vände in genom en port tappade jag plötsligt fotfästet precis i hörnet och flög upp i luften med ett UUOOP! Alltså jag lät typ så. Ylade förvånat till. Blev lite generad för att jag precis då mötte en person med en proper businessväska och jag kände mig så buskis.

Sen landade jag på isen som gömts under morgonens snötäcke. Det snöade så yvigt i morse, halsduken hade blivit helt vit. Reste mig förbluffat och smått ängsligt för att nån benpipa skulle visa sig sticka ut någonstans, och det var som att den där omtalade slowmotion-effekten blev fördröjd (lite ironiskt fast inte alls va?) — jag föll jättesnabbt men reste mig upp jättelångsamt. Fast jag vet att det knappast tog längre än två sekunder från att jag landat tills att jag skyndade vidare. Så det gick alltså ändå ganska okej. Knät värker men jag bröt inte höften!

Fast det där skrev jag tidigare i dag. Knät värker fortfarande men snön den smälter. Fryser troligtvis på igen under natten och blir till mer is att halka på. 😌

Processed with VSCO with b1 preset

Vår lilla plutt tog förresten sina första dagisfoton i dag. Tillsammans med sin grupp. Imorgon ska vi swoosha förbi för porträttfoto. Det känns som en sån milstolpe!

Jag försökte nyss hitta mitt första ”skolfoto”, fast det togs då i barnträdgården, men jag har det inte som digitalt. Tyckte först det var märkligt meeen sen kom jag på att jag ju faktiskt avskydde det tillls ungefär förra veckan. Då kom jag att tänka på det och plötsligt satt jag där och försökte kväva ett fnitter vid mitt arbetsbord. Det är ett sånt fånigt foto! Ska visa nångång.

Processed with VSCO with b1 preset

Och är detta samma foto som det tillsammans med dörren högst upp? Ja, fast större. Enligt skolfotomodellen! Plus att goset förtjänar det.

Annonser

Assietter & blombuketter

inspiration & kreation

20191031_assietter

Hej och åter välkomna till loppisbloggen. Nu har jag här en knippe aningen asymmetriskt runda assietter med etsade och frostade blombuketter i botten. De flesta hade ett litet klistermärke med texten ”Made in Poland” på dem så jag antar att de fått stå relativt oanvända. Nu när jag diskat dem, först efter att jag fotat, ser de riktigt fina ut. Åtta stycken som jag betalade fyra euro för sammanlagt.

20191031_blombuketter

Ahh, underbara vildblomster. Blåklockor, maskrosor, timotej, med mera. Ganska tydligt en knock-off av Kosta Bodas Ulla, eller hur? Till och med en fjäril har ju fått komma med. Och kanske är det just på grund av denna snarlikhet som det är ABSOLUT OMÖJLIGT att hitta info om dem på nätet. Snart tar jag faktiskt den där hypotetiska Loppisluskarna-gruppen i bruk.

För ja, jag kunde förstås inte hålla mig och skapade redan gruppen. Så den hypotetiska gruppen existerar, om än fortfarande ganska hypotetiskt ändå. För jag började förstås tveka och sen dess har jag inte rört den. Är det någon vits? Kommer den användas? Kommer den floppa? Är det en fånig, långsökt idé? Men visst skulle det vara fint, bara ett ställe att posta ens loppisfynd och berätta vad man vet om dem. Och efterlysa mer info om dem förstås. Men det skulle inte få bli någon hetsig köp-och-sälj-grupp i alla fall. Fast kanske en gemensam försäljnings-/efterlyses tråd en gång om månaden kunde vara roligt? Kanske ett ”secret santa”-utbyte av loppisfynd fast typ tills Vändagen (som Alla Hjärtans Dag heter i Finland) istället för till jul? Okej nu hjärnfjärtar jag bara. Men sådana möjligheter finns ju! Rent hypotetiskt.

Gårdagens bloggmemo

inspiration & kreation

20191030_kaffematta

Hej hallå gott folk. Jag sitter på golvet med mitt kaffe och datorn i soffan. Solen sken in rakt i mitt ansikte (grr blir GALEN på sånt) och eftersom jag fortfarande inte har någon vettig arbetsstation att söka mig till blev det så här. Jag har suttit här och påtat lite med bloggen eftersom jag irriterat mig på den förra layouten på sistone, och hoppas att förnyandet samtidigt ska ge mig boosten att vara mer aktiv här.

Ni känner väl till det knepet? När det känns tråkigt att blogga kan det vara dags att den får en makeover. Då kan det kännas nytt och festligt igen. Förra månaden fixade jag till exempel en ny header med fet text ovanpå de pressade blommorna, men det krävdes fler förändringar — kanske var det rent av den nya headern som skar sig mot den gamla layouten — så nu är den också en annan och jag har tagit in ett par nypor blekt linnearosa (som blommorna) bland det jordiga bruna. Känner mig typ som en ny person! (Skojar bara lite.) Gillar förresten att headern numera ser en aning ut som att nån planterat om de pressade blommorna i blöt mylla.

74626951_2445944322157789_1321158895464349696_o.jpg

Ja ja ja jag vet jag vet! Superhögt allmänintresse för detta, folk blir galna, bloggen svämmas över, servrar kollapsar, internet går sönder.

Bäst jag aktar mig och genast byter ämne.


Fick ni inte memot? Alltså det här inlägget i går när jag skrev det? Inte? Det kan bero på att jag aldrig skickade det. Hamnade på villovägar istället — blev lite FÖR inspirerad och fortsatte i ett ämne som jag aldrig nådde nåt slut i. Återkommer om det vid nåt senare skede! Nu sätter jag punkt här innan jag tappar bort mig i punkt-punkt-punkterna igen. Bloggmemorandum slut.

Genom rosa glasögon

rekreation & civilisation

20191024_rosa

Innan stormen i förrgår såg världen ut så här i några få minuter. Sen blåste det rosa vidare och kvar lämnade det gråa. När jag gått och lagt mig låg jag vaken längre än jag hade önskat och lyssnade på vinden som slamrade mot fönsterrutorna. Kunde inte stänga ut det ur huvudet. Skulle jag inte ha varit så trött så skulle jag ändå ha tyckt att det varit ganska mysigt. Följande natt, alltså natten till i dag, låg jag också vaken länge. Men då för att jag inte kunde stänga ute koffeinet i kaffeskvätten jag drack vid sjutiden. Jag visste att jag inte borde ha druckit den men den var för oemotståndlig.

I går på eftermiddagen gick vi på teater och såg Sagan om den lilla farbrorn, baserad på boken av Barbro Lindgren. Hemskt fin, både som bok och som pjäs. Är jag nära tårarna när jag läser boken? Fick jag gulpa ner en klump i halsen när hunden i pjäsen ylar utav saknad? Ni kan ju gissa. Blenda, som aldrig gått på teater förr, var hänförd. ”Titta!”, utbrast hon ibland andäktigt. ”Blå!”, sa hon när ljuset i scenografin visade att det blev kväll. ”Natten”, när det blev natt. Tittade uppfordrande på mig. Min roll var att bekräfta hennes iakttagelser. Hon nickade med mig när jag nickade och sa ”Ja, det blev blått” eller ”Ja, det blev natt”.

Nån timme efter teatern begav vi oss till Frank och Carlas där vi var bjudna på middag tillsammans med Elsa och Jonas. Och Ylva-Li och Signe var ju också där, icke att förglömma! De tre bebarna är födda med typ tre månaders intervaller och det är så roligt att se dem tillsammans. Jag är förstås partisk men tycker de är så himla fina. En suddig bild får illustrera hur de exempelvis kan se ut:

20191025_strumptjuvar.jpg

Strumptjuveri, en poppislek. 🧦

Jag vill ju gärna skriva mycket om allt vad Blenda hittar på, men jag märker också att jag vill tona ner det. Det är inte så att jag tror det är olämpligt att jag i bloggen t.ex. berättar att hon plötsligt kan rada ord efter varandra så att de emellanåt formar tre-fyra-fem-sex-ordsmeningar (t.ex. ”Mo spilla vatten pappa titta på”)… men så är det här ju inte bloggen om Blenda Mo utan det är bloggen om mig. (Fast knäppt nog har jag aldrig tänkt på det så förut!) Och då tänker jag att inte borde jag väl skriva så värst ingående om nån annan då?

Kanske är det för att hon numera, så alldeles uppenbart, allt mer börjat identifiera sig  som en egen person med egna uppfattningar om och upplevelser av saker, som det blir så tydligt även för mig att reflektera mer över mitt perspektiv då jag skriver om henne. Hon har ju till exempel börjat bokstavligen SKOJA! Så att hon alltså säger något tokigt, till exempel ”sova trappan” (alla vet ju att man inte sover i trappan) och så frågar man VAA?? och så brister hon ut i skratt och fnissropar KOOOJA! Nu gör jag väl lite tvärtom mot vad jag sa att jag ville göra, men jag menar det är ju OMÖJLIGT att umgås med en sån typ och inte konstant påminnas om att det ÄR en alldeles egen riktig liten person med en alldeles egen stor personlighet och integritet. Och det gör mig så glad.

Så glad att jag förstås vill berätta om det! Så, ja, ni fattar — det är förstås den där balansgången. Som jag plötsligt har lite svårt att finna. Fast jag hittills tyckt att det mesta varit ganska enkelt vad det gäller sånt, magkänslan visar ju oftast vägen.

Bollar gärna över till er: Hur tänker ni om vad ni delar med er av era barn på nätet? Jag har egentligen fler tankar om detta men vill liksom inte sätta tonen mer än så här utan vill istället höra hur ni känner och resonerar eller kanske bara instinktivt agerar (?). Berätta!

Wordslut, 2019

opinion & reflektion

amandamontell_wordslut.jpg

I somras hörslade jag boken Wordslut: A Feminist Guide to Taking Back the English Language och om ni tycker att det låter torrt så misstar ni er. Om ni tycker att den låter uttjatat ”jamen fitta betydde faktiskt våt ängsmark ursprungligen, det är ju sååå vackert, dags för qvinnor att omfamna sina inre gudinnooor”-ig så misstar ni er också! Tack och lov.

Istället är den faktiskt riktigt fräsch och humoristisk, och innehöll en hel del nytt för mig. Författaren (och ljudboksuppläsaren) Amanda Montell presenterade tankar jag aldrig slagits av förr, eller tog redan bekanta ett steg längre.

Vi vet ju ju exempelvis att sättet medier rapporterar om våldtäktsfall tenderar vara skevt. ”Kvinna misstänkts ha våldtagits”, är väl det klassiska. Är det kvinnan som är misstänkt? Varför blir den passiva parten — offret — omskriven som den aktiva? Varifrån kom den här våldtäkten då? Särkerligen finns det väl en våldtagare med i bilden?

Numera när jag läser sådana rubriker tänker jag också på det Montell sa i Wordslut. Att språket i sig självt är utformat så mancentriskt när vi pratar om sex. Att det till exempel heter penetration. Det säger att mannen är den aktiva parten, den som penetrerar. Att när det gäller sex där ena parten penetrerar, så är det den parten som liksom innehar huvudrollen, den som agerar. Den andra har en mer passiv biroll.

Tänk ifall att språket istället utgick från ett kvinnligt perspektiv när det gällde sex. Så att det istället för att det hette ”penetrativt sex”, skulle heta typ ”omhöljande sex” eller dylikt. Så att kvinnan skulle vara den aktiva, den i huvudrollen, i stort sett den med kontrollen.

Jag tycker det är ganska otroligt att föreställa sig. Hur skulle det påverka kvinnors relation till sex? (Och sättet samhället och medier rapporterar om våldtäkter?)

Ordslampa är inte ett fult ord. Jag vill förstås också vara en. Inte minst för att med Montells guidning granskar man (läs: jag) sina egna språkliga åsikter och tvingas inse att de inte alltid är så hemskt vidsynta — eller feministiska!

”We’re also living in a time when we find respected media outlets and public figures circulating criticisms of women’s voices—like that they speak with too much vocal fry, overuse the words like and literally, and apologize in excess. They brand judgments like these as pseudofeminist advice aimed at helping women talk with “more authority” so that they can be “taken more seriously.” What they don’t seem to realize is that they’re actually keeping women in a state of self-questioning—keeping them quiet—for no objectively logical reason other than that they don’t sound like middle-aged white men.”

Jag borde förstås ha tipsat om den här boken då läsningen var färskare, för nu har de flesta detaljer fallit glömska. Men ännu en sak som stannat i minnet är tendensen att, i synnerhet på sociala medier, använda sig av kvasifeministiska termer som kanske låter kvinnokraftspeppiga, men egentligen bidrar vidare till att befästa att männen är normen. Så som att kalla sig en mompreneur, she-EO eller girlboss. De meddelar ju felaktigt att en vanlig chef och typisk VD är av manligt kön, och att en riktig entreprenör är en som inte är mamma. Inte så jättemycket girlpower i det va.

Men sen är det inte heller så konstigt att det blir så. När kvinnor genom tiderna ställts frågor om hur vi balanserar familjen med karriären är det inte så märkligt att vi hittar på identifierande begrepp som inkluderar dem båda, som säger att vi klarar både och. På samma sätt som vi hittar på benämningar för att berätta att det inte är ett hinder att vara kvinna samtidigt som en är chef — synd bara att det i slutändan antagligen ändå mest gynnar killchefer.

Wordslut är för dig som gillar: Språk, feminism, nördighet, populärkultur, humor och smart lättsamhet. Sååå så gott som alla antar jag?

Trä och keramik

inspiration & kreation

Jag vet inte hur intressant människor i allmänhet tycker att det är med loppis-haul-inlägg, men i alla fall den här loppan är ett fan och postar ni ett sånt ska ni veta att jag gladeligen läser det. Och därför skriver jag dem själv också! I ärlighetens namn är de ju de ju även de enda inläggen i kategorin ”haul” som inte är motbjudande. Värst är typ Wish-haul-inlägg. A la ”jag beställde en massa billigt skräp, nu ska vi kolla hur floppigt allt är, kul va!!”. Nä. Det är fasen inte content, det är bara dumt.

Hellre då att man köper andras bortlagda skräp. I de högarna kan man finna skatter! Visst visst, det blir kanske inte kvalitetscontent i bloggen det heller, men i livet hörni! I livet.

Här är mina senaste fynd, vilka alla råkade följa temat trä och keramik:

20191017_snaecka.jpg

Vi börjar med det finaste, en handslöjdad vägglampa i form av en snäcka. Kanske från 40-tal eller däromkring? Sladden är lite risig så jag ska föra den till en elektriker så den ska få ny el. Sen tänkte jag att den skulle få bli min sänglampa, och då jag hittar en missmatchande åt Alfreds sida av sängen ska han få den.

På baksidan finns otydbar text i blyerts och en halv etikett med ordet ”slõjd”, med en tilde i stället för ö-prickar, och det verkar mest troligt att detta är från ett nordiskt grannland typ Danmark. Åtminstone ploppade det mest upp .dk-domäner när jag googlade på det. Men i övrigt vet jag inget, fast jag ihärdigt luskat och snokat. Borde det inte finnas någon fb-grupp för sånt här detektivarbete? Typ LOPPISLUSKARNA eller nåt sånt? Där vi som gillar sånt kan hjälpas åt i vår fyndiga forskning. Ska jag starta en? Är ni med?

20191020_aeggkoppar.jpg

Tre stycken äggkoppar i trä och keramik. De bruna och gröna hör till ett ”egg set with salt shaker” som tillverkades på 70-talet, den gula och röda möjligtvis nåt decennium äldre och eventuellt från Japan.

20191020_fat.jpg

Ett litet porslinsfat i kvirkelformat. Storlek assiett ungefär. Näpen dam med hypnotiska ormar. Tänkte att endera får det pynta någon tom plats i kökshyllan, eller så får det bli ett som jag sätter ringar och smycken på. Signerat JL -72.

20191020_ljusstake.jpg

Och sist men inte minst, en ljusstake i trä och mässing! Gillar den mjuka formen och att den är en sån där genomskärningsskiva (ok, det MÅSTE finnas nåt fiffigare namn på det där) och att barken fått sitta kvar. Lite sjuttiotaligt bohemiskt naturromantiskt. Blir nog mysigt med gräddvita ljus i!

P.S. På tal om loppis, är det bara jag som retar sig på att loppisrace heter loppisrace och inte det logiska lopplopp? Hallå va.

Tretton dagar senare

rekreation & civilisation

Jahapp då ska vi se om jag minns hur man gjorde det här, efter att två ofrivilligt bloggfria veckor gått. Det är ju få som märker ens bloggosfärsfrånvaro men för en själv känns det som att det är svårt att hitta rätt stund att haka på igen, ungefär som att hoppa på en redan snurrande karusell. Men ett par grejer som hänt sen sist då:

20191007_typiskmamma

Blenda har fyllt år och börjat dagen med ballong och fruktstång i sängen, medan jag själv så gott som kompletterat min förutbestämda roll som Typisk Mamma I Familjealbumet med bilden ovanför. Byxlös, blinkande och blurrig.

Det var en måndag och den dagen markerar även starten på min påtagliga krasslighet som till sist kulminerade i flera dygn av hög feber. Ett av dem 40 gradig sådan. Jag fick högst troligen samma sjukdom som Blenda hade innan. Min feber bröt förstås ut lagom till Blendas kalas förra helgen eftersom vem vore jag utan diskutabel tajming? Jo, nån annan. Så det var en dryg timme innan kalaset skulle börja som jag kollade tempen och den pekade på 38. Tårtor väntande i kylen. För sent för att avboka ändå. Vi varnade gästerna, jag tog febernedsättande, kalaset blev genomfört, och på kvällen kröp jag ner i sängen med yllemössa på huvudet och 39 grader i kroppen. Sen följde flera dagar av en evig hutterfrysa-sedan-intensivsvettas-cykel, men nu mår jag bättre. 

20191007_blendaballongfrukt

I går hade Alfred sin RIKTIGT lyckade enmansshow på Ritz och i kväll är det Oktober Filmfest på samma ställe som vi tänkte försöka gå på. Förutsatt att vi piggnar till — det har varit en ganska prövande vecka för oss båda. Men men! Livet fortsätter även om man tillbringar ett dygn eller så åt att smågråta här och där åt hur tungt det känns.

Det var jävla skönt att slippa ut ur lägenheten igen efter att ha varit sängbunden i några dagar, det kan jag i alla fall säga. Och det var väldigt roligt igår, inte bara showen som jag ju granskade med mitt mest kritiska öga som jag så ohyggligt och oundvikligt gör p.g.a. pissig personlighet — men ÄNDÅ inte kan hitta något att klaga på utan bara tyckte att var SÅ KUL (!!), men också att träffa så många vänner på en och samma gång. Kände mig som en skranglig skuggvarelse som lämnat sin krypta för att gå ut och kackla i stadsdunklet, och det är banne mig en bra känsla det. Top shelf. Känns gott!

20191012_kalasbord

Avslutar med en bild på annat gott — två tårtor — eftersom jag inte vet var jag annars skulle klämma in den. Hade aldrig gjort smörgåstårta förr, och inte heller en hög tårta. Men det var så roligt att jag nästan glömde bort att jag egentligen mådde ganska skräp! Här syns också den gröna servisen som vi fick från Alfreds släktings kvarlåtenskap, matchar så väldigt fint med den rosa duken. Och nästa år kanske vi har tillräckligt med assietter och teskedar också! Alltid bra att ha nåt på loppisspanarlistan. Blenda har redan sagt att hon ska ha kalas då med. Jag vill ta tillfället i akt att säga att jag ska vara frisk. 🙂 🙂 🙂

Champinjonhjärtat

inspiration & kreation

20191004_maala

Min civilstatus är gräsänka, den har varit så sen i förrgår morse och är det tills i kväll. Blenda har varit förkyld med snuva och riktigt hög feber (40 grader!), men hon har hanterat det som en sann champion. Eller champinjon, som jag tycker att man borde säga på svenska. (Vem är med mig?)

Själv har jag däremot varit helt slutkörd, i synnerhet om kvällarna. Sjuklingens tupplurer har inte varit långvariga och jag har hunnit med cirka ingenting om dagarna. Vi har tittat på massor av tv, det har i princip varit enda sättet att få henne att faktiskt vila. Nu har hennes feber äntligen gått ner och det är en lättnad både för henne, för mig och faktiskt för er också, för annars skulle jag kanske snart bli tvungen att blogga något om att det känns oroligt i ”mammahjärtat” (urk), som folk tycker om att säga.

Jag tror jag förstår hur folk menar att det känns men jag avskyr hur det uttrycket låter. Som att man måste klargöra att MITT hjärta känner EXTRA mycket av detta jobbiga eftersom det är ett sånt där speciellt MAMMAhjärta och just därför är det också ett sånt GODHJÄRTAT hjärta, bless my heart.

Och med det sagt så går vi vidare till ett annat typiskt och inte alls himla-med-ögonen-framkallande föräldrafenomen och pratar om hur BEGÅÅÅVAD ens barn verkar vara!

😎😎😎

20191004_maalningar

Ping närmsta konstgalleri?? De här gjorde hon i fredags och jag tycker de är så fina. Jag imponeras konstant av hur mycket hon lär sig och upptäcker just nu, och visar oss. Som färgskalorna hon valde! Och de upprepade formerna! Och allt! Har hon så där bra öga för sånt eller råkade det sig bara?

Häromdagen spelade hon på sitt lilla ryska leksakspiano och i princip allt låter vackert som kommer ur det, men hon spelade då något som nästan var en återkommande melodi. Eller det kändes liksom som att hon hade koll på vad hon höll på med. Och man undrar, är hon musikalisk? Är hon konstnärlig? Ja, det är spännande att se hur hennes identitet liksom tycks veckla ut sig framför en.

20191004_blenda

Lillkonstnären mitt i det kreativa flödet. Här ser hon ju ganska frisk ut ändå, snorfri under näsan och allt, men ATT skenet bedrar. Här döljer sig en feber på 39 grader och lite till. O ja — helt klart ett champinjonhjärta i den här tultan.

Som för övrigt just i dag har sin sista dag som ettåring! Känns sentimentalt i mammahjärtat, hörni. Bless her heart.

Nobody’s perfect

inspiration & kreation

Det händer saker på den interiöra hemmaplanen igen efter en tämligen lång tids stiltje. Vi är såna periodare. Väggar spacklas och slipas, andra målas, draperier hängs och fler gardinslösningar testas. Men som vanligt är det mesta så på hälft att det inte är särskilt mycket att visa upp just nu. Det är inte så kul att läsa om sånt utan att se bilder så jag ska inte pladdra. Även om jag är ganska förtjust i en linneduk jag loppade och nu testhängt i köksfönstret. (A.k.a. problemområdet — bländande sol om morgnarna, ingen alls resten av dagen.)

20191003_speglar

Här syns i alla fall en del av vår nya förvaringsmöbel till hallen, en gammal byrå som vi hämtade från Petsmo och alldeles precis rymdes in i bagageutrymmet då vi flyttade fram baksätet. Puh. ÄNTLIGEN ordentligt djupa lådor att fösa ner våra mössor, vantar och halsdukar i! Precis rätt tajmat inför vintern.

Ovanpå den väntar det senaste tillskottet till spegelväggen ovanför. Mindre kistformat gravallvar och mer handmålad groda. Har länge tyckt att spegelkonstellationen sett konstig och trist ut, och funderade att en skvätt kitsch kanske kunde styra upp det på rätt kurs.

Det var förresten aldrig meningen att jag skulle bli en sån som främst fyllde min blogg med ett ytligt skyltande av konsumtionsivrande, materialismromantiserande loppisfrossa, men hej —

20191003_flawless

 

 

Esmeralda

dokumentation & situation

Processed with VSCO with a6 preset

Jag skulle vilja skriva något fint och värdigt men jag vet inte hur. Det är därför jag inte publicerat det här inlägget tidigare. Jag har inte fått det rätt. Jag kommer fortfarande inte få det rätt. För jag skulle så gärna beskriva vilken självklar del av ens liv en katt som är med en i 15 år blir. Som Esmeralda.

Jag tog bilden ovanför den sista augusti då vi hälsade på i Katternö och Alfred hade plockat äpplen, ovanpå vilka Esmeralda bestämde att var en bra plats för en tupplur. Catnap. Elva dagar senare somnade hon in för gott.

Jag minns inte om det var den sista gången vi sågs, eller gången innan, som hon kom och mötte oss när vi kom in genom dörren. Eller hon var på väg men ångrade sig i tumultet och stannade upp en bit bort. Hon stod där och såg sådär vänligt förväntansfull ut som hon kunde ibland. Huvudet lyft. Svansen lite kurvad. De ljusgröna ögonen extra runda. Hon såg så förunderligt angenäm ut då hon såg på en så. Liksom nyfiket, vänskapligt, som att hon väntade på att få smita iväg med en och höra allt, berätta allt. Ännu en av hennes personligheter.

Det sägs att katter har nio liv och för Esmeraldas del kunde man säga detsamma om personligheter. Men jag vet inte om jag vill berätta om dem, inte nu i alla fall. Det de alla hade gemensamt var att hon alltid var så väldigt mycket katt. Kattkoncentrat i liten, spräcklig förpackning med fräknar på nosen. Allt skulle gå enligt hennes regler. Hon fräste, morrade, men klöste eller bet aldrig. Hon kurrade och spann och vältrade sig, krävde uppmärksamhet och klappar på magen. Var kräsen med maten, hittade alltid sina favoritplatser att sova på, älskade att leka och busa även när hon inte riktigt längre hade orken för det, födde många kullar (den första när hon var väldigt ung och det var bara en unge och hon var så stolt), jagade iväg inkräktare och försvarade Selma och Myra när de tänkte åka på stryk, men tvekade inte att fräsa ifrån och slå till Selma och Myra heller när de blev för oinbjudet närgångna, fångade många möss och sorkar och gav en fågel åt Caspian när han var sjuk. Hon var en sån rejäl kvinna i den lilla, näpna kattakroppen.

Processed with VSCO with a6 preset

Jag undrar om du hörde mig när jag sa hejdå i telefonen Esmis. Jag vet att du i så fall kände igen min röst fast den var tyst och grötig och brast.

När jag var hemma i Katternö helgen därpå, var det som att jag jämt förväntade mig höra det lågmälda klick-klick-klicket från dina klor där du brukade gå på parketten. Det var så tyst där utan det. ”Upp med svansen, Esmeralda”, brukade jag säga ibland när du gick förbi, och då brukade du lyfta på svansen. Hastigt möta min blick med dina halvslutna och då nästan leende, ljusgröna ögon. Jag saknar dig.


Ikväll tog jag en bild på Selma och Myra på soffarmstödet.

20191002_selmamyra(esmeralda)

Och det var Alfred som noterade att Myras skugga såg precis ut som Esmeralda. Öronen små, hållningen mer ihopsjunken, ryggen kutig. Till och med nackpälsen lite tufsad.

Och det kändes som att du var här, Esmeralda. Önskar att du var. ♥