Keep calm and takatalvi on

dokumentation & situation

Hej hej. Hur mår ni? Det är så konstigt då man inte vet hur länge något ska vara såhär som det är just nu. Jag har haft huvudvärk från morgon till kväll och plågade mig igenom arbetsdagen. Morgondagen är min sista dag på jobbet på en tid för sen blir jag permitterad. I fredags åkte jag och handlade åt mina föräldrar, båda över 70. Blenda saknar fortfarande sina dagiskompisar. Det där poppiscitatet från Chernobyl ploppar upp i mitt huvud minst tio gånger om dagen: ”Not great, not terrible.”  Jag antar att det är spänningshuvudvärk som jag dras med nu. Tycker egentligen att jag för det mesta mår okej men visst, konstigt skulle det vara att inte känna nån slags stress. Det sätter ju sig alltid i nacken på mig. Nacken, käklederna. Bakhuvudet. Vänstra tinningen. Snett ovanför ögat. Ögonlocket. Jag anar att den ruvar där nu. Migränen. Runt ögat känns det liksom bortdomnat. Ska strax gå och lägga mig men jag ville bara föra dagbok först. Det känns verkligen som att det är det man gör nu, eller hur? För dagbok. En logg. Nåt för arkiven. Som att man skriver för eftervärlden. Hej hej eftervärlden. Vet ni vad en fidget spinner är? (Gud, redan i nutid låter jag som en relik. INGEN bryr sig om fidget spinners mera.)

20200330_gryning

Våren är min favorit och när jag häromdagen ställdes frågan ”Vad gör dig lycklig?” (alltså i en såndär insta-challenge, inte på cheesig reality-tv-dejt) blev jag först alldeles matt — så tråkigt att svara för självklart ”kärlek och katter”, började sen sakna loppis så mycket att det blev bittert att tänka på det — men sen gick det upp ett ljus. Nästan bokstavligen. (Wink wink till tv-kameran tihi.) Och så komponerade jag en lång, pirrig kärleksförklaring till våren i mitt huvud (men aldrig till pappers/mobils, för så långt hann jag aldrig)… sååå klart det ska snöa samma kväll då. Vad annars? Men så hör det ju bara till att vintern ska återvända just när man vågat börja tro att våren är runt hörnet. Snopet, men tryggt. Det är det eviga aprilskämtet som kan komma lite när som helst den här tiden. Min dumma sill. Åtminstone den saken — och kanske inte så mycket annat — är ju precis som den ska i år. Är jag knäpp som helt på riktigt tycker att det för med sig något trösterikt ändå? Tack tack takatalvi, dig kan vi lita på.

Vad litar ni på?

Liten svart

dokumentation & situation

Vill lajva riktig mammabloggare och transkribera ett samtal jag och Blenda hade vid matbordet en helt vanlig dag tidigare i veckan.

Blenda: Har du en säl, mamma?
Jag: En säl? Nej, jag har nog ingen säl.
Blenda: Har du inte en säl, mamma?
Jag: Säger du säl?
Blenda: Ja.
Jag: Nej, jag har ingen.
Blenda: Du har en liten svart säl.
Jag: … säger du SJÄL?
Blenda: Ja.

20190616_fram

Vi två i somras. Kan hända att detta foto fångat min lilla svarta säl men jag kan inte vara säker.

Haha! Och det märkliga tog inte slut där ens. För:

Litet senare…
Blenda: Kan titta i den, sidu.

??

Strålande och inte-så-

dokumentation & situation

20200323_sol.jpg

Hallå där nere. Hör ni mig? Det är jag, solen. Nä skoja bara. Det är bara jag, Linnea, och min strålande humor. Äh nu förstörde jag allt. Det roliga är över.

Har haft något av humörsvängningarnas dag i dag, när jag nu tänker efter. I grunden på gott humör, men ändå i snuttar växlande från sprallig till vresig till stressad till ångerfull till energisk till utmattad till sur till tålmodig till glad till, ja, ni fattar. Så där har det hållit på. Och nu sitter jag här och känner mig… hmm. Lite jäktad kanske? Känner den här måndagspressen. Som att jag har nåt att bevisa nu när det är ny vecka. I bloggosfären. (Skojar inte ens men jag vet hur löjligt det är.) För vad är måndagar om inte veckans nyårsdag? Bokstavligen. Sällan så pigg och ny som man hoppas, istället ofta något slötuggad. Men himlen var blå i alla fall. Det gjorde gott.

Vi går in i vecka två av corontänen. Själv var jag på jobb i dag men fick rapport hemifrån. Blenda hade bett om att få gå till ”stora parken” och leka för ”där finns andra barn”. Hon har också tagit till att kalla sina gosedjur för sånt som hennes dagiskamrater heter. Så leker hon att de leker tillsammans på dagis. Alltså ffffffan vad det är sorgligt att tänka på. Det är inte som att hon verkar jättesorgsen men helt klart saknar hon sina vänner, och att leka med någon i sin egen ålder.

Om kvällarna brukar jag berätta en saga om en kalv som saknar en jämnårig kamrat. Men, long story short räddar kalven ett lamm ur floden som flyter förbi gården. De blir bästa vänner den dagen och fortsätter leka tillsammans livet ut. Jag berättade den här redan innan den här social distansteringstiden och nu känns den väl extra passande. Jag föreslog att kalven skulle heta Rosamunda. Blenda hittade sedan på lammets förunderliga, underbara namn: Månbladet.

Jag hade ju inte egentligen tänkt att jag skulle skriva så mycket om Blenda och sånt hon gör, men jag vill ändå säga att de senaste kvällarna har hon önskat att jag ska ligga med henne i hennes säng när hon somnar, och i kväll sa hon att jag kan få låna Pupu. Pupu! Hon lade honom bredvid sig på kudden och sa att hon lägger honom där åt mig. ”Vill du ha ett gosedjur?” frågade hon strax efter, och då jag väldigt andäktigt sa ”Det vill jag jättegärna” för att markera hur stort det var, så fnissade hon stolt och kramade Kia. Fy fan vad fint. Hon delar med sig av sina favoriter. URK mitt hjärta sväller så.

Hmm tja vad mer? Det är så mycket som förstås påverkas av hela coronaeländet men jag orkar inte prata eller tänka mer på det. Situationen är så obekant, fenomenet så främmande. Nu som då pendlar jag fortfarande mellan att oroa mig för att det överdrivs men sen ändå underskattas kring det. Det senare vore förstås mycket värre och det är allt mer sällan pendeln åker åt andra hållet. Menmen. Som sagt, orkar inte mer. Höll just på att få ett nervsammanbrott och höjde rösten för att schasa bort katten som i en evighet skulle krafsa i sandlådan sin. Stod bara inte ut med ljudet. Ja ja. Strålande humör också visst? Som sagt, små snuttar humörsvängningar. Måndag. Hur man än vrider och vänder på det så ändå måndag.

Nåt skoj om downward-facing, dog

dokumentation & situation

Undantagstillstånd. Helt sjukt. Tänk att vi upplever något sånt. Det låter så overkligt och nu är vi mitt i det och det typ bara ÄR, sådär som nuet alltid är, som vanligt, kanske för att nuet aldrig riktigt är här utan det är alltid förra eller nästa sekund man på nåt vis lever i och då är det som att det egentliga nuet där mitt emellan aldrig riktigt förändras utan behåller sin vanliga svårdefinierbara nuighet — men sen kommer allt detta ligga bakom oss och vi kommer tycka att det känns väldigt främmande och svårtänkbart igen. Antar jag.

Många är vilsna och bekymrade men jag hör ändå få klaga. Det här är vad vi gör nu. Det är vad det är. Arbetsmässigt är situationen verkligen inte ideal för mig eller Alfred, men vi är förstås inte de enda som har det så. Blenda var hemma från dagis i måndags eftersom att hon var så snuvig, och mot den kvällen blev det ju klart att hon inte kommer åka till dagis heller på en lång tid. Det tycker jag är alldeles självklart, men visst är det lite sorgligt för hon saknar det redan. Och inte kan man förstås hälsa på och leka med andra heller eftersom hela poängen är att inte. Två meters avstånd funkar inte riktigt i den här åldern.

20200318_1001

I morse gick Blenda och jag upp på vinden för att hämta ner en gammal hylla som min mamma snickrat åt mig för länge sedan. Detta för att vi i helgen lånade en drös med böcker från biblioteket eftersom jag gisade vartåt det här barkade av (isolering av en orsak eller annan) — och trots att de redan visat sig vara för få, svämmade ändå bokhyllan över. Böcker låg överallt och då kom jag att tänka på den smala, blå hyllan som jag tänkt att kunde falla Blenda i smaken. Den är precis så bred som det fanns plats för i badrummet i en lägenhet jag hyrde i Nykarleby en tid, och har inte helt ultimat utplacerade hyllplan för stora barnböcker (däremot suverän för badrumsprylar!) — men Blenda blev jätteglad över den och började direkt flytta över sina böcker i den då jag provställde den bredvid hennes säng. ”Nu är den min?” frågade hon ledande och fnittrade förtjust när jag sa ja.

20200318_1114

Solen sken över hela innergården och jag föreslog att vi skulle ta ut katterna. Jag är lite förvånad själv för det var fortfarande bara förmiddag? Brukar inte vara så energisk då. Jag brukar ju inte ens gilla sol, egentligen, men detta väder var härligt, vårigt och uppiggande. Precis vad vi kan behöva dessa dagar, eller hur? Och jag uppskattar det kanske särskilt mycket i sådana här tider att inte bara ha en ganska stor och trevlig gårdsplan utan dessutom en hel lekplan och lekplats precis intill den. Det finns nåt att göra alldeles nära, alltså. Helst ska man ju inte röra sig på sånt stort område nu för då riskerar man träffa på fler människor. (Introverter ba: lol ”nu” 🙄)

Medan vi var ute föll Blenda nerför en liten kulle, så att vi inte såg henne bakom den. Vi blev smått oroliga och jag skyndade dit och under de sekunderna hann det det kännas ganska nervöst att hon inte ställt sig upp igen ännu. Och så då jag kommer över kullen (som alltså bara är en dryg halvmeter hög eller så, ändå) så ligger hon där på marken och SKRATTAR och typ krälar runt med gamla blöta löv i ansiktet. Knäpp typ! Mycket bra.

20200318_1406

En fluga hade vaknat mellan fönsterrutorna och jag skulle släppa ut den i friheten men jag råkade istället befria den från livets bojor. Det vill säga, Myra åt upp den. Medan fönstret ändå var öppet började jag torka damm på karmarna och öppnade den sista rutan också så att frisk luft strömmade in. Balkongkänsla, tyckte Alfred, och satte sig i Blendas säng i vinddraget och solskenet och läste en stund. Vi har alltså ingen egen balkong och jag trodde inte att vi skulle sakna en då vi flyttade hit, men det gör vi visst ändå. Kanske Myra också, verkar det som. 

20200318_1805

Efter kvällsmaten (jag gjorde lasagne och vi har mer än halva kvar, woop) så skulle Alfreds yoga i sovrummet. Blenda sprang in, ropade ”YOGA!” och ville vara med. Kanske ser världen en gnutta mer rätt väg ut ur det där perspektivet. 🙃

Avslutningsvis vill jag bara rikta strålkastaren på denna tids om kanske inte direkt osjungna så åtminstone för-givet-tagna hjälte: NÄTET! Vilken stjärna, va? Evigt tacksam att vi har dig, internet.

Önska sig mer

opinion & reflektion

fammokvartettkvadrat

Skulle det inte vara härligt om det här fick folk att ställa om, frågade jag när vi stod och väntade på grön gubbe igår. Om det här fick dem att inse att de inte saknar att konsumera alla de där nya sakerna. Bestämma sig för att det är värt det att inte jobba så mycket, trots allt. Tycka det är ganska skönt att inte bry sig så värst i karriär eller pengar. Tänka, kanske jag inte behöver tjäna så mycket. Kanske jag kan va lika nöjd eller rent av mer nöjd med ett annat upplägg. Tänka, äh va fasen, jag jobbar 80 % då. Ännu mindre? Förbrukar mindre. Handlar färre prylar. Reser mer sällan — men kanske stannar längre istället? Sparar på resurserna, såväl egna som planetens. I förlägningen familjens och vännernas också. Alla blir lite gladare och trevligare av att må lite bättre, orka lite mer av sånt som man vill och inte bara det som man måste. Kanske tänker de att det är dags att låta karriären flytta ner från piedestalen i finrummet. Kanske smittar det här av sig till hela samhället. Kanske blir sex timmars arbetsdagar den nya standarden? Kanske medborgarlön? Kanske folk slutar beklaga sig över skatter. Är det den riktningen vårt tjugotal ska ta? I så fall hade vi verkligen goda skäl att kalla det för det glada tjugotalet igen. Tänk om hur vi ser på livet och verkligheten skulle förändras så. Nytt fokus, nya nyanser. Ni vet?

Synd att det aldrig kommer hända, sa jag sedan. Och så gick vi över vägen till grillkiosken ett par hundra meter nedanför backen längs med vår gata. Där köpte vi varsin tämligen medioker glass och tre på rad satte vi oss på en kall bänk i den ljumma vårsolen. Just då kändes det ändå toppen! Man kan vara riktigt nöjd med små medel också, och faktiskt inte önska sig mer.

Psst! Känner ni förresten igen bilden där överst? Det är samma foto som jag har i förstorad version på väggen, fast här färglagt. Mamma tipsade att det finns en sån feature på MyHeritage nu, som gör det automatiskt åt en, så jag tipsar vidare!

Lite mer november tack

dokumentation & situation

20200305_duvor

Kanske tycker nån det var oansvarigt, men jag strosade på loppis i dag. Det var ju inte direkt nödvändigt men jag tänkte att snart är det kanske inte möjligt, och jag ville passa på, medan vi ändå inte hade något diagnosticerat fall av coronavirus i Vasa (eller ens Österbotten). Innan jag gick läste jag på fb att SPR-kirppis satsade extra på att putsa och rengöra där, samt hade handsprit i kassan. Hade det varit mycket folk där hade jag antagligen vänt om. Det var det inte men gud vad man var medveten om alla harklingar, hostningar och nysningar. Ändå inte särskilt många, ifall det låter så, men jag lade antagligen märke till varenda en och varje liten snörvling. Sen när jag kom hem läste jag på tidningen att vi fått det första positiva testresultatet. Happ happ. Nå, det visste vi ju att var en tidsfråga. Nu var vi där då. En eloge till den insjuknade kvinnan som så exemplariskt självmant isolerat sig vid hemkomst från Italien.

Hur mycket orkar man läsa och prata om covid-19? Jag följde samma kurva som många andra. Skjöt det ifrån mig, tröstade mig med att det hade kunnat värre (plågsammare och/eller dödligare, typ ebola), och lyckades hålla det avlägset tills för några dagar sedan. Då fick jag nys om den tragiska situationen med det italienska syskonparet. Lite senare läste jag några alarmistiska kommentarer som ändå verkade sansade: Det är knappast längre frågan OM covid-19 når dit du är, utan om NÄR. Det sprids för snabbt, vi vet för lite. Det bästa man kan göra och hoppas på är att inte bli sjuk samtidigt som alla andra. För då hinner sjukvården inte med. Funderade att det bästa jag kan göra, förutom att tvätta händerna länge och ofta, är att förebereda sig på möjlig karantän. Bönor och linser har vi så gott som alltid i skåpet här hemma, och vanligtvis mängder av pasta också men det mesta av det lagret hade vi plöjt igenom så det behövde fyllas på. Gick och handlade spaghetti, tomatsås och tretton paket toapapper i onsdags. SKOJA. Vi tog ett. Och blöjor. Och kattsand. Och kattmat. Sånt som ändå går åt. Då var det ingen rusning ännu. Jag kände mig skitfånig och hade dåligt samvete för att vi ”bunkrade upp”, när vi egentligen bara handlade så som förståndiga vuxna annars gör. Annars går vi till butiken i princip varje dag. Hade förvisso nog tänkt på att vi borde bli bättre på att planera våra måltider, men hade inte räknat med att pushen skulle komma i den här formen.

Visst berättade jag om mina katastrofdrömmar för inte så länge sen? Det är alltså en återkommande dröm som jag haft i flera år, som alltid går ut på att ens verklighet står inför nån slags omfattande förändring. Jag vet att det kommer medföra utmaningar, men jag vet inte alltid vad det är som händer. Men jag vet att jag måste förbereda mig. Det är sjukt men jag har haft lite samma känsla de här senaste dagarna. Och så som det är i drömmar så blir det overkligt och stundom spännande. Jag antar att vad som händer då är att adrenalinet rusar till och jag känner mig piggare, mer levande — som att det kunde kännas pirrigt. Sen inser jag, och så får jag dåligt samvete igen. Där emellan mår man ju ganska jävla dåligt över alla risker och tragedier.

Så jag är i det stora hela glad att evenemang nu ställs in och att så många är överens om att social distansering är vad vi måste satsa på nu. SÄRSKILT om man uppvisar symptom, förstås, men överlag också att undvika folksamlingar. Försöka hållas två meter ifrån varandra. Ni vet, så som vi oavsett helst står och väntar på bussen. Och som jag skrev åt Kugge på hennes fbpost angående att ställa in sitt boksläpp, så ÄR vi väl ändå rätt folk för att klara en sån situation? Det är ju i princip bara… finländsk november. Vi hade knappt något annat än det den här vintern, så vad är nu lite till? Jonej, det där kommer vi klara galant.

Väggbonader och åldringsvänner

dokumentation & situation

20200307_bonad

Tillbringade helgen i Katternö, och på loppis i Jeppis i lördags fann jag äntligen den stora väggbonaden som jag letat efter sedan i somras. Jag valde mellan flera bonader och denna abstraktion blommade ut inför mina ögon. Ni vet sådär som en parfym utvecklas vartefter man sprejat den på handleden. Vid första ögonkastet var jag tveksam men sen klassade den ändå ut de andra bonaderna ett par minuter senare. Det blev ingen match för denna sjuttiotalare. (Gissar på åldern men det måste röra sig om 70-tal visst?) Alfred tyckte också att den blev bättre vartefter han såg på den. Tyckte du den var ful, kanske? Look again!

Hade tänkt att den skulle hänga bakom sängen men nu vill jag typ ha den på alla väggar så vi får se vilken som kammar hem vinsten sist och slutligen. Fattar att det hade varit roligare att se den i rätt miljö, men ser ni här häller jag upp brygden droppe för droppe, stänk för stänk. Klott för klott.

Hela förra veckan flöt förbi så underligt obemärkt. Nu när jag försöker minnas den finner jag det nästintill omöjligt. Förkylning, sömnproblem… Och precis nu när jag skriver detta får jag samtidigt lyssna på ett barn som skränar i sovrummet så det gör det extra svårt att koncentrera sig. Jag vet inte hur pass detaljerad jag vill vara om vad som pågår i Blendas liv och utveckling numera — hon blir 2½ år nästa månad — men det kan väl i alla fall sägas att om ni bor granne med oss, så har ni inte kunnat undvika att snappa upp att hon vid flertalet tidpunkter om dagen kan vara extremt missnöjd med oss. Hemligt är det inte. Röststyrkan är imponerande.

Det har ärligt talat varit riktigt jobbigt emellanåt — jag var särskilt upprörd i helgen, när jag äntligen somnat, efter många nätters sömnproblem och tidiga morgonar, vaknade av att hon gallskrek och sparkade mig svinhårt i ansiktet — men ja ja, hon är också det bästa som har hänt mig. Jag vet att alla föräldrar säger detta, men: Vi har också så mycket kul och fint tillsammans.

20200307_boecker

En finurlig trotsåldringsvän. (Oklar referens för de som inte känner till Åldringsvännernas loppis i Jakobstad, meeen… nu gör ni! Varsågoda.)

Typiskt minfält för mammabloggare förresten. Bloggar mamman öppet om svårigheter som hon möter som förälder, är hon elak och självisk som utelämnar barnet för att få uppmärksamhet på barnets bekostnad. Men bloggar hon huvudsakligen om de fina erfarenheterna, är hon ytlig och självupptagen som använder sig av barnet för att stärka glansbilden av sitt perfekta liv. Kontentan är oavsett att personen är lite mer olämplig som mamma än de som hittat den rätta balansen, vad den sen än är. Jag kan också provoceras av både och, och blir emellanåt rädd för att själv falla av på endera sida av linan utan att jag märker det (skulle vara skitjobbigt att inse i efterhand) — men knappast säger det särskilt mycket om hur personen till syvende och sist faktiskt är som förälder. Även om man inte alltid förstår sig på dem som personer.

Tänker jag på nu, eftersom att jag blev ängslig när jag nämnde att B varit jobbig, och kände behovet att väga upp med att påpeka att hon också är underbar, trots att jag stör mig på det och tycker det är urlarvigt att behöva hålla på på det sättet. Jag menar det är väl för fasen självklart att jag tycker om henne? Det behöver jag väl inte förklara åt er? Det där var en retorisk fråga åt mig själv — jag tycker ni alla som kommenterar och som jag vet läser här verkar sympatiska, sansade och smarta. Det lät kanske som att jag riktade det förra stycket till någon särskild men jag gjorde verkligen inte det. TYVÄRR! Fattar att det hade varit juicy. Men som sagt, här får ni bara små stänk. Ledsen att avsluta inlägget med ett sånt klottigt antiklimax. (Nä det där lät äckligt. Okej, ledsen att avsluta inlägget så äckligt, också.)

Marsipan

dokumentation & situation

Processed with VSCO with a6 preset

Som pudrad marsipan. Så såg världen plötsligt ut igen. Det vill säga, som en helt vanlig marsmånad i Österbotten! Tänk det. Efter dryga hundratjugo dagar av november så blev det äntligen någonting bekant och normalt. Är inte ens sur, fast jag hade börjat se fram emot den riktiga våren. Den här månaden VET jag vad är.

Något annat typiskt marsigt är att förkylningarna kryper runt husknuten. Eller egentligen har de tagit sig in redan och klampat in på vardagsrumsmattan utan att sparka av sig stövlarna. Blenda har fått stanna hemma från dagis och verkar vara på bättringsvägen, men själv känner jag mig lite kraxig. Vill INTE bli sjuk tills helgen för då har vi treårskalas och babydisco på schemat.

En tredje marsig sak, som förvisso pågått en tid redan, är att det ibland luktar så himla, himla starkt av frasspiss (ordbok: frass – hankatt) i trapphuset på jobbet. Något av ett mysterium egentligen. Varifrån kommer det, varför är det där? Vissa tycker att det stinker men vet ni för mig är det närmast någonting nostalgiskt. Jag blir typ glad av lukten. Och så är den ett självklart vårtecken förstås. Vad vore mars utan marskatter? DESSUTOM påminner lukten väldigt mycket om svartvinbärsbuskar, om själva grenarna eller bladen om våren. Har ni någonsin gnuggat en svartvinbärskvist i händerna och sedan sniffat? Mmm ljuvligt. Men också mmm frasspiss light.

Veckomitt, helgvibb

dokumentation & situation

20200225_sol

Inte för att tjata, men jag vill igen uttrycka min tacksamhet för att ni nominerade mig för den inofficiella finlandssvenska bloggtoppen. För nu då resultaten kommit in känner jag verkligen att jag ännu en gång vill tacka er. Är på riktigt riktigt förbluffad över min position på listan. Jag ville ju bara vara med över huvud taget! Är så paff över att hamna på femte plats. Fick liksom pausa teven för att ”Va??!”:a åt Alfred då jag såg det.

Samtidigt ska man förstås inte glömma att min placering, och många andras, skulle ha sett helt annorlunda ut om det varit ett mer sedvanligt tävlingsupplägg med nominering och omröstning — eller om formuläret varit öppen en längre (eller kortare!) tid, o.s.v. — men det förändrar ju ingenting för just det här resultatet och jag känner mig hedrad. Tvekade att skriva något om det här för jag vill liksom inte gloata eller på annat sätt bete mig odrägligt. Har ju helt klart varit på den andra sidan också, känt mig bortglömd, underskattad och utanför. Men att man blev överraskad och glad måste man väl ändå få säga? För det här gjorde mig jätteglad. ♥

20200225_studs

Sååå i förrgår tog jag för dagen paus från Alfreds och min sockerstrejkspakt och åt två fastlagsbullar med ett par timmars mellanrum. Jobbet bjöd på den ena, den andra plus några till plockade jag upp efter jobbet och begav mig till Alfreds mamma där de plus Blenda och kusin Elis befann sig. Bullarna var goda! Oooch sen mådde jag svindåligt hela kvällen och hade ont i magen. Började nästan känna mig febrig. Jag tänkte: Jaha, ska jag bli glutenintolerant nu? Fem år efter att det var trendigt?

20200226_ellen

Om sånt och annat pratade jag om med Ellen i går. Hon hade idéer för en app jag skulle utveckla så nu måste jag bara lära mig programmera. Är nästan uppriktigt sugen för jag tycker Ellen är en alldeles underbar person att ha vid sin sida när det gäller kreativa projekt, hon förstår typ alltid vad jag menar och vilken linje jag är på, vad jag tilltalas av och vad jag tycker att är floppigt, hon kan bygga vidare på mina idéer och ta dem i en riktning som känns alldeles självklar eller åtminstone minst lika rätt och skoj. Ofta när jag annars bollplankar kreativa projekt med folk så blir jag förr eller senare frustrerad på att de tänker FEL. Har typ aldrig hänt med Ellen? Och då har vi fasen studsat idéer och fenomen MYCKET tillsammans ändå, sen vi lärde känna varandra för runt ett decennium sedan. BARA SÅ VI HAR DET PÅ DET KLARA ELLEN!

20200226_linnea

Snattade denna bild från Ellens blogg. Har fått en epidemi (förlåt jag vet, känsligt ordval just nu) av finnar och här var jag väldans nöjd över att hon fotade mig från sidan med den MINDRE finnen på hakan.

Och nu är det torsdagseftermiddag och då är det helg för mig! Solen skiner, fåglarna kvittrar, jag är på för gott och spralligt humör för att tupplura fast jag hade tänkt det då jag sovit två-tre timmar för lite några nätter i sträck och det börjar ADD UP, Blenda och jag ska så småningom fika med Johanna (som tyvärr inte bloggar (ännu?!), annars skulle jag länka och ni skulle gilla bloggen), och jag har alltså tre dagar av ledighet framför mig — vad annat kan man riktigt önska sig en februaridag som denna? Färre finnar förstås men DET FÅR MAN VÄL INTE SÄGA I DET HÄR LANDET ha ha. Förlåt.

Gosig övernattning

rekreation & civilisation

Dags att skryta på Brages Friluftsmuseum! I går morse sa Alfred att museumet ordnade övernattning åt gosedjur samma dag. Ursäkta mig men hur jäkla mysigt är inte det? Blev alldeles ivrig samt något missnöjd över att jag själv skulle gå till jobbet och då inte kunde hänga med på detta äventyr.

Processed with VSCO with a4 preset

Men Alfred rapporterade, bland annat genom bilden ovanför. Då hade Blenda valt ut vilket gosedjur som skulle få sova över på museumet, och de var på väg för att lämna av Stora Räven.

Sedan fick man följa med vad gosedjuren hittade på via museumets instastories! Ett sånt fint och kreativt sätt att använda sig av sociala medier. Tycker det är helt fantastiskt att nån ordnar nåt sånt här. Jag var sedan tidigare ytligt bekant med gosedjursövernattning som koncept, men var inte förberedd på HUR pass givande och mysigt det skulle vara. Under eftermiddagens lopp dök det upp bilder och boomerangs på gosedjuren som var ute och lekte och hade det kul, och det har varit SÅ roligt att titta på dem och prata om vad Stora Räven och hans kompisar hittat på. Oj oj vad han ska ha mycket att berätta när han kommer hem, har vi sagt.

(Blenda har även framfört mer lessna små sketcher i vilka Lilla Räven, ett annat gosedjur som då varit kvar här hemma, gråtit och ropat ”Var är min pappa? WÄÄHÄHÄHÄÄ”)

Här hade det närmat sig läggdags och kvällsrutinerna ska checkas av. Vad är det som gör att det känns så förbannat urgulligt att vårt barns gosedjur sitter där och myser till det med andra barns gosedjur?? Blir knäpp. Vi är för övrigt VÄLDIGT STOLTA över Stora Räven som sitter på pottan alldeles själv och dessutom först av alla.

Bara måste dela de här bilderna också även om ni säkert fattat grejen. FÖR MYSIGT.

Det var en uppspelt Blenda som hämtade Stora Räven i dag. Jag hade tänkt att jag skulle skriva något mer ingående om vilken fin grej det är när såna här inspirerande äventyr erbjuds åt barn helt gratis, men jag är väldigt sömnig nu och kommer liksom inte längre än så i mina tankar, att det är fint. Så om ni tycker att detta inlägg inte är mycket annat än en hyllning av Brage Friluftsmusems fina initiativ och genomförande så misstar ni er icke! Det är just så som det är. Ej sponsrad, inget samarbete — ville bara berätta.