it’s in the bag

yta & stil

Jag är knappast ensam om att under s.g.s. hela mitt vuxna liv spanat efter den perfekta handväskan, amirite ladies? Kvinnors förbannelse det där. Eller ja, en av många. (Jag upprepar: amirite ladies?) De senaste åren har jag letat extra aktivt, ni minns kanske att jag skrivit om detta förr. Alltså jag förstår om ni inte minns, mycket kan sägas om väskor men det ska erkännas att mitt sökande efter one väska to rule them all kanske inte är världens mest gripande läsning. Sååå med det sagt: Håll i er nu för här kommer ännu mer!

(Klar bonus med blogg: Det är okej att totalnörda ner sig i saker som inte en själ skulle orka höra på en hålla lika långa muntliga föredrag om!)

20180224_vaska_001

Några kriterier som väskan skulle uppfylla:

  • I äkta läder. De väskor jag haft i fuskläder har inte hållit särskilt länge, och fuskläder nöts inte heller på det vackra sättet läder gör. Slitet fuskläder är ju bara trasigt.
  • Begagnad, eftersom jag inte vill köpa/äga nytillverkade produkter i djurskinn.
  • Rymlig, men inte så stor att man tappar bort saker i den och får rota runt i femton år innan man hittar sitt läppomada. Tänkte bl.a. så här: Nu är jag En Mamma och då måste jag ha plats för typ bananer och näsdukar i min väska, ahaha. #såntmammorhar
  • Med ett ordentligt brett axelband som inte sitter fast i väskan med såna där metallgrejer som tvinnar sig. Hatar sådana, gör att hela väskan känns skranglig och opålitlig.
  • Även med tillräckligt långt axelband så att man kan bära väskan tvärs över kroppen, det är ju bekvämast så.
  • I någorlunda tidlös design, den ska stilmässigt fortsätta kännas lika aktuell många, många år framöver. Åtminstone för mig själv!

20180224_vaska_000

Så som ni kanske gissat utav bilderna så är jaktsäsongen förbi! I december hittade jag äntligen väskan på Etsy och jag beslöt att den fick bli en födelsedagspresent åt mig själv. Den postades åt mig från Sheffield, England och jag betalade £46 för hela paketet och transporten, drygt femtio euro. Betydligt dyrare än de väskor jag vanligtvis köper (den innan kostade 2€ på loppis, såatt…) så jag tvekade en aning, men är så glad att jag slog till för den är hittills — och redan! — värd varje penny.

Försäljaren uppskattade att den tillverkats under sent 80-tal eller tidigt 90-tal och den verkar knappt ha blivit använd, den hade bara ett par pytterevor som knappt syns. Väntade som ett barn på julafton på den och örk så jag beundrat den och sniffat på den sedan jag fick hämta den från posten. Gillar hur ödmjukt självsäker den är i mina ögon. Ibland innan jag ska gå hemifrån så måste jag stanna upp och titta lite på den i spegeln då jag hängt den över axeln. Den är ett sån där accessoar som får mig att känna mig coolare än jag är, vet ni? Som ett par riktigt bra solglasögon eller en välbalanserad salongsberusning.

20180224_vaska_002

Den är ypperligt välanpassad i storlek och mörkbrun som kaffebönor. Tycker den känns dels storstadsjournalist och dels flickscout med en svag efterdoft av patchoulibohem. Har inget att klaga på, vilket fasen aldrig hänt förut. Är faktiskt så nöjd med den att jag kom på mig själv med att bli lite generad när jag fick en komplimang för den?? Liksom som att jag tyckte det var fånigt att jag hade beställt den ÄNDA FRÅN STORBRITANNIEN (🙄 lol) för att det avslöjade hur mycket jag tyckte om den och det var tydligen av någon orsak lite pinsamt?? Fattar inte!! Vad är det för fel på mig? Nåja, det här är alltså min väska och jo jag gillar den mycket. Uppenbarligen!

Nu blir det pizza! Kanske den perfekta? Återkommer med ett inlägg dedicerad till den sen. Skoja!

ELLER??

Annonser

delar av en dag

dagar & liv

20180221_catwoman

Häromdagen då jag hade en sån usel dag så var den ju inte alltigenom sådan. Merparten av den kände jag mig förvisso sannerligen inte som någon Batman, Catwoman eller annan superhjälte — förutom just då jag tog den där bilden, för då sammanträffanden lustar sig sådär så känner man sig ändå ganska 💥.

Redan från morgonen så strulade den där dagen. Fast nu just kan jag inte minnas vad det var som ställde till det och det är ärligt talat ganska skönt sååå jag avstår ifrån att anstränga mig för att försöka minnas. Vad jag däremot minns är att jag hade huvudvärk och var så dåsig att jag blev klumpig och slog armbågar och knän och höfter i en massa saker. Hela ryggraden var stel och värkte så att allt var obekvämt. Nä fy fan, inga goda förutsättningar för dagen alltså.

20180221_kaffemunk

Sa åt Alfred att jag måste ha MASSOR med munkar för att dagen skulle bli någorlunda okej. Vi gick till Lidl, men en munk fick räcka. Bättre än ingen alls men likväl ett val jag ifrågasatte väl där hemma igen. EN?! Jag skulle ju ha massor. Vilken idiot jag var.

Min nyaste kaffemugg muntrar förresten alltid också upp mig, inte bara p.g.a. innehållet då men titta så fint blåspräcklig den är! Har fått dille på spräckligt och fräknigt porslin så det är sådant jag kalibrerar hökblicken enligt på loppisar nu för tiden. Trodde jag var unik i detta men så insåg jag senare att det verkar vara nån stor trend just nu, pfft. Typiskt. Precis som färgen gult som jag tyckte var min grej, MIN. Och nu är den överallt!

(Här kan vi ta en paus för att kasta en talande blick på min gulspräckliga bakgrundsgrafik.)

I alla fall, det finns ganska mycket andra-hands-spräckligt, har det visat sig, men det måste vara spräckligt på rätt sätt. Det måste ha rätt känsla. Har inte kunnat specifiera den känslan ännu men jag tror att den antagligen måste träffa nånstans på skalan mellan rustik och boho. Får gärna föra tankarna till bastant äggskal, då vet man med säkerhet att det är 👌.

20180221_blendamo

Och Blenda var glad efter vår tur utomhus! Hon är oftast på gott humör nu för tiden, egentligen. Stunderna då hon är helt tillfreds med tillvaron utan att vi måste anstränga oss särskilt mycket blir bara längre och längre. (Precis då jag skrev detta började hon yla utifrån balkongen, hehe. Sinne för tajming.) Hon har börjat skratta ljudligt mer ofta, ler mer och jollrar mer. Ni som följer mig på instagram såg kanske att hon en kväll för ett par veckor sen plötsligt på skötbordet låg och sa HEJ mellan sina sprattel?!

Jag menar hur ska man inte bli på bra humör av sånt? Klart att det hela är värt det och mycket mer — fast det är jävligt svårt ibland — som om det ens behöver sägas.

Häromdagen då jag blev så frustrerad på avbrott (katterna turades också om med att kräva uppmärksamhet) så kändes det bara som att jag i stort sett blivit tvungen att sätta mitt eget liv på paus. Och det kan man väl säkert räkna med att ska hända då man får barn men jag har inte lärt mig hantera det ännu. Samtidigt så har jag ju faktiskt lyxen med att ha en sambo som mest jobbar hemifrån, så vi är alltså två som kan turas om med att avlasta varandra. Ändå så är det så svårt för mig att få det där lugn-och-roet som jag så suktar efter. Jag kan inte dra iväg någonstans för att skriva och jobba eftersom att jag måste göra sådant för mig själv — omvärlden stör koncentrationen och jag blir, om möjligt, bara ännu vresigare. Lösningen för mig, under jobbiga dagar, har varit att bestämma mig för att okej, idag har jag inget eget liv. Om jag accepterat det så har det mestadels gått riktigt bra! Kanske är det dels därför jag blir så frustrerad när jag inte kan ”lösa ut” egen tid som jag avstått ifrån att ta ut då, typ. Alltså inte att jag tänker så medvetet, men att jag bär på nån slags ojämn orättvis okänsla.

Alltså, jag är för det mesta glad och jag mår bättre nu än jag gjort på ganska länge. Jämför vi med hur jag mådde för ett år sen så är ju skillnaden helt absurt gigantisk. Men ibland känns det som att jag går omkring här hemma och får inget gjort medan tiden bara rinner mig ur händerna. Som att jag seriöst inte VET hur man gör något av tiden. Det här faktumet att jag inte hinner med något förlamar mig och gör allt ännu svårare att ta itu med och färdigställa. Varje lilla projekt jag tar mig an stannar av, antagligen för att jag inte kan hantera så många avbrott. Jag saknar det där att bli fullkomligt uppslukad av något, vet ni. Månader har passerat i ett nafs och all denna ”lediga” tid som jag skulle göra så mycket av har jag gjort knappt något alls av. Jag skulle ju skriva en bok! Eller påbörja den i alla fall. Istället går jag konstant omkring med denna känsla vad det gäller så gott som allt: Sen.

Men så kan man inte alltid tänka, det vet jag, och det stressar mig som fan. Vid något sedan så är det för sent.

Äh, jag vet inte. Låter så dyster då jag egentligen denna dag är på gott humör. Tycker inte att något av det jag här försökt beskriva väger lika tungt som det gjorde för ett par dagar sen. Det var väl dags att tömma bägaren, bara.

kära uppgivna dagbok

dagar & liv

Har ni någonsin den där känslan av att ni måste nollställa er själva innan ni kan fortsätta? Sådär som att starta om datorn då den börjat hänga upp sig, liksom. Eller öppna upp alla knappar i blusen då man knäppt halt. Och så får man ta det från början sen och då kommer det gå bättre.

Lite så känns det för mig nu. Som att jag hamnat snett, jag haltar efter och hänger inte med, och jag måste bara skriva det här inlägget för att sedan kunna ta en ny start. Pappret är redan nedsmutsat och det får jag helt enkelt bara stå ut med — nästa papper är blankt och fläckfritt. Det måste det vara.

Har en motvindsdag. Avbrotten haglar extremt tätt i dag och fy fan vad det gjort mig på dåligt humör. Sådana dagar tillhör väl inte ovanligheterna direkt, men det har verkligen varit något alldeles i särklass i dag. Börjar så småningom bli så frustrerad att jag vill primalvråla rakt in i en kudde… men den frustrationen har förstås byggts på under en längre tid. En längre tid då jag inte haft särskilt mycket egen, ostörd tid.

Jag längtar efter att kunna och få sitta uppe för mig själv sent om kvällarna och göra sånt jag vill göra — skriva, planera, skapa, organisera, reflektera, pyssla — och jag blir så satans SUR av att inte ha lugn och ro till det. Kikade nyss i min utkastmapp och verkligen hatade att se hur mycket som fanns där. Kära dagbok, jag får så ofta bara ge upp med det jag tänkt. Jag hoppas det förändras snart.

Det måste ju finnas nåt knep, jag kan väl inte vara den enda som inte får det att fungera. Är full av hetsig, avundsjuk beundran för de som gjort det. Är inte missunnsamm men kommer börja gripa tag i kragar och hota med spö här snart om ingen delar med sig av Hemligheten. Huuur?!

20180221_snofall

Den här bilden tog jag i förmiddags. Det var så galet fint då snöflingor singlade ner och blänkte som silverstoft och kattguld i solskenet, men sen redigerade jag bilden i evigheter (mycket p.g.a. återkommande avbrott) och blev ändå aldrig nöjd. Tycker den ser så smutsig ut då det i verkligheten såg sådär rent ut som bara snö kan göra. Störigt.

Men det hör väl till, avbrottens tid är säkert också kompromissernas tid. Så här får vi kanske lära oss hålla till godo med lite mer smuts än man skulle önska, mellan varven och raderna och blöjbytena.

Egentligen så trivs jag ändå bättre i smutsvitt, får jag försöka trösta mig med.

blomstrande överljus

hem & bohag

Alla dörrar i vår trappuppgång har fina, brokiga insynsskydd — alla förutom våra då. Våra dörrglas tycks vara hemmagjort frostade och fast jag är lite avundsjuk på de som har färggrannt mönstrat så gillar jag också detta diskreta som känns rätt tidlöst. Då passar det utmärkt att överljusen, alltså fönstren ovanför, bara har varit helt transparenta och obehandlade — det är alltså där vi serverats en ypperlig chans att påfågla! (Eller ska vi säga papegoja? ← *foreshadowing*)

Jag har gärna velat ha något som visar på lite personlighet. Har letat på flertalet butiker men det lilla jag hittat har varit så oerhört färglöst, tamt och uttjatat. Liksom helvitt med sirliga krusiduller och nätta fjärilar som att man vill att ens fönster ska se ut som ett fjompigt tryck på t-skjortor på en reahylla på KappAhl år 2007. Hade börjat ge upp med att hitta rätt.

Men som vi alla vet så har man cirka trehundrasjuttioen procent större chans att hitta saker då man inte letar efter dem. Så när jag häromdagen stod i affären med en halvgrinig Blenda i famnen och väntade på att Alfred skulle hämta gräddfil, så bläddrade jag lite i tapetproverna i närheten. Sedan i dekorationsplasten föreställande marmor, sten och trä. Och där, lågt ner och halvt dold bakom en hög med pafflådor, uppenbarade sig denna vårbomb:

20180211_overljus

Current mood: 😍

Vi kom förvisso inte undan fjärilarna, men vi fick i alla fall rejält med färg och mer kyrkovibb än trikåsjabb. Dessutom som bonus en papegoja och ett par trollsländor, samt förstås en massa tjusigt blomster. Det är vi nöjda med! Känns helrätt.

Mönstret heter förresten Spring Chapel — och visst är det som att våren redan slagit ut ovanför vår entré. Blessed!

en amerikansk aha-upplevelse

synpunkt & reflektion

Jag har tänkt på hur vi ofta (hån)skrattar åt det här amerikanska sättet att sätta varningstexter överallt för att avsäga sig allt ansvar. Vi vet att så gör företag för att inte bli stämda ifall att någon skadar sig på ens produkt, typ bränner sig på en kopp nybryggt, hett kaffe eller skär sig på en nyinköpt, vass kökskniv. Det är inte jättesällan det rör sig om saker som vi tycker att är ganska jävla självklara att man aktar sig för och är på eget ansvar att man gör det. ÅH DUMMA AMERIKANER, är det lätt att fnissa. Det verkar som att folk stämmer varandra kors och tvärs over there och vi tycker att det är lite rätt åt dem att de skapar så många problem åt sig själva som straff för deras dumhet.

20180209_spegel_001

*VARNING FÖR SNUBBELRISK*, skulle det t.ex. kunna stå på en blinkande neonskylt nånstans vid vår entré.

Men det var faktiskt inte innan jag såg ett avsnitt i senaste säsongen utav New Girl som jag förstod varför stämningar tycks vara sådan vardagsmat där — det är ju nämligen inte så att varje person är ett pengagirigt arsel. Det är snarare så att varje person verkligen inte är försäkrad, och inte heller har råd att betala sjukhusräkningarna som snabbt blir skyhöga. Så efter att du slant med kniven och skar upp hela handen så att du inte hade något annat val än att åka in till sjukhuset för att undersökas, bedövas, sys och vem vet vad annat, så kanske du står där sen med en räkning på tusentals, rent av tiotusentals, dollar. Gulp. Då är det inte så konstigt att du tar till en stämningsansökan ändå. Vad annat ska man? Sälja huset? KOKA METH?! (Borde rimligtvis ha förstått detta då jag tittade på Breaking Bad istället men jag har tydligen inte kunnat koppla det vidare till varningstexter.) Det är liksom ett VÄLDIGT naturligt steg i ledet att försöka tvinga Fiskars eller Hackman att betala sjukhusräkningen istället.

Är kanske (amerikanskt???) trög men har aldrig tänkt på det ur det perspektivet förr! Vanliga människor har ju bara inte råd. Men vanliga företag har förstås inte heller råd att betala sånt för alla vanliga människor, därav säkerhetsföreskrifter i överflöd som stjälper stämningsansökningarna. Det blir en enorm skuldsättning för individen istället, då det för de flesta inte finns något skyddssystem som tar hand om sådana plötsliga, väldiga utgifter. OCH DET ÄR DÄRFÖR VI UTAN ATT KLAGA BETALAR SKATT GOTT FOLK.

20180209_spegel_002

En annan slags dyr skatt, ehehe. *VARNING FÖR RIKTIGT BRA HUMOR*

Vill vi förresten dra detta vidare når vi ju snabbt frågan vad som händer sen, och då blir nog  svaret i rätt många fall att folk vänder sig till kriminalitet för att få in pengar som alltid saknas. Vilket alltså leder till ett otryggare samhälle även för sådana som inte slant med kniven och kanske inte ens nånsin kommer göra det heller. Så ifall att jag är en sådan som undrar varför jag ska betala för andras missöden, så kan jag ju försöka minnas den biten i samhällspusslet: Jag är tryggare om folket i min omgivning också är det.

Hade tidigare inte tänkt på att sjukvård förstås hör hemma i pusslet mellan skador och stämningar. Kändes som att amerikaner blev cirka tjugo procent mer rimliga efter att den biten föll på plats. Åh dumma system, ska jag hädanefter sucka åt varningstexter om hett innehåll på takeaway-kaffemuggar.

hopgrötade frukostvanor

mat & dryck

Har aldrig egentligen förstått mig på folk som gillar morgonmål. De har på den fronten känts som ett helt annat pack än det jag tillhör, sådär som hundmänniskor, optimister eller gymfolk. Jag AVSKYR att stiga upp och direkt behöva höra på folks röster och deras tuggljud (ska bli kul med familjeliv!! NOOOT, som man sa då jag var barn) — har alltid extrakänslig hörsel/öron på morgonen — så det här att ååh:a över slamrig, slafsig hotellfrukost har ju t.ex. aldrig riktigt varit min grej. Matlusten brukar inte ha hunnit infinna sig alls så tidigt, så idén om morgonmål har mestadels bara varit motbjudande.

Sen kom en plot twist: Jag blev gravid! Då vaknade jag plötsligt på mornarna och kände mig hungrig, svag och lätt vimmelkantig och insåg att jag måste äta något. Kändes verkligen som ett helt annat liv, och lite så är det fortfarande.

Antagligen så beror det dels på amningen, att jag i princip vaknar helt dränerad, men säkert är det helt enkelt också en ny vana. Hur som helst så märker jag att jag inte längre kan klara mig på enbart kaffe. Det tog ett tag att komma över hur fullständigt blä det var att äta något direkt från morgonen, så jag började smått med frukostkex, proteinyoghurt eller någon frukt. Nu känns det som att jag verkligen har levlat upp för sedan årsskiftet så har jag flera dagar i veckan ätit gröt, främst nattgryn, och s.g.s. alltid en söt en, men ändå, GRÖT!

Andra gånger, då jag inte förberett sådant kvällen innan, så kör jag en varm variant på ungefär samma sötgröt. Som i dag:

20180209_groet

Måttar aldrig ingredienserna och varierar dem från dag till dag utgående ifrån vad som finns i skafferiet, men här är dagens på ett ungefär:

  • en näve frysta blåbär
  • en deciliter snabbhavregryn
  • en matsked linfrön
  • en halv tesked salt
  • en halv matsked vaniljsocker
  • en halv matsked honung
  • en halv deciliter grekisk yoghurt

På det slår jag på en dryg deciliter hett vatten ur vattenkokaren (gör alltid gröten samtidigt som jag blandar mitt pulverkaffe), rör om tills honungen löst upp sig. Tillsätter mer vatten om jag tycker gröten är för trög. Sen brukar jag sätta en tallrik ovanpå skålen i ett par minuter så att värmen stannar där under och gröten tillreds på så vis.

Sedan garnerar jag, i dag blev det med:

  • en halv skivad kiwi
  • en skivad banan
  • en näve kokosflingor

Sen äter man detta för sig själv i ceremoniellt lugn och ro, t.ex. framför datorn medan ens partner tar hand om barnet. Eller så lyckas man tajma det så barnet sover eller underhåller sig själv i babygymmet medans man äter, det är också snyggt. Så kan en bra dag starta! 🥣✨

tjuvpassets trollkarlsstig

utflykt & resa

20170618_001

Hej hej, nu åker vi till Sápmi igen. Det fanns nämligen fortfarande ett fåtal bilder kvar från den sista hela dagen vi var där.

Vi var slöa i starten då och kanske berodde det på att det trots allt var söndag, men främst vill jag skylla på vädret som var mulet. Vem annan påverkas fånigt mycket av duggregnväder? Vissa gånger blir jag så dåsig att jag lätt skulle kunna sova bort hela dagen (hög försovningsrisk sådana mornar), och andra gånger så känns det som att jag blir lätt som en fjäder då jag kliver ut genom dörren och möts av ett lätt regn. Är det lågtryck och högtryck som gör skillnaden månntro? Eller är jag bara inbillningssjuk och inkonsekvent?

Hur som helst så drack vi kaffe på café Routa inne på Jounin Kauppa. Vi letade engångsregnrockar inne på butiken där men de enda vi hittade kostade typ 8€ styck. Helt jäkla hutlöst. Av principskäl vägrade vi gå med på sådana priser, så vi beslöt att bara bli lite blöta istället då. Regnet skulle dessutom lätta under eftermiddagen, sa prognoserna.

20170618_002

Sist och slutligen var detta kanske mitt favoritväder att vandra i ändå. Vi valde en kort rutt på fyra kilometer, Varkaankuru Trollkarlsstig (Varkaankurun Velhopolku), med start från Kellokas.

20170618_003

Dimmigt, disigt och duggigt. Perfekt stämning för den vandringsled som även gick under rubriken ”lundens mystik”.

20170618_004

”Skogens förtrollning ligger i luften och är mer än bara sagor. De väldiga myrstackarna, de åldriga granarnas knaggliga stammar och grenarnas hänglavar, tickorna på de murkna trädstammarna, det frodiga gräset i lunden och lavskrikan som sätter sig på axeln skapar en mystisk stämning som får vandraren i sitt grepp.”

20170618_005

Jag spanade ständigt efter lavskrikor men olyckligtvis råkade jag inte på en endaste en under hela resan. Gissar att de drar ännu längre norrut under somrarna. Ännu en orsak att åka dit i höst igen.

20170618_006

Fjälltopparna doldes bakom en dimridå medan vi åkte hem till stugan för att förbereda oss inför följande morgons hemfärd. Har sedan vi kom hem igen drömt om att åka tillbaka till hösten. Hur man i så fall ska orka kånka på en klimp som redan vid fyra månader vägde nio kilo vet jag icke, men det bekymret blir väl… tänkte säga framtidens men let’s be real här, snarare Alfreds. *könsstereotypt svag*

 

en sejterunda i nordlig juni

utflykt & resa

Läste att det är samernas nationaldag i dag och det påminde mig om att jag ännu hade en drös opublicerade bilder ifrån resan norrut i mitten av juni. Så här kommer sådana!

Den här dagen, den 17:e juni, ställde vi siktet på Sejterundan (Seitakierros), en vandringsled på nio kilometer som ”skildrar de nordliga folkens relation till naturen och deras världsbild för vandraren”, enligt en infoskylt på besökscentret Kellokas.

20170617_001

Stigen inleddes med nerförsbacke som snart ackompanjerades av ett sus. Då följde trappsteg i sten som ledde ner till en porlande bäck.

20170617_002

Omkullfallna, mossbeklädda trädstammar låg över bäcken och duggregnet svepte in allt i ett skimmer. Här andas man djupt.

20170617_003

Graviditetsmässigt befann jag mig i vecka cirka 26 eller 27. Tänk att det var Blenda som var där inuti! Helt knäppt ju.

20170617_004

Sejterundan – I naturens sköte har människorna alltid förlitat sig på gudar i nära samband med livet och livsförutsättningarna. Det hårda livet på naturens villkor gjorde människorna känsliga för omgivningens olika uttryck. Det var lättast att vända sig till naturgudar i ens omedelbara närhet för att få styrka i svåra stunder, för att lösa sina problem och visa sin tacksamhet.”

Från samma tidigare nämnda infoskylt.

20170617_005

Utsikten på bilden till vänster satt vi och avnjöt på en omkullvält trädstam, efter att vi mer eller mindre bestigit ett mindre berg (Kellostapuli) och var ganska jäkla slutkörda.

Bakom oss såg vi då plötsligt en svart fläck gå av och an cirka tio meter bort. ”Men åh!” kuttrade vi. Fläcken gurglade och sicksackade närmare. Den visade sig vara en tjäder och vi myste åt hur oskygg den var. Sen hände det här:

Kul med natur!

20170617_006

Här ser vi alltså en oglad tjäder. Försökte sjasa bort den med både rop, en ryggsäck och en grenklyka som jag motade bort fågeln med genom att sätta den mot hans hals, men sist och slutligen fick vi nog bara bekänna oss besegrade och lagom traumatiserade springa vidare, jag och Alfred. Uppför backen.

20170617_007

Längst upp på Kellostapuli väntade snö!

20170617_008

Kullens topp ligger på 503 meter över havet, och där var vi nästan nu. Men vi skulle fortfarande ta oss ännu högre — så galet tungt. Är i efterhand ganska mallig och impad över att jag orkade, med cirka 15 extra graviditetskilon då på tiden och som en genuin soffpotatis som ogärna motionerar och egentligen aldrig tränar. Men jag gillar att gå.

20170617_009

Vi kanske inte har så mycket att sätta emot en ilsken tjäder, men ge oss en harmlös kulle va. Just try us. Kellostapuli blev dagens seger.

20170617_010

”Sieidi, på svenska sejte, är ett nordsamiskt ord och var ett kultobjekt i form av en sten, en klippa eller ett helt fjäll som fanns på strategiska ställen för jägaren, fiskaren eller renskötaren. Man offrade kollektivt eller enskilt vid en sejte av sitt jaktbyte eller fiskfångst, särskilt vid jakt- och fiskesäsongens början, för att få en lyckosam jakt eller fångst i framtiden.”

Från samer.se.

20170617_011

Spännande landskap där uppe. Ylläsfjället (719 meter över havet) ligger nära intill, ibland kändes det nästan som att man kunde hoppa över till det.

20170617_012

Där borta skymtar en fläck vatten, tror att det är sjön Kesänkijärvi som vi hade gått runt dagen innan. Fast det kan också vara Äkäslompolo som är namn på både sjön och byn. Och mot toppen av kronan utav björken som ser mer ut som en buske till höger i bild så syns en grå fläck. Det torde vara Kellokas, där vandringsleden har sin början!

20170617_013

Vi nådde en slags campingplats med en rad utedass, två grillplatser varav en med tak & väggar, och rinnande vatten i form av en bro lågt över en bäck. Vi stannade där och åt ostsmörgåsar och fler salta kex med sourcream & onion, jag maniade sådana den här resan. Det började regna så länge vi pausade så då fick vi söka skydd en stund, bra tajming ändå.

20170617_014

Älskar de här härliga forsande, porlande bäckarna som rinner ner för bergen. Vill liksom slänga mig i dem och följa med dem.

20170617_015

Här hade jag följt med en bäck en bit och hittat ett hemligt ställe med ett underbart vattenfall som strömmade ner i en slags damm. Jag hade följt en liten stig ner dit och det var en sådan stillsam plats, trots vattnets ständiga brus. Där fanns en pytteliten stenstrand och då jag satte mig på huk där och beundrade vattnets klarhet så var det som att omvärlden försvann.

20170617_016

😍 Don’t go chasing waterfalls, har jag tyvärr blivit tillrådd.

Blir förresten väldigt törstig av att se på de här bilderna på det klara, kalla vattnet.

20170617_017

Det är sant det de rimmar om grönt.

20170617_018

Men inte det om gult.

20170617_019

Lite fokus på flora — kabbeleka till vänster och nåt jag tror att är skogsfräken till höger. Andas de inte väldigt mycket finländsk design båda två? Tycker kabbelekan för tankarna till formgivna mönster, antagligen Maija Isolas, medan det ju vilar något helt självklart Tove Janssonskt över fräknen.

20170617_020

Kellostapuli då. Den gick vi runt och det tog ganska exakt tre timmar, med pauser. Och tjäderattack.

20170617_021

Och sen var vi tillbaka vid starten igen. Att styra kosan till Kellokas är ett hett tips för de som ämnar fjällvandra i området. Centret fungerar som start- och slutpunkt för flertalet olika vandringsleder av varierande svårighetsgrad, så det gjorde det mycket lättare att hitta en lämplig rutt. Vi var nog ganska vilsna innan vi kom oss dit. Jag trodde att jag skulle minnas hur man hittade till lederna från att jag var barn och vandrade där — HAH. Typiskt turister. Ser ju inte ens skillnad på två sjöar och skulle inte känna igen vilket fjäll som är Ylläs om det inte var för alla slidlifter och mastar.

Ja ja.

Glad nationaldag Sápmi!

tapp-tapp-tapp-tapp padadadaada

dagar & liv

charlottalinneadans

Min mamma skickade denna bild åt mig i förmiddags. Hon hade torkat damm i min systers bokhylla då bilden trillade ur ett album. Den är så oerhört fredagsfestlig! Och liksom bestämd i riktningen. Hör ni tangotakten i bakgrunden? Tapp-tapp-tapp-tapp – padadadaada – tapp-tapp-tapp-tapp. Precis så vill jag stega in i februari.

Jag spår förresten år 2018 blir året då unga vuxna helt oironiskt (men rätt blödigt) börjar lyssna på finsk tango. Starkt, nostalgiskt, mysigt och äkta, en sådan känsla kommer det att förmedla. Ledord: Sympatisk sisu. Så mitt helgtips är att skynda er ut och fynda Olavi Virta-vinyler på loppis innan nån annan hinner före!

bekännelser från en halvdan autopilot

synpunkt & reflektion, utflykt & resa

20140712_bergmoln

Krönikorna har jag föst åt sidan en lång tid men nu är det tänkt att jag ska börja skriva dem regelbundet igen. Sent igår kväll skickade jag in en text som funnits bland mina utkast i över en vecka, men jag tror jag valde fel ämne då jag siktade in mig på flygresor som det talas om så mycket nu. Alltså det är ju aktuellt, men… Ack.

Bland annat Monica Å., Linn J. och Sandra G. skriver om sådant så mycket bättre att jag blir riktigt trött på mig själv. I går var jag bara så nöjd över att jag fått nån slags punkt på utkastet som legat där i flera dagar, men när jag läste samma text i dag så förbryllades jag över att den lät helt annorlunda än jag trott.

Det är dels perspektivet jag stör mig på, alltså mitt eget. Blir liksom så självgott att kritisera resandet då jag själv inte reser så ofta. Sist jag tog ett flyg någonstans var för två och ett halvt år sedan, och gångerna jag har flugit över huvud taget kan man antagligen räkna på mina fingrar och tår. Då är det ganska lätt att placera sig uppe på en hög häst och säga att annat folk flyger för mycket, men marken kommer ju vara jäkligt hård nästa gång jag bokar en flygbiljett för det kommer ju ganska oundvikligt att hända någon gång.

För ett skenheligt område är det minsann.

Typ dagen efter att jag läste Jens Liljestrands krönika Jag är trött på att visa mitt barn en döende värld, som absolut berörde mig, så satt jag här och kollade upp billiga flygresor, vart som helst, bara någonstans. För nog skulle det va härligt att bara boarda ett plan snart. Man skulle ju tycka att sådant skulle skära sig som, typ, flygbränsle i ett smältande ishav eller något, meeen… nä, inte så att det stör så värst ändå.

Och samtidigt som jag kan sitta här och uppröras över att folk flyger hit och dit så är jag mycket medveten om att om jag bara hade känt att jag själv haft större möjlighet att resa mer, så hade jag ju definitivt gjort det. Tveklöst. Massor.

Och utöver det: Sen när det riktigt kommer till kritan så skulle jag nog ha ytterst svårt att säga åt någon jag känner att nä du, jag tycker inte du ska flyga så mycket. Det får du nog lägga av med. När jag vet att att resa gör människan glad.

Men ni andra, ni kan sluta upp med det. Genast! Egna barn och andras jävla ungar eller hur det var.