Författare: Linnea P.

Inte som på räls

20190206_sov

Trots mitt snack om järnbruari i förra inlägget så har månaden hittills inte gått helt som på räls, om vi säger så. (Det här inlägget har jag till exempel försökt skriva i fem dagar nu, skojar inte ens, så länge har fliken legat öppen.) Har blivit förkyld, sen ännu mer förkyld då jag trott att det börjat vara förbi, har tappat min telefon som sedermera blivit stulen, har en period inte kunnat sova och i princip drivits till vansinne p.g.a. denna sömnbrist, och så vidare.

Har också fått mens, för det är klart att den ska komma tidigare för att pricka allt annat skit. Fast ska väl inte börja klaga på mensen riktigt ännu, fick i alla fall va utan den i hela två år, från att jag blev gravid fram tills alldeles nyligen, ända tills att jag började fundera om det var nåt fel på kroppen. Men den var bara snäll alltså!

Fast nu tyckte jag mig känna av en riktig intensiv-PMS under de sista timmarna innan mensen kom igång. Bara gick omkring och svor och muttrade och gormade åt katterna. Varje flygiga lilla hårstrå kittlade mig i ansiktet och jag ville skrika och slita loss såväl hår som hud. Hoppas det inte ska vara så varje gång, herregud.

20190206_kok

Sen har jag börjat jobba också, fast bara halvtid. Dagarna brukar ju alltid vara så evighetslånga efter en ledig tid, men faktiskt så har tiden gått ganska snabbt på kontoret. Dels för att jag ändrat mina arbetstider, tror jag, förr jobbade jag nio till fem men nu har jag fått byta så jag är där från åtta till fyra istället. Förr var det kväll när jag slutade, nu är det som att det finns massor av dag kvar när jag släcker ner kontoret. Känns bra, inte som att jobbet slukar dagens hela potential.

Och Blenda har varit två halvdagar på dagis förra veckan, nästa vecka ska hon vara längre. I torsdags hämtade jag henne. Jag hade förhoppningar om att hon skulle skina upp och komma springande mot mig med armarna utsträckta, men istället vred hon nonchalant på nacken, kastade en måttligt imponerad blick på mig, drog lite på munnen och typ nickade som att hon tänkte ”Jahapp, det var du ja”, och vände sig direkt tillbaka till att hålla låda inför sina nya kompisar. Ingen tid för mamsen. Ja ja, vi tackar för den klara förhandstitten in i tonåren.

Anyhoo, ska egentligen göra annat nu. Ville bara ta tillfället att flika in och lämna rapport innan det blev en ännu större snöboll av det. Nu ska jag redigera klart en hop med bilder som är long overdue — de är dock inte fotade med samma manick som bilderna i detta inlägg. De knäppte jag med surfplattan genom fönstren en kväll här och megapixlarna är alltså inte jättemånga men jag gillar detta ju. Bra gryn ändå. Får NÄSTAN lust att ta nån gammal digitalkamera i bruk bara för det. Min allra första hade till exempel 1.3 megapixlar. Hehe. Det ni!

Inga kommentarer

Ge järnbruarit

20190201_001

Järnbruari! Så har jag försökt peppa mig själv inför den här månaden. Den brukar lätt kunna bli årets tyngsta för mig, mörkret och kölden har kört slut på orken, men i år testar jag något annorlunda: Ökad aktivitet! Vilket annat år eller månad som helst skulle det ha känts som helt fel väg att gå, men fasen nä, tror jag är redo nu. Vill försöka återfå aningen mer rutin och struktur i mina vardagar. Detta genom att återgå till jobbet, fast bara deltid. Hoppas på att det ska sporra mig att hållas mer aktiv, eller få en mer aktiv grundnivå, eller vad man ska säga. Inte förslappas lika mycket, är hur som helst poängen. Jag vill så innerligt att jag ska känna mig piggare och generellt mer alert, att det ska bli uppfriskande att komma sig ut utanför mitt eget sammanhang.

Och Blenda ska alltså börja dagis! Hon har skött inskolningen jättefint, själv tycker jag att det är vemodigt och besynnerligt att vi ska vara ifrån varandra så mycket hädanefter. Liksom, jag vill ju veta hur hennes dagar är? Ska hon gå omkring i den här världen helt utan oss som om hon hade ett alldeleles eget liv? Det är SÅ MÄRKLIGT! Och till på köpet lite hotfullt och jag förstår inte riktigt varför. Är det så de så kallade ”modersinstinkterna” jobbar? Eller är jag ett good old kontrollfreak bara? Oavsett, ska vi faktiskt bli tvungna att montera en GoPro på hennes axel? Ja, jag är rädd för det. (Men det är okej för varje dagisklass har väl ändå minst en sån förälder va?)

Både småsörjer och ser fram emot att vardagarna ska förändras. Jag har trivts väldigt bra här hemma, men det har inte varit en lika produktiv tid som jag föreställt mig. Alls. Blir frustrerad på det här men kan förstås bara rikta det inåt. Jag läser om personer som håller i så många olika trådar, gör ditt och datt här och där, och jag blir liksom lite förbittrad. Inte på de personerna, men på att jag inte ännu fått det att flyta. Vardagen.

Psykologen jag gick till under graviditen menade att jag (då på tiden) antagligen balanserade på gränsen till nån slags utmattningssyndrom, och hade gjort det en lång tid. Jag minns att jag protesterade, ”Men jag GÖR ju ingenting!”. Och så var det verkligen. Så hade det länge varit. Jag hade varit långtidsarbetslös, mådde inte så bra då och fick inte så mycket (läs: nåt alls) gjort då heller, sen börjat heltidsjobba — något som kan vara en stor påfrestning för en, menade psykologen — och sen bara väntat på att inte vara så jävla trött hela tiden. Åren gick och den tiden då jag ”vant mig vid att jobba igen” kom i stort sett aldrig.

Men djupare än så dök vi aldrig ner i den grejen. Det kändes inte relevant just då när jag hade en lång ledighet framför mig — men jag märker hur mycket det betytt för mig, att veta att det potentiellt inte bara är så att jag är extraordinärt hopplös utan faktiskt kan ha fullt godtagbara skäl till varför jag ibland upplevt livet som så krävande och belastande. Och nog har ju verkligen mitt humör förändrats under den här tiden här hemma. Jag märker ju att jag repat mig, från i alla fall något, enormt mycket. Ändå tycker jag mig känna av det där ibland, hur orken bara inte finns och jag tänker ”det kan fan inte vara normalt”, och nä, kanske har det inte riktigt alltid varit det heller.

Det har egentligen varit en tuff dag med lite sömn, faktiskt hela veckan lite sömn, och humör som växlat från högt till lågt, och äh, jag vet inte. Försökte skriva om det men det blir inte rätt. Främst är jag bara ganska trött på mig själv.

Så jag borde antagligen sova.

En kommentar

Den svartvita mjölken

Såg ett av otaliga klipp ur intervjuer med Greta Thunberg som cirkulerat, tror det var från då hon gästade Skavlan (som jag ej kan se på p.g.a. blir så frustrerad på karln, har inte sett ett avsnitt på fem-sex år och jag kan alltså FORTFARANDE inte låta namnet gå förbi i en konversation eller blogginlägg utan att ba: nope) — och hon pratade om hur hennes asperger får henne att se världen mer svartvitt än andra, som majoriteten utan en diagnos inom autismspektrumet, tenderar göra.

Bra meningsbyggnad Linnea! Men you get the gist.

I alla fall. Det fick mig att fundera på att den förmågan ibland tycks vara precis som vad behövs för att inspirera och ledsaga andra människor. Nån som är tydlig och säker. Som att vi behöver en kompass, någon som visar oss det vita och svarta på vår moraliska färgkarta och gärna belyser de tu ändarna med blinkande neonljus också.

Det blev en lustig kontrast till hur det de senaste åren känts som att folk bara blivit mer och mer svartvita. Att så många så innerligt gärna verkar VILJA leda och hur detta i sin tur blivit nåt som jag tycker att blivit tröttsamt. (Medan Thunberg, å andra sidan, inspirerar!) Blir fan trött på mig själv redan för detta inlägg för det känns som ett typiskt s.k. ”åsiktsinlägg”. Så störigt koncept. Är min ÅSIKT då. Heh heh.

Grejer och fenomen ska så gärna sorteras in i BRA och DÅLIGT och nån nyansering där emellan tillåts helst inte. (Japp sådär som jag gör med stackars Skavlan, med andra ord!) Samma regel gäller om nån försöker göra en bra sak — gör hen samtidigt något dåligt så vinner den sidan. Sen är det förstås onödigt eller rent av KORKAT att fokusera på saker som vi faktiskt KAN påverka/avgöra, eftersom att de oftast hör till de mindre eller bekväma och motsvarar inte vad som krävs. Så med andra ord är det löjligt och poänglöst och dessutom *PrObLeMaTiSkT* att du köpt tvättnötter och kör maskinen på ekoprogrammet FÖR du duschar ändå i över en kvart och använder fortfarande ett skurmedel som antagligen är helt fullproppat med tveksamma kemikalier.

Pust. Folk pratar om perspektiv men ibland känner jag väl lite att det blir FÖR brett, FÖR utzoomat. Eller känner jag mig bara hotad och träffad? Nja, fast tja, kanske till viss mån, men egentligen känner jag mig ganska okej med att vara något av en hycklare i vissa avseenden. Har liksom varit värre, heh.

Hade en befriande mini-aha-upplevelse då jag formulerade det för mig själv att jag kan få välja gråskala. Det måste inte vara 0 eller 100 procent. För 30, 70 eller 50 procent är i alla fall nåt, och bättre än inget eller allt. Och det här VET vi förstås allihopa, men det är så lätt att ändå omedvetet fastna i resonemanget att den som redan gör en del ska faktiskt göra ALLT medan andra inte egentligen ska bry sig över huvud taget för det är ingen vits. (??!?!!)

20190126_vaeg
Att gå på gråskalornas väg, eller dylik övertydlig bildtext. 😌

Det här tänkte jag på i morse då jag hällde havremjölk i mitt kaffe. Förr, för inte så många år sedan, kändes det lite som att göra sig till att ta annan mjölk än komjölk. Som att lajva vegan men landa pladask på skenhelig, vet ni? Som att det inte riktigt var ”min” mjölk? (Herregud!) Nu tänker jag: lol. Att jag gick på den bullshiten!

Lite hyckel är ändå bättre än total passivitet! Gråskaliga val > apatiska. Så vi börjar där och så ser vi vart det leder. Detta inlägg är väl mer ett tips än nåt annat — om att det är tillåtet att dela upp i många små val istället för ett fåtal stora. Det är också bra.

4 kommentarer

Två års marginal

I går var det exakt två år sedan jag gjorde ett graviditetstest som visade positivt. Tog en bild på testet, placerat på den tvättmaskin som numera agerar skötbord. Det känns både som tio år sen och som typ bara förrförra veckan som det var den 23:e januari år 2017.

Känns också som att i nåt parallellt universum sitter jag fortfarande där och stirrar, alldeles oförmögen att ta in det. Varje gång det kändes som att det kanske skulle sjunka in en aning så bara kastades det upp i luften igen som en besynnerligt sprattlig pannkaka. Märkligt att det ska kännas så overkligt att bli gravid. Det har ju människor blivit sedan mänsklighetens begynnelse. Det torde inte vara särdeles chockerande att det händer, är vad jag menar.

Processed with VSCO with b1 preset

Fast jag verkligen känt på mig att jag var gravid så tyckte jag också att det verkade mycket, myyycket mer troligt att jag bara inbillat mig. Det logiska var att det skulle visa sig varit blott en tankelek, en jävligt ängslig och nervös sådan, men samtidigt upprymd och spännande. Jag hade förväntat mig att det skulle gå såhär: resultatet negativt, känslorna överraskande starkt besvikna på detta, och tvivlen jag kände därmed upplösta tills nästa gång. Hade inte det varit väldigt rimligt att det skulle ha gått så? Liksom, det hade varit en sån historia som fått folk att tänka: aha, ja men det var nog meningen att det skulle vara så.

Så jag blev nog väldigt paff ändå, när två mörkröda streck uppenbarade sig och röt ”positiv”. Det var liksom ingen frågan om saken, egentligen, men ändå var det svårt att tro det var sant. Och de där tvivlen jag kände blev ännu starkare för att jag inte blev exalterad, så som folk alltid blir på film och gulliga hemmavideor. Fast allt det har jag ju skrivit om förr. Ska inte vältra mig i det förflutnas existentiella kris, men ville bara sammanfatta det lite för att sen spola två år framåt och konstatera: Blev inte så jävla piss ändå!

Processed with VSCO with b1 preset

Nu har vi denna femton-snart-sexton-måning här hos oss, med snart tolv tänder och hår som lockar sig i nacken då det blir fuktigt. Hon vinkar och kastar slängkyssar åt mig över axeln på Alfred när han bär iväg med henne för att nattas och tuppluras. Hon kramar mjuka saker och gnyr ”mmm”, som att det blir lite för svårt att hantera att den mjuka saken bara är lite för gullig.

Ibland tittar jag på henne och blickar tillbaka på den där graviditeten jag hade — låga stunder som höga — och tänker, tänk att det var just hon som var där inne! Det där lilla hallonet som blev en saltgurka som blev en aubergine som blev en cantaloup, eller vad det var som min graviditetsapp jämförde henne med.

Så här säger förstås alla föräldrar, men jag är glad att det blev just henne, att det blev just då. Det känns ju så här: aha, ja men det var nog meningen att det skulle vara så.

Bläddrade lite i arkivet och hittade en annan bild tagen samma datum, fast i fjol. Då var ju Blenda bara runt 3,5 månader gammal. (Ändå bar hon samma kofta som hon faktiskt hade på sig tidigare idag, heh.) Men titta:

Processed with VSCO with b1 preset

Ganska långt samma min ändå va? Samma datum, olika år, samma person. Samma Blenda Mo.

Under rosen 🌹

20190122_loppa

Morsning korsning! Eller hur det är som inlägg ska inledas nu för tiden. Har ni tänkt på det? Att så många bloggare numera låter som brevvänsannonser straight outta 90-talet. Tjenixen, hej hopp (gummisnopp) och tjosan. Käckt och småspexigt men ganska långt ifrån ironiskt. Obs, kritiserar ej, bara en iakttagelse. Ska jag sätta någon bedömning i det så måste jag väl ändå som ett fan av vintage säga att det är lite mysigt. En oväntad comeback, typ som yo-yon. (Ej hälsningsfrasen då.) Vänta bara, den kommer tillbaka. Eller alltså det är faktiskt hela dess funktion, egentligen. Ok, dåligt exempel. Inte alls oväntad.

Men hur som helst nästan lika mysigt som de utsvängda blåjeansen jag provade med etiketten Lovers på bakfickan! De som hänger på provrumsväggen. Tyvärr blev de inte mina. Men jag fick istället fiilis för att knäppa spegelsjälvisar. Inte heller det mest moderna greppet va? Men det är där detta inlägg fick sin början. Jag knäppte några bilder och tänkte sen, fan, då brukar man passa på att blogga ju. Precis som på den gamla goda tiden.

Annat rakt ur historisk tid: Det senaste kristendom-och-homosexualitet-tjafset som spred sig från fejjan till dagstidningarna. För att sammanfatta fenomenet så positivt som möjligt så är det ju åtminstone på utdöende — det kan liksom inte hålla mycket längre till. Inte ens här i bibelbältet. I den senaste diskussionen var det ju då de som refererade till homosexualitet som en perversion. Skrattretande! Alltså, sammanhanget är otäckt, förkastligt och absolut inte skoj. Men har ni tänkt på hur absurt det egentligen är att nån håller fördömande låda om andras ”perversioner” — för det går ju inte att göra det utan att själv vara GAAANSKA upphängd på hur andra har sex… Liksom, tillräckligt nog för att hålla fördömande låda om det. Var ska vi pricka in den fixeringen på sund-till-pervo-skalan tycker ni? Så engagerad i andras privatsaker. Försedd med nån slags klar inblandningsrätt. Så att man på sociala medier i princip ba ”Hej jag gillar int hur ni knullar”. (Eller älskar.) Handen på hjärtat, är det nu riktigt helylle det? Helt fritt från — flämt! — perversioner?! Jag menar om vi ska prata fördömande.

Nä, jag vet inte hörni. Själv skulle jag i det fallet VERKLIGEN göra mitt yttersta för att hålla mig på en armlängds avstånd från området där perversa tendenser utpekas. Säg det med mig: Sten i glaaaskyrkaaa…

20190122_loppasitta

Irrade visst bort mig i detta inlägg. Vet ärligt talat inte vart jag var på väg heller. Är ett vilset litet lamm!

Vi beger oss tillbaka till dagen som gått — jag gick omkring på loppiset nerför gatan. Som, till min stora sorg, snart ska flytta. Det har varit så lyxigt att ha det bara ett par hundra meter hemifrån! Grejer säljs billigt nu inför flytten men i dag blev det inga fynd. Däremot har jag på mig en grå tröja från ett tidigare besök, nån slags ull från Benetton. Väldigt mjuk, kanske kashmir? Är en vilsen liten get, månntro?

Måste köpa en sån där avnoppare bara. Men varifrån?

Jahapp. Det här tankeflödesområdet var inte så spännande kanske. Vi går vidare.

20190122_mockakaffe

Ett köp som däremot blev av i dag var riktigt kaffe. Dricker pulverkaffe annars, som jag tycker är helt okej, men inte klår det ju en bra espresso inte. Hade en sån ljuv stund på dagen där. … Mmokej, det här var inte så spännande det heller. Vill ni ha spänning? En gång beställde jag EN EXPRESSO på McDonalds och jag skäms fortfarande över att jag sa så töntigt. Ekspresså! Men sen så fick jag den också väldigt snabbt.

Nähäpp, fortfarande ingen begåvning på spänning. Föreställ er att jag sa det samtidigt som jag jonglerade tio knivar och tre bebisar. Va!! Va va?? Varifrån fick jag två bebisar till? Ja, det skulle jag kunna skämta om men det känns extremt osmakligt efter att jag i kväll läst inte bara en utan TVÅ skräckartiklar om små barn som blivit kidnappade/förflyttade från sina vagnar men tack och lov återfunnits. Men ÄNDÅ. Fy fan. SKRÄCKARTIKLAR. SKRÄCK!

Den observante ser också färgprover på bilden ovanför. De är de jag redan rensat bort eller råkade ha dubletter av, resten hänger på väggen.

20190122_nyanser

Lappar lappar på väggen där, säg mig vilken den rätta rosa nyansen är. Den får inte vara för si, inte för så. Det är svårt! Vill kanske ta fram min egen. Om jag inte blir kaput av alla valmöjligheter jag då får. Hexadecimaler och CMYK är jag ju bekant med. Kan färgen tas fram från en sådan?

Och varför använder jag min blogg som Google? Så går det då jag följer tankeflödet antar jag.

Visste ni förresten att sub rosa betyder ”under rosen” på latin? Har ni hört uttrycket? Minns inte var jag stött på det. (Nämndes det kanske i Da Vinci-koden?) Frasen används för att beskriva sånt som är hemligt eller konfidentiellt. I förtroende. Kom bara att tänka på det på grund av det privata/rosa temat genom inlägget. Från provrum till sovrum och ett rum som kanske alltså ska bli rosa.

Och så tänker jag, fast detta har inte nåt att göra med nåt annat, att det är väl klart att vi kvinnor/feminister reclaimat den rosa färgen. Förtrolig är ofta grunden.

Måndag till fredag

20190114_001

Måndag. Alfred och Blenda hade gått till fammos och jag kom plötsligt på vad man gör med sin egna tid: går på loppis! Denna stavgångare passerade just när jag riktade kameran ut från gården.

20190114_002

Vände höger längs med Klemetsögatan. Tycker den ser ganska trevlig ut i vinterskrud.

20190114_003

Gick ner till järnvägen. Gillar detta vita med små klickar av färg.

20190114_004

Och sen gick jag upp för trappan invid spåret till bron som går där över. Därifrån är det en kort bit till Comboliina, där jag letade förvaringsgrejer. Hittade en säck, en korg/låda och en bricka. Tyvärr alla från överskottslagret eller vad fasen den där avdelningens schtick är (hade förstås föredragit begagnat), men tröstar mig med att de i alla fall var saker jag faktiskt var ute efter och ingen tanklös spontanshopping.

20190115_001

Tisdag. Loppis är ju lite som godis, äter man det en dag vill man ha mer nästa. Så följande dag sa jag att jag ville åka ut till Oma-Tori. Alfred ville träna först och här väntade jag och Blenda på att han skulle bli klaaar nångååång dååå. Blenda hittade en penna att tugga på. Jag hade hällt bakpulver i mitt hår för jag orkar fan inte hålla på och tvätta det jämt.

Vet inte varför jag känner mig nödgad att förklara att tavlorna som står uppe på panellisten bara står där temporärt, men det gör jag. De står där temporärt hörni. Och GUD den där panelen. Är så trött på den.

20190115_002

Vi kom oss iväg till loppis och här inspekterade vi grejer mot slutet av hallen. Lovar att jag inte bara stod och stirrade på den halvnakna skyltdockan, hur det än ser ut. Var lite sugen på den höjbara träpallen framför mig men den var dyr och vi har inte direkt plats eller användning för den. Samma sak med den lilla blå bakom mig. Köpte istället fint omslagspapper och en bebisdocka åt Blenda.

20190115_003

Innan vi åkte hem stack vi in via Lidl där nära. Där fanns världens bästa barnköpvagnar, Blenda blev alldeles överförtjust. Det som var så bra med dem ur ett vuxet perspektiv var att de hade en hög flagga som hade handtag för en längre person, så att man kunde lite styra eller åtminstone bromsa in barnet en aning då det behövdes.

20190116_001

Onsdag. Jag fick ett meddelande till telefonen om att våra gardiner anlänt! Så vi gick längs med Formansgatan mot affären där vi skulle hämta upp dem.

20190116_002

Hela familjen! Förutom katterna.

20190116_003

På väg tillbaka gick vi en omväg och jag stannade och tog bild på detta hus för jag tycker det är så fint och så spännande udda. Denna gång var det gardinerna i det ena fönstret på nedervåningen till höger som fångade mitt öga. Månskäror och fullmånar. Räknar med att bakom dem hittas en klubblokal för ett esoteriskt sällskap. Typ nåt slags astroalkemigäng, tänker jag.

20190116_004

På kvällen besökte Blenda och jag moffa, alltså min pappa, som befann sig på sjukhuset här i stan. (Han är nu hemma igen och mår bra!) Helt uppenbart hade dessa två nåt bus på gång.

20190116_005

Hemma igen. Under yllefilten som vi fått av min syster Charlotta, samt Myra.

20190117_001

Torsdag. Hade hängt upp gardinerna i vardagsrummet och det var jävligt nervöst, ska jag säga, för det här med enfärgat beiget är verkligen inte ett område jag känner mig rutinerad och trygg i. Men gillar det! Det blev mycket mjukare och lugnare här hemma. De förra gardinerna var brokiga och drog rätt mycket uppmärksamhet till sig — nu kan man hur lätt som helst fokusera på oredan på golvet eller i hyllan istället!

Eller på det faktum att två stolar bara står där sådär utan större ändamål, utöver att ge nåt att Myra att sova på. Men det brukar ligga leksakslådor och säckar där emellan. De tycks fylla större mission då. Och jag vill inte föra upp dem på vinden riktigt ännu, jag har ju ganska nyligen klätt om dem. De stod i köket då men vi har bytt ut dem till Alfreds farfars gamla köksstolar.

20190117_002

Är särskilt förtjust i hur gardinerna ser ut mot de mörka svartbruna gardinstängerna och -ringarna som följde med då vi köpte lägenheten. Önskar att fönsterkarmarna och -spröjsen var samma färg också.

20190117_003

I soffan låg Alfred och spelade nåt tv-spel. På ena soffbordet en rulle hushållspapper för det är en sån skön inredningsdetalj tycker jag.

Skoja bara. Den står där för att Blenda blivit snuvig.

20190117_004

Selma kom och uttryckte strykande sin oro för att inte få tillräckligt med kärlek.

Kvällen innan så stod jag och pratade i telefon med mamma då jag känner något blixtsnabbt dunsa mot rumpan/svanken och så är plötsligt Selma uppe på mina axlar och börjar slicka på mitt hår. Whaaat! Hon har aldrig gjort så förr, hoppat upp bara sådär. Från golvet via ett studs på rumpan vidare till mina axlar. Men hon har också varit extremt uppmärksamhetskrävande på sistone. Sällskapssjuk och väldigt trevlig.

20190118_001

Fredag. Beundrade gardinerna lite igen i det sneddade solskenet. Tänk den där benjaminfikusen har jag haft nu i fjorton år! Köpte den på loppis i Jakobstad. Tog med mig den till Nykarleby, några år senare till Vasa. Det här är sjätte lägenheten Benjamin och jag bor i tillsammans.

Sedan gick vi till andra hörnet av stan för gå på ett ärende till Blendas blivande dagis. Hon börjar snart! Hade bara listat ett dagis som ligger väldigt nära oss på önskelistan, eftersom det var nåt med privat/kommunal-systemet som gjorde att man bara kunde sätta typer av samma dagis på en och samma lista. Våra andra alternativ var av annan typ än vårt första. Vi var så sent ute med att söka att jag kände lite så här: GNHGHGNGHHHH ORKA. Sen klarnade det lite då en person som jobbar med att dela ut dagisplatser ringde mig förra veckan. Det hade antagligen klarnat mer om jag inte hade haft feber och varit ganska flummig i huvudet, men men.

Förstod i alla fall att vi hade kunnat skicka in FLER ansökningar (kändes innan som en typiskt dum sak att göra som skulle fucka upp deras system så vågade inte), men förstod också att vi skulle få beslut redan följande vecka, alltså denna. Så skickade aldrig in nån andra ansökningslista, och som jag smått anat fick vi inte plats på vårt förstahandsval. Istället blev det på ett annat — lyckligtvis ett som jag tyckt att verkat super! Bara att promenaden dit är betydligt längre. Ändå tur!

Träffade några av Blendas framtida kompisar där och har en så bra känsla. Sa ”Hejdå småttingar!” när jag gick ut genom dörren och en massa små röster ekade ”Heeejdååå”. Har aldrig känt så här förr men cirka 16 år senare (?), efter att jag har dagvårdssommarjobbat och -arbetspraktiserat i min ungdom, så saknar jag lite att jobba på dagis. Det verkade så mysigt där! Och nu är jag ju inte ens rädd för små barn längre! Det skulle säkert gå mer smärtfritt nu än förr.

20190118_002

Hur som helst. Efter det dagvårdsärendet gick vi in till centrum och nångång under tiden blev jag mycket hungrig. Så då beslöt vi att det var dags för Rosso.

20190118_003

Där var det busigt! Blenda gillade sin antipastiassiett.

20190118_004

Eftersom vi inte hade med nån mat åt Blenda och det var fredag och hon börjar bli så armadis stor, så beställde vi in mat från barnmenyn för första gången. En helt egen pizza! En mycket uppskattad. Hon var på strålande humör och charmade såväl personal som kunder, främst med sina busiga flin.

Alfred och jag åt risotto, hans med karljohan och champinjoner, min med gremolatasås och massa grönsaker. Den var egentligen vegansk men eftersom jag fan inte kan med vegansk ost (förlåt) så bad jag om att få nån annan istället. Fick rejäla parmesanflingor! SÅ GOTT. Måste börja göra gremolata här hemma. Citron, vitlök och persilja — vilken succé.

20190118_005

Kvällen och veckodagarna avslutades framför tvn och På spåret.

Jag har för övrigt försökt ordna upp i hyllan, ser ni det? Kom bara halvvägs men gjorde ett knep att jag flyttade ut böckerna mot kanten av hyllorna så nu KAN vi inte en ställa en massa skit framför dem. *slug* Jag hade också rensat golvet helt tomt på leksaker för nån dag sen och både dammsugit och skurat, men, tja. Tidens mjölktand va.

Inga kommentarer

Tre aktuella pyssel

Tycks vara inne i en pysslig period just nu. Knyter tofsar som jag sätter fast i en hissgardin, broderar ett kattansikte över små hål på en t-shirt, loppar naturvita kuddfodral att testa olika stygn på, har en halvklar idé till ett sängöverkast som inte är så mycket lapptäcke (vågar inte ta mig an regelrätta lapptäcken igen, lol, för många misslyckanden), funderar på färger för sovrumsgolvet, går igenom för- och nackdelar med olika sätt att möblera i varje rum, letar de perfekta gardinerna till vardagsrummets två fönster. Hittade dem, men ej tillgängliga. Så nu vill jag DIY:a. To be continued på det, om det blir av.

20190111_tofs

Det var dessa tofsar här ovanför som utlöste denna fingerkittlighet. Efter att jag gjorde detta så blev jag lite besatt vid att fortsätta pyssla. Loppade hissgardinen häromveckan och ville spexa till den lite, så varför inte med tofsar. Hade några färgglada nystan med tunt bomullsgarn som jag köpte billigt från Tiimari när de gått i konkurs. (RIP, Tiimari.) Överväger att fylla på med en vit tofs mellan varje färgglada, men hänger mest på om jag nånsin får lust med det. Inte jätteviktigt.

Under det dryga 1½-året vi bott här har jag testat sjuttioelva olika gardinlösningar i köket och det har alltså varit SVÅRT. Detta känns bäst hittills och jag hoppas att det inte bara är nyhetens behag som gör det. Fönstret vetter mot nordost så det kommer inte särskilt mycket ljus in där, så jag vill ju inte blockera allt för mycket av det. Förutom på mornarna, då solen skiner rakt in som det helvetesklot den är. Så jävla obehagligt. Så då vill man ju ha nåt som skyddar mot det.

Dessutom är det ganska bra insyn från innergården — eller det har väl att göra med att vi så ofta sitter precis vid fönstret som gör att jag kan känna mig lite som att jag sitter i en utställningsmonter där. Det är inte särskilt många som rör sig på gården, men ändå. Hoppas att silverrankorna och ampelliljan ska frodas där och bygga upp lite insynsskydd. Ampelliljan köpte vi i förrgår, inte bara åt oss själva utan även åt katterna. De uppskattar den!

20190111_mjau

Detta broderade jag under tiden Blenda tupplurade i går. Definitivt inte det prydligaste jag någonsin gjort men man måste ju börja nånstans! Det var på fri hand och jag har ingen sån där ram att spänna upp tyget på när jag broderar, men det kanske inte heller skulle gå när det är trikå.

Broderiet sitter på en t-shirt som hade fått ett par små hål på bröstet när jag klippte hårtopparna en gång. Blev lite för ivrig alltså och blev ganska irriterad på mig själv för t-shirten är av så behaglig kvalitet. (Fast den drar åt sig en del katthår, desssvärre, men det är ju svårt att komma ifrån det.) Nu sydde jag ihop hålen! Katten ska ännu få ögon, tror jag, även om jag också gillar detta.

20190112_nystan

Sen har jag fortsatt frihandbrodera, väldigt abstrakt och planlöst. Gick på loppis igår kväll enkom för att hitta naturvita eller beigea kuddfodral att brodera på. Hittade tre! Så nu ska jag testa olika stygn och tekniker är det tänkt. Har börjat på som ni ser. Vill ha mycket olika texturer, fransar och tofsar. Hehe. Har ställt siktet på något lite sådär artsy-fartsy-hantverkar-bohem-gediget om ni vet hur jag menar?

Just nu har vi en massa soffkuddar i sammet, alla olika färg. Var jättenöjd med det för ett år sen men var väl uppe i nån trend fast jag inte fattade det då — har alltid älskat sammet ju! — men nu har jag ändå tröttnat och tycker det börjar kännas passé. Alltså, vet att man egentligen inte ska haka upp sig på sånt, och hade jag inte kommit på att jag vill PYSSLA FRAM mina egna fodral så hade jag låtit det va. Ja, vi får helt enkelt se om jag känner likadant om dryga femton år då jag äntligen broderat klart alla kuddfodral!!

Har egentligen haft ganska oflyt på sistone vad det gäller estetiken. Det senaste fiaskot var två par gardiner som jag köpte för ett par dagar sen. Då jag hängde upp den första så var det bara så jävla FEL. De var vita med pilblad i ett par dovgröna nyanser och jag tänkte att det skulle se stiliserat lummigt ut. Men nej, det såg bara urtrist ut. Grafiskt på ett sirligt sätt, fy fan. Det värsta jag vet! (Ok viss överdrift men gillar det inte.)

Förstår inte, tycker det händer så ofta att det blir fel nu för tiden, jämfört med förut! Jag tycker att jag förr hade ett säkert öga och visste vad som skulle funka med vad. Kände min smak, helt enkelt. Men jag antar att något händer med min stil för nu blir det alltså ganska ofta pannkaka. Så trots att jag kan känna mig otålig över att vi inte renoverat nästan alls här så måste jag samtidigt inse fördelarna med den saken. Vem vet vartåt det här barkar av när jag fan till och med beställt enfärgade beigea gardiner. Jag menar. Ni hör ju! Inte är jag den gamla jag inte. Skulle aldrig ens övervägt det men de senaste månaderna har jag dragits ditåt. Frustrerande att förändras då det floppar, men i övrigt är det väldigt roligt! Känns som att jag utvecklas och dessutom nu äntligen håller på att landa nånstans. Njuter storligen av denna kreativa fas! Pom-pom!

2 kommentarer

Bland pälsmalar och boklusar

20190109_b.jpg

Jag är ensam hemma med Blenda och katterna och har nyss (nåja, då jag började på detta inlägg, innan jag drog ut på tiden) nattat den förstnämnda. Blev lite tidigare än vanligt eftersom vi båda var så trötta. Har i ett par timmar längtat efter att hon ska somna så att jag ska få egen tid, inte minst när hon blev så trött att hon började bitas. Nu då jag har det så känns det istället tomt och tråkigt. Ångrar att jag bar henne till sängen så snabbt när hon somnade i min famn. Borde ha suttit kvar, läst en stund.

Är sen på e-boksbollen men nu är jag där. När jag mot slutet av fjolåret blev ställd några nyårsfrågor av Vasabladet så beslöt jag snabbt att ett nyårslöfte för 2019 skulle vara att läsa mer. I fjol läste jag knappt någonting så det krävs inte direkt mycket för att hålla det löftet. Ändå var jag lite orolig. Har varit så sjukt LAT. Det har oftast varit helt OMÖJLIGT för mig att sätta mig ner med en bok. Till och med att hörsla en har varit ohanterbart.

Men så häromveckan fick jag ett spontant infall att testa e-bok, nåt jag faktiskt aldrig tidigare känt mig dragen till. Har tvärtom tyckt det verkat för jävligt. Obekvämt och alldeles oromantiskt. (Haha! Tönt-jag.)

Och vet ni helt plötsligt satt jag inte och slösurfade planlöst under kvällsamningen, eller när jag köade en timme på hälsovårdscentralen för att få kollat till mitt finger, eller ett par nätter när jag inte kunde sova. Jag läste istället, och redan det gav ju resultat direkt. SÅ ROLIGT! ETT MIRAKEL! UNDRENS ÅR 2019! Känns som att jag äntligen sluppit in i en annan värld igen, som jag visste att fanns där bakom… alla vinterpälsar i den gamla garderoben uppe på vinden, antar jag att jag får använda som liknelse.

Har missat så mycket bra litteratur de senaste åren. Eller alltid, egentligen, är ju bättre på att läsa OM kultur än att faktiskt ta del av den… Men kan inte ni tipsa mig om det bästa ni läste i fjol? Eller någonsin? Eller det måste inte ens vara ”det bästa” utan istället nåt som stannade med er, eller som fick tiden att bara swoosha förbi, eller som kändes förbannat mysig, och så vidare.

Nu just håller jag på med Fatima Bremmers Ett jävla solsken, alltså biografin om Ester Blenda Nordström. Det är många som frågat och svaret är nej! Vi har inte döpt vår Blenda efter henne. Vi hade namnet på klart två, tre månader innan boken släpptes — men visst snubblade jag över Nordström när jag googlade på namnet och hade således litelite koll på henne. Bra namne, helt klart. Och boken verkar hittills lovande.

Alfred håller dessa dagar på att hörsla The Da Vinci Code och jag är lite avundsjuk för det är så otroligt vansinnesroligt att bli så uppslukad av en bok som jag plus många andra blev av den. Alltså det där att knappt kunna lägga den ifrån sig och tänka på den konstant — så var det för mig. Symbolism, konstmysterier, esoteriska sällskap etcetera, hallå va.

Borde egentligen läsa den igen nångång, har ju glömt mycket av den under årens gång, men bär läsupplevelsen kärt i mitt minne. Har förstått att man ska skämmas för att gilla koden men jag gör ju det och skäms inte. Tycker istället lite synd om Dan Brown som blev alltför populär för att tas på fullaste allvar. Ja ja, han gråter säkert jättemycket hela vägen till banken.

9 kommentarer

20 vykort från fjärde kvartalet

Det är årskrönikornas tid men jag har ju kört på kvartalen sen tidigare, så jag fortsätter naturligtvis vidare på det. Vill ni åka längre bak i tiden så gör ni det här: Januari – mars. April – juni. Juli – september. Och nu ett tjog bilder från oktober till december!

2018kvartal_oktober_001

Oktober. Höstsolen sken fortfarande starkt och vi hade äntligen målat ena vardagsrummsväggen med ett par lager grundfärg. Soffan stod lite mitt i rummet av den orsaken. Och nu då, vad har väggen för färg nu? Eeh… ingen kommentar.

2018kvartal_oktober_002

Mina föräldrar var de första gästerna att anlända när det var dags för ettårskalas! Senare kom också Alfreds föräldrar plus syster med familj.

2018kvartal_oktober_003

Mamma, eller mommo, hade med sig morotskaka och bullar. Själv hade jag fått lite dille på att baka så jag hade gjort banana bread, apelsinchokladdkaka med mascarponeglasyr, och så själva födelsedagstårtan som var sockerfri. Utgick från detta recept och satte bärpuré mellan bottnarna, tror att det var jordgubb och nypon. Täckt med grädde och kokosflingor och några jordgubbshalvor. Tyckte det var roligt att själva födelsedagsbarnet i fråga också fick äta av sin födelsedagstårta!

Kladdkakan var dessväre lite torr men här har jag ett tips! När första sjoket med gäster åkt satte jag den i en pajform som jag pressat apelsinsaft i och blandat ut med svag sockerlag. (Har man en vanlig torr kladdkaka så funkar säkert lite kaffe eller kakao blandat med vatten.) Den fick stå där och dra i sig i nån timme och faktiskt var den mycket bättre när följande gästgäng kom — våra kompisar! Lång kalasdag, men det är inte varje dag ens förstfödda och en själv som förälder fyller ett år.

2018kvartal_oktober_004

Vi åkte ut till Björköby den sista eftersläntrande sommardagen som damp ner mitt i hösten. Blenda somnade på min rygg.

2018kvartal_oktober_005

En hotellmorgon. Vi befann oss i Helsingfors för bokmässan och sov där ett par nätter. Två? Tre? Jättediffust redan hur länge vi var där. Hotellrummet hade för övrigt ingen taklampa och det höll på att driva mig till VANSINNE. Så skumt, alltså bokstavligen. Ellen, som bodde på samma hotell, berättade att hon hade en pyttedusch. Ingen kan få allt! Ingen!

2018kvartal_oktober_006

När vi kommit tillbaka från södra Finland och sovit en natt i vår egen säng åkte vi sedan följande morgon till Jakobstad. Där var det babyshowerbrunsch för Karin! Extremt bra gäng. Tyckte vi hade det så roligt och fint! Sen var det efterfest hos mina föräldrar, hehe. Huset stod nämligen tomt just då så det gäller ju att passa på.

2018kvartal_november_001

November. Vet inte vad som är på gång här men tyckte att Selmas gäspning kändes passande. Vi hade för övrigt här på bild två mattor på varandra och överst en filt. What? Varför minns jag inte varför?

2018kvartal_november_002

Vi lärde Blenda att sätta händerna bakom huvudet när vi säger ”Vogue!”. Aktuell referens, va? Nå, på åttiotalister och äldre så imponerar det ibland lite i alla fall.

2018kvartal_november_003

Fars dag! Den andra som Alfred firade. På den första var ju Blenda ungefär en tvärhand hög.

2018kvartal_november_004

Esmeralda bodde hos oss så länge mina föräldrar var borta i söderns land. Tycker hon har en sån näpen profil. En gammal liten kattant med lilagrått hår.

2018kvartal_november_005

Soffa och tv. Bra recept ändå.

2018kvartal_december_001

December. Månadens första dag och Alfred hade kokat risgrynsgröt. Blenda var MYCKET uppspelt över detta! Jag var på väg till min kompis Maria för att dricka vin med henne och Elsa så jag hade piffat till mig lite mer än vanligt med läppstift och allt.

2018kvartal_december_002

Gröitn. Tyckte den här bilden var trevlig. Här är min familj! Förutom att katterna saknas.

På sistone har jag kastat många ängsliga blickar på köksfönstret för det är SÅ SMUTSIGT, katterna sitter på fönsterbrädet och flåsar på småfåglar ibland och andra gånger kladdar Blenda där. Har bävat för att nån ska märka all smuts men istället för att göra mig av med den så skriver jag om det på internet. Ska jag någonsin orka tvätta det? Ja, ska bara låta skammen gnaga på mig lite mer först.

2018kvartal_december_003

Hade köpt kritor åt Blenda och de ritas med lite nu som då. Först var det mer att hon slog med dem på pappret, men nu drar hon några streck av och an. Här övervakade Myra processen. Jag hade ritat ett vackert porträtt av henne, för att demonstrera kritans magiska krafter åt barnet.

2018kvartal_december_004

Här var vi i Katternö igen, nu hade vi åkt dit för att lämna av Esmeralda i sitt riktiga hem. Och hälsa på babyshower-Karin som sen sist blivit mamma! Men ni får istället en bild på ett fågelbord, varsågoda.

2018kvartal_december_005

Vintergröt hos Carlas och Franks. Frallan i röd mössa på bild, Charlie dold i bakgrunden. Jag hade bakat snickerdoodles för jag tyckte de passade temat då de är rullade i kanel och socker. Lite nöjd med mig själv för den kopplingen.

2018kvartal_december_006_

Tillbaka till Katternö. Vi åkte upp dit dagen innan julafton och så här såg det ut då, men allt skimrade och gnistrade i verkligheten. Knäppte bara bild inifrån bilen så den gör inte mycket rättvisa för vyn. Men uppför vägen till vänster ligger hem-hem.

2018kvartal_december_007

Julafton! Blenda i turkos liten manchesterklänning som min mamma sytt.

2018kvartal_december_008

Juldagen, den första pulkaturen. Suddig bild men tycker Blenda ser för lustig ut. Som att hon egentligen är en förkrympt gumma som sitter och ropar HÖJHÖJ!

2018kvartal_december_009

Nyårsafton och champagnen redo för tolvslaget ett par minuter bort. Snipp snapp snut så var 2018 slut!

2 kommentarer

Fingertoppskänslan

I julklapp fick Alfred en sån där supervass grönsaksmandolin. Ja, ni vet redan vart det här är på väg, va? Ska vi presentera det på ett tidsenligt nostalgitrendigt listesätt? Så gör vi.

Ute: Fingertopp. Inne: Tryckförband.

Åååh. Jag FÖRSTÅR inte, jag brukar inte vara så här klumpig. Eller jag brukar vara det på ett annat sätt. Min typ av klumpighet är mer att jag tappar saker eller slår mig i dörröppningar och sånt.

Det här är antagligen det klumpigaste jag någonsin åstadkommit och jag borde ha FÖRSTÅTT att det skulle bli så. Var så märkligt grumlig i ögonen och kände mig disträ. Ville bara förbereda maten innan Alfred skulle komma hem och Blenda skulle vakna.

Inte bara slajsade jag av ett par millimetrar av fingertoppen utan strax innan hade jag också hackat mig i sidan på handen. Tänkte åh shit måste vara försiktig. Sen skränade Blenda till ute på balkongen och jag tänkte nu gör jag det här snabbt.

20190106_fingertoppskanslan.jpg

E.T. phone 112. Nånä, men ett besök till akuten blev det.

På tv-apparaterna i korridoren visades nåt finskt program med massa fingeravtryck i sin grafik. Vilket hån va!!

Nu är jag hemma igen och har duschat med handen i en handske. Innan allt det här hände gick jag omkring och var lite mallig över att jag inte tvättat håret på så länge — en känsla som det visar sig att enbart kan existera inom det egna hemmets väggar. Utanför övergår den till något HELT annat…

En av mina värsta mardrömmar har länge varit att nåt ska hända med mina fingrar/händer, för jag gör ju så väldigt mycket med dem. Som de flesta. Men jag använder ju dem för nästan alla mina intressen och hobbyer — att fotografera, att sy, att skriva, att pyssla med ditt och datt. Har hakat upp mig på det.

Var rädd att skadan skulle vara värre. Kände en ENORM ångestvåg välla över mig där till en början innan jag hittade den lilla biten fingertopp bland morotsslantarna. Fattade knappt att det var den. Den var så blek, ljusgul, men inte så stor. Puh.

Tror inte det är så farligt alltså. Men jag kommer få lära mig använda långfingret lite mer den närmsta tiden. Mycket nöjd att jag i alla fall inte använder fingeravtryckslogin nånstans. Ehehe. Håhåjaja.

För övrigt blev det fryspizza till middag.

8 kommentarer