lattemorsning!

opinion & reflektion

Fortsätter på lattemamma-tråden för begreppet kom på tal sist jag träffade min mammagrup då jag, Elin och Cecilia efter parkhänget strosade en stund med takeaway i handen. Vi skojade om att vi var lattemorsor, sådär käckt och självironiskt som mammor gör.

Ok nä vet inte, testar bara på ett mamma-alternativ till pappahumor. Det kunde till exempel vara skojfrisk självdistans. Eftersom krystade ordskämt tydligen redan var paxat.

Hur som helst — sen var det nån som undrade varifrån uttrycket ens kommer. Jag överraskade nästan mig själv med att fnysa ut en mening som slutade med ordet kvinnoförakt.

För nog är det väl ändå NÅT ganska märkligt med att det går så kvickt att hitta något löjeväckande i att kvinnor blir mammor och då ganska naturligt umgås med andra personer som är i samma situation, ibland mitt bland folk. (Precis som alla andra på stan.)

Så brukar ju förresten de flesta relationer ha sin start — att två personer befinner sig på samma plats på samma gång (typ föräldraförberedelsekurser som staten ordnar åt oss) och/eller knyter kontakter över ett gemensamt intresse eller erfarenhet (typ föräldraskap som ju ÄR en ganska stor grej i en persons liv).

Men ändå är det så himla typiskt mammor att träffa andra mammor. Måste vi bli så jäkla babyfixerade? Kan vi inte leva som förr? Det är som att bara för att vi blivit mammor så kan vi inte vara oss själva längre utan allt ska kretsa kring bebisen.

Vi pladdrar på som om livet bara handlade om blöjor och uppfostran och relationer. Som om vi inte visste av något annat. Äta, bajsa, sova och vaddå, dricka latte med en vän ibland?

För såklart är det latte vi dricker! Inte vanligt svart manligt outspätt kaffe utan nånting så oekonomiskt och mjäkigt som kaffe med en massa mjölk. Där är vi är ute och roar och unnar oss, utan att dra in några egentliga inkomster till hushållet till på köpet! Fruntimmer va. Så oförståndiga.

Nej hem med alla lattemorsor och ta hand om våra barn. Byta blöjor, uppfostra barnen och vårda relationerna inom familjen. Sluta drälla omkring på stan och träffa kompisar som om vi fortfarande ville leva lite som förr ibland. Det har vi ju valt bort. Haha. Nu är vi mammor och då får vi bete oss som sådana och släppa tankarna om att vi samtidigt också är ganska mycket som förr.

20180704_kaffe

Nä, ni hör ju. Latte mommies of the world unite, vill jag säga. Ska lattemorsa mig så fasen (eller som man också kunde säga: ska morsa a latte) medan jag kan.

Det var allt, thanks a latte,
mamm.

(*pappahumoristisk*)

Annonser

lattemorsor representin’

rekreation & civilisation

Nu hörni, nu har jag en lattemorsarapport här. Eller egentligen inte, men jag ville bara säga det eftersom att jag (och beb-Blenda) träffade Elsa (och beb-Signe) och drack kaffe på stan, så jag tyckte det passade. Vi skulle egentligen gå på öppna dagis men det var inte alls öppet förrän på torsdag, så då blev det att bänka sig utanför Aroma istället.

20180814_blendasigneelsa

På hemvägen pratade vi lite om kraven som finns på att vara mamma idag. Jag tycker ju då att det ruvar något extremt över området. Se nyblivna mamman Ida Wargs upplevelse som exempel, hon fick en drös med skit över sig för att hon hade mage att lämna sin bebis i två och en halv timme. Ja alltså inte ensam då eller så utan med den andra föräldern.

Folk älskar helt klart att hitta fel och brister hos andra, särskilt mammor. Mödraskapet är ett så tacksamt minfält där. Även vad det gäller att inte kritisera rakt ut, men ändå passa på att framhäva sig själv lite genom att inflika ”Nå jag skulle då aldrig”. Jaha? Nähä? Här, ta ett diplom då.

Och detta kom jag nu att tänka på främst eftersom att Blenda inte har några skor på sig på bilden ovanför. Istället står hon i bara strumpfötterna på trottaren, som dessutom ser blöt ut (det var den inte), och jag blev plötsligt rädd att nån skulle komma in hit och bara ”VILL du att ditt barn ska dra på sig lunginflammation? För jag skulle då aldrig”.

Det är lite fånigt, jag inser det. Det säger något om mig, helt klart, men nog också något om mödraskapsrollen på nätet tror jag. Eller mammadomen, eller vad vi ska kalla den.

Samtidigt så måste jag väl också ta i beaktande att det är sant att barnet ifråga gärna kunde ha något som skyddade hennes fötter från kyla och fukt. Att åtgärda den saken står numera överst på min to-do-list.

20180814_elsasigne

Hur som helst. Titta vilka trevliga typer!

Det var det jag huvudsakligen skulle säga. Sjukt nöjd med att bra folk flyttar TILL Vasa. Allt annat i detta inlägg var egentligen bara ett sidospår.

spegel spegel på golvet där

inspiration & kreation

Jag har väl pratat om att jag har planer på att göra en spegelvägg här hemma? Jag samlar gärna på mig gamla, slitna speglar på loppis för det ändamålet.

Okej, samlade på mig dem tidigare också eftersom jag tycker de är så förbaskat fina och besitter stundom noll självbehärskning — men nu i och med spegelgalleriet har jag äntligen ett ändamål att referera till.

20180813_spegling

Den stora kistformade uppe till vänster är min farmors gamla och jag har haft med mig den genom många bostäder. Minns att jag fotade ett självporträtt i den på min 20-årsdag, hehe. Resten av speglarna på bild är alla loppisfynd, den uppe till höger med ljusblåa lister är det senaste tillskottet. Den hittade jag i Jakobstad igår.

Jag hade tänkt att jag skulle sätta upp spegelväggen i kontoret då det är lite dunkelt där eftersom det ligger i en alkov. Nu funderar jag att istället spika upp dem i tamburen som också är ett dunkelt rum många timmar om dygnet. Vill gärna få in så mycket ljus som möjligt där. På en annan tamburvägg har vi ju många tavlor så det skulle på det sättet också kunna bli en rätt trevlig förlängning på den.

Fast det är kanske lite synd att speglarna då hamnar så högt upp, ovanför en stor helfigursspegel som redan hänger där, men tänker att det kan vara mer en fin bonusdetalj snarare än huvudsakligt blickfång. Eller är det slöseri på så fina speglar?

Äsch, svårt det här. Vill ju ha spegelgalleriväggar överallt?? Bra orsak att samla vidare i alla fall. Ändamålet speglar medlen, eller vad vi ska säga.

sensommaren bär juveler

dokumentation & situation

Vi har åkt ut till landet och jag har förstås inte kunnat hålla mig ifrån att fota lite naturvyer. Fast bara några bilder, sedan tog batteriet i kameran slut.

20180811_vinbaer

Hann i alla fall föreviga vinbären som hänger som tunga juvelprydda smycken på buskarnas grenar. Påminner mig om då man var liten och draperade sig i alla mammas pärlhalsband, fast med en bättre känsla för stil.

Det blev en ganska spontan tripp hit och även en kortvarig en. Ändå hade vi tur med att några kompisar kunde umgås, så vi fick besök. Plötsligt var vi sju personer här, så kul!

Imorgon tänkte vi åka på loppis i Jeppis innan vi åker hemis. Nej skoja bara, säg inte hemis, det låter äcklis. Hur som helst, känner att då börjar höstfynden. Min prioritet har skiftat i och med den här helgen. Sommarplaggen känns inte längre lika aktuella nu. Säsongsbytet närmar sig.

Luften har förändrats, den högsta värmen har böljat förbi och atmosfären säger sensommar. Välkomnar detta, är väl ingen galning heller. Mina batterier, liksom kamerans, behöver också laddas och jag är mör i både kropp och knopp. Men hösten andas pånyttfödelse och så ska det va.

bebisar, bebisar, bebisar

opinion & reflektion

20180810_bebisar

Träffade några sköna bebisar från min mammagrupp tidigare idag. Idag var det en kvintett unga sensommar-/höstdamer med mammor som samlades och det var ett kärt återseende. Blenda sken upp som en nyvaken sol. Jag kanske mer på insidan, men ändå.

Det hade gått ett par månader sen vi sågs och nog är det helgalet med utvecklingen. Första gången vi sågs, för lite mer än ett år sedan, var vi alla fortfarande gravida. Sen hade vi alla varsin lite bebkorv som låg på rygg och sprattlade.

Nu kryper korvarna omkring. De tar leksaker av varandra, sticker in fingrar i varandras munnar, ler år varandra, vinkar åt varandra, klättrar upp längs med varandras barnvagnar, stjäl mat av varandra, och så vidare. Alla som inte är relativt nya föräldrar bara men herregud snark mänsklighetens historia Linnea. Och jag vet ju det! Ändå är det så häftigt att se.

Jag tillbringade hur som helst några timmar med det gänget — så glad att alla i gruppen jag hamnade med är så bra typer. Då menar jag mammorna då. (Partners verkar också okej!) Mycket trevligt att vi fick barn samtidigt och bodde i ungefär samma område, där hade jag tur.


Sen kom jag hem och läste nån timme senare att vår utrikesminister (ähum inte min utrikesminister, if you please) Soini hyllat Argentina efter att senaten där förkastat ett lagförslag som legaliserat abort i landet. ”Länge leve livet! Livet vinner döden”, skrev han i sin blogg.

Jaha jamen det var väl kul ändå att se att Soini bejublar livet. Nu gäller det för honom att snabbt bevisa att han är av samma åsikt även då det exempelvis gäller människor som redan blivit födda och lever på flykt.

Annars kunde det vara lätt att få för sig att det mest bara är så att det är ofödda fosters liv som räknas. Eller definitivt mycket mer än något annat liv i hela världen, inklusive det tillhörande kvinnan som bär på fostret.

Vill inte syssla med nån mammafeminism men ändå gör jag det nu. Tänker så här: Om Blenda i framtiden kommer hem och säger att hon är gravid och vill inte vara, så skulle jag känna väldigt starkt att hennes liv, trygghet och lycka är värt cirka femhundratusen gånger mer än något fjuttigt embryo.

Jag förstår inte hur man kan seriöst kan ställa upp ett foster mot en person och bara hmm jonej det är helt klart den där ofärdiga människodegklumpen jag ska försvara. Den medvetna personen kan fast dra käpprätt åt helvete. Jorå, det är etiskt korrekt. Jag är moralens väktare! 

Sån humbug. Och tycker det osar kvinnoförtryck lång väg när nån karl som fan ALDRIG kommer behöva fatta ett beslut huruvida han ska 1) utföra en abort eller 2) bära ett foster och föda ett barn och sen vad, 3-4-5 lika svåra följdalternativ, leker ”god människa” och frommar till sig med ”men livet är heligt”. 🙄 Liksom nej. Nej det tycker du inte. Du vill bara säga att ett är rätt och annat är fel. Tyckte du att livet var heligt skulle du se till att försvara aborträtten. Liv — RIKTIGA LIV — förstörs utan den. Fatta det, arma gubbe.

Det är sant så som mottot vill påminna: Ingen livmoder, ingen åsikt.

sambaj-baj

rekreation & civilisation

20180809_200734

Vi gick ut i Konstens nattvimlet och tittade bland annat på sambatåget. Varken Blenda eller jag hade egentligen sett det förr. Eller jag har aldrig förr ställt mig någonstans och väntat på att det ska dansa förbi.

20180809_200735

Men nu stod vi där och spanade och Blenda som tycker det är urfestligt med rytmer, glada vibbar och mycket folk stortrivdes förstås.

20180809_200737

Baj-baj.

Kolla min blick förresten. Hur glasartad? Nästan lika stirrig som min finne på hakan som bara hetsglor rakt in i kameralinsen. Nu vet jag inte säkert men det känns som att den där blicken kan ha att göra med folkmängden. Det blir utmattande, om än inte olyckligt.

Ända sen jag läste Susan Cains Quiet så har jag lite ökad förståelse för mig själv då jag tycker att situationer med mycket folk blir överväldigande. Alltså jag kan också trivas i trängsel och att mingla med massor av folk, särskilt om jag vet att det är vad jag har att vänta mig — men ibland så märker jag att jag liksom blir aningen hispig av det. Som att hjärnan går på högvarv men snurrar mest på stället, om det mejkar nån sens?

Och det brukade göra mig ganska bedrövad. Det var inte ovanligt att jag ältade det i efterhand och mådde dåligt över att jag inte bara kunde fungera normalt. Många gånger har jag mått riktigt skit efter sådana situationer och haft en rejäl hög ångest att tampas med. Det har varit lätt att dels förakta sig själv och dels känna sig så förtvivlat missförstådd.

Men nu försöker jag vara lite snällare åt mig själv. Oavsett om man tror på introverta/extraverta personlighetstyper så kan man säkert gå med på att människor helt enkelt kan vara funtade på det viset att de ibland behöver en liten paus efter att det har varit mycket på gång. För att smälta allt stimuli.

Ikväll insåg jag att det var vad jag behövde. Att söka upp en tyst gränd mellan bostadshus och hänga där i några minuter medan Blenda äter en smoothie. Passa på att lägga märke till hur skönt det är att det är så stilla där. Känna trycket i huvudet varva ner.

Alltså menar inte att låta som nån wannabe-mental tränare men det är ju rätt simpelt, och ändå tog det mig så länge att räkna ut att jag bara är i behov av en liten paus ibland. Tror det är viktigt att ge sig själv vad man behöver i sådana tillfällen, om man är som jag.

Några stillsamma minuter och sen gå vidare och titta på sambatåg och tycka att det är helt okej att det är alldeles smockfullt och trångt av folk och intryck. Det är ju onekligen ganska livfullt och så ska väl livet få vara.

skräpprodukt av min tid

opinion & reflektion

20180802_pokal

Nämnde ju nyligen att vara en produkt av sin tid. Och det har jag tänkt på lite på sistone, att jag är ju förstås det jag med. Jag har länge haft en bild av mig som ganska otrendig, men nu är jag inte så säker längre. Jag tror att jag egentligen påverkas ganska mycket av trender, det är bara att jag inte alltid fattar det själv.

Liksom, vette fan om jag skulle vara särskilt intresserad av hållbarhet och dylikt om det inte varit på uppsving i allmänheten de senaste åren. Tänk om ekotänket inte hade funnits som motvikt till konsumtionsfrossan. Eller tänk om jag bara umgåtts i andra kretsar. Då kanske jag hade suttit här och hetsbeställt krimskrams från Wish som bäst, vem vet. Resonerat ”Men alla andra gör ju det”.

För jag blev ju exempelvis vegetarian för att min expojkvän var det, det ska vi inte smussla med. Jag tyckte förvisso inte alltid jättemycket om att äta kött innan heller, men jag gjorde det ändå utav bekvämlighet. Tills att det var mer bekvämt att inte. Och alltså det var en stor lättnad och jag har aldrig vantrivts med att jag tog det beslutet att skippa köttet på heltid, men det tog en tid innan de etiska argumenten tog fäste i mig.

Det senaste året, i synnerhet de sista månaderna, har jag gallrat massor i min garderob och varit extremt fokuserad på naturmaterial. Det första jag numera gör när jag ska köpa kläder är att granska tvättlappen. Innehåller plagget mycket konstfibrer vill jag inte ha det.

Precis i enhetlighet med trenden alltså — för jag är ju ingalunda ensam om detta, men det är först nu som jag märkt att min utveckling är synkad med en bredare tendens.

Jag skulle nog knappast ha påbörjat projektet att rensa ut min garderob så kraftigt som jag gör om det inte var för att minimalismen och konceptet sustainable fashion slagit igenom. Jag har ju varit en sådan som alltid älskat, älskat, älskat att ha en bred garderob. Drömt om en stor walk-in-closet. I förra bostaden hade jag en sådan och den var en av de sakerna jag såg hemskt mycket fram emot att ha tillgång till.

Sen gick en tid. Och hade jag varit helt immun mot trender så hade jag kanske valt att fortsätta expandera min klädsamling när jag likväl så sällan hittade något att ha på mig. Att gallra ur den tills mina plagg får plats i en halv Ikea-garderob hade kanske låtit som en sann mardröm istället för en givande utmaning. Jag hade kanske inte börjat överväga att alla alternativ egentligen gjorde mig ganska utmattad och uttråkad med mig själv och att det var därför jag alltid letade efter något nytt. Om jag inte tagit till mig utav trenderna i omvärlden, alltså.

Tidigare idag rensade jag igenom en härva med halsband och fantiserade om att bara äga ett fåtal, men som alla betyder något för mig och helst är gjorda i ädelmetall. Låter det inte ganska jäkla tidstypiskt? Samtidigt så känns det ju också som någon slags mognad för mig, och det kan det väl säkert vara. Det kan vara flera saker. Trender kan väl vara insikter de också.

Jag kommer ofta att tänka på beskrivningar av saker som jag läste i böcker då jag var i tio-års-åldern, sådana som alltid tycktes utspela sig på åttiotalet, och huvudpersonerna i böckerna ägde plagg så som ”en vit simdräkt” och ”en kornblå stråhatt” och detta var tillräckligt för att signalera att vi lärde känna en karaktär med god smak. Hon ägde inget ryschpysch förutom kanske en blus i broderat silke. Ledordet var avskalat. Stilsäkert. Gott hantverk.

Jag märker att jag ofta dras till den idén, att vara en sådan. Ni vet typen. Den som förståndigt och samtidigt alldeles urtjusigt har exakt två par sommarskor — ett par bekväma promenadskor i italienskt läder och ett annat par espadrillos i vaxad bomull för dagar på stranden. Den som har tre nyanser läppstift — ett för vardag, ett för fest och ett för dejter, och alla tre prickar precis rätt i vilka nyanser som är mest smickrande.

Men jag är förstås ingen karaktär i en roman för äldre barn och unga vuxna. Det är extremt sällan jag duttar på ett läppstift och tänker ”Åh, det här framhäver verkligen min naturliga skönhet”, liksom.

En stark trend nu just är att saker och ting ska vara äkta. Gedigna. Vi bryr oss inte lika mycket i flärdfulla, bjäfsiga symboler på framgång eller skönhet — de känns tomma. Eller jag tror det kan vara därför det blir så. Att de grannlåtigaste halsbanden plockas bort ur smyckesskrinen och blanka pokaler ställs ut i väder och vind — i väntan på sopbilen.

hitch your wagon to a beb

dokumentation & situation

20180807_vagn_001

Blendushka blir tio månader i dag och jag fick syn på en gammal Briovagn då jag strosade omkring på loppis, precis innan jag skulle gå till kassan. Den fick bli en liten present dagen till ära.

Eller det hade den ju blivit hur som helst men det kändes extra passande att det råkade bli på tiomånadersdagen.

20180807_vagn_002

Och den tycks vara uppskattad! Hon gick nyss några steg med den.

Själv dras jag med en hemsk huvudvärk, den har hållit i sig ända sedan jag vaknade. Blev bara värre under tiden jag besökte loppiset men ändå var det ganska skönt att ströva omkring där för sig själv. Provade svinmånga kläder och kom hem med tre blusar, tre muggar och en (barn)keps förutom vagnen. Alltsammans för 10€.

Innan min loppistripp så gick vi och tog passfoton, hela familjen. Vi har en tid tänkt på att åka ut på en liten utlandsresa och för ett par dagar sen insåg vi att inte bara var Blenda i behov av ett pass, utan det var vi också. Båda våra hade gått ut. Men nu är det på gång igen.

Mitt passfoto blev dock det sämsta någonsin och jag ser riktigt grotesk ut på det, men när varken Alfred eller fotografen reagerade i förskräckelse eller gapflabb på att jag ser ut som absolut skit på fotot så antar jag att det är så jag verkligen ser ut. Ja ja. Vad kan man?

Nå äta en bulle till exempel, det kan man.

kila vidare

inspiration & kreation

20180806_kila_001

Hej hallå där. Här sitter jag och försöker visa upp mina gamla byxor med nya breda ben.

Jag har nämligen gjort om ett par jeans som varit så gott som raka i benen. För smala för att klassas som utsvängda, men samtidigt lika mycket för breda för att pricka den avsmalnande mom jeans-looken.

20180806_kila_002

En gång för några år sedan när jag klippte av ett par svarta jeans till shorts sparade jag restbitarna bland mina tyger med resonemanget att de kan vara bra att ha.

Det brukar sällan stämma men jodå, plötsligt en handfull år senare händer det! En bit svart denim var precis vad jag behövde.

20180806_kila_003

Så jag klippte till två långa trianglar utav resterna och sprättade upp jeansen längs med innersömmen. Lika långt som kilarna var höga, minus en halv centimeter för sömnsmån. Sen var det bara att nåla fast och sy ihop igen.

Kilarna är inte samma svarta nyans som resten av byxorna men det gillar jag. Jag ville ändå ha dem lite diskreta men inte osynliga, och just så blev det! Vill man göra kilarna ännu mer iögonfallande funkar det förstås också att fälla in dem i sömmen längs med utsidan av benet istället för insidan.

20180806_kila_004

Nu är jag redo att kila vidare in i augusti! Ses där.

med fem ord

dokumentation & situation

För nästan exakt sex år sedan, 2 augusti 2012, hade jag fyllt i en lista. Vi gör den igen!

BESKRIV MED FEM ORD…

Din personlighet:
2012 – Självsaboterande, lättirriterad, men mycket empatisk.
2018 – Tänk så här: Sparkling whine.

Haha, att beskriva sig själv som ”mycket empatisk” låter som sån bullshit! Minns ändå att jag kände mig lite gutsy då jag skrev så, för jag brukar inte säga sånt om mig själv. Nu tycker jag det bara låter osympatiskt men o welp.

Dina intressen:
2012 – Kretsar främst kring det konstnärliga.
2018 – Kanske särskilt former av självuttryck.

Din förhoppning om livet:
2012 – Att finna balans mellan allt.
2018 – Att min stig leder hem.

Din framtid om fem år:
2012 – Förhoppningsvis inte på samma ställe.
2018 – Alldeles hisnande att tänka på!

Fem år efter 2012 års svar så var jag inte på samma ställe heller. Jag var förvisso ledig men inte arbetslös, jag hade precis flyttat in i en nylägenhet som jag & min sambo faktiskt äger, och nu menar jag inte att låta krass men sambon var inte heller densamma, efter att i många år saknat husdjur hade jag två katter, och — sist men inte minst — så var jag dessutom höggravid. Grejer hinner hända på fem år, det vet jag nu.

Din största rädsla:
2012 – Att dö ensam och ångerfylld.
2018 – Att förlora Blenda/hon mig.

Dina politiska åsikter:
2012 – Samma rättigheter för alla människor.
2018 – Och mer stöd åt utsatta.

Din religiösa åskådning:
2012 – Agnostisk ateism. Vetenskap väger mer.
2018 – Fortfarande agnostisk ateist. Fred & kärlek.

Din vardag:
2012 – För det mesta tämligen händelselös.
2018 – Hemma, ganska kreativ, med sällskap.

Ditt favoritställe:
2012 – Ute i skogen bakom huset.
2018 – Faktiskt här hemma tror jag.

Skog är fortfarande en favoritmiljö men har inte riktigt nån favoritskogsställe längre på samma sätt. Trivs mycket bra här hemma, trots stöket och halvklarheten.

Dina stundande planer:
2012 – Imorgon lunch, loppis och samtal.
2018 – Duscha, äta och senare jobba.

Dina mardrömmar:
2012 – Psykologisk skrämselparanoia och oroväckande våldsamma.
2018 – Överdimensionerade gräl med mina nära.

Häromnatten drömde jag att vi bodde i en studielägenhet och Alfred skulle resa bort en tid och då skulle jag få en ny rumskamrat som hette Clemence. Alfred blev jävligt vresig för att jag ville flytta på några krokar så länge han var borta och då vi grälade om det fräste han ”Ska du gå in med skorna på då Clemence bor här va?” och jag blev FULLKOMLIGT triggered?? Sen bara vrålade vi åt varandra tills jag vaknade. Friskt.

Din kost:
2012 – Vegetarisk med för lite grönt.
2018 – Vissa saker tycks inte förändras.

Din stil:
2012 – Kvasiockultist med inslag av motorcykelhippie…?!
2018 – Nostalgisk, mer avskalad, mycket vintage.

Ditt drömyrke:
2012 – Kreativt, inspirerande OCH förstås välbetalt!
2018 – Samma! Plus sex timmars arbetsdag.

Din dag hittills:
2012 – Tillbakalutad och lågmält givande, typ.
2018 – Trögstartad men glad. Lite rastlös.

En par jämförelsebilder på det då? För att granska ålderdomens förfall? Jamen jovisst det låter kul.

Augusti 2012 –

20120807_linnea

Överskarpa bryn och rekordlångt hår.

I dag –

20180805_linnea

XOXO,
er nya Hannibal Lecter.