Författare: Linnea P.

Ett bo som är en orm som heter Bo

20190612_boorm_002

Kolla kolla vad jag sssssytt! En sovorm! En bo-orm! Smidde planer att sy en redan förra sommaren, men kom av mig innan jag ens hann börja. Det blir så med en del projekt att jag mest bara ägnar tid åt tankearbetet. Sen att ta itu med det praktiska kan liksom skuffas en bit framför en hela tiden, tills att det faller av nån osynlig bordskant. Eller änden av den mentala världen kanske. När Blenda förra hösten fyllde ett så började det kännas allt mer som att vi missat chansen för sovorm innan det blivit poänglöst att ha en. Att det liksom är mest när ett barn är riktigt litet som en har användning av en lång orm-tub att boa in det i. Men det hade jag väl ändå fel om?

Häromveckan hälsade jag på min kompis Karin och hennes halvåring Agaton (här pausar vi en stund för att beundra det fantastiska namnet), och så hade hon gjort en sån fin sovorm åt honom. Då grämde det verkligen att jag aldrig tagit tag i saken. Blev så inspirerad och beslöt att det var dags att tänka om!

Nu när vi planerar att Blenda så småningom ska få flytta till en större säng mejkar det  igen mer sens med något som fyller upp och håller om vid sidorna. I synnerhet eftersom att det kommer bli ett litet glapp mellan madrass och karm, då sängen är av utdragbar modell och därför är bredare i ena änden. Så vad lämpar sig då bättre än en trevlig boaorm att agera klämvänlig buffert? Jag kan komma på väldigt få saker!

20190612_boorm_001

Så jag grävde i mina tygpåsar och hittade fyra snarlika mönstrade tyger. Jag klippte bitar i varierande format men alla 45 centimeter på bredden. Sydde ihop dem huller om buller. Valde att sätta in lite mörka, dramatiska bladsilhuetter mellan de dova, väna blomstersjoken, för ett stänk svärta behövs ju alltid. Tyckte att det såg för romantikgulligt ut utan de mörka bitarna. Svanstippen och tungan fick bli svärtade de med, men huvudet beige. De slutna ögonen broderade jag med knapphålsinställningen på symaskinen. Längden fick bli vad den ville bli och den blev knappa 3,5 meter, fast då är tungan inräknad.

Efter att jag sytt ihop alltihopa förutom ett hål vid änden, så fyllde jag ormen med innanmätet från tre gamla, men i alla fall nyligen tvättade, vanliga huvudkuddar. När jag tog ut den tillplattade fyllningen ur dem gick den att dra isär till mindre bitar och på så vis fluffas till igen. Så jag behövde inte ens köpa ny fyllning åt ormen! Så nöjd med att jag hade allt material där hemma redan. Och till sist sydde jag ihop hålet för hand.

20190612_boorm_003

Tadaa! Här ser vi väl ändå goda potential för en lång vänskap va. 🐍

”Den skulle kunna heta Bo”, föreslog jag när Blenda tittade på medan jag nålade ihop bitarna under magen på den. Japp japp, guilty as charged, jag hade lekt med orden igen. Bo som i ett hopringlat ormbo, som i en kramgo boaorm och som i ett hem, ett litet mjukt ett som man vill krypa ihop i.

Blenda såg med ens så högtidlig ut när hon drog ett djupt andetag och nickade instämmande. Jag vet inte om hon förstod mitt förslag men hon var så intensiv i att hålla med och godkänna det jag sa. Så nu verkar den heta Bo!

20190612_boorm_004

Fast den ser ju också lite ut som en Törnrosssssa.

Det stora blå

20190608_bad_001

I eftermiddags hoppade vi upp på våra cyklar och trampade iväg till närmsta badstrand, Gustavsborgs. Vi var varken de första eller de sista att få den idén de här plötsligt så varma dagarna. Nu ska det bli svalare igen och jag gillar den växlingen — uppskattar både värmen och svalkan mer så.

Vi tog the scenic route vilket är en liten omväg längs med havet istället för genom stan, och nog är det nåt speciellt alltså, att åka in i den mörka, liksom knastriga barrskogen och efter några meter känna av den där salta, blöta doften av hav. Och sen skymtas det och lite längre fram omges vägen av svajande vass och brusande vind och glittrande vatten, och jag känner hur Blenda uppspelt hoppar av och an i stolen på pakethållaren, och så tänker jag på hur otroligt och fantastiskt det måste te sig för henne, att det FINNS sånt här, att det kan se ut så här, att världen kan skimra och imponera och förtjusa så här, och hur jag önskar att vi alla skulle kunna hålla fast vid samma perspektiv när vi blir äldre, att vi skulle nog må bättre av det och definitivt planeten också, och så blir jag typ som Louis Armstrong i den där låten och tänker att här cyklar jag och tittar på naturen och tänker för mig själv, vilken värld det är. Vilken värld.

Har ni nånsin sådana ögonblick? Jag tycker det är svinsvårt att beskriva dem utan att låta patetisk, känns som att det inte är möjligt att få fram den typen av  ”stora” upplevelser på ett tillräckligt sansat och litet sätt, och jag känner mig ärligt talat ganska töntig nu, så det skulle faktiskt vara jättesnällt om ni sa ”Jamen GUD ja, jag också, förresten här är en sonett jag skrev till en bladlus ära en gång — O VACKRA SMÅKRYP, DU FAGRA GRÖNA PLUPP…”

20190608_bad_002

Förra sommaren hann vi bara bada ett par gånger, och den andra gången fattade Blenda verkligen tycke för det. Hon gick inte då ännu men kröp av och an i havsbrynet som ett glädjetjutande litet havsodjur. Det var så roligt att se hur kul hon tyckte att det var! Så vi har väntat på detta. Har aldrig tagit med stackarn till babysim ens. Så vi var ganska spralliga när vi nått stranden, allihopa. Blenda tycktes fatta vad det handlade om  rätt hastigt och jag kände av hennes uppspelthet när bytte om till simdräkt. Sen gick vi ivrigt mot vattenbrynet. Där stannade vi ju däremot upp utav hur kyligt vattnet först kändes.

20190608_bad_003

Medan vi vande oss vid de svala vågorna som skummade in mot land så fyrade Blenda av ett världsvant litet modellknix.

20190608_bad_004

Och jag inspekterade mitt rumpavtryck eller nåt? Nä men jag tyckte plötsligt att jag hade satt mig på något vasst. Men det var inget. Fast infoga för all del ett förutsägbart ordskämt om en bit vass här! Själv är jag för slö. HEHEHEEE.

20190608_bad_005

Och sen gick vi i! Efter att Alfred knäppt den här bilden. Visst syns det på Blenda att hon bestämt sig där? Som att hon tittar ut på det stora blå och bara: Japp. Dit ska jag.

2 kommentarer

7 kvadratmeter

När detta hus byggdes år 1923, så byggdes också en extra köksingång för varje lägenhet och i varje lägenhet ett litet rum invid köket. För hembiträdet, tjänsteflickan, pigan — vad hon än kallades. Ett pigrum. Åtminstone hette det så i bostadsannonsen. Det är bara sju kvadratmeter litet, och snart ska det bli vår egen lille piges alldeles egna! Kommer bli smuk!

Men vi har förstås stött på problem. Håhhåjaja, vad annars? Men jag orkar inte gå in på det nu så vi hoppar rakt in i fantasierna istället. Här är ett axplock bilder och ledord som inspirerar just nu —

pigrum_blommigt_mysigt

Blommigt & mysigt. Det skulle vara lätt och säkert på sitt sätt fiffigt att låta alla väggar vara vita i det lilla rummet med sitt smala fönster som vetter mot nordost, men… är det inte lite roligare att växa upp i ett rum med lite färg och lite mönster på väggarna ändå? Åtminstone på en av dem? Ja, det tror jag. Så därför lutar det starkt mot att vi ska göra nåt så väldigt tidigt 00-taligt som att satsa på fondvägg!

Blomster är det som gäller. Vacklade av och an mellan det och konfetti och snarlikt småmönstrat grafiskt, men ärligt talat, kommer vi inte se på sånt om ett par år och bara ”Jaha så ni inredde rummet under sena 10-talet då”? Blommor är ju dock eviga. Men eftersom jag tycker att småblommigt lätt blir för plottrigt blickar jag mot de stora, blaffiga, retrotapeterna…. som då igen tenderar ha en ganska tydlig årtioendestämpel de med. Så jag har siktet ställt på sådana med en mer designklassisk vibb än den bjärta omoderna biten man finner i taket på ens morföräldrars sommarstugas utedass, typ. Som Orla Kielys Rhododendron till vänster, och till höger förstås Maija Isolas Unikko för Marimekko, som båda två ändå känns rätt tidlösa enligt mig.

Jag har förresten också hittat en tapet som påminner ganska mycket om Marimekkon, fast inte lika grafisk eller *Finländskt Hushåll*-stämplig. Den föreställer också vallmo och det är ju nåt som jag tycker att skulle vara ganska passande för vår Blenda Mo… Har dock inte köpt ännu. Mest för att jag försöker nå någon slutsats angående en annan tapet jag också verkligen vill ha men inte kan bestämma var den i så fall ska vara.

Ja och så mysigt. Det ska det såklart vara. I ett sjukvadratmetersrum så finns det inte särskilt många alternativ, faktiskt! Heheh. Jag hoppas och tror att en vänlig blomsteräng på väggen ska göra det lagom ombonat. Vill ju ha det trivsamt men ändå kännas att det är rymligt. Bland det värsta jag vet är när man myser till det i soffan och virar in sig i filtar och sen ska man stiga upp och så SITTER MAN FAST och filtarna liksom hänger fast på en alldeles sträva som kardborrar och soffan blir typ kvicksand och ughähähäähähhhhghhh. Så hemskt. Och vad jag menar är att DEN känslan vill man helst undvika inredningsmässigt också. (Tur att jag förtydligar va? Ifall nu nån fått för sig det motsatta.)

pigrum_djuriskt_traeigt

Djuriskt & träigt. Så inte rätt adjektiv i bruk här men jag orkar inte klura ut hur jag skulle uttrycka det rätt så vi kör såhär nu.

Vi har sedan första början lobbat stenhårt för att Blenda ska bli en stor djurvän eftersom vi varken är sadister, psykopater, eller helt jävla dumma i huvudet, och jag är särskilt överförtjust i temat djur ur den lokala skogsbygden. Hon har en duglig samling mjukisdjur föreställande ekorrar, rävar, lodjur, björnar och sånt. (När hon pussat på lejon och pingviner har det varit lättare att ställa tillbaka dem på hyllan, hur söta de än varit. Lite knäppt men det här tanketemat har räddat mig från så många spontanköp, heh.) Och nog skulle det vara jäkla gulligt att föra in sådana djur på nåt sätt i inredningen! Men tror det blir via små detaljer snarare än tydligt tema. Tänker typ tavlor och förstås igelkotten och kaninen som hon sover med varje natt och därför alltid väntar i sängen. (Bubblare: Och genom byråknoppar — mer om detta längre fram i inlägget.)

Angående det träiga så säger jag gärna baj-baj till de allra flesta MDF-skivor och dylika ytor. Skönt att kunna möblera med gamla loppisgrejer och arvegods. Hennes säng, till exempel. Snart börjar det bli dags för Blenda att lämna spjälsängen och jag har varit inriktad på en ordentlig träsäng med rejäla gavlar. Tidigare i veckan skickade mamma bild på hennes farmors och farfars gamla säng som stått ute i Gamla Ladan (den har alltid hetat så hos oss, ladan en bit bakom huset) vem vet hur länge och som eventuellt kunde vara bra som barnsäng. Nu tänker ni kanske, vaddå, dubbelsäng åt en ettåring, det var väl ändå att ta i? Det håller jag med om. Men ser ni den forna tidens äkta makar måste ha varit enastående resistenta mot sömnbrist och trötthetsgnabb för där fortsatte de krypa ner, tillsammans, varje kväll i den utdragbara sängen som rymmer en dryga 70 centimeter bred madrass! (!!) Tror den kommer bli perfekt åt Blenda, den ser precis ut som en sån som jag föreställt mig. Ni ska förstås få se sen! Och den är minst lika träig som den på bilden ovanför. Så ✔ på det!

(Blenda uttryckte förresten sin uppskattning för hyllbilden när hon tidigare i kväll kollade på min barnrum-tavla på Pinterest. Gott tecken!)

pigrum_luftigt_krispigt

Luftigt & krispigt. Jag slits väl någorlunda mellan två stilar, dels detta ljusa och spröda och så det ombonade och lite mer murriga som framträder bättre på de övriga bilderna. Egentligen är det kanske mer viktigt för mig att rummet känns lätt och öppet än att det är mysigt och mjukt. Men jag vill ju ha både och. Går det att kombinera båda två? Ja, det måste det ju gå!

Bakom örat sticker jag trevliga detaljer så som vita knoppar på en träbyrå i vacker nyans. Faktiskt har jag detta på gång — jag och Blenda surfade på knoppar tidigare ikväll och hon hittade sina favoriter, som jag tänkte inhandla och fästa på hennes byrå som är i ganska samma nyans som den på bilden. (Spoiler alert men det är porslinsknoppar i form av vita kaniner. Eller ska vi säga skogshare i vinterskrud?) Kolla hur jäkla FRÄSCHT det är med vita knoppar mot den färgen?! Sen tänker jag också att det säkert är ganska tryggt att satsa på många pigga färger med mycket vitt runtomkring. Så kan man knyta ner det till jorden igen med tillräckligt mycket brunt och trä och naturmaterial bara.

Och psst. Vill ni se mer i samma stil så kan ni alltså kolla in min Pinterest. Är oftast inte så aktiv där men i spurter så.

7 kommentarer

Mellan hägg och syren

20190606_syrenerna

Hittills varje dag denna månad har jag bestämt tänkt att jag ska blogga. SKA. Har haft innerligt storslagna planer om att skriva om sånt som sannerligen är småsaker. Det kan ju inte vara så svårt, eller hur? Men det är ju ett återkommande fenomen, det där, ett som det sällan blir nåt av. De första fem dagarna i månaden så kom jag mig inte ens för att börja, inte ett ynka ord knackade jag ner. Hur uselt? Men på den sjätte smäller det! Fast ganska knaggligt.

Jag har märkt att jag ofta kommer av mig i mina inlägg för att jag nosar på ämnen som jag tycker att kunde bli egna inlägg. ”Det där sparar jag tills imorgon”, tänker jag. ”Då kan jag fixa bilder, tänka igenom det och bara utföra det bättre”, intalar jag mig själv som en jävla lättlurad pajas. Sen kommer jag ju aldrig så långt på grund av omständigheter och personlighet och plötsligt har det gått för lång tid och allt det gamla, redan förberedda känns irrelevant. Lite som kokt potatis som man sparar för att steka nästa dag och så hamnar de bakom en stor burk yoghurt i kylen och där ligger de då och kallsvettas i en vecka. Ja ja, det där var väl inget nytt egentligen, det är bara det att det har hänt så ofta att det finns i huvudet mitt nu och ville inte lämna mig ifred.

Med det sagt så vill jag ändå berätta, eller mer nämna i förbifarten, att vi börjat riva inredningen i det lilla rummet invid köket som i bostadsannonsen kallades för pigrummet. Det ska bli Blendas rum och bakom möblerna vi skruvade ner hittade vi spår från forna inneboende. Ett fysikprov, ett punk/hardcore/nåt-ditåt-zine, och ett litet skolfoto till exempel. Bara ÄLSKAR det faktum att det är en 80/90-talets tonårspunkare som bott i det rummet förr.

Mer om rummet och mina ~inredningsplaner~ får bli i ett annat inlägg. JaaaaAAAAaaaa, jag vet hur osäkert det låter. Men jag ska försöka.

I övrigt är det typ tropiskt hett här nu och golvfläkten surrar och snurrar. Skickade precis in en beställning på takfläkt till sovrummet. Köpte en begagnad i värmeslagsframmanad panik förra sommaren och 1) den var lite vind och kändes därför osäker att ha på, 2) har små klockformade glaskupor och jag gillar inte formen på dem, och 3) saknade dessutom delen som man fäster i taket och hänger den på, fast det märkte jag först efteråt. Njä, inte världens bästa köp. Nu förstår jag ju att jag hade gett upp och bara tog det som fanns, även om det kändes som en framgång då att faktiskt få tag på en när alla var sålda eller slutsålda redan. Fan jag hoppas det inte är det som är på gång med den nya. Som dessutom kostade dubbelt mera. Håll tummarna för den! Åtminstone ser den snygg och ovinglig ut på bild.

Ser fram emot helgen, både på grund av det utlovade åskvädret och på grund av ledigheten. Eller det sistnämnda har ju redan börjat egentligen. Jobbade halv dag i dag och nu är jag ledig. Känns som länge sen som jag inte haft program för helgen och ser nu fram emot att bara vara. Fast helst på ett ganska produktivt sätt, är så många grejer och projekt jag skulle vilja ta itu med eller komma lite längre på. Vi får se. Ska börja med steg ett: Jaga barnrumsinspiration på Pinterest. Lämpligt arbetslass en kväll som denna!

4 kommentarer

Skogen och träsket

20190525_1643_stuga

Ovan. Så heter stugan ni ser på bilden ovanför. Den ligger, som ni ser, ovan marken! Den var vårt trädhus när vi förra helgen övernattade på Emmes Retreat i Nedervetil. Vi var där för att fira Alfreds mamma som fyllt år i början av maj.

20190525_1643_vy

Den här vyn på bilden är strax vänster om stugan från den första bilden. Om jag tolkat kartan rätt så är Emmes Storträsket namnet på sjön. Vi anlände på lördagseftermiddagen efter ungefär två timmars bilfärd.

20190525_1704_fota

Efter att champagnen korkats och avnjutits så fick Blenda, som inte sovit ens i närheten av tillräckligt under bilfärden, åka ner i Manduca-selen på min rygg. Sen gick vi ut på promenad och hon somnade på några minuter.

20190525_1718_lugn

Jag strosade iväg ensam en bit, eller så ensam man då blir med en snarkande toddlare på ryggen. Det duggregnade så försiktigt att de små dropparna var mer som ett milt dis i luften. Älskar det vädret. Och den där skogen! Herregud. Om jag får vara en smula självgod och lite jobbig så vill jag säga att jag kände ett riktigt lyckorus i bröstet när jag tagit den här bilden här ovanför. Hehe. Det är så sällan skogar kommer till sin rätt på bild, men här tycker jag den verkligen gör det. Det är som att syret syns! Bra skog. Duktig.

Ett par dagar innan hade jag läst att det tycks vara extra många träd som blommar i år, och att detta skulle då bero på att fjolårets sommar var så torr och het att träden blivit stressade och tror att de ska dö. Med andra ord försöker de se till att åtmistone arten ska överleva genom att sprida frön. Det här tänkte jag på när jag gick där och tyckte mig se ovanligt många ljusa knoppar på kvistarna, de var typ överallt. Men jag kan inte säga hur många det har varit andra år, kanske jag bara inte lagt märke till det förr. Hur som helst: wääh. 😰

20190525_1724_glimt

Jag sökte mig tillbaka mot stugorna. Den på bilden ovanför heter Lyan och det var den som resten av vårt sällskap bodde i.

20190525_1726_mep

May, Elis och Peter (på Blendaspråk: Farmor, kusin och farfar) söker sig mot middagen som värdarna gjort åt oss. Har inga bilder från den men vi fick bland annat smaka på nordens egna sparris: mjölkört! Rallarros! Blev väldigt glad över detta eftersom det kändes som att det var typ ~*meant to be*~ eftersom det också var en sak som jag läst om typ strax innan vi åkte iväg på den här turen och som jag direkt tänkte att jag ville testa. Och så fick jag det! Och så var det jättegott!

Försökte googla och hittade inte det jag läste men förstås har naturdrottningen Maggie bloggat om mjölkörten redan i fjol! Ska lätt följa hennes recept med smör och citron, mmm.

20190525_1831_gitarr

Efter maten spelade Alfred låtar som Elis kunde dansa till. Blenda var också med på ett hörn men var huvudsakligen glatt intresserad av gitarrens stämskruvar.

20190525_2111_dis

När Blenda somnats stannade jag kvar i stugan och hörslade en bok. Det fanns två små fönster i hörnet som sängen stod vid. Det här var utsikten genom det ena.

Boken var förresten Alex Schulmans Bränn alla mina brev, älskade berättelsen men tyckte Schulman emellanåt kändes opålitlig med sina minnen, som att de var fabricerande för att han skulle få Skriva Äkta Drama typ, meeen tyckte trots detta att det hela var mycket gripande. Har aldrig läst nåt av honom förr och inte hängt med, har inte förrän typ nån månad sedan fattat att han och den där Calle är två olika personer. Så jag är förbryllad — har de båda två klara skitstöveltendeser a la morfar Sven Stolpe eller är det bara den senare nämnda? Sånt funderar jag på. OCH att jag kan ju inte vara den enda som tycker att Stolpe ser ut som en obehaglig dubbelgångare till Jimmie Åkesson på typ varje jäkla bild som finns på honom? Lite som porträtt som visar hans sanna jag i stränga fascistiska 30-tals-penseldrag. Ni ser det också va? Men okej det här skulle jag inte prata om. Vi går vidare!

20190526_0609_kika

Följande morgon vaknade Blenda en bit innan klockan sex och ingen av oss lyckades somna om. Här kikar Blenda ut genom det andra fönstret vid sänghörnet. Vet inte vad det är med små barn som klampar omkring i fotpyjamasar i mjuka sängar men GUD det ser så klumpigt och gulligt ut.

20190526_0721_kram

Vi klädde på oss och gick ut och den minsta delade ut benkramar i skogen.

20190526_0741_famn

Sen gick vi in till den andra stugan där gänget också började komma igång. Blenda satt en stund och filosoferade med sin farmor. (Bonusinfo: Blenda har naturligtvis en björn på tröjan. Dresscode skogen, tänkte vi.)

20190526_1007_loev

Efter en utsökt frukost (havregrynsgröt! bär! bananplättar! smörgåsar! kaffeee!) så blev det dags att gå ut och promenera igen. Andra paddlade kajak, har jag för mig. Vi gick en bit och sen kände jag Blendas huvud luta mot min rygg och bli allt tyngre. Sen dinglade hon där och snarkade igen en halvtimme eller så.

20190526_1018_baeck

Vi passerade ett litet vattendrag som porlade vackert.

20190526_1045_barr

Skogen var fuktig och uppfriskande och nånstans nordösterut hörde vi göken gala. Vi gick ett par kilometrar och sen vände vi om. Lite besviken att vi inte såg ett endaste riktigt skogsdjur, bara nån talgoxe och ett andpar vi nästan skrämde livet ur när vi passerade bäcken på hemvägen, men å andra sidan ska man kanske försöka smyga lite och inte prata så mycket om man vill råka på en räv eller rådjur eller nåt sånt.

20190526_1233_voff

Lite (vege)grillkorv, potatissallad och banana bread senare så var vi redo att åka hem igen. Vi tog farväl av den charmiga hunden Nando som bodde där. Så kanske han klassas som skogsdjur då? Score!

Blankt

20190526_blank_001

På söndagsmorgonen klockan 06:56 stod jag nere på en brygga uti en sjö i Nedervetil. Där finns ett retreat med träkojestugor ovanför marken och vi hade sovit där. Inte i närheten av tillräckligt länge, förvisso, men barnet var av annan åsikt. Ska visa fler foton men måste först bara rensa bland alla dubbelgångarbilder med motivet smala skogsstigar i mörk grönska, för er skull.

När jag gick igenom albumet insåg jag att jag är så väldigt bildmässigt förutsägbar när jag kommer till en skogsmiljö. Det fanns en fin vattenvy där, som ni ser, men det är likväl alltid skogen som jag barkar åt. Så att säga.

Jag brukar tänka att det finns strandmänniskor eller skogsmänniskor sådär som det finns kattmänniskor eller hundmänniskor. Eller finns och finns, och kanske handlar det mer om vattenmänniska än strandmänniska, men ni fattar. Hur som helst, mina mobilfoton gör det rätt tydligt vilket håll jag dras åt. Hur är det med er? Eller är du, typ, öppen slättmänniska u sick fuck? (Grips ju av skräck varje gång jag åker genom Söderfjärden.)

20190526_blank_002

Och hoppar vi över till temat textmässig förutsbarhet istället, så kämpar jag verkligen stenhårt med att inte gå in på linjen gud vad tiden rusar hjälp. Det är svinsvårt att inte halka dit, men jag vill ju inte. Inte igen. Orka vara så tjatig. Ändå är det typ allt jag tänker på.

Löste jag inte det fint? Nu nämnde jag ju det fast inte riktigt. Nu kan jag säga, utan att egentligen säga det, att jag knappt hinner med. Till stor del för att jag till kvällarna är så trött att jag fastnar i halvliggande ställning i soffan och där sipprar mina chanser till egen, ostörd tid förbi. Det har jag helt säkert också sagt förut.

20190526_blank_003

Äh ni får ursäkta hur tråkig jag är. Känner mig JÄVLA poänglös men det är ungefär som att försöka springa under vatten att skriva det här inlägget. Går så sabla motigt. Lite samma känsla som att försöka jobba med något men inte få den där ostörda, oavbrutna, odistraherade tiden, faktiskt.

Men men. Så kan det vara i denna extraverta tid av flytande jobb och öppna kontorslandskap OCH förstås en (förtjusande) ettåring här hemma då. Fast… just nu lider jag inte av nåt av dessa så jag vet inte vad problemet är. Inte ens katterna går omkring och jamar vid min stol så som de brukar så fort jag sätter mig vid skrivbordet. Det finns absolut inget som kunde störa mig nu. Så varför är det då så svårt att ta sig framåt genom denna spegelblanka ythinna? Jag är väl dessutom bara orutinerad, också. Jomen jo! Det stör. Alltid finns det nåt. 😏

Abort mission

Processed with VSCO with a9 preset

Ja här sitter jag och gnuggar mig i ögonen. Det finns ju ganska mycket att känna sig aningen utmattad och omtöcknad utav. Tiden, till exempel. Klassikern! Nu just att den går så snabbt att den där bilden, exempelvis, togs för en månad sen fast det känns som igår, och samtidigt som den skuttar framåt i den här delen av världen så ilar den ännu snabbare bakåt i vissa amerikanska delstater. Inte ett jättesweet home Alabama just nu ändå va.

Men vad kan jag säga ens? Inget nytt i alla fall. Kan bara hänvisa till sånt som jag tycker att är smart och inte helt från helvetes röven: Som att ifall abort ska vara olagligt i Alabama så är obligatorisk vasektomi för alla sexuellt aktiva män inom staten det enda rimliga och någorlunda rättvisa. Då skulle den klara majoriteten av alla oplanerade graviditer undvikas, eller hur?

Fick en skymt av en tweet någonstans, tyvärr slarvat bort den, i vilken nån sa att det finns inget ens i närheten av lika plågsamt och ovärdigt att tvingas genomgå för en man, som för en kvinna att tvingas fullborda en graviditet som kom till utav våldtäkt. Och fy satan vad jag blir arg då jag tänker på det. Man kan kanske inte föreställa sig det här om man inte varit gravid (och kanske allra minst om man aldrig över huvud taget behöver fundera på hur det skulle vara att vara ens gravid, t.ex. om man är en inskränkt beslutsfattargubbe), kanske man inte alls heller kan förstå det om man aldrig blivit våldtagen och varit i precis den situationen, jag vet bara att jag tänkt på ett sånt scenario innan jag blev gravid och det brukade INTE fylla mig med en sån här absolut puräcklad ilska, men nu gör det alltså det och jag mår så jävla DÅLIGT när jag tänker på behöva gå igenom det. Alltså. Ord räcker inte till här, sån total mardröm.

Håller också med om det Lindy West saThe Daily Show. Det dök upp i flödet och har inte sett hela intervjun ännu men tänker jag ska göra det härnäst. Avsnittet är några månader gammalt, men gäller ju minst lika mycket nu.

Typ så här på svenska då:

Abortmotståndare försöker inte stoppa abort, de försöker lagstifta om vem som kan och inte kan göra abort. Konservativa politikers fruar och älskarinnor och döttrar kommer alltid att kunna få en abort gjord någonstans.
Allt abortmotståndsretorik gör är att hålla människor fångna i fattigdom i generationer. Det är målet och om det inte var målet så skulle de spendera sin tid och sina pengar på omfattande sexualundervisning, gratis födelsekontroll, och gratis preventivmedel.

Jag vet att ni alla vet detta redan men det är GANSKA sällan det faktiskt skulle handla om att abortmotståndare är sådana otroligt godhjärtade människoälskare att det bara är otänkbart att inte skydda allt ”liv”. Det är tydligen jäkla lätt att bry sig om nån veckor gammal celldelning men svårare när det gäller en riktig medmänniska med ett eget medvetande och en egen självständig kropp och psyke, alltsammans i nöd till exempel på grund av krig då. Det handlar så uppenbart inte om att rädda liv. Det är inte ”liv” som är så heligt för dem. Mest att kunna bestämma över andras, kunde nån säkert notera och knappat ha helt fel.

Läste också att Alabama brukar rankas lågt när det gäller utbildning, på sista plats eller däromkring i bottenskiktet av de 50 staterna — och om de VERKLIGEN brydde sig så mycket om barn och unga, så kanske de hade satsat mer på dem när de pressats ut ur en kvinnas livmoder också. 🤷 Okej det där är kanske småaktigt men hej det är inte som att jag inkräktar på deras mänskliga rättigheter så buhuu gråt mer.

Hade egentligen tänkt att jag skulle plocka in lite ditt och datt i det här inlägget och inte bara ösa ur mig samma avsky som jag delar med jäkligt många kvinnor dessa dagar, men nu gick det inte riktigt så. Ibland känns det smått fånigt att vi ska bry oss så himla mycket i vad som händer i USA, men landet har så länge symboliserat FrAmTiDeN & DrÖmMeN för oss att det är omöjligt att inte bli illa berörd.

Sista säsongen och särskilt sista avsnittet av Veep ploppar förresten upp i huvudet då jag tänker på hur. Hur? HUUUuuUUUUuuURRRRR.

Nä-ä hörni. Vi röstar väl för medmänsklighet och lite vanlig jävla klokhet i EU-valet den 26:e maj? (Eller i förhandsröstningen som pågår nu, från den 15:e till 21:a.) Här kan ni hitta er (finländska) kandidat.

Ute på böljan den boll

Jag skriver detta från sittsalongen på färjan, ute på havet, på väg till Umeå, på telefonen (skriver aldrig på telefonen annars — jag kan väl inte vara enda förtidsåldringen som tycker det är så förbaskat obekvämt?) och med opålitlig uppkoppling. Det borde vara en bild på Blenda i ett bollhav här ovanför men den verkar inte vilja laddas upp, så vem vet. Nu sover hon i vagnen. Motvilligt, men det räknas ju ändå.

Det är bara en dagskryssning vi är ute på och egentligen åker vi främst för att hämta ett par hurtsar på Ikea. Fanns inte jättemånga av de jag vill ha kvar på lagret så håll tummarna pls! Sen ska jag fixa lite ordentlig arbetsyta åt oss allihopa tänkte jag. I alkoven har ju jag mitt kontor men skrivbordet är litet och det finns mer golvyta att tillgå. Uppe på vinden finns ett par gamla dörrar som inte är i bruk så planen är att låta en av dem agera bord, som fler ryms att sitta vid, bredvid varandra. Men man vill ju ha förvaring, så därför behöver jag skrivbordslådor.

Började för nån vecka sen plocka ner ett par skrymmande skåp som stod där. Väldigt tillfredsställande, har ogillat dem ända sen vi var på första visningen. Vi kommer nog behöva förvaring i alkoven men rejäla vägghyllor känns då mer rimligt och rymligt. Eller väggskåp högt uppe? Både och? Har inte kunnat bestämma mig. Det hade jag ju ju gärna gjort innan jag åkte till Ikea, men det blev ganska spontanbokat tidigare i veckan oooch jag har inte hunnit tänka så långt. Nåja! Hurtsar i alla fall. Har hört det ska vara bra med delmål så en bit i taget! 🙃

P.S. Ja det här var kanske inte så spännande för er. Feel free att dela med er av en egen odramatisk strötanke vetja!

2 kommentarer

Förälder på nätet

Jag fick syn på den här sammanställningen om vilka beteenden på nätet som folk irriterar sig på. Sånt gillar jag ju att gotta i för jag gillar att inte känna mig som den enda som är lättretlig! Och vi kan återigen konstatera att mammor som pratar om sitt mammaskap provocerar.

Även jag har en gräns för vad jag känner är okej att dela med mig av om mitt barn, och går nån annan över den så blir jag obekväm. På så vis kan jag ju hålla med om en del, jag förstår vad som skaver.

Fast, så tycker jag också att det är så tråkigt att för evigt hacka på hur mammor försöker navigera sin föräldraroll. Skulle (fler) pappor bete sig på samma sätt — typ sammanställa månatliga blogginlägg om utvecklingen och göra flertalet anteckningar däremellan, göra scenografi och kostym för månadsfotograferingar till instagram, rådfråga och bollplanka om barnrelaterade situationer med andra mer erfarna fäder i fb-grupper, så… ja… jag tror att det skulle vara annat ljud i skällan helt enkelt!

Men vet ni jag orkar inte lyfta den feministiska fanan mer än så i dag. För allt det är bara efterhandstankar, det som FÖRST slog mig när jag läste den där artikeln var ungefär: Åh shit shit shittt. Det låter kanske verklighetsfrånvänt (typ för att det är det?) men jag hade alltså typ GLÖMT *hur* störigt det kan vara när nån konstant babblar om och publicerar en massa bilder på sitt barn. Alltså att det verkligen verkligen kan reta gallfeber på folk! Det tänker jag inte på.

Kanske för att det verkligen känns helsjukt att föreställa sig att nån skulle bli irriterad av att se en bild på mitt barn. Hahaha! Varför det? Irriterad? Inte av *mitt barn* ändå va? Nääh, måste ha varit nån annans unge säkert.

Nu lever jag dessutom i en verklighet där en bild på barnet är det som oftast känns mest rimligt och minst provocerande att publicera. Orkar ni med ännu en poänglös självis eller närbild på blomma i mjukt ljus? Så brukar jag fråga mig. Oftast svarar jag sen: Nej, tänkte väl det.

Tänk så tur att det då råkar sig att jag fullständigt objektivt har kunnat avgöra att en bild på Blenda istället så väldigt sällan är poänglös!! Wow! Vilken enkel lösning.

Så när jag läste den där artikeln så kände jag direkt blodet stiga till huvudet i panik över att JAG BLIVIT DEN PERSONEN HJÄLP. Tänk om jag totalt bara tappat all koll och att min instagram skulle tämligen obemärkt för mig ha utvecklats till nån slags oavsiktlig altaruppställning i hennes ära!! Och alla hade bara varit för artiga för att säga nåt!

För inte är det ju ett särskilt sympatiskt drag att störa sig på barn. Men likväl. Visst minns jag nu, efter påminnelsen, hur det var innan jag fick barn och flödet tycktes fyllas av en yngre, kladdigare, klottigare generation som ärligt talat inte intresserade mig lika mycket som dess föräldrar. Sällan var det väl så spännande. (Det var ju inte ens en katt?)

Men så går det väl bara! Det ser annorlunda ut för utomstående. Som inomstående ser man det i nytt ljus och samtidigt blir man förblindad! Och glömsk.

Kanske nån ser mig som bara en tråkig mammabloggare numera men HA ha HA, the joke’s on you, jag var ALLTID tråkig!!

Processed with VSCO with f3 preset
Men det kunde vara värre, *allt* publiceras ju inte. Som den här, som dök upp i arkivet, från denna dag för ett år sen. Kolla där vilken liten guldklimp. Och sen en baby också!

Samtidigt så vill jag klämma ur allt jag kan ur det här lilla barnet (mm, mkt bokstavligt menat) innan det blivit för stort. Innan hon blivit så gammal att det känns mer viktigt att tänka mer på hennes integritet och att inte föra talan åt henne ute i världen.

Det vill jag ju inte, men jag vill ju tala OM att hon finns ändå. För alltså det påverkar ju mig rätt mycket. (Jag vet, stoppa pressarna!)

För det *är* förstås en jäkla gigantisk sak för mig — att få barn och bli morsa — som förändrat mitt liv för evigt, och såklart har jag en massa upplevelser och tankar och känslor inom/kring det som jag vill prata om, reflektera över, bolla omkring.

Det känns alldeles onaturligt för mig — som delat med sig av sitt liv på nätet sen typ bleeping alltid — att hålla tillbaka om just detta *i mina kanaler* för att ”det kan vara störigt för de som inte har barn” eller whatever orsak till deras ointresse. Vet ni? Sorry men den tanken existerar knappt ens i mitt medvetande!

Förutom när jag läser en artikel som råkar nämna saken.

Fast nu håller jag visst på att glömma den igen.

20180506_gunga
Ursäkta, vad talade vi om?

Mellan mysli och myror

20190502_mysli

Kära dagbok, de senare dagarna har jag allt mer ofta tänkt på att jag saknar bloggen, bloggandet och bloggosfären så som den tog uttryck för 10-15 år sedan. Framför allt hur den såg ut innan Instagram blivit allt mer mainstream och tagit över en stor andel av bilddagboks-mikrobloggandet. Och innan Twitter blivit mainstream också. Minns ni hur det var då?

Jag tyckte då på tiden att det kunde bli ganska störigt när folk skrev femton inlägg om dagen och varje ett bestod av en till fem meningar. Men nu kan jag sakna spontaniteten! (Aldrig är jag väl nöjd, förutom om jag får något mellanting då.) Mest min egen, antar jag. Allt var inte i närheten av genomtänkt. Allt behövde inte över huvud taget ens begripas av någon. Allt måste inte ha en poäng. Tänkte säga ”då”, men det gör det fortfarande inte.

20190502_myra

I år, faktiskt i april eller maj, så är det tjugo år sedan ordet ”blog” myntades. (Från weblog, web-log, till we blog.) Kan vi inte fira det genom att spontanblogga mer? Dela med oss av lösryckta tankar, om det så då bara rör sig om ett fåtal meningar. Låta saker vara riktningslösa, utan att absolut peta in dem i ett större sammanhang. Och inkludera en bild eller två som inte fyller något större syfte annat än att man vill minnas den där trevliga stunden under kvällen innan, efter att barnet somnat, efter att man duschat (ensam! Utan barn!), tagit på sig morgonrocken, kastat sig i soffan, och man äter en skål mysli och sen får en Myra i famnen. Till exempel.

Är ni med? Jag ska i alla fall försöka vara det.

8 kommentarer