Genom rosa glasögon

rekreation & civilisation

20191024_rosa

Innan stormen i förrgår såg världen ut så här i några få minuter. Sen blåste det rosa vidare och kvar lämnade det gråa. När jag gått och lagt mig låg jag vaken längre än jag hade önskat och lyssnade på vinden som slamrade mot fönsterrutorna. Kunde inte stänga ut det ur huvudet. Skulle jag inte ha varit så trött så skulle jag ändå ha tyckt att det varit ganska mysigt. Följande natt, alltså natten till i dag, låg jag också vaken länge. Men då för att jag inte kunde stänga ute koffeinet i kaffeskvätten jag drack vid sjutiden. Jag visste att jag inte borde ha druckit den men den var för oemotståndlig.

I går på eftermiddagen gick vi på teater och såg Sagan om den lilla farbrorn, baserad på boken av Barbro Lindgren. Hemskt fin, både som bok och som pjäs. Är jag nära tårarna när jag läser boken? Fick jag gulpa ner en klump i halsen när hunden i pjäsen ylar utav saknad? Ni kan ju gissa. Blenda, som aldrig gått på teater förr, var hänförd. ”Titta!”, utbrast hon ibland andäktigt. ”Blå!”, sa hon när ljuset i scenografin visade att det blev kväll. ”Natten”, när det blev natt. Tittade uppfordrande på mig. Min roll var att bekräfta hennes iakttagelser. Hon nickade med mig när jag nickade och sa ”Ja, det blev blått” eller ”Ja, det blev natt”.

Nån timme efter teatern begav vi oss till Frank och Carlas där vi var bjudna på middag tillsammans med Elsa och Jonas. Och Ylva-Li och Signe var ju också där, icke att förglömma! De tre bebarna är födda med typ tre månaders intervaller och det är så roligt att se dem tillsammans. Jag är förstås partisk men tycker de är så himla fina. En suddig bild får illustrera hur de exempelvis kan se ut:

20191025_strumptjuvar.jpg

Strumptjuveri, en poppislek. 🧦

Jag vill ju gärna skriva mycket om allt vad Blenda hittar på, men jag märker också att jag vill tona ner det. Det är inte så att jag tror det är olämpligt att jag i bloggen t.ex. berättar att hon plötsligt kan rada ord efter varandra så att de emellanåt formar tre-fyra-fem-sex-ordsmeningar (t.ex. ”Mo spilla vatten pappa titta på”)… men så är det här ju inte bloggen om Blenda Mo utan det är bloggen om mig. (Fast knäppt nog har jag aldrig tänkt på det så förut!) Och då tänker jag att inte borde jag väl skriva så värst ingående om nån annan då?

Kanske är det för att hon numera, så alldeles uppenbart, allt mer börjat identifiera sig  som en egen person med egna uppfattningar om och upplevelser av saker, som det blir så tydligt även för mig att reflektera mer över mitt perspektiv då jag skriver om henne. Hon har ju till exempel börjat bokstavligen SKOJA! Så att hon alltså säger något tokigt, till exempel ”sova trappan” (alla vet ju att man inte sover i trappan) och så frågar man VAA?? och så brister hon ut i skratt och fnissropar KOOOJA! Nu gör jag väl lite tvärtom mot vad jag sa att jag ville göra, men jag menar det är ju OMÖJLIGT att umgås med en sån typ och inte konstant påminnas om att det ÄR en alldeles egen riktig liten person med en alldeles egen stor personlighet och integritet. Och det gör mig så glad.

Så glad att jag förstås vill berätta om det! Så, ja, ni fattar — det är förstås den där balansgången. Som jag plötsligt har lite svårt att finna. Fast jag hittills tyckt att det mesta varit ganska enkelt vad det gäller sånt, magkänslan visar ju oftast vägen.

Bollar gärna över till er: Hur tänker ni om vad ni delar med er av era barn på nätet? Jag har egentligen fler tankar om detta men vill liksom inte sätta tonen mer än så här utan vill istället höra hur ni känner och resonerar eller kanske bara instinktivt agerar (?). Berätta!

Wordslut, 2019

opinion & reflektion

amandamontell_wordslut.jpg

I somras hörslade jag boken Wordslut: A Feminist Guide to Taking Back the English Language och om ni tycker att det låter torrt så misstar ni er. Om ni tycker att den låter uttjatat ”jamen fitta betydde faktiskt våt ängsmark ursprungligen, det är ju sååå vackert, dags för qvinnor att omfamna sina inre gudinnooor”-ig så misstar ni er också! Tack och lov.

Istället är den faktiskt riktigt fräsch och humoristisk, och innehöll en hel del nytt för mig. Författaren (och ljudboksuppläsaren) Amanda Montell presenterade tankar jag aldrig slagits av förr, eller tog redan bekanta ett steg längre.

Vi vet ju ju exempelvis att sättet medier rapporterar om våldtäktsfall tenderar vara skevt. ”Kvinna misstänkts ha våldtagits”, är väl det klassiska. Är det kvinnan som är misstänkt? Varför blir den passiva parten — offret — omskriven som den aktiva? Varifrån kom den här våldtäkten då? Särkerligen finns det väl en våldtagare med i bilden?

Numera när jag läser sådana rubriker tänker jag också på det Montell sa i Wordslut. Att språket i sig självt är utformat så mancentriskt när vi pratar om sex. Att det till exempel heter penetration. Det säger att mannen är den aktiva parten, den som penetrerar. Att när det gäller sex där ena parten penetrerar, så är det den parten som liksom innehar huvudrollen, den som agerar. Den andra har en mer passiv biroll.

Tänk ifall att språket istället utgick från ett kvinnligt perspektiv när det gällde sex. Så att det istället för att det hette ”penetrativt sex”, skulle heta typ ”omhöljande sex” eller dylikt. Så att kvinnan skulle vara den aktiva, den i huvudrollen, i stort sett den med kontrollen.

Jag tycker det är ganska otroligt att föreställa sig. Hur skulle det påverka kvinnors relation till sex? (Och sättet samhället och medier rapporterar om våldtäkter?)

Ordslampa är inte ett fult ord. Jag vill förstås också vara en. Inte minst för att med Montells guidning granskar man (läs: jag) sina egna språkliga åsikter och tvingas inse att de inte alltid är så hemskt vidsynta — eller feministiska!

”We’re also living in a time when we find respected media outlets and public figures circulating criticisms of women’s voices—like that they speak with too much vocal fry, overuse the words like and literally, and apologize in excess. They brand judgments like these as pseudofeminist advice aimed at helping women talk with “more authority” so that they can be “taken more seriously.” What they don’t seem to realize is that they’re actually keeping women in a state of self-questioning—keeping them quiet—for no objectively logical reason other than that they don’t sound like middle-aged white men.”

Jag borde förstås ha tipsat om den här boken då läsningen var färskare, för nu har de flesta detaljer fallit glömska. Men ännu en sak som stannat i minnet är tendensen att, i synnerhet på sociala medier, använda sig av kvasifeministiska termer som kanske låter kvinnokraftspeppiga, men egentligen bidrar vidare till att befästa att männen är normen. Så som att kalla sig en mompreneur, she-EO eller girlboss. De meddelar ju felaktigt att en vanlig chef och typisk VD är av manligt kön, och att en riktig entreprenör är en som inte är mamma. Inte så jättemycket girlpower i det va.

Men sen är det inte heller så konstigt att det blir så. När kvinnor genom tiderna ställts frågor om hur vi balanserar familjen med karriären är det inte så märkligt att vi hittar på identifierande begrepp som inkluderar dem båda, som säger att vi klarar både och. På samma sätt som vi hittar på benämningar för att berätta att det inte är ett hinder att vara kvinna samtidigt som en är chef — synd bara att det i slutändan antagligen ändå mest gynnar killchefer.

Wordslut är för dig som gillar: Språk, feminism, nördighet, populärkultur, humor och smart lättsamhet. Sååå så gott som alla antar jag?

Trä och keramik

inspiration & kreation

Jag vet inte hur intressant människor i allmänhet tycker att det är med loppis-haul-inlägg, men i alla fall den här loppan är ett fan och postar ni ett sånt ska ni veta att jag gladeligen läser det. Och därför skriver jag dem själv också! I ärlighetens namn är de ju de ju även de enda inläggen i kategorin ”haul” som inte är motbjudande. Värst är typ Wish-haul-inlägg. A la ”jag beställde en massa billigt skräp, nu ska vi kolla hur floppigt allt är, kul va!!”. Nä. Det är fasen inte content, det är bara dumt.

Hellre då att man köper andras bortlagda skräp. I de högarna kan man finna skatter! Visst visst, det blir kanske inte kvalitetscontent i bloggen det heller, men i livet hörni! I livet.

Här är mina senaste fynd, vilka alla råkade följa temat trä och keramik:

20191017_snaecka.jpg

Vi börjar med det finaste, en handslöjdad vägglampa i form av en snäcka. Kanske från 40-tal eller däromkring? Sladden är lite risig så jag ska föra den till en elektriker så den ska få ny el. Sen tänkte jag att den skulle få bli min sänglampa, och då jag hittar en missmatchande åt Alfreds sida av sängen ska han få den.

På baksidan finns otydbar text i blyerts och en halv etikett med ordet ”slõjd”, med en tilde i stället för ö-prickar, och det verkar mest troligt att detta är från ett nordiskt grannland typ Danmark. Åtminstone ploppade det mest upp .dk-domäner när jag googlade på det. Men i övrigt vet jag inget, fast jag ihärdigt luskat och snokat. Borde det inte finnas någon fb-grupp för sånt här detektivarbete? Typ LOPPISLUSKARNA eller nåt sånt? Där vi som gillar sånt kan hjälpas åt i vår fyndiga forskning. Ska jag starta en? Är ni med?

20191020_aeggkoppar.jpg

Tre stycken äggkoppar i trä och keramik. De bruna och gröna hör till ett ”egg set with salt shaker” som tillverkades på 70-talet, den gula och röda möjligtvis nåt decennium äldre och eventuellt från Japan.

20191020_fat.jpg

Ett litet porslinsfat i kvirkelformat. Storlek assiett ungefär. Näpen dam med hypnotiska ormar. Tänkte att endera får det pynta någon tom plats i kökshyllan, eller så får det bli ett som jag sätter ringar och smycken på. Signerat JL -72.

20191020_ljusstake.jpg

Och sist men inte minst, en ljusstake i trä och mässing! Gillar den mjuka formen och att den är en sån där genomskärningsskiva (ok, det MÅSTE finnas nåt fiffigare namn på det där) och att barken fått sitta kvar. Lite sjuttiotaligt bohemiskt naturromantiskt. Blir nog mysigt med gräddvita ljus i!

P.S. På tal om loppis, är det bara jag som retar sig på att loppisrace heter loppisrace och inte det logiska lopplopp? Hallå va.

Tretton dagar senare

rekreation & civilisation

Jahapp då ska vi se om jag minns hur man gjorde det här, efter att två ofrivilligt bloggfria veckor gått. Det är ju få som märker ens bloggosfärsfrånvaro men för en själv känns det som att det är svårt att hitta rätt stund att haka på igen, ungefär som att hoppa på en redan snurrande karusell. Men ett par grejer som hänt sen sist då:

20191007_typiskmamma

Blenda har fyllt år och börjat dagen med ballong och fruktstång i sängen, medan jag själv så gott som kompletterat min förutbestämda roll som Typisk Mamma I Familjealbumet med bilden ovanför. Byxlös, blinkande och blurrig.

Det var en måndag och den dagen markerar även starten på min påtagliga krasslighet som till sist kulminerade i flera dygn av hög feber. Ett av dem 40 gradig sådan. Jag fick högst troligen samma sjukdom som Blenda hade innan. Min feber bröt förstås ut lagom till Blendas kalas förra helgen eftersom vem vore jag utan diskutabel tajming? Jo, nån annan. Så det var en dryg timme innan kalaset skulle börja som jag kollade tempen och den pekade på 38. Tårtor väntande i kylen. För sent för att avboka ändå. Vi varnade gästerna, jag tog febernedsättande, kalaset blev genomfört, och på kvällen kröp jag ner i sängen med yllemössa på huvudet och 39 grader i kroppen. Sen följde flera dagar av en evig hutterfrysa-sedan-intensivsvettas-cykel, men nu mår jag bättre. 

20191007_blendaballongfrukt

I går hade Alfred sin RIKTIGT lyckade enmansshow på Ritz och i kväll är det Oktober Filmfest på samma ställe som vi tänkte försöka gå på. Förutsatt att vi piggnar till — det har varit en ganska prövande vecka för oss båda. Men men! Livet fortsätter även om man tillbringar ett dygn eller så åt att smågråta här och där åt hur tungt det känns.

Det var jävla skönt att slippa ut ur lägenheten igen efter att ha varit sängbunden i några dagar, det kan jag i alla fall säga. Och det var väldigt roligt igår, inte bara showen som jag ju granskade med mitt mest kritiska öga som jag så ohyggligt och oundvikligt gör p.g.a. pissig personlighet — men ÄNDÅ inte kan hitta något att klaga på utan bara tyckte att var SÅ KUL (!!), men också att träffa så många vänner på en och samma gång. Kände mig som en skranglig skuggvarelse som lämnat sin krypta för att gå ut och kackla i stadsdunklet, och det är banne mig en bra känsla det. Top shelf. Känns gott!

20191012_kalasbord

Avslutar med en bild på annat gott — två tårtor — eftersom jag inte vet var jag annars skulle klämma in den. Hade aldrig gjort smörgåstårta förr, och inte heller en hög tårta. Men det var så roligt att jag nästan glömde bort att jag egentligen mådde ganska skräp! Här syns också den gröna servisen som vi fick från Alfreds släktings kvarlåtenskap, matchar så väldigt fint med den rosa duken. Och nästa år kanske vi har tillräckligt med assietter och teskedar också! Alltid bra att ha nåt på loppisspanarlistan. Blenda har redan sagt att hon ska ha kalas då med. Jag vill ta tillfället i akt att säga att jag ska vara frisk. 🙂 🙂 🙂

Champinjonhjärtat

inspiration & kreation

20191004_maala

Min civilstatus är gräsänka, den har varit så sen i förrgår morse och är det tills i kväll. Blenda har varit förkyld med snuva och riktigt hög feber (40 grader!), men hon har hanterat det som en sann champion. Eller champinjon, som jag tycker att man borde säga på svenska. (Vem är med mig?)

Själv har jag däremot varit helt slutkörd, i synnerhet om kvällarna. Sjuklingens tupplurer har inte varit långvariga och jag har hunnit med cirka ingenting om dagarna. Vi har tittat på massor av tv, det har i princip varit enda sättet att få henne att faktiskt vila. Nu har hennes feber äntligen gått ner och det är en lättnad både för henne, för mig och faktiskt för er också, för annars skulle jag kanske snart bli tvungen att blogga något om att det känns oroligt i ”mammahjärtat” (urk), som folk tycker om att säga.

Jag tror jag förstår hur folk menar att det känns men jag avskyr hur det uttrycket låter. Som att man måste klargöra att MITT hjärta känner EXTRA mycket av detta jobbiga eftersom det är ett sånt där speciellt MAMMAhjärta och just därför är det också ett sånt GODHJÄRTAT hjärta, bless my heart.

Och med det sagt så går vi vidare till ett annat typiskt och inte alls himla-med-ögonen-framkallande föräldrafenomen och pratar om hur BEGÅÅÅVAD ens barn verkar vara!

😎😎😎

20191004_maalningar

Ping närmsta konstgalleri?? De här gjorde hon i fredags och jag tycker de är så fina. Jag imponeras konstant av hur mycket hon lär sig och upptäcker just nu, och visar oss. Som färgskalorna hon valde! Och de upprepade formerna! Och allt! Har hon så där bra öga för sånt eller råkade det sig bara?

Häromdagen spelade hon på sitt lilla ryska leksakspiano och i princip allt låter vackert som kommer ur det, men hon spelade då något som nästan var en återkommande melodi. Eller det kändes liksom som att hon hade koll på vad hon höll på med. Och man undrar, är hon musikalisk? Är hon konstnärlig? Ja, det är spännande att se hur hennes identitet liksom tycks veckla ut sig framför en.

20191004_blenda

Lillkonstnären mitt i det kreativa flödet. Här ser hon ju ganska frisk ut ändå, snorfri under näsan och allt, men ATT skenet bedrar. Här döljer sig en feber på 39 grader och lite till. O ja — helt klart ett champinjonhjärta i den här tultan.

Som för övrigt just i dag har sin sista dag som ettåring! Känns sentimentalt i mammahjärtat, hörni. Bless her heart.

Nobody’s perfect

inspiration & kreation

Det händer saker på den interiöra hemmaplanen igen efter en tämligen lång tids stiltje. Vi är såna periodare. Väggar spacklas och slipas, andra målas, draperier hängs och fler gardinslösningar testas. Men som vanligt är det mesta så på hälft att det inte är särskilt mycket att visa upp just nu. Det är inte så kul att läsa om sånt utan att se bilder så jag ska inte pladdra. Även om jag är ganska förtjust i en linneduk jag loppade och nu testhängt i köksfönstret. (A.k.a. problemområdet — bländande sol om morgnarna, ingen alls resten av dagen.)

20191003_speglar

Här syns i alla fall en del av vår nya förvaringsmöbel till hallen, en gammal byrå som vi hämtade från Petsmo och alldeles precis rymdes in i bagageutrymmet då vi flyttade fram baksätet. Puh. ÄNTLIGEN ordentligt djupa lådor att fösa ner våra mössor, vantar och halsdukar i! Precis rätt tajmat inför vintern.

Ovanpå den väntar det senaste tillskottet till spegelväggen ovanför. Mindre kistformat gravallvar och mer handmålad groda. Har länge tyckt att spegelkonstellationen sett konstig och trist ut, och funderade att en skvätt kitsch kanske kunde styra upp det på rätt kurs.

Det var förresten aldrig meningen att jag skulle bli en sån som främst fyllde min blogg med ett ytligt skyltande av konsumtionsivrande, materialismromantiserande loppisfrossa, men hej —

20191003_flawless

 

 

Esmeralda

dokumentation & situation

Processed with VSCO with a6 preset

Jag skulle vilja skriva något fint och värdigt men jag vet inte hur. Det är därför jag inte publicerat det här inlägget tidigare. Jag har inte fått det rätt. Jag kommer fortfarande inte få det rätt. För jag skulle så gärna beskriva vilken självklar del av ens liv en katt som är med en i 15 år blir. Som Esmeralda.

Jag tog bilden ovanför den sista augusti då vi hälsade på i Katternö och Alfred hade plockat äpplen, ovanpå vilka Esmeralda bestämde att var en bra plats för en tupplur. Catnap. Elva dagar senare somnade hon in för gott.

Jag minns inte om det var den sista gången vi sågs, eller gången innan, som hon kom och mötte oss när vi kom in genom dörren. Eller hon var på väg men ångrade sig i tumultet och stannade upp en bit bort. Hon stod där och såg sådär vänligt förväntansfull ut som hon kunde ibland. Huvudet lyft. Svansen lite kurvad. De ljusgröna ögonen extra runda. Hon såg så förunderligt angenäm ut då hon såg på en så. Liksom nyfiket, vänskapligt, som att hon väntade på att få smita iväg med en och höra allt, berätta allt. Ännu en av hennes personligheter.

Det sägs att katter har nio liv och för Esmeraldas del kunde man säga detsamma om personligheter. Men jag vet inte om jag vill berätta om dem, inte nu i alla fall. Det de alla hade gemensamt var att hon alltid var så väldigt mycket katt. Kattkoncentrat i liten, spräcklig förpackning med fräknar på nosen. Allt skulle gå enligt hennes regler. Hon fräste, morrade, men klöste eller bet aldrig. Hon kurrade och spann och vältrade sig, krävde uppmärksamhet och klappar på magen. Var kräsen med maten, hittade alltid sina favoritplatser att sova på, älskade att leka och busa även när hon inte riktigt längre hade orken för det, födde många kullar (den första när hon var väldigt ung och det var bara en unge och hon var så stolt), jagade iväg inkräktare och försvarade Selma och Myra när de tänkte åka på stryk, men tvekade inte att fräsa ifrån och slå till Selma och Myra heller när de blev för oinbjudet närgångna, fångade många möss och sorkar och gav en fågel åt Caspian när han var sjuk. Hon var en sån rejäl kvinna i den lilla, näpna kattakroppen.

Processed with VSCO with a6 preset

Jag undrar om du hörde mig när jag sa hejdå i telefonen Esmis. Jag vet att du i så fall kände igen min röst fast den var tyst och grötig och brast.

När jag var hemma i Katternö helgen därpå, var det som att jag jämt förväntade mig höra det lågmälda klick-klick-klicket från dina klor där du brukade gå på parketten. Det var så tyst där utan det. ”Upp med svansen, Esmeralda”, brukade jag säga ibland när du gick förbi, och då brukade du lyfta på svansen. Hastigt möta min blick med dina halvslutna och då nästan leende, ljusgröna ögon. Jag saknar dig.


Ikväll tog jag en bild på Selma och Myra på soffarmstödet.

20191002_selmamyra(esmeralda)

Och det var Alfred som noterade att Myras skugga såg precis ut som Esmeralda. Öronen små, hållningen mer ihopsjunken, ryggen kutig. Till och med nackpälsen lite tufsad.

Och det kändes som att du var här, Esmeralda. Önskar att du var. ♥

Oktobrigt deluxe

dokumentation & situation

Processed with VSCO with a7 preset

Oktober inleddes verkligen å sitt oktobrigaste. Vänta nu, säger man så, ”å sitt” på det där sättet? Direkt jag skrivit det kändes det så främmande. Nåja, ni fattar säkert vad jag menar. I morse var det liksom ingen tvekan om årstiden. Trädkronor lyste röda och orangea, stora bitar av allén mitt i Korsholmsesplanaden var övertäckt av gula löv på marken, regnet smattrade stillsamt mot bilrutorna, luften var mild, men sådär rå som den blir om hösten.

Jag och Blenda fick skjuts p.g.a. regnet. Jag har tappat bort min cykelnyckel — rättelse: jag har slarvat bort BÅDA mina cykelnycklar för jag hann aldrig längre än tänka ”de där borde man ju egentligen separera på ifall man skulle råka tappa dem”, förrän jag veckan efter tappade dem. Skickligt!

Nu äter jag en tomat-linssoppa och knäckebröd med bondbönehummus (vid mitt skrivbord på jobbet). Ja, ni fattar temat. Sa nån höst eller?

Processed with VSCO with a7 preset

Vädret är ungefär detsamma som då vi åkte hem från BB för lite mer än ett par år sen. På måndag fyller Blenda två. Hon har börjat rada flera ord efter varandra, bildar satser och snart meningar. Nu är hon uppe i tre ord. Hon gav mig regin ”Mamma sitta där” häromdagen. Och då satte jag mig där. Regissören applåderade så jag är faktiskt riktigt nöjd med min prestation!

I morse när vi lämnade av Blenda på dagis möttes vi av infon att vi fått tillgång till appen där personalen kan dela med sig av bilder på barnen under dagens lopp. Hurra! Äntligen! Har ju alltid varit så nyfiken på vad Blenda gör där. Man har ju bara vetat väldigt löst, det huvudsakliga ramverket liksom — äta, sova, leka — och några strödda detaljer här och där som personalen berättat när man hämtat. ENORM kontrast mot det man varit van med — att känna till cirka varje sekund. Så detta har varit en efterlängtad addition. Jag laddade ner appen och fixade mitt login direkt jag satte mig i bilen och då jag kom in möttes jag redan av en handfull bilder som personalen laddat upp under höstterminen! SÅ ROLIGT!

Har även i dag börjat lyssna på podden Serial (*late bloomer*) och har hittills hörslat två avsnitt. Är redan alldeles betuttad och vet att jag mycket snart kommer ha utvecklat totaldille på detta.

Bra start på oktober måste jag säga. Oktobrigt deluxe.

Åka tåg från Köpenhamn till Berlin

rekreation & civilisation
Eh, hittade detta inlägg bland mina utkast och det var typ helt klart så jag förstår inte varför bara jag inte publicerat det? NÅJA. Bättre sent än utkast. Vi åker till juli och vår färd söderut.

Välkomna till den krångligaste etappen av vår resa! Vi befann oss i Köpenhamn och därifrån skulle vi åka tåg till Berlin. Men på grund av banarbete eller dylikt så åkte vi först ersättningsbuss till Rødby vid den danska kusten. Där skulle vi sen kliva på ett tåg, som skulle köra in på en färja (JA, tåg på båt, spännande!) som skulle ta oss till tysk mark.

På bussen var allt frid och fröjd, den danska busschauffören hade en tillbakalutad humor och levnadssätt — detta märktes inte minst när vi närmade oss ändstationen och han sa något om att tåget eventuellt blivit avbokat. Men han sa detta så exceptionellt obekymrat att de av oss som uppfattat det, ändå inte uppfattat det som att det betydde något.

Nåja. Vi klev ut. Där fanns en terminal, personerna som skulle åka färjan till fots vände höger, vi som skulle åka färjan till tågs vände vänster. Vi gick ut på perrongen. Det såg ungefär ut som en kuliss från en mycket övergiven vilda västern-film. Vi stod där en stund och funderade vad fasen som gällde. Alfred hade inte hört det som busschauffören sagt. Jag var inte säker på att jag hört och förstått rätt.

20190726_021

Så jag gjorde det enda en förståndig människa kan göra i en sån stund: Går och tömmer blåsan för detta visade potential att bli en lååång dag.

Sen när jag kom tillbaka ut så hade Alfred hittat två svenska, förståndiga kvinnor som uppfattat samma trassel, och nu försökte reda ut det. Alfred sprang iväg till en tidtabell på andra sidan perrongen och kom tillbaka med nyheten att tåget blivit ”avlyst”. Så det var ju kul!! Jag blev både matt och ganska indignerad. Att det ska vara så jäkla svårt med nån vettig information?

Den ena svenska kvinnan ringde nåt tågbolag (så skönt att vi hade nån vuxen där heheh) och fick veta att tåget INTE kommer, så då gick vi tillbaka in i terminalen och köpte biljetter till färjan ur en automat. I efterhand insåg jag att det var fullkomligt onödigt för vi hade ju redan betalat för dem, egentligen, bara att vi EGENTLIGEN skulle ha suttit på ett tåg på färjan. Och ingen bad om att se biljetterna heller sååå. Ah well. Nå, färjan åkte iväg mot Puttgarden. Förhoppningsvis skulle vi hitta ett tåg där att kliva på.

20190726_022

Pappan, barnet och havet.

20190726_023

Lite självistajm på det då. Resan tog ungefär 45 minuter vill jag minnas.

20190726_024

Jag vet inte om det syns så bra på havsbilden, men i horisonten skymtar ett klart tecken på att man befinner sig nära Tyskland (fast det där kanske var i Danmark, vad vet jag), nämligen vindkraftverk! Bilden till höger togs genom tågfönstret i Tyskland. För JA! Ett tåg väntade på oss i Puttgarden. Puh!

20190726_025

Tåget skulle ta oss raka vägen till Berlin, men så började högtalarna sända meddelanden om att något var fel på linjen mellan Lübeck och Hamburg. Som vi alltså skulle åka genom. Det var aningen tröttsamt, men till tyskarnas fördel så gav de oss åtminstone regelbundet information. Det kändes som att tyskarna håller koll på läget. Till slut fick vi veta att en del av oss, inklusive vi som skulle åka till Berlin, skulle kliva av i lilla Büchen där ett nytt tåg skulle hämta oss.

20190726_026

Här är vi då i Büchen och jag vill att ni kastar en blick på illustrationen på varningsskylten uppe till vänster, och sen på Blenda. Som sagt, tyskarna har koll.

20190726_027

Har ingen bra uppfattning om hur länge vi hängde där på tågstationen — en halvtimme? en timme? — men vi roade oss bland annat med att plocka stenar. Sen började det susa i tågskenorna och vi fick veta att tåget mot Berlin var på ankommande. Alfred blev stressad på mig för att jag dröjde med att plocka ihop våra saker men vi var ändå först med att kliva på. Eftersom vi inte hade platsbokning på detta tåg irrade vi omkring och försökte hitta platser. Det fanns två platser tomma bredvid en man och en kvinna och jag frågade om de var lediga och jodå, vi fick ta dom.

Då just behövde Blenda få en ny blöja så hon och jag gick och fixade det, och när vi kom tillbaka till Alfred frågade han om jag hade Blendas väska. Nope. Den röda nyckelpigan var borta! Det kändes fruktansvärt. Vi hade inget jätteviktigt i den, men Blendas leksaker och gosedjur och flaska med vatten. Nu var det min tur att vara irriterad på Alfred för att han rusat iväg till tåget utan mig och Blenda. Jag kunde inte tro att jag skulle ha lämnat den där väskan efter mig men uppenbarligen måste jag ju ha gjort det ändå i all hast. Men mest kände jag mig bara vemodig, hade så dåligt samvete. Vi gick båda av och an och letade men fann den inte. Jag frågade den ena konduktören hur vi skulle göra och hon sa att vi måste ringa till terminalen och fråga men att hon tyvärr inte hade något nummer. Fanns inget annat än att uppgivet slå sig ner igen på våra lånade platser. Fy fan vad det kändes skit.

Jag tänkte att vi antagligen sände ut lite konstiga vibbar åt det tyska paret när vi höll på och ojnejade oss, så jag nämde åt kvinnan som jag satt bredvid vad det gällde. Och denna fullständiga ÄNGEL erbjöd sig hjälpa, hon gick och pratade med en annan konduktör än den jag pratat med, hittade en nummer, som hennes partner till och med ringde upp och skulle beskriva ärendet åt med signalen var så dålig att samtalet bröts innan han hunnit beskriva vad det handlade om.

Blenda fattade enormt tycke för kvinnan som lekte med henne så gott som hela resan, blev i princip flytade i tyska och förde dialoger med henne, tittade förväntansfullt på mannen varje gång hon gjorde något roligt eller duktigt och bara LYSTE om hon fick hans uppmärksamhet och beröm, och i det stora hela var jag och Alfred tämligen överflödiga.

Och sen, när vi börjat slappna av och acceptera situationen, hände något mirakulöst. Alfred gick tillbaka till den första vagnen där vi stannat av och an, och kom tillbaka med Blendas väska!! Där hade någon lyft upp väskan som antagligen legat på golvet och satt den i väskförvaringen! WOHOO!

20190726_028

Hurra hurra! Alla var glada och nöjda och Blenda fick förevisa sin ritplatta åt sin nya kompis/idol. Fick aldrig ens denna berlinska kvinnas namn men vänligare själ har jag sällan mött. Hennes syster bor (eller har sommarstuga?) på Åland och det känns som att det torde ju inte vara omöjligt att hitta henne. Känns onekligen som att vi minst borde skicka en blombukett som tack. Det kändes nästan lite elakt att väskan hittades efter allt de hade gjort.

Och samtalet som bröts till den tyska tågcentralen? Vad tror ni hände där? Nå, personen på tågcentralen RINGDE NATURLIGTVIS UPP mannen och undrade vad det var han undrade. Alltså! Ska jag upprepa mig ännu en gång? Känns såhär: Tyskarna håller koll.

20190726_029

Berlin, endlich! Solen gick ner medan vi gick till vårt hotell. Vi drabbades direkt av BRA FIILIS och Alfred verkade bli blixtförälskad i stan. Himlen och floden var pastelliga och ljuva. Luften var varm men inte het. Gud vad det var härligt. Ein bisschen Frieden, ein bisschen Freude, und so weiter.

Smärtan, hjärtan och böcker

inspiration & kreation

Jag är alldeles mör och konstig i huvudet, det känns som att det är fyllt med smuldeg som någon knådat hela dagen och nu vill det bara få lämnas ifred. Om det mejkar nån sens? Jag antar att det inte gör det. Men jag har alltså haft migrän hela dagen och, eh, tja.

Med synbortfall! Det är allt nytt det. Särskilt drabbat är vänstra ögat, där finns en fläck i mitten som bara inte vill snappa upp något. Jag blev LIVRÄDD första gången det hände, för jag mådde annars bra och plötsligt kunde jag bara inte se om min kompis bebis hade hår på huvudet eller inte. Eller, jag kunde skymta det i utkanten av mitt fokusområde, men när jag vände blicken mot det så kunde jag inte se det. Fast det konstiga var att det fanns ju DÄR, ändå, i synen menar jag. Det var inte som att det blev vitt eller svart eller ens bara suddigt, men av nån orsak så kunde jag bara inte se det. Det var NÅT slags glapp där men jag kan absolut inte beskriva det. Helknäppt.

Hur som helst, sen dess har jag läst att det är vanligt. Men i dag var det otäckt på ett annat vis. Hur bedrövligt blev det (jag), undrar ni? Nå, så att jag försökte gråta ett par gånger bara för att jag FAKTISKT TYCKTE SÅ SYND OM MIG SJÄLV. Men jag kunde inte riktigt hänge mig tillräckligt så det blev mest bara nån sekund av förvridna grimaser och inget mer.

Vartefter dagen led mot kväll lättade mitt eget lidande mer och mer, och då hittade jag faktiskt orken att fixa två tygpynt jag förberett tidigare. Jag har använt mig av sånt där papper som man kan printa på och sen stryka fast på textilier, för de här grejerna jag ska visa nu:

20190927_hjaertan

En skock hjärtan i gula, rosa, röda och bruna nyanser åt min Blenda Mosippa, som är mycket förtjust i hjärtan just nu. Är positivt överraskad av hur lyckad den här utsmyckningen blev! Och Blendushka ville byta om till den på momangen när jag visade den åt henne. Det tolkar jag som betyget väl godkänt.

20190927_litaf

En trave böcker på en tygkasse värdig en lagom nördig bokmal. Denna kasse var på specialbeställning av Alfred, han bad mig designa och göra nåt som han kunde lotta ut tillsammans med sina grejer. Jag hade egentligen uppfattat det som att kassen enbart skulle rymma hans böcker, så därav detta litteraturrelaterade ordskämt. (Jo, jag kan erkänna att jag var ganska nöjd med det, hehe.) Men kassen innehåller alltså mycket annat också! Ni kan kolla in hans inlägg här om ni vill delta i utlottningen.