Författare: Linnea P.

M’lady 🌹

Dagen innan kvinnodagen köpte jag blommor åt mig själv och jag velade mellan vita nejlikor och vita tulpaner men tänkte sen HERREGUD det är MARS, det är VINTER, nu får jag väl fasen skärpa mig. Vet jag inte var jag bor?? Man kan inte börja härja om KRISPIGA TULPANER redan, det är groteskt. Särskilt att kalla dem just så, alltså krispiga. Och är det inte lite hemskt hur snabbt vi börjar hyperventilera om våren? Vi hörs när det snöat fem gånger i maj va.

Ska man förresten vara riktigt onomatopoetisk så borde det väl ändå heta att tulpaner, om något, är tjocka? Ett tjog tjocka tulpaner. Tjock tjock tjock, så bryter man av dem.

20190310_pianoblomster

Häromdagen då jag satte ner blomvasen på den nya (fast gamla) röllakanmattan för att ta en bild, som en gör, så fick Blenda fiilis och uppvaktade mig med en leksakspianoserenad. Mycket fin stund. Mer om mattan en annan gång. WOW vilket framtida clickbait jag planterade där.

På tal om kvinnodagen och blommor så börjar jag känna mig rätt redo att släppa det fokusområdet. Det kan jag väl inte vara ensam om? Det skulle liksom va KRISPIGT, fast i positiv bemärkelse, heh heh. Fast obs! Jag fattar att alla andras bubblor inte ser ut som min och att det finns en klar poäng med att fortsätta upplysa om att kvinnodagen inte är till för att uppvakta kvinnor. Det är ju sant. Vill ha lite paus bara?

Fattar att det kan vara förlösande att ryta BEHÅLL DINA ROSOR men varje gång jag läst en sån status i år så har jag tänkt på att jämställdhet ÄVEN är till för de som faktiskt blir glada av att få en blomma. Att jämställdheten LIKA mycket tillhör de som hoppas på att nån ska ge dem en ros dagen till ära. De måste ju inte vara antifeminister för det. De kan va mer feminist än jag är. Och oavsett så ska det inte spela någon roll! Om ”M’lady 🌹”-uppvaktningen så vore deras ENDA mål i livet och allt annat var obetydligt, så förtjänar de ju likväl samma rättigheter och respekt som alla andra! Förstås. Det är ju det dagen handlar om. Men fokus! Var hamnar fokus? Mitt tenderar hamna nån annanstans.

Så om jag får drömma lite så skulle jag gärna se att vi kom överens om en tydligare linje för hur vi uppmärksammar internationella kvinnodagen i sociala medier. Eller att vi spånade fler idéer om vad vi kan satsa på om vi inte vill hålla på och snacka uppvaktning eller hylla starka kvinnor varje år. T.ex. genom att dela med oss av händelser då vi känt av förtrycket och nedvärderingen i att vara kvinna i en patriarkal värld, kanske? Som ett återkommande #metoo, som i allt sitt hemska var sjukt stärkande (och ögonöppnande), fast utan att specifikt kretsa kring sexuella övergrepp och trakasserier. Nåt som ger en bild av vilken dag som helst i ett kvinnoliv, och inte bara 8 mars. Eller nåt ditåt. Det skulle va fint. Gillade också Peppes tanke om ens feministiska handlingar och Ellens om ens medsystrars dito. Sånt som visar på hur brett och stort det är. Vilket perspektiv man än ser på det ur så ändå mycket större än rosor.

JAA JAA så dags att tänka på det nu.

Kvinnodags 📣

goofs.jpg

Shoutout åt alla vanliga kvinnor! Vars liv utmärks varken av extraordinära prövningar eller prestationer.

Vanliga medelmåttiga kvinnor som inte åstadkommit något spektakulärt värt att hyllas och inte heller diktat slående citat värda att spridas. Vanliga medelmåttiga ouppmärksammade kvinnor som jämställdhet och denna dag tillhör lika mycket ändå. Vanliga medelmåttiga ouppmärksammade riktiga kvinnor som allt som oftast är svaga, fula, tröga, tillbakadragna, lata, likgiltiga och oengagerade, som människor är.

Shoutout åt alla dussinsystrar, panelhönor, blyga violer och okända kvinns! Vars värde är lika stort.


LÄS OCKSÅ: Låt en kvinna leva

Marslivet

Jag ska inte skriva om hur svårt det varit att hitta ro att skriva, men jag känner mig ändå tvungen att starta där för att hitta nån början över huvud taget. Det ska väl ganska mycket till för att folk ens ska lägga märke till att nån inte bloggat på länge, jag gör det nästan aldrig, men för min egen skull så känns det som något jag måste bekräfta för att kunna bocka av och fösa det åt sidan.

Ok, inser nu att det bara var en vecka sen senaste inlägget, så nu känns detta här ovanför något överdrivet i alla fall. Det bara KÄNNS som så mycket längre sen! Antagligen för att det ändå under de här sju tysta dagarna funnits massor jag velat diskutera eller dokumentera. Så det är mycket som runnit mig mellan fingrarna. Särskilt att ta vardagsbilder och sånt, det har jag så gott som gett upp med för tillfället. Har haft extremt oflyt vad det gäller telefoner och deras kameror. Jag är så trött på att hata varje bild jag tar, så jag avstår hellre än försöker. Eller om jag är smart i stunden så avstår jag. Blir bara arg annars. :))) *nerver av gips*

Nä, vi lämnar det ämnet. Lugnast så, hehe.

20190224_cafe.jpg

Men livet lunkar på. Eller egentligen går det ganska snabbt. Jag jobbar och Blenda har haft sportlov. Vi två har hälsat på mina kompisar med bebisar i Jakobstad och träffat andra kompisar på möte med bokligan. (Vi läste Maria Maunsbachs Bara ha roligt, ska försöka skriva mer om den sen!) En morgon innan jag ska till jobbet vaknar jag en timme tidigare än vanligt och passar på att baka scones och tvätta håret. Jag har mycket ledig tid men knappt någon egen. Men sent om kvällarna då de andra sover har jag fastnat framför The Walking Dead igen och egentligen är det ju så skit men ändå tittar jag och lever mig in i det. Katterna söker sig till mig, avlöser varandra och trampar av och an på mig, Myra vill slicka mig på läpparna och Selma vill slicka mig i hårfästet. Däremellan letar jag vårkläder åt Blenda och försökt sätta mig in i vad i helvete ”skalkläder”, ”softshell” och sånt betyder och vad som är att föredra. Fy fan alltså. Ska djungeln aldrig ta slut? Jag hänger om tavelväggen i tamburen och möblerar om i kontoret, letar en del förvaringsmöbler till bägge rum på loppis men börjar inse att jag kommer bli tvungen att kasta in handduken och beställa från Ikea istället om jag vill få något klart nångång. Väggar väntar på att bli målade i flera rum men jag får konstatera att jag har satt det på paus. Tills när? Ja vem fan vet det. Vem fan vet. Kanske tills att det känns lite mindre övermäktigt. Vi lånar pekböcker på bibban och Blenda tycks ha bestämt sig för att det är dags att sluta kvällsamma. Vår nattningsritual går oftast numera ut på att hon sitter i min famn och så tittar vi på Natti natti cirkus, vinkar godnatt åt alla djuren, och sen bär Alfred iväg med henne till sovrummet där hon somnar i egen säng. En kväll ville hon inte titta på något ens, hon ville bara sitta i min famn och pratas till sömns. Hon är 17 månader i dag! Jag bakar sockerfria muffins och pannkaka (”pah-kah-kah” har B lärt sig säga) och Alfred kokar soppa och vi får inte äta godis varje dag längre, hehe. Och så fikar vi ibland. Och nu sitter jag här och lyssnar på när de två andra pratar i soffan. Snart blir det gröt. Och sen blir det natt. Cirkusdjuren och sedan zombierna väntar.

Motströms

20190224_soffmyra

Ledig dag. Har inte uträttat mycket direkt, men fick ta sovmorgon, har lunchat med Elsa (plus bebletterna Signe och Blenda då), och nu äter jag utmärkt mörk choklad som smakar After Eight (det här att undvika palmolja var ju typ det bästa som hänt mitt godisätande, plötsligt testar jag en massa choklad jag inte annars skulle dras till och hittar helt nya, oväntade favoriter!! En helt ny väääärld… 🎶) o.s.v., o.s.v. — så egentligen är jag på bra humör!

Men en god sinnesstämning utgör ju sällan något hinder för mig att vara lite tvär i alla fall! Det slår mig att en användbar beskrivning skulle vara ”kärringen mot strömmen”, men uff tycker det är så töntigt att titulera sig själv så. Är nämligen ingen speciell snöflinga eller så, är faktiskt riktigt vanlig men bara tvär!!

Hur som helst, här är en lista med punkter jag känner mig i minoritet med att tycka så som jag gör om:

  • ”Fint väder” är inte gassande solsken. Fint väder är ett lagom tunt molntäcke som döljer det bländande cancerklotet av 17 miljarder-gradig eld. Till och med lite regn är för det mesta bättre än en stark brännande solighet.
  • Stränder ain’t all that och att solbada är först och främst bara obekvämt och frustrerande.
  • Är helt för att samma regler ska gälla för kvinnor och män, men då vi når free the nipple tycks jag gå emot feministströmmen: Alla kan väl fasen klä sig istället. Särskilt alla män som tror det är okej att vistas topless i den offentlighet som inte är strand eller simhall. Jag vill inte se. Nejtack till svettig, flagig, flammig, finnig, hårig, glansig, fnasig, porig hud överallt. *pryd och osympatisk*
  • Orkar inte med Pippi-trenden att på förhand påstå att man säkert är svinbra på sånt man inte gjort förr. Tycker mest bara det luktar nån slags upphajpad desperation efter bekräftelse. Alltså. Skryta på sig själv för ens kunnande i sånt man aldrig ens testat? surejan.gif
  • Kan jag faktiskt vara den enda i hela Svenskfinland som inte älskar kalklitir-målarfärgen? Vill gilla den men tycker bara att den ser så torr, sträv och liksom gipsdammig ut. Tänker på hur det ser ut att kännas att dra fingertopparna eller naglarna mot en sådan yta och bara ryyyser.
  • Livemusik är överskattat. Det spelar egentligen ingen roll vem som spelar eller hur bra de gör det, nio av tio gånger blir jag otålig. Mina post-keikka-utlåtanden innefattar s.g.s. alltid ”tycker att de kunde ha skippat två-tre låtar”.
  • Pulverkaffe är gott! Ofta till och med godare än bryggkaffe! Blir nästan alltid besviken och missnöjd när jag dricker vanligt kaffe nu för tiden. Särskilt på café/restaurang. Hur kan det alltid smaka sträva gamla träpinnar?

Okej, tillräckligt med mina tvärheter. Er tur!! Ge mig ert motströmsstoff!

Naturromantiska applikationer

Gjorde en loppistur med mamma i fredags. Fick alltså fler fynd den dagen än retrovagnen, som jag f.ö. nu påbörjat renoveringen av. Har tagit loss klädseln och ska börja sprätta upp sömmarna för att kunna använda bitarna som mönster. Men det var inte det jag skulle berätta om nu.

Istället skulle jag visa ett konstverk jag fyndade:

20190223_applique

Ett landskap i applikationsteknik! Tycker det är så fint och så speciellt. Så rikt på känsla! Så livligt! Ser både tålamod och hetsighet, glädje och frustration. Slutresultatet ändå sprudlande.

Blir så nyfiken på varifrån det härstammar! Har dessvärre inte hittat någon signatur ännu men hoppas att en ska uppenbara sig när jag lossar på passepartouten. Har bara kikat försiktigt där under, men ska ta den helt loss och ge alstret en en prydligare en samt en ram förstås. Bilden kostade ungefär ingenting (2,50€) och antagligen är det väl någon glad amatör som ligger bakom, men vad gör det.

Blir på bra humör av den! Alla små stygn, gjorda både för hand och med maskin. Rosorna (tulpanerna?) i rabatten som också flyter i vattnet. Och så den lilla, lilla segelbåten, som kanske är en pappersbåt nu när jag tänker efter. Solens spretiga spindelstrålar, molnens duggregniga textur. Nä-ä hörni. Det här är fasen konst det. 😍

Och ser det inte ut som vår? Det är kanske därför jag uppfattar den som så hoppfull. Så ny.

Min trendspaning för 2019 är förresten just sånt här — en friare form av appliqué. Vi har ju sett en stark applikationstrend på framför allt ungdomskläder de senaste åren. Och för några år sen var det papperskollage som gällde som konstnärligt medium, men sen dess har vi ju gått över till att pyssla med garn och textilier. Men vem orkar hålla på och knyta makramé längre? Ser jag en till långfransad väggbonad så somnar jag. Och att brodera korsstygnstavlor med oväntade budskap är ju de facto högst väntat numera.

Nä, då tror jag starkt på kollage i textilier och garn istället! Fria tyglar, väldigt abstrakt, fast eventuellt också en hel del naturromantik nu när jag tänker efter…? Visst kommer det en sån våg nu? Skulle det inte ligga precis i tiden? Ute: Inne. Inne: Naturen. Eller hur va?

4 kommentarer

Her name is Rio and she dances on the sand

Har aldrig förstått mig på barnvagnsnördar, hörni. Men säger förstås ”nördar” i all välmening — inget fel på att fördjupa sig i ett visst intresse! Har bara personligen tyckt att vagnar varit en så extremt ointressant jäkla djungel att navigera sig genom. (Och varför är liksom 99/100 av dessa nördar mammor? Var är papporna? Jag bara undrar.) Tyckte det var svintungt att sätta sig in i vagnutbudet ens en bråkdel, men vi måste ju eftersom att vi ju var så illa tvungna att köpa en vagn när bulle i ugnen var ett faktum. (Alltså då när vi väntade Blenda, obs.) Skulle det inte ha stressat mig så mycket skulle det antagligen ha sövt mig.

Men nu förstår jag ju att källan för mitt oförstånd inte varit vagnarna, utan att de varit moderna! För jag har, förstås (eftersom jag är en levande loppisklyscha), gått och utvecklat en fäbless för den gamla sortens! De från cirka 70- och 80-talet. Det får inte vara för många krusiduller eller för ~*vintage*~, men tunna ramar i krommat stål, smala stora hjul — ja tack.

En retrosittvagn med skönt gung. Nog skulle det vara nåt det. Med däck som knastrar härligt mot gruset när man går med Blenda till och från dagis i vår. Så har jag tänkt de senaste veckorna och förstås samtidigt hållit koll på loppisar och annonser. Tidigare i veckan slog det mig att jag kunde ju be min mamma hålla utkik på loppisarna i Jakobstadstrakten, för att bredda på sökfältet. Så jag skickade ett fåtal bilder på vad jag ungefär tänkt mig.

Följande dag har hon hittat en! Och dessutom för 2€! Hahaha alltså det är inte klokt. Och i går skulle hon hit till Vasa så då fick vi den. Här går det undan!

20190223_emmaljungario

Titta! En Emmaljunga Rio! Det har jag kommit fram till efter några om och men. Instruktionsmanualen som fortfarande fanns kvar (!) angav att det var modellen Kimi, men mina efterforskningar har visat att det inte stämmer. 🤓☝️ De två modellerna var så gott som identiska förutom två huvudsakliga skillnader, nämligen att 1) Rio saknar sufflettspännare, och 2) Kimi saknar fullt liggläge. Därmed måste denna vara en Rio!

20190223_emmaljungario_diptyk

Den härstammar från 90-talets mitt, verkar det som. Nyare än jag hade gissat. Om jag förstått det rätt så är den en så kallad ”Stockholmsmodell”, och är alltså lite smalare än många andra vagnmodeller för att den ska rymmas bra i trånga utrymmen. Tunnelbanor och sånt ni vet. Hos oss betydde detta att den rymdes in genom ytterdörren! Eller alltså den ena sidan av dubbeldörrarna, ska vi säga. Kändes extremt lyxigt, fastän vi nu kanske inte kommer rulla den ut och in genom dörrren så ofta.

Mindre lyxigt är däremot att den saknar varukorg undertill. Nooo! Ska försöka få tag på en trådback i lämplig storlek och spänna fast den med buntband. Om ingen har tips om var en kan köpa reservdelar som utgått ur sortimentet för typ tjugo år sen? Heheh…

Ett annat aber är textilierna som är väldigt slitna, både solblekta och nötta. Alltså funktionen är ju densamma, men det ser bara inte så snyggt ut. Så jag leker med tanken på att klä om vagnen, det finns folk som gör sånt! Även amatörer, och jag tror nog att jag kunde klara det om jag ansträngde mig. Mitt problem med det mesta är att om nåt blir för krångligt eller tidskrävande så ger jag bara upp. Men månne kunde promenader med vagnen i vår agera som en tillräckligt lockande morot? Blenda älskar dessutom att sitta i den, så det skulle vara elakt mot henne också att inte göra klart jobbet.

20190223_tyg

Grävde igenom mina tyglager igår och hittade två rejäla bitar av tyget ovanför, som jag loppat för nån ynka slant för flera år sedan. Kommer nog inte använda det till nåt annat eftersom att det drar till sig så mycket kattpäls. Lite sammetsyta på det. Kunde bli fint som vagnklädsel, visst? En smula mer dramatiskt säkert men det skulle antagligen också ge den en ännu äldre vibb och det är jag ju okej med. Fast ett grovt, simpelt bomullscanvas skulle också vara trevligt, men då måste jag ju köpa sånt. Vill kanske inte det.

Ååh. Får se om jag vågar ta mig an ett sånt projekt, känner nog mig ganska skraj ändå.

Ska hur som helst hålla ögonen sittvagnstränade, utifall att jag skulle råka hitta en bra retrovagn i bättre skick än denna — den här har också en del rost på ett par ställen utav chassit — men för 2€ (som dessutom mamma betalade) så måste jag säga att det ändå var ett bra kap! Och helt plötsligt har jag nästan ett nytt intresse, dessutom. Inte riktigt nörd än men vem vet vart det bär av! Gick trots allt med i två retrovagn-grupper på Facebook också, tihi. 👶🛒

Och rubriken i detta inlägg är förstås hämtad ur Durans Durans Rio, f.ö. med en heeelt åttiotalskitchfri och fullständigt tidlös musikvideo. Varsågoda:

7 kommentarer

Hård som trolldeg

Tänk er en fågelskrämma. Den har stått utomhus i ur och skur i 7-15 år och blivit väderbiten och solblekt. Föreställ er sen att den parat sig med nån som klätt sig ut till Edward Scissorhands på Halloween, fast så som den personen sett ut dagen efter. Exempelvis när hen nyss vaknat på ett badrumsgolv. Ändå har dessa två, av oförklarliga anledningar, råkat på varandra och idkat samlag. Och i det onaturliga kärleksbarnet, där har ni mig! Trettio-nånting år senare med vit zinkpasta (ja, Blendas blöjkräm) smetad kring min söndersnutna näsa. Det är jag just nu. 💃 💯󠀥

20190214_002

Är inne på min tredje förkylning på lika många veckor. Då bilden ovanför togs trodde jag att det värsta var över och kände mig nöjd för att jag kunnat besegra eller i vilket fall ta mig igenom två förkylningar med envishet och massa Finrexin. Ändå jobba så som tänkt, och så vidare. Nu är jag några dagar äldre och klokare och inser att det förstås, sist och slutligen, blev jag själv som blev den besegerade. Har mer eller mindre bara sovit sen i torsdags kväll. Varje dag över 38-gradig feber. Och det har varit ovanligt tungt att ha feber den här gången, har knappt orkat hålla ögonen öppna.

I natt stod jag och snöt mig, uppskattningsvis för fjärde gången på en timme då jag försökte sova, då jag i badrumsspegeln såg två svettdroppar söka sig ner mot ögonbrynet över pannan. Hehe. Det är länge sen jag känt mig så här kaput så här länge. Antar att det är dagisbacillerna som ska härda mig. Efter detta kommer jag vara hård som… ööh… trolldeg?

Under tredje förkylningsronden har Alfred inte lyckats få tag på Finrexin, det har varit slut på de apotek han sökt det. (Som om februari inte redan var tillräckligt februarig!) Istället kom han hem med Panadol Hot men alltså det är ju fruktansvärt med all den där mentholen. Känns onaturligt att dricka. Mår alltid riktigt illa vid slutet av koppen.

Tankarna vandrar till det jag tidigare i år läste i Fatima Bremmers Ett jävla solsken, då Ester Blenda Nordström blivit rejält sjuk i Lappland så att folk oroade sig för hennes överlevnad. Hög feber i många dagar och så vidare. Men så tillkallas en kvinna som ålderlåter från Esters fot och rabblar bevärjelser. Sen sover Ester i många timmar och när hon vaknar mår hon hur bra som helst och beskriver det som ”jävla besynnerligt” i ett brev. 🤷⁉️

Nu tycker jag att åderlåtning känns aningen extremt för min del, och lyckligtvis tycks jag klara mig undan det också (peppar, peppar) för jag mår ju i dag mycket bättre än jag gjorde i går. (Efter att jag sovit till tolv och sen legat på soffan i timtal, heh.) Men nån annan huskur skulle jag gärna ha bakom örat tills nästa gång jag blir sjuk och Finrexinlagret är magert. Har liksom inte riktigt orkat googla saker under denna sjukdom och då vet man fasen att jag är sjuk. Jag googlar ju ALLT annars.

Vad är er bästa förkylningshuskur?

Och finns det förresten ettåringsvänliga varianter? Ro hit med dem också!

6 kommentarer

Inte som på räls

20190206_sov

Trots mitt snack om järnbruari i förra inlägget så har månaden hittills inte gått helt som på räls, om vi säger så. (Det här inlägget har jag till exempel försökt skriva i fem dagar nu, skojar inte ens, så länge har fliken legat öppen.) Har blivit förkyld, sen ännu mer förkyld då jag trott att det börjat vara förbi, har tappat min telefon som sedermera blivit stulen, har en period inte kunnat sova och i princip drivits till vansinne p.g.a. denna sömnbrist, och så vidare.

Har också fått mens, för det är klart att den ska komma tidigare för att pricka allt annat skit. Fast ska väl inte börja klaga på mensen riktigt ännu, fick i alla fall va utan den i hela två år, från att jag blev gravid fram tills alldeles nyligen, ända tills att jag började fundera om det var nåt fel på kroppen. Men den var bara snäll alltså!

Fast nu tyckte jag mig känna av en riktig intensiv-PMS under de sista timmarna innan mensen kom igång. Bara gick omkring och svor och muttrade och gormade åt katterna. Varje flygiga lilla hårstrå kittlade mig i ansiktet och jag ville skrika och slita loss såväl hår som hud. Hoppas det inte ska vara så varje gång, herregud.

20190206_kok

Sen har jag börjat jobba också, fast bara halvtid. Dagarna brukar ju alltid vara så evighetslånga efter en ledig tid, men faktiskt så har tiden gått ganska snabbt på kontoret. Dels för att jag ändrat mina arbetstider, tror jag, förr jobbade jag nio till fem men nu har jag fått byta så jag är där från åtta till fyra istället. Förr var det kväll när jag slutade, nu är det som att det finns massor av dag kvar när jag släcker ner kontoret. Känns bra, inte som att jobbet slukar dagens hela potential.

Och Blenda har varit två halvdagar på dagis förra veckan, nästa vecka ska hon vara längre. I torsdags hämtade jag henne. Jag hade förhoppningar om att hon skulle skina upp och komma springande mot mig med armarna utsträckta, men istället vred hon nonchalant på nacken, kastade en måttligt imponerad blick på mig, drog lite på munnen och typ nickade som att hon tänkte ”Jahapp, det var du ja”, och vände sig direkt tillbaka till att hålla låda inför sina nya kompisar. Ingen tid för mamsen. Ja ja, vi tackar för den klara förhandstitten in i tonåren.

Anyhoo, ska egentligen göra annat nu. Ville bara ta tillfället att flika in och lämna rapport innan det blev en ännu större snöboll av det. Nu ska jag redigera klart en hop med bilder som är long overdue — de är dock inte fotade med samma manick som bilderna i detta inlägg. De knäppte jag med surfplattan genom fönstren en kväll här och megapixlarna är alltså inte jättemånga men jag gillar detta ju. Bra gryn ändå. Får NÄSTAN lust att ta nån gammal digitalkamera i bruk bara för det. Min allra första hade till exempel 1.3 megapixlar. Hehe. Det ni!

Inga kommentarer

Ge järnbruarit

20190201_001

Järnbruari! Så har jag försökt peppa mig själv inför den här månaden. Den brukar lätt kunna bli årets tyngsta för mig, mörkret och kölden har kört slut på orken, men i år testar jag något annorlunda: Ökad aktivitet! Vilket annat år eller månad som helst skulle det ha känts som helt fel väg att gå, men fasen nä, tror jag är redo nu. Vill försöka återfå aningen mer rutin och struktur i mina vardagar. Detta genom att återgå till jobbet, fast bara deltid. Hoppas på att det ska sporra mig att hållas mer aktiv, eller få en mer aktiv grundnivå, eller vad man ska säga. Inte förslappas lika mycket, är hur som helst poängen. Jag vill så innerligt att jag ska känna mig piggare och generellt mer alert, att det ska bli uppfriskande att komma sig ut utanför mitt eget sammanhang.

Och Blenda ska alltså börja dagis! Hon har skött inskolningen jättefint, själv tycker jag att det är vemodigt och besynnerligt att vi ska vara ifrån varandra så mycket hädanefter. Liksom, jag vill ju veta hur hennes dagar är? Ska hon gå omkring i den här världen helt utan oss som om hon hade ett alldeleles eget liv? Det är SÅ MÄRKLIGT! Och till på köpet lite hotfullt och jag förstår inte riktigt varför. Är det så de så kallade ”modersinstinkterna” jobbar? Eller är jag ett good old kontrollfreak bara? Oavsett, ska vi faktiskt bli tvungna att montera en GoPro på hennes axel? Ja, jag är rädd för det. (Men det är okej för varje dagisklass har väl ändå minst en sån förälder va?)

Både småsörjer och ser fram emot att vardagarna ska förändras. Jag har trivts väldigt bra här hemma, men det har inte varit en lika produktiv tid som jag föreställt mig. Alls. Blir frustrerad på det här men kan förstås bara rikta det inåt. Jag läser om personer som håller i så många olika trådar, gör ditt och datt här och där, och jag blir liksom lite förbittrad. Inte på de personerna, men på att jag inte ännu fått det att flyta. Vardagen.

Psykologen jag gick till under graviditen menade att jag (då på tiden) antagligen balanserade på gränsen till nån slags utmattningssyndrom, och hade gjort det en lång tid. Jag minns att jag protesterade, ”Men jag GÖR ju ingenting!”. Och så var det verkligen. Så hade det länge varit. Jag hade varit långtidsarbetslös, mådde inte så bra då och fick inte så mycket (läs: nåt alls) gjort då heller, sen börjat heltidsjobba — något som kan vara en stor påfrestning för en, menade psykologen — och sen bara väntat på att inte vara så jävla trött hela tiden. Åren gick och den tiden då jag ”vant mig vid att jobba igen” kom i stort sett aldrig.

Men djupare än så dök vi aldrig ner i den grejen. Det kändes inte relevant just då när jag hade en lång ledighet framför mig — men jag märker hur mycket det betytt för mig, att veta att det potentiellt inte bara är så att jag är extraordinärt hopplös utan faktiskt kan ha fullt godtagbara skäl till varför jag ibland upplevt livet som så krävande och belastande. Och nog har ju verkligen mitt humör förändrats under den här tiden här hemma. Jag märker ju att jag repat mig, från i alla fall något, enormt mycket. Ändå tycker jag mig känna av det där ibland, hur orken bara inte finns och jag tänker ”det kan fan inte vara normalt”, och nä, kanske har det inte riktigt alltid varit det heller.

Det har egentligen varit en tuff dag med lite sömn, faktiskt hela veckan lite sömn, och humör som växlat från högt till lågt, och äh, jag vet inte. Försökte skriva om det men det blir inte rätt. Främst är jag bara ganska trött på mig själv.

Så jag borde antagligen sova.

3 kommentarer

Den svartvita mjölken

Såg ett av otaliga klipp ur intervjuer med Greta Thunberg som cirkulerat, tror det var från då hon gästade Skavlan (som jag ej kan se på p.g.a. blir så frustrerad på karln, har inte sett ett avsnitt på fem-sex år och jag kan alltså FORTFARANDE inte låta namnet gå förbi i en konversation eller blogginlägg utan att ba: nope) — och hon pratade om hur hennes asperger får henne att se världen mer svartvitt än andra, som majoriteten utan en diagnos inom autismspektrumet, tenderar göra.

Bra meningsbyggnad Linnea! Men you get the gist.

I alla fall. Det fick mig att fundera på att den förmågan ibland tycks vara precis som vad behövs för att inspirera och ledsaga andra människor. Nån som är tydlig och säker. Som att vi behöver en kompass, någon som visar oss det vita och svarta på vår moraliska färgkarta och gärna belyser de tu ändarna med blinkande neonljus också.

Det blev en lustig kontrast till hur det de senaste åren känts som att folk bara blivit mer och mer svartvita. Att så många så innerligt gärna verkar VILJA leda och hur detta i sin tur blivit nåt som jag tycker att blivit tröttsamt. (Medan Thunberg, å andra sidan, inspirerar!) Blir fan trött på mig själv redan för detta inlägg för det känns som ett typiskt s.k. ”åsiktsinlägg”. Så störigt koncept. Är min ÅSIKT då. Heh heh.

Grejer och fenomen ska så gärna sorteras in i BRA och DÅLIGT och nån nyansering där emellan tillåts helst inte. (Japp sådär som jag gör med stackars Skavlan, med andra ord!) Samma regel gäller om nån försöker göra en bra sak — gör hen samtidigt något dåligt så vinner den sidan. Sen är det förstås onödigt eller rent av KORKAT att fokusera på saker som vi faktiskt KAN påverka/avgöra, eftersom att de oftast hör till de mindre eller bekväma och motsvarar inte vad som krävs. Så med andra ord är det löjligt och poänglöst och dessutom *PrObLeMaTiSkT* att du köpt tvättnötter och kör maskinen på ekoprogrammet FÖR du duschar ändå i över en kvart och använder fortfarande ett skurmedel som antagligen är helt fullproppat med tveksamma kemikalier.

Pust. Folk pratar om perspektiv men ibland känner jag väl lite att det blir FÖR brett, FÖR utzoomat. Eller känner jag mig bara hotad och träffad? Nja, fast tja, kanske till viss mån, men egentligen känner jag mig ganska okej med att vara något av en hycklare i vissa avseenden. Har liksom varit värre, heh.

Hade en befriande mini-aha-upplevelse då jag formulerade det för mig själv att jag kan få välja gråskala. Det måste inte vara 0 eller 100 procent. För 30, 70 eller 50 procent är i alla fall nåt, och bättre än inget eller allt. Och det här VET vi förstås allihopa, men det är så lätt att ändå omedvetet fastna i resonemanget att den som redan gör en del ska faktiskt göra ALLT medan andra inte egentligen ska bry sig över huvud taget för det är ingen vits. (??!?!!)

20190126_vaeg
Att gå på gråskalornas väg, eller dylik övertydlig bildtext. 😌

Det här tänkte jag på i morse då jag hällde havremjölk i mitt kaffe. Förr, för inte så många år sedan, kändes det lite som att göra sig till att ta annan mjölk än komjölk. Som att lajva vegan men landa pladask på skenhelig, vet ni? Som att det inte riktigt var ”min” mjölk? (Herregud!) Nu tänker jag: lol. Att jag gick på den bullshiten!

Lite hyckel är ändå bättre än total passivitet! Gråskaliga val > apatiska. Så vi börjar där och så ser vi vart det leder. Detta inlägg är väl mer ett tips än nåt annat — om att det är tillåtet att dela upp i många små val istället för ett fåtal stora. Det är också bra.

6 kommentarer