Sol, vind och ballonghuvud

dokumentation & situation

20200224_001

Denna sportlovsmåndag lunchade jag med denna lilla gumma som fann en liten stuga åt sig. Fast själv har jag inte sportlov och det kändes trist att gå till jobbet i morse när Blenda skulle stanna hemma, men det är ju istället roligare att då ha möjlighet att äta lunch ute, alla tre. Bra plåster.

20200224_002

Kul men lite jobbigt att jag här råkat fånga Slenderman på bild. :/

Ok det här hade varit roligare om jag istället valt den suddiga bilden där personen såg ännu lite längre och smalare ut men nu gjorde jag ändå så här och orkar inte tänka ut en ny bildtext.

20200224_003

Visst var det här en dag som, stormblåsten till trots, kändes som ljuset i slutet på tunneln? Åtminstone kände jag så på hemvägen. Kanske specifikt här i tunneln. Hmm.

20200224_004

Det var ju så ljust, så soligt, så snöfritt! Det luktade till och med lite sådär jordigt som det brukar göra i, typ, april. Alltså det är ju oroväckande och jag mår dåligt när jag tänker på det för mycket, men i sig självt är det ju trevligt med en vibb av vår.

20200224_005

Sol, vind och segel. Rätt tjusig målning ändå. Trevligt med fasadmålning! Otippat val att låta ett havsmotiv pryda det hus som ursprungligen byggdes för att inhysa järnvägsarbetare, men jag klagar inte. Fast nog hade det varit snyggt med ett tåg och räls också.

20200224_006

Visst ser det ut som att våren sipprar in i verkligheten? Ja, bara för att jag hajpar det så nu kommer det blir minus femton och snöfall i tre veckor i sträck. Och det skulle kännas tryggt! För man ska alltid bli lurad mot vårsidan. Det ska alltid vara vinter mycket längre till. Trist, men tryggt.

20200224_007

Mitt i leken kom jag sen hem.

20200224_008

Till det här.

20200224_009

Vad ska jag säga. Det var en lång dag och Alfred och Blenda hade alltså valt att tillsammans bygga… en… Blenda 2. (Notera de lånade plaggen.)

Ja-a hör ni jag vet inte vad jag ska fortsätta med efter det där. Svårt att hitta något som känns rimligt. Men imorgon när jag återigen ska gå till jobbet och Blenda stanna hemma kan jag ju i alla fall ta med mig 2:an som sällskap. Så det ordnade sig rätt fint ändå!

Onsdagen den tolfte till torsdagen den tjugonde

dokumentation & situation

Från ett dussin till ett tjog i februari tjugohundratjugo. Vi kollar på ett ymnigt axplock bilder!

20200212_1558

Onsdag. En ledig dag och vi begav oss ut. Här var klockan strax innan fyra och visst är det skönt att det är så ljust fast det knappt fanns nån snö kvar på marken? Överflödig fråga. Klart det är.

20200212_1722

Vi skulle ut och äta med mina föräldrar som var i stan. Det blev pizza på Marco Polo. Så trevligt med den här gatan som blivit en riktig restauranggata. Önskar att de ska stänga av trafiken på esplanaden framför den och satsa på mysiga uteserveringar som får ta upp hela trottoaren och låta nåt pop-up café eller glasskiosk husera bland träden. Läser ni mig, Vasa stad? Bara gör det. Bara under sommarmånaderna. Stänga av en fil åtminstone?

20200213_1226

Torsdag. Jag jobbade halv dag och efter jobbet kom Alfred och hämtade mig med släpvagnen. Vi åkte till Byggmax för att hämta ett stort hyllplan som vi ska använda som skrivbordsskiva. Tidigare hade jag putsat upp en gammal dörr som fanns på vinden, och vi använde den som skrivbordsyta en tid. Men den var i spegelmodell och hade därmed lite upphöjningar/nedsänkningar i sig som gjorde det hopplöst obekvämt för mig att jobba på den. Fick alltid ont någonstans i ryggen, axeln eller armen. Nu hoppas jag bara att den här skivan är tillräckligt djup! I grundaste laget för min smak med sina 60 centimetrar, men det ska nog gå.

20200213_1644

När vi hämtat Blenda från dagis gick vi in till butiken och Blenda passade på att välja ett äpple. Hon vill oftast ha en liten vagn nu för tiden. Det är dock inte alltid hon orkar skuffa den och häromdagen var det en kvinna som tittade ogillande på mig då jag styrde den lilla vagnen medan Alfred och Blenda var några hyllor bort. Som om jag tacklat ett barn för att få tag på den först, eller nåt.

20200214_0927

Fredag. Sovmorgon och jag slöade med att stiga upp. Alfred hade gått med Blenda till dagis och om jag inte missminner mig gick han direkt ut och jobbade någonstans. Så jag var ensam hemma med katterna, och Myra vill gärna hålla mig sällskap. Inte helsåld på vårt påslakan förresten. Köpte det ganska spontant eftersom det var på rea och jag ville verkligen ha nya påslakan, men gud, jag får inte göra så igen. Det är ju alldeles för grafiskt för min smak och ingen vidare bra kvalitet heller. Men jag har blivit så trött på alla brokiga, färgglada lakan vi har. Nu vill jag ha något harmoniskt och stillsamt, men, nä, detta är inte det. Borde ha väntat på att något bättre skulle ploppa upp. Istället föll jag så uppenbart för det gamla reatricket. Ja ja.

20200214_1354

Sen var det dags för långlunch med Maria! Som på bild precis kommit på mig med att smygfota henne. Hon hade föreslagit att vi skulle gå till Selmas och trots att vi här hemma många gånger förundrats över att vår katt driver en restaurang (så kul är vi!) så har jag aldrig besökt den förr. Blir det fler gånger? GUD ja.

20200214_1608

Och här är den lilla krögaren. Selma är så väldigt mycket min katt. Myra har ingen större skillnad vem hon går och stryker sig mot, men jag är Selmas människa. När jag går upp på morgonen springer hon alltid i förväg mot vessan och spurrar (ni vet lätet) glatt. Sen hoppar hon upp på mina lår när jag kissar. Det är så ofta jag känner mig tvungen att sitta kvar mycket längre än nödvändigt eftersom att Selma så gärna vill sitta där. Sen brukar hon hoppa upp på tvättmaskinen och vill gärna att jag ska stå och luta mig ner över henne lite så att hon får tvätta mitt hårfäste, gärna medan hon sträcker sig upp och står på baktassarna. Det har hänt sig att jag ignorerat henne, vänt ryggen åt henne för att tvätta händerna eller borsta tänderna, och då har hon hoppat upp på min axel. För hon MÅSTE verkligen tvätta mitt hårfäste, förstår ni. I övrigt gillar Selma mest att vara i famnen då man står upp. Hon blir glad av att bli lyft så att hon ligger rak på mina båda händer, upp mot taket. Hon gillar att draperas framför min hals med framtassarna på ena axeln och baktassarna på den andra. Jag vet att hon litar på mig till 100 %. Ibland när jag bär Blenda på höften, så plockar jag upp Selma också så hon typ sitter i både Blendas famn och min. Annars kan hon vara lite skygg för Blenda fortfarande, men då när hon är med oss båda spinner hon.

20200215_1000

Lördag. På förmiddagen föreslog jag att vi skulle åka på loppis. Så blev det! Blenda hade bestämt att hon varken skulle ha mössa eller vantar när vi gick ut till bilen, istället skulle hon ha huvan uppe och händerna i fickorna.

20200215_1325

Hemma igen. Jag passade på att vila lite jag med medan Blenda tog sin middagslur. Katterna valde att göra mig sällskap. Gulligt av dem.

20200215_1623

Sen bakade vi bananabread! Och sa cheese. Vi väntade besök av fammo Maya (eller som Blenda säger: Sappo Maya) och hade kommit överens att det skulle vara trevligt att ha något gott att bjuda på, som Blenda bakat. Sedan min kompis Karin tipsade om att söta bakverk med äppelmos istället för socker så gör jag alltid så med den här kakan. Den här gången hade jag dock inte fått tag på den rätta sortens osockrade äppelmos utan istället fick jag använda äppelpuré. Njä, inte lika bra. Men att sätta i krossade valnötter var okej! Känner mig alltid lite duktig då jag smyger med några extraproteiner här och där.

20200215_2017

Sen var det kväll och vi gick till Pocket på vin! Igen på den där trevliga gatan vars trafik jag tycker att borde stängas av. Och igen har jag smygfotat folk, här Alfred, Jakob och Ulrika. Sedan smet vi vidare till Bistro Ernst också. Vi kom hem igen vid elvasnåret och allt var frid och fröjd.

20200216_1402

Söndag. Här har en ytterst sömnig beb motsträvigt vaknat från sin tupplur. Och själv mådde jag väl ungefär som Blenda ser ut. Jag hade fått huvudvärk för hallå jag hade ju ändå druckit tre glas vin under bara cirka fyra timmar kvällen innan. 🙄 Men en dubbeldos Treo gör det mesta hanterbart! Och Alfred skulle precis här iväg på ett uppträdande. Jasså, fin jacka, säger ni? Jomen man tackar, den har jag hittat åt honom.

Processed with VSCO with a9 preset

Måndag. På jobbet och hörslar ljudböcker. Alltså det är ju inte det jag gör på jobbet (jag redigerar bilder) men jag kan ofta göra det under tiden. Just nu håller jag på med Charles Bukowskis Women.

20200217_1621

Efter jobbet hämtade jag Blenda från dagis! Hon fick en snaskstång, som då alltså består av typ frukt och havre. Hade plockat upp den åt henne på lunchen för att ställa mig in hos henne. Sen gick vi till butiken och handlade ingredienser till lasagne. Vi kom hem, jag lagade maten, Blenda var hungrig, och rätten blev besynnerligt blöt men smakade bra i alla fall. Följande dag kokade vi lite tagliatelle och åt lasagnen som en slags sås, hehe. Fast då hade den redan tagit ihop bättre och det var egentligen ganska onödigt, men man gillar ju pasta så ingen klagade.

20200218_1349

Tisdag. Alfred och jag har bestämt oss för att sockerstrejka, men det är ganska nytt och suget finns ju fortfarande där. Jag har då frossat på den här kombinationen av sockerfria Fisherman’s Friend, den trogna smakkombinationen hallon plus salmiak. Inbillar mig att de håller en litelite piggare på jobbet också. Åtminstone gladare.

Processed with VSCO with a9 preset

Plötsligt är det kväll och jag har igen dokumenterat något som kompensation för mitt sötsug. Ok, inte bara det, jag var hungrig också. Naturell havregurt, granola, bananskivor, buskblåbär och kokosflingor.

20200219_1349

Onsdag. Myra poserade i soffan med ett loppisfynd från lördagen — en sparkanin! Fick en kommentar nyligen där någon frågade hur jag vet vilka märken/material mina loppisfynd är och svaret är Google! Att googla är en av mina dolda talanger. (Tja, dold på det viset att det inte syns på mig, då — men pratar om det, det gör jag öppet hela tiden!) Och jag älskar att luska vidare om mina fynd, det blir som en förlängd skattjakt tycker jag. Just denna bunny bank, för övrigt helt fri från stämplar eller etiketter, verkar mycket troligt härstamma från Frankrike, antagligen från 60-talet fast kan vara betydligt nyare, och guldsmeden Daniel Crégut som grundade en egen guldsmedja i Paris år 1946. 🤓

20200219_1622

Det närmade sig middagstid och vi hade handlat broccoli, blomkål och sojabönor att göra en paj av. Här knådar Blenda degen. Den blev god, som pajer brukar bli om man slänger i obscena mängder cheddar. Vi hade både en bit vegansk sådan och en bit animalisk i kylskåpet. Och jag tycker faktiskt att den veganska är riktigt bra och lämpar sig ypperligt för matlagning — hurra! Så glad över att hitta bra veganska alternativ. Fast nu minns jag inte längre vilket märke det var så kan inte rekommendera närmare än så. Men kan säga att vi testat två olika veganska cheddarsorter och båda två har varit bra. Den sämsta veganska osten fick jag på en pizza när jag var vrålhungrig och gravid. Kunde inte äta pizzan för den smakade så fruktansvärt. Blev så jävla arg.

20200220_1241

Torsdag. Jag jobbade halvdag och gick ett par ärenden efter jobbet, och just när jag skulle knäppa ett foto på hemvägen susade pii-paa-bilen förbi. Hade varit roligare om Blenda varit med, men jag vet inte om man får säga så. Särskilt kul är det väl aldrig. Men barnet tycker att stora fordon som låter mycket är så spännande. Det är väldigt ofta som nåt av gosedjuren måste åka ambulans här hemma.

20200220_1411

Där hemma hade Selma krypit upp i den stora nallebjörnens famn. Hon var kanske kelsjuk? Björnen är egentligen min. Jag fick den i julklapp när jag var två-tre år gammal. Nu har Blenda fått ta över den. Däremellan lånar Selma den.

20200220_1552

Alfred föreslog att kontoret skulle ha rosa väggar och jag letade reda på en nyans som jag hoppades att inte skulle bli för kall men inte heller för persikofärgad (det hade varit väldigt Melrose Place). Landade till slut på Tikkurilas nyans Neito (X420) och här har jag testmålat ena väggen. Färgen är typ greigerosa, inte lika lavendersilvrig som på bilden. Till en början var jag väldigt förtjust men nu då jag målat mer är jag ändå inte helt såld, hade nog önskat att den varit aningen varmare och ljusare, men nu kör vi på den i alla fall och hoppas på det bästa!

20200220_1552_2

Antar att färgen också kan se annorlunda ut då golvet i rummet inte ser ut så här, hehe. Har en rejäl hög med grejer mitt i. Vi har förstås tömt utrymmet på det mesta men samtidigt har det också degenerarat till nån slags förvaringshög det där. Såklart! När gör det inte? Gud, till och med det här inlägget bygger ju på samma princip: Vi buntar ihop det där här.

Stig in och säg god dag

dokumentation & situation

20200215_blink

Goddag goddag. Denna läppstiftade person gick ut på ett par glas vin i lördags och därav hennes skitnöjda fejs. Hade kul! Det var ett slags försenat vändagsfirande, egentligen. Ursprungligen hade vi tänkt gå ut på alla hjärtans dag men då på bio för att sist av alla kolla den ytterst romantiska filmen Joker. Men i nästsista stunden sköt vi på det och bytte istället ut filmen mot vin med Alfreds BFF Jakob och hans flickvän Ulrika. Så mycket bättre och roligare att det blev så! Film kan man ju kolla hemma i soffan. Till exempel om ett år eller så då den kommer på Netflix.

Har överlag haft bra dagar på sistone tycker jag. Vändagslunch med min vän Maria, en del loppisbesök, längre perioder dagsljus, sagostundsbesök på biblioteket och Blenda är inne i en sån rolig, pratsam, fiffig period. Häromdagen då jag märkbart stressade upp mig över grejer och hetsdammsög mattan i tamburen tittade hon på mig och sa uppmuntrande ”Ta det lugnt, mamma!” Haha! Jag skrattade. Och lugnade ner mig.

Något annat som gör mig glad är att jag sett att mitt namn dykt upp i samband med bloggtoppsröstningen på bloggkommentatorn.fi! TACK! Jag vill inte låta som att jag koketterar, eller framhäver mig själv som onödigt sorgligt, men jag hade faktiskt inte riktigt trott att jag skulle nämnas. Därför angav jag också min egen blogg då jag skickade in några andra adresser, hehe. Just sånt är jag jäkla obekväm med men jag tänkte också att det kommer kännas så otroligt ledsamt att inte över huvud taget finnas på den listan. Haha GUD varifrån kommer den här konstanta känslan av att jag inte är med i gänget? Barndomstrauman, tror jag. Nåja.

Men jag och Blenda har läst Vem ska trösta Knyttet ganska träget och jag har varit noggrann med att betona åt henne att för att få en vän så måste man stiga in och säga god afton så de SER att man är där, som det sägs i boken. Hon fattar det galant, så har hon ju egentligen alltid gjort sen hon lärde sig säga hej, men själv är jag dålig på det. Men i det där blogglistan-fallet tänkte jag i alla fall sådär som jag antar att folk gör när de klottrar på dörrarna på offentliga toaletter: Brygd was here. Och det var fint att se att andra också tänkt på mig, att ni sett att jag var där.

Jag vaknar ur min vinterdvala nu. Så känns det. Tinar upp, kanske? Har mer energi. I går kväll målade jag en vägg och nu vågar jag tänka att kontoret ÄNTLIGEN är på gång! Snart kommer jag ha en arbetsplats med skrivbord att sitta vid igen. Det tog bara för evigt. Förstår inte hur jag stått ut. Det här kommer göra under för mitt bloggande!! Jag har gjort lasagne som Blenda berömt och sagt att var ”faktiskt jättegod mat, mamma” — alltså redan bara det gör ju att en rätar på sig lite. Häromkvällen bakade vi broccolipaj tillsammans och hon var så sjukt duktig! Knådade pajdegen och smörjde formen. Och utav bara farten och när ugnen ändå var varm slängde jag ihop en pannkaka också. Sötade med en mosad banan istället för socker. Ikväll ska vi äta rester. Bara det känns som en fest!

Och precis nu såg jag att en fluga som hela vintern legat som en död mellan fönstren har vaknat till liv! Livet återvänder. Fan vad nice.

Semesterberlinsk söndagshalva

rekreation & civilisation

20190728_021

Hallo hallo! Här ser ni två sauerkrautar som semestrar i Berlin. Ja, jag kämpar tappert segt vidare med inläggen från resan i somras. Där vi nu hoppar in i följetongen igen har vi ganska nyligen avverkat ett zoobesök, barnet har somnat i vagnen och jag har googlat berlinska söndagsloppisar. Det finns många av dem, sådana som hålls utomhus, flera på söndagar. Bra tradition för en dag som lätt kan kännas så slö! (Ändå är jag urusel på att ta mig till den på Vasa torg på sommarsöndagarna, oops.) Vi beslöt att besöka den loppmarknad som ordnades i (eller heter det på?) Boxhagener Platz i stadsdelen Friedrichshain. Så nu har vi begett oss ditåt!

20190728_022

Friedrichshain är en tidigare arbetarstadsdel och i dag ett viktigt centrum för Berlins vänster- och alternativrörelser, säger Wikipedia. Bra område, tror jag, särskilt för unga, bohemer, människor som gillar lite ”alternativa” grejer och så vidare, men gatorna var besynnerligt ödsliga just när vi befann oss där?

20190728_023

Fast det kanske berodde på att alla gått till Flohmarkt Boxhagener Platz. Lol nej det är en total överdrift, loppiset var mindre än jag trott och det bor typ 120 000 personer i stadsdelen. De var inte alla där. Men mycket folk var det för det! Vi drack kaffe och strollade genom och runt loppiset. Såg en del fina saker men inget som skrek mitt namn. Det skulle i så fall ha varit nån möbel det men, tja, handbagage.

20190728_024

Vi strosade vidare i de lummiga kvarteren. Här tycks vi vistas på/omkring en gata som heter Grünberger. (Ja, grönt berg.) Passande på nåt vis, visst? Det är alltid sånt här jag saknar efter att jag rest någonstans, grönskande gator. Visst är det mysigt? Känns så ombonat. Annat är det här hemma. Jag vill ha fler träd på trottoarerna och mer klängväxter på husväggarna!

20190728_025

Hungern smög sig på. Vi spanade efter det mest lovande matstället och det var kanske för stort utbud av giltiga deltagare i den tävlingen för det blev svinsvårt att välja. Det mesta såg mysigt ut, men ändå blev jag kräsen.

20190728_026

Sen hade vi cirklat runt och gick förbi loppiset igen och då tyckte jag det var dags att skärpa sig. Så hamnade vi på ett mellanösterländsk ställe som kan ha hetat Sanabel Imbiss. Blenda och jag delade en rejäl wrap av något slag, minns ej riktigt. Falafel och halloumi kanske. Försöker jag dölja en en mun full med mat på bilden? Mm bwa fwåga. *svälj*

20190728_027

Här retades vi med Blenda genom att återigen visa en park åt henne som vi inte orkade leka i. Kul, va? Nej, det tyckte inte hon heller. Till vårt försvar visste vi inte att den skulle vara där, vi ville bara ta en genväg genom en grön liten park. Wizmarplatz, säger Google Maps.

20190728_028

Lyckligtvis är hon inte svår att muntra upp! Kuckuuu! Här tycks vi röra på oss åt rätt håll igen, enligt Google Maps. Vi var ute och irrade lite tidigare nämligen men nu är vi på väg mot U-bahnstationen och Blenda ska ännu en gång få syn på en av alla Buddy Bärar som finns utställda här och där i stan. För en björnfantast som Blenda var detta särskilt lyckat. Skulle egentligen ha infogat en bild på en sådan kompisbjörn här, men jag tycks likväl ha gallrat bort den. Vill ändå nämna björnarna, p.g.a. gullig stadsmaskot ändå va.

20190728_029

Tillbaka i Mitte. Där beundrar vi Neptunbrunnen som ligger nära Alexanderplatz. Strax innan har vi matat några fåglar i närheten av Berliner Fernsehturm, alltså tv-tornet. Då kommer en medelålders kvinna, nej jag vill säga dam faktiskt, för hon såg typ sådär proper ut som sydeuropeiska damer med guldörhängen och perfekt fönat hår gör, och bara KRÄÄÄÄKS. Kräks kräks kräks. Hon verkar inte full eller så, istället tänker jag mig att hon åkt upp i tv-tornet och blivit akut höjdrädd och illamående av det, meeen vi tycker ändå att det är dags att dra vidare. Då når vi denna fontän. Från en kaskad till en annan kan man säga!

20190728_030

Blenda vill som vanligt bada. Jag låter henne inte, men får en puss ändå. Hon är faktit näll (som hon själv sa om sin kompis Signe häromdagen).

20190728_031

På väg hem går vi äntligen en av Blendas viljor tillmötes och hon får leka i en park. Hurra! Kolla in hennes segerfejs.

Jag har förresten känt mig lite fånig över att det mest bara är bilder på mig, Alfred och Blenda i de här reseinläggen. Men då det gäller vyerna så märker jag att jag inte verkar ha ansträngt mig alls, eller i alla fall inte levererat även om jag gjort det, så bilderna känns oftast så trista och platta. Så då är ju personer automatiskt mer intressanta. Ska sikta på en jämnare balans under nästa resa.

20190728_032

Tillbaka på hotellet. Här har det blivit kväll. Vi har duschat, ätit kvällsgröt och Blenda har bytt om till pyjamas. Klockan var runt halv nio och vi tyckte det kändes trist att sitta inne på rummet, så vi bestämde oss att gå ut på innergården och låta Blenda sova i vagnen en stund.

20190728_033

Fint var det där. Så jävla HÄRLIGT med en lummig, mysig innergård fri från avgaser och trafikoväsen.

20190728_034

Ser ni hur mycket den möra kvinnan till vänster behöver en öl? Efter en lång söndag med trettiogradig hetta, zoo, loppis, allmänt turistande och sen en uppfriskande dusch på det, så var den kanske den godaste jag någonsin druckit.

20190728_035

Där satt jag och njöt medan Alfred sövde Blenda.

20190728_036

Eller, tja, försökte i alla fall. Hon ville vara vaken och prata. Nu när jag tänker efter så hade hon ganska nyligen börjat prata mer under den här tiden, att hon ville berätta saker själv på kvällarna eller kanske mest upprepa det man själv sa. Det var fortfarande nytt. Vi satt länge och pratade om alla djuren vi sett på zoo och sånt. När ölen var drucken gick vi upp till hotellrummet och då sov vi alla som små stockar.

Blått, vintage, trender och fynd

inspiration & kreation

20200212_smaatt

Titta vilka gulliga små grejer jag loppade igår. Ingen av dem direkt en nödvändighet men om man vill köpa krimskrams så är det förstås på loppis som man ska göra det. Vi dyker ner i detta blåtonade hav och granskar närmare:

Hårrosetten är faktiskt något som Blenda önskat sig efter att vi tittat på Alla vi barn i Bullerbyn och hon blivit inspirerad av deras festklädsel på jul- och nyårsafton. På tal om det så kom jag på en grej som jag glömde att fota: Ett vitt litet mjukslamm med röd rosett runt halsen. Blenda brukar leka att hon går till skolan och tack vare Bullerby-Lisas upptåg har hon fått för sig att man ska ha med sig ett lamm då man går dit! (Ibland leker hon också att hon är Olle och har en hund.)

Örhängena är åt mig själv, fast jag är sämst på att använda sådana. Dras kanske mest till tunna hoops men jag kan inte ha sådana örhängen eftersom hålen i mina öron är sneda (gjorde dem själv i tonåren) och ringarna vinklas liksom åt olika håll då. Men ljusblåa dinglande hjärtan i typ porslin/glas? Tja, ska vi säga att det var ett testköp. Ska man testköpa är det naturligtvis också loppis som gäller. Visste ni förresten att ljusblått kommer vara den nya trendfärgen? Jo, puderblått kommer vara det nya puderrosa och synas överallt. Detta vet jag eftersom det är vad jag dras till mycket just nu och just i den saken verkar jag vara synsk. Kombinationen mörkgrönt plus ljusrosa, gult, beiget/vita nyanser, och nu just mörkare blåa toner är vad jag de senaste åren tyckt att varit ”min” grej och typ ett halvår senare har de synts överallt. Vet inte om jag ska vara frustrerad eller mallig? Så jag kör på både och för jag är en MODERN KVINNA som kan HAVE IT ALL! 💃

Vill passa på att fortsätta vara motbjudande: Även jag blev inspirerad av Bullerbybarnens festklädsel och letade således reda på min svarta löskrage, och satte på min mentala loppislista att fynda minst en till, gärna en mer iögonfallande — och detta INNAN Elsa Billgren bloggade om precis samma sak! Fast nu känns det som att jag härmar henne. (Och Johanna Bradford som också lyfte fram löskragarna.) Men nej jag härmar Astrid Lindgren. Eller kanske kostymören för Alla vi barn i Bullerbyn förresten. Susanne Falck och Inger Pehrsson säger IMDb. Det här tycker jag förresten att är något väldigt återkommande då det gäller mig och min trendkänslighet, för jag tycker faktiskt att jag har bra känselspröt för sånt och känner ofta att jag är ute i god tid. I teorin. För trots det så hinner jag ju aldrig för fasen meeed! Det är lite som den där samma fåniga känslan som då ett band man gillar blir jätteuppskattat. Och man ba: MEN GNGNGHHH GE MIG CREDS JAG VAR FÖÖÖÖÖRST!

(Shit, kanske det är DET som alla #first-kommentarer på Youtube betyder?)

Porslinskatten var bara för jäkla gullig för att lämna. Jag vet inte vad den är ens. Liten ljusstake? Liten vas? Liten förvaringskopp bara? Jag ska låta Blenda bestämma, den var en present åt henne. Blått är hennes favoritfärg. (Kanske härmar jag henne också.)

20200212_klaenning

Gissa vem som kommer bli avundsjuk på Blenda när hon om några år får springa runt i den här suveräna denimklänningen i toppskick från inhemska Autere. Auteren Teollisuus OY står det på den blekta lappen i nacken. Det företaget var verksamt från 1978 till 1998 och jag gissar att detta plagg härstammar från dess tidiga produktioner. Sent 70-tal eller tidigt 80-tal alltså. Skulle vara underbart att finna en sån här i egen storlek! Tillsvidare får jag leva ut mina denimklänningsdrömmar genom Blenda. Om hon går med på det.

20200212_moessor

Jag vill slå ett slag för att ta ett grävpass genom mösslådan på loppisar nu som då, för där kan man hitta roliga grejer i god kvalitet. Min personliga favorit är en greige mössa som dels består av pungråtteylle (ja, ni läste rätt), den är varm och mjuk och jag använder den varje dag. Åt Alfred har jag fyndat en festlig blåvit en som det står ”Fläkt service” på (jepp, tyvärr särskrivet), för när han ute och springer. Hehe.

Och i går blev det de här två som ser svarta ut på bild men egentligen är midnattsblå. Den till vänster är en tunnstickad sak i 100 % merino. Ostickig och skön alltså. Tänkte att Blenda kunde uppskatta den i vår. Den randiga är i 100 % (får) ylle och den är mer en gemensam hushållsmössa, både åt mig och Alfred. Kan vara bra att ha en i reserv! Det stör mig som fasen att jag inte kan komma på vad logotypen på den är för något. En nyckel med ax åt flera håll, framför en slags glob.  Den känns så bekant men vad är det?! Nåt låsföretag kanske?

20200212_foerklaede

Och så ett förkläde åt den lilla! Bra att ha när hon vill vara med och baka. Eh, ifall ni inte visste när man använde förkläden eller varför jag nu kände mig manad att förklara den saken… Varsågoda i så fall! 😌

Måndagsleveransen

dokumentation & situation

20140217_hermes

På jobbet var jag så rastlös och tankarna gled hipp som happ iväg till olika idéer som jag kunde genomföra. Måla väggar, rensa ur skåp, skruva ihop den där sabla fläktlampan som jag började på med i somras (!!), omorganisera, skapa något, get shit done. Allt verkade så lätt och liksom sprudlande av liv!

Men sen kom jag hem, jag fick inget gjort, och nu regerar negativiteten. Allt känns omöjligt och i stort sett meningslöst. Hur ska man pusha förbi sånt? Hur ska man se till att bara få det där produktiva gjort? I vanliga fall brukar jag piggna till igen runt sju-åtta-nio-tiden, men det är ju just då som vi varvat ner här hemma och håller på att natta Blenda. Efter det så är det oftast kört.

Egentligen har jag en idé: att ta en kopp koffeinfritt kaffe. Som en temporär placeboeffekt för att kicka igång något tänker jag, kan det va nåt? Kan egentligen inte dricka vanligt kaffe efter kl 18-ish för då är natten förstörd. Men kanske kan man lura sig till att piggna till tillräckligt för att ändå bara sätta igång. Det är ju oftast det som är svårast. Får testa det imorgon.

Jag läste gamla inlägg i min egen blogg för några dagar sen (döm mig inte!!) och jag reagerade på något jag skrivit, också i februari, fast för flera år sedan, om att orken inte räcker till. Jag tänker på det nu som då och typ ryser nästan.

Jag vaknar motsträvigt på mornarna, går till jobbet, går hem, gör ingenting tills jag går och lägger mig men inte kan somna. Och under hela tiden är jag trött. På jobbet kan jag ibland sitta och vänta på att få gå hem i vad som känns som timtal, och sen när klockan slår fem och jag kliver upp från stolen så känner jag istället för lättnad nån slags uppgivenhet. Liksom: Vad är det för vits? Den här dagen och min minimala energiranson är för fan redan förbi ändå.

Låter det inte hemskt? Alltså känner man så varje dag i flera veckors (månaders?) tid så kan man ju fasen inte må bra. Istället för lättnad nån slags uppgivenhet. Just den saken.  Huä det var fruktansvärt ju. Nu när jag läser det så börjar varningsklockor ringa, så ska man ju inte må. Nä fy fan, vill krama om mitt gamla jag. Det låter så innerligt sorgligt.

Men i dag när jag gick ut från jobbet var det fortfarande ljust där ute, ovanligt ljust. Jag mår inte piss nu i detta års februari men visst i världen är det betryggande att det vänt så pass nu. Lite som att oddsen är mer på ens sida? Skönt är det. Vi tackar och tar emot.

Och nu är det sent och jag ska sova. Hur är det, finns det ännu några vetenskapliga belägg för att sömnen kan påverkas av fullmånen? Två, tre nätter hade jag problem. Varje läte störde mig, jag vaknade gång på gång. Följande kväll fick jag syn på månen och att den sken starkt och var nästan klotrund. I natt sov jag bättre och i kväll är månen full. Den ser ut som att den sjunger. Själv har jag ont i halsen. Vet inte om jag skrev det, denna enastående lilla informationssnutt, att jag var sjuk förra veckan. Trodde det var förbi men nu känns det som att förkylningen återinfunnit sig i startgroparna. Äsch ja, får se hur den här veckan blir. Åtminstone lite ljusare än förra!

Vardagshumoristerna

opinion & reflektion

Hur det är att bo med en komiker? Det undrar folk ibland. Fast det kan väl inte jag veta, det får de väl fråga Alfred då? Skoja! (Är inte ens tillräckligt kul för att faktiskt svara så.) Min sambo är alltså komiker och jag tänkte på den där frågan i går när vi ganska länge spann vidare på en sketch, eller vad man ska säga. Jag har ju blivit förkyld och sa att skulle det inte vara typiskt om jag fått typ SARS? Alltså bara så otroligt blasé att just NU få just DEN sjukdomen. Alfred fattade direkt vad jag menade och sa att det är ju inte ens retro som galna kosjukan eller nåt. Det vore faktiskt bara komplett ute, sådär att det gör folk irriterade och obekväma om nån kommer dragandes med det. (Alfred gjorde jämförelsen till Nyan Cat.) Det blev ett slags pågående skämt av det här som höll i sig i några timmar. (Alltså inte nonstop, herregud, så odrägliga är vi inte.) Är kanske inte jätteutmärkande, men lite så kan det vara. De flesta par utvecklar ju ett eget humorspråk. (Säger jag tvärsäkert utan att ha en egentlig aning — men det gör de väl?)

Ja ja, är inte på väg någonstans med detta och tycker nu att det känns lite fånigt men äsch struntsamma. Bara en vardagsbetraktelse.

Vad är humor numera? Hur kommer den se ut? Vilken riktning ska den ta? En spännande spaning var när Caroline Ringskog Ferrada-Noli i En varg söker sin podd sa att PK kommer lämnas på 10-talet. Detta tänkte jag på när jag såg på Jojo Rabbit och det förekom en massa heilande som publiken skrattade åt. Överdriver jag när jag säger att sådant hade upprört folk för ett par år sedan? För så känns det ju, som att det blivit snack om att det är respektlöst mot förintelsens offer, att Hitler inte var någon naivistisk gulleführer som den som porträtteras i filmen, att alltsammans är problematiskt. Jag tycker ju att PK är en bra sak, men visst är det härligt att inte haka upp sig så pass mycket att man inte ser vartåt sparkarna riktas.

En humortrend som jag personligen önskar livet ur är den att karaktärer är ”roliga” genom att bara vara ~*awkward*~. Det är så jävla GJORT. Det är fruktansvärt att kolla på sånt, som varje gång någon gör något lite oväntat eller har det minsta känsloutbrott, klipper till någon socialt halvoduglig typ som i klumpig staccato mumlar ”Umm. Okay. So… uh. Yeahhh.

(Eller förresten är det alltid en uppenbart fullständigt socialt helduglig typ som bara LÅTSAS vara halvoduglig. Motbjudande.)

Hur som helst: SÅ TRÖTT PÅ DET! SLUTA!!

(Och här klipper det till er som ba: Umm
        okay
               so
uh
                            yeahhh)

Processed with VSCO with j1 preset

Orelaterat till humor, förvisso, men nåt som ändå är KUL är förstås att göra fynd. 🤠 Just denna skjorta som gjord för en arbetarklassens Bobby Ewing har jag först hittat på loppis, sedan i Alfreds garderob. Jag köpte den åt honom typ i somras men han har aldrig använt den så nu tog jag över den. Ljusblå i 100 % bomull från 70/80-talets Tiklas för en herre, som funkar som oversize med uppvikta ärmar på en dam! Glädjande!

Ok det var allt! Tack hej! *halkar ut på ett bananskal* (*gör komiksuccé*, obvi)

Söndag på Zoo Berlin

rekreation & civilisation

Jag är krasslig och känner mig så grå och trist, så lika bra att då passa på att göra en tillbakablick till det soliga slutet av juli och semesterresan till Berlin. (Vaaa, redan?? Så snabbt? Sa ingen.) I denna alternativa verklighet har det just blivit söndagsmorgon.

20190728_001

Dags att vakna, små fiskar! Vi åt som vanligt frukost ute på hotellgården.

20190728_002

Vi hade planer för förmiddagen och efter att vi var matade och tvagade åkte vi S-Bahn med riktning Zoologischer Garten.

20190728_003

Blenda passade på att ta ett litet snack. Klockan var här strax innan tio och visst syns det hur varmt det redan var? Typ 32° skulle det i alla fall bli.

20190728_004

Framme på Zoo Berlin! Det första djuret vi såg var en tapir. Inträdet var förmånligt — 15,50€ för vuxna och gratis för barn upp till fyra år — här på den mest besökta djurparken i Europa och den äldsta i Tyskland.

Det finns en annan stor djurpark i Berlin också, Tierpark Berlin, som för övrigt är Europas största. (Alltså enligt yta.) Extremt förbryllande med så gott som identiska sajter, men de är alltså olika parker. Tierpark är belägen på den gamla östtyska sidan, Zoo på den västtyska.

20190728_005

Vi gick vidare och när jag nu tittar på bilderna vi tog så ångrar jag verkligen att jag inte hade med mig min systemkamera så jag hade fått bättre bilder. Men men. Vi såg elefanter och giraffer. Elefanterna fick vi senare se på närmare håll än sådär, men jag kunde inte motstå den här bilden med Blenda i sånt komplett safari-mode.

20190728_006

Vi såg apor och getter av olika arter. Här har nog bilderna hamnat ur den kronologiska ordningen för getterna såg vi typ strax efter tapiren, tror jag. Gud vilka hopplösa bilder, man ser ju ingenting på dem? Äsch ja ja. Blenda och jag gick upp på nån slags liten utkiksplats och hon satt i min famn och vrålade fram sina MÖÖÖÖÖÖÖÖH åt getterna. Nonstop tills vi gick ner igen.

20190728_007

Apor i sikte, skulle jag tro. Tidigare stod vi och tittade på en grupp bonoboapor rätt länge, och jag som tycker att apor är obehagliga och fula tyckte ändå att de var ganska trevliga att se på. En skylt berättade bland annat att lilla bejbiapan Mats (!! Mats! Bejbiapan Mats!) hade blivit född i maj och ibland såg man en skymt av hans lilla fjuniga skalle där han klängde på sin mamma. (Påminner mig om att ibland när man bär Blenda i famnen slår hon benen runt en och ropar ”APA!”.) I alla fall, buren var inglasad och i taket fanns ett repnät som aporna klättrade i. Plötsligt börjar den stora alfaapan röra sig rakt mot mig, svingande i sina armar i taket, och jag försöker se trevlig ut och tänker ungefär ”Men åh wow va spännande, är den nyfiken på mig? ☺️”. Och så rör sig apan SKITSNABBT och bara KASTAR SIG
I GLASET
RAKT FRAMFÖR MIG
MED EN
MASSIV
JÄVLA
SKRÄLL.

Alltså glaset höll såklart och han slog sig inte av vad jag kunde se, utan det var ju helt klart nåt jäkla skrämsel-macho-move för att berätta att jag icke var välkommen. Happ happ. Kukk de, apo.

20190728_008

Men Blenda och Alfred missade denna dramatiska display och deras relation till våra närmaste släktingar förblir okomplicerad. Så vad är det här för en slags apa då på bild då? Nåt fjantarsle, vill jag säga, men det vore väl elakt. En mandrill? En babian? Nåt ditåt.

20190728_009

Klätterapa fanns också där.

20190728_010

En sned bild på en majestätisk pelikan, varsågoda.

20190728_011

En annan sned bild. Det är som att jag inte ens försökte längre. Värmeslag kanske? Så verkade det också på Blenda, som fick syn på fontänen i bakgrunden och längtansfullt sprang mot dess svalkande vatten.

20190728_012

Hon hade förstås en förhoppning om att bada men nejdå det blev familjeselfies istället. Hon var inte riktigt lika intresserad av dem. Som ni kanske ser på den röda byggnaden i bakgrunden så vistades vi här på ett litet område som hämtade en del inspiration från kinesisk kultur, och…

20190728_013

Där bodde pandorna! Det var nästan högtidligt att gå in i en byggnad och genom glasvägg titta på de harmoniska bjässarna. Samtidigt var det trångt och kvavt bland oss människor som trängdes för att få en skymt av djuren.

20190728_014

Blenda hade fått syn på en lekpark som vi bara inte ORKADE hänga på. Vi vuxna då. Det var bara för hett. Hon själv hade säkert orkat men vi hade ett annat mål inom djurparken som vi ville nå fram till innan hon tömt ut all energi på annat.

20190728_015

Jag inser att det här inlägget mest består av bilder på Blenda istället för på djuren, men så får det vara då. Fast vi också exempelvis såg pingviner, flodhästar, björnar av olika slag, och så vidare. Vi hittade en skuggig, lugn plats som vi hängde på en liten stund. Vi konsulterade zookartan och…

20190728_016

Sen blev det Petting Zoo! Genom dubbla grindar gick man in till ett område där söta små pygmegetter och får strövade fritt. Deras inhängnader var konstruerade så att de skulle hålla människorna ute istället för djuren inne — så fiffigt och bra att de kunde gå in dit för att ta en paus från allt socialiserade när de ville.

20190728_01720190728_018

På petting zoot (hur översätter man det?) fanns även ponnyer, åsnor, kaniner och marsvin att hälsa på. Mest spännande var ändå getterna.

20190728_019

STOR succé! Tyckte både Blenda och jag.

20190728_020

Efter att vi klappat så många djur som möjligt blev det dags att lämna djurparken och jag knäppte denna bild på dessa urtjusiga randiga antiloper som tycktes ha det det bra. Nyalor, lär de heta. (Låter inte Nyala precis som något folk skulle kunna döpa sina barn till? Folk blev så förälskade i dubbelvokaler en tid, noterar Linnea.)

På väg ut gick vi genom presentaffären och jag ville verkligen köpa en souvenir åt Blenda. Till slut hittade jag den PERFEKTA (*mallig*) — en liten myllerbok över zooet! Den har varit väldigt uppskattad och fortsätter vara ett nöje för henne att titta i. Särskilt kul har det förstås varit att kunna peka ut djuren som vi ju faktiskt sett där! Så det är ett hett bonustips för er med småttingar: Zoo Berlin Wimmelbuch!

Fredag i januari, lördag i februari, dels under andra världskrigets slut

dokumentation & situation

20200131_0801

I fredags släpade jag barnet till dagis. I pulka, på hennes begäran.

20200131_0830

Jag gick hem igen ovanligt långsamt, eftersom att jag tagit med mig hörlurarna och kunde lyssna på en ljudbok. De som känner mig vet att jag nästan alltid går snabbt, folk brukar kommentera på det. Jag vet inte varför jag gör det, och det är inte som att jag ens känner mig som att jag rusar, jag antar att jag bara tar långa steg eller nåt? Min stegmätare på telefonen brukar alltid visa färre steg än Alfreds fast vi umgåtts hela dagen och gått lika mycket, som när vi varit på nån resa eller sånt. Från varje dag i Berlin i somras visar min mätare cirka tusen steg färre. Nu kanske ni ser den där klassiska Monthy Python-gångstilen framför er? Ja typ så ser jag ut.

20200131_1219

Vid lunchtid låg jag i soffan och katterna gjorde mig sällskap. Jag lyssnade klart på min ljudbok, The Boy in the Striped Pyjamas av John Boyne, och grät en skvätt. (Uppläsaren Michael Maloney var perfekt för denna.) En bok som jag länge ämnat läsa men alltid glömt. Har inte sett filmen heller.

Den var gripande förstås, men jag är ändå litet kluven. Samtidigt som jag uppskattar den simplifierande stilen så undrar jag om det är respektlöst mot historien att förenkla det SÅ mycket. Som att det skulle ha funnits ett område av Auschwitz som varit så oövervakat att allt det som utspelade sig där under ett års tid hade kunnat pågå utan att någon tagit notis om det. Eller att stängslet saknade elektricitet. Eller att barnen, nio och tolv år gamla, verkade så OERHÖRT omedvetna om vad som pågick i deras hemland — dessutom mitt i Berlin! — ännu mot slutet av andra världskriget. Är inte nazisterna ökända för indoktrinering av små barn? Samtidigt så uppskattade jag det distanserade och att iaktta allting från en utomståendes ögon som likväl befinner sig mitt i. Allting ter sig främmande och ofattbart för Bruno och så känner man ju själv också. Hur hur hur? Och nog frös jag till litet när den sista meningen lästes — den spoilar inte något av storyn men om ni inte vill veta ska ni hoppa vidare till nästa stycke nu — ”Of course, all of this happened a long time ago and nothing like that could ever happen again. Not in this day and age.

Efter fredag blev det lördag, ifall ni inte visste, och det blev kväll och min kompis Carla frågade om jag ville komma på bio. Men det är ju så sent, var min första tanke. Sen insåg jag att klockan var typ sju, hah. Blir så underlig och verklighetsfrånvänd av att ha barn. Det är ju inte så att jag går och lägger mig när Blenda gör det men den tiden efteråt är liksom inne-ugglar-tid, som man tillbringar i nån slags halvdvala i soffan, ofta i timtal. Jag hade förresten inte gått på bio sen jag var gravid, då såg jag Dunkirk och Blenda sparkade massor i magen.

Jojo Rabbit var filmen Carla tänkte gå på och eftersom jag tydligen inte hänger med nu för tiden så hade jag inte ens hört om den förr. Men jag gick! Och jag är så jäkla glad att jag gjorde! Gillade den massor. Den var underbart oväntad, inte bara för att jag inte visste något om den, men för att den inte egentligen innehöll en endaste floskel, vilket jag tänker mig att kanske är extra svårt att undvika om man gör satir. (?) Både skrattade mycket och grät litet (och på tal om att undvika flosklar gör jag det tydligen inte alls). Alfred ska antagligen gå och se den ikväll och vet ni jag är riktigt avundsjuk. Ska man jämföra med någon så vill jag säga typ Wes Anderson möter Quentin Tarantino, men det är kanske osanningsenligt för Taika Waititi är helt egen. Men kanske får ni ett litet hum? Är riktigt salig då jag tänker på den, tyckte den i det stora hela var LJUVLIG. 

Som en beundrare av synkronicitet så uppskattar jag även att filmen gick så väl hand i hand med min kulturupplevelse från dagen innan, alltså The Boy in the Striped Pyjamas. Unga pojkar i Tyskland mot slutet av andra världskriget. Ensamhet och vänskap. Kanske ett par låtsaskamrater också, men det beror väl på hur man ser det. Och även vad det gäller Jojo Rabbit ploppade de där samma tankarna upp angående vad som är respektfullt för historien. Särskilt till en början då det kändes besynnerligt att roas av att folk heilade åt varandra. (Låter bisarrt även nu.) Jag tyckte dock att den lyckades bättre med balansgången, att hamna på rätt sida.

Äh, borde ha ställt upp detta helt annorlunda och förklarat det bättre. Men nu ooorkar jag bara inte. Djupt irriterande att det inte blir nån kulturskribent av mig i dag heller.

Efter filmen gick vi ut på en öl och en öl är EXAKT det jag drack och ändå hade jag huvudvärk dagen efter. Riktigt orättvist men värt det ändå!

Push and pull

dokumentation & situation

Om man skulle ta och skärpa sig lite? Jag bara ligger i soffan och slöscrollar, det är cirka allt jag gör med min egna tid nu för tiden. Så kan vi inte ha det. Bäst att sätta sig upp och slöblogga lite också! I brist på Riktig Content. Säger jag halvironiskt, men bara halv-, för jag är förvisso inte ett fan av hur allt ska mjölkas på varje droppe content, men med det sagt är jag antagligen ändå ett MINDRE fan av exempelvis mig själv när jag INTE gör över huvud taget NÅGON content av ens NÅGOT. Fast kanske hindret är just det, ”göra content”, det perspektivet, ironiskt eller inte. Det är ju bara en dagbok, eller det var i alla fall bara en. Det vill jag hitta tillbaka till.

Jag tycker det är så svårt att fånga upp tankarna och göra något av dem. Nu sitter jag här vid köksbordet och det är sent. För sent. Jag började skriva på det här inlägget tidigare men det blev så många avbrott och varje avbrott föste mig inte bara tillbaka till ruta 1 utan långt utanför spelplanen. Jag skrev saker som jag sedan raderade för jag skrev dem när jag var frustrerad på fel sätt. För nån vecka sedan på Facebook snurrade en reklamsnutt om en kurs i kreativt skrivande ledd av Joyce Carol Oates och i den sa hon:

”Constant interruptions are the destruction of the imagination.”

Och jag kan allt för väl identifiera med den upplevelsen. Jag vet inte vad jag vill säga med det annat än att jag tyckte det var skönt att någon bekräftade ens känslor. För så har jag alltid känt. Så att jag till och med, när jag var liten och blandat ihop begreppen, protesterade med ”Du förstör mig!” när någon oanmält kom in i mitt rum. Och nu kan man kanske fråga sig, hade jag faktiskt blandat ihop begreppen? Tja, den följdfrågan får vara en tolkningsfråga.

20200119_pulka

Avslutningsvis en bild från några dagar sedan, som jag sätter in i brist på annat. (Tycks icke komma inte ifrån den dogmen som kanske inte egentligen ens är en dogm, att varje inlägg ska innehålla en bild.) Den får illustrera att jag drar vidare! Nya tag en ny dag.