Torsdag och fredag förra veckan har vi

20190919_hav

Vi har åkt båt. Vi har haft en lugn och stillsam resa över havet. Vi har varit de enda i lekrummet, vi har varit de enda i sittsalongen. Vi har tyckt att det varit ganska skönt.

20190919_daeck

Vi har skymtat land i horisonten. Vi har varit på väg till Umeå. Vi har åkt för att Alfred haft ett uppträdande bokat på färjan på väg tillbaka följande kväll. Vi har alltså, som man säger, passat på.

20190919_ikea

Vi har besökt Ikea. Vi, främst Blenda, har provlegat en massa olika sängar och bäddsoffor. Vi har hört henne säga ”Sova”, ungefär varannan minut. ”Sova där”.

Vi har varit förståndiga och inte spontanhandlat mer än ett set haklappar. Vi har behövt dem, eftersom vi glömt de andra där hemma. Vi har uppgraderat Blendas matstol till en juniorstol. Vi har fixat madrass till sängen hon snart ska få. Vi har insett att vi också kommer behöva fixa en sänghimmel eftersom det huvudsakligen var under dem hon ville lägga sig. Vi, främst jag, har sneglat på stora soffor som potentiellt skulle ta upp cirka halva vardagsrummet. Vi, främst jag, har funderat om det skulle vara så illa, ändå.

20190919_hotell

Vi har tagit in på hotell. Vi har lämnat av våra väskor där. Vi har gått ut igen. Vi har handlat blåbärsmuffins på vägen. Vi har tillbringat kvällen hos min syster med dotter, katt och pojkvän. Vi har glömt att ta bilder där. Vi har haft roligt. Vi har hört talas om Puck (katt) så gott som nonstop i flera dagar. Främst från Blenda.

20190919_puss

Vi har vaknat följande morgon. Främst Blenda. Vi andra har väckts. Vi har gosat med Kia och Pupu och varandra. Vi har även gosat med Panda, som skänktes till Blenda av vänlig personal i receptionen.

Vi — eller okej, bara jag — har nästan inte laddat upp bilder som denna på grund av kroppshållning med putande mage. Vi (jag) har liksom stirrat oss blinda på den tills att den tycks ha förvrängts till något högst onaturligt och genant. Vi har bestämt oss att komma över det.

20190919_rum

Vi har hängt i hotellrummet. Vi har tittat på Barnkanalen. Vi har väntat på att butikerna skulle öppnas. Vi har redan ätit frukost, länge. Vi har sedan gått på stan. Vi har handlat böcker. Vi har hälsat på hos Alfreds moster.

Vi har åkt mot hamnen. Vi har stannat i Holmsund, lika som sist vi åkte till Umeå och tillbaka, och handlat. Vi har klivit på båten igen. Vi, jag och Blenda, har vilat i vår hytt medan Alfred har showat. Vi har på natten kommit hem till våra kära katter.

20190919_smack

Vi har haft det bra.

Annonser

Höstskogen

20190922_hoestskog

I dag är det höstdagjämning och i går loppade jag höstskogen ovanför, som ska hänga i fönstret i Blendas rum. Tycker det är lämpligt, oktoberbarn som hon är. Tyvärr var gardinerna för korta, men jag ska försöka lösa det. Vill gärna att fönstret ska dekoreras med blåbär, lingon och liljekonvalj, skogsstjärnor, harsyra, ekorrbär, kantareller, flugsvampar, ormbär, och och och… så vidare.

Kan nån hjälpa mig identifiera mönstret? Är så nyfiken men mina efterforskningar har hittills varit fruktlösa. Nordiskt måste det ju vara i alla fall. Antagligen 1900-talets mitt. Kunde också vara modernare men själva textilen känns äldre än så, fast vad vet jag. Tycker mönstret ser typ Stig Lindberg/Gocken och Lisbet Jobs/Josef Frank-inspirerat ut, fast med en rejäl skopa Ikea i mixen. Visst?

Hade tänkt skriva mer men det blev så sent att jag tappade pennan och hittar den inte i mörkret och tröttman. Ja ja, får väl se det som en övning i att skriva kortare inlägg. Trots att det mest beror på total hjälplöshet, alltså, jag kan inget åt det den här gången.

Vi har börjat se på Fresh Prince of Bel-Air på Netflix och det är det som kallar nu. Ta det som ett nostalgiskt litet hösttips från mig! Om ni känner för att byta ut det höstklassiska Twin Peaks-murret till en skopa fräsig, klatschig neon nu som då. Fräscht, kanske? Ja kanske det.

Sjuttiotalets blomsterängar

20190916_tapet_001

Ett paket kom lastat! Efter MÅNGA månaders e-spaningar, beställde jag för en tid sen äntligen några tapetrullar från retrotapeter.se, en i mitt tycke helt fantastisk sajt. Helt ärligt nästan så jag inte alls vill dela med mig av den och istället bara ruva på den själv som ett dyrbart Fabergéägg.

Men nu ska jag inte vara sån! Låt oss hoppa snabbt vidare innan jag ångrar mig. Vi tar en titt på vilka två tapeter min paketskatt innehöll —

20190916_tapet_003

Här är vallmotapeten som jag redan länge vetat att vi skulle sätta i Blendas rum. Den kommer bara pryda en fondvägg. Rummet är så litet och jag resonerade att det skulle börja kännas ännu mindre om varje vägg blev mönstrad, så vi ska istället bara måla de övriga i nån varm vit nyans för att maxa ljuset och värmen, eftersom fönstret i rummet vetter mot nordost.

Blenda, som tidigare godkänt den digitala förhandstitten på skärmen, godkände tapeten ännu intensivare när hon fick se den i fysisk form. ”Sova”, sa hon, och lade sig ner på den. Gott tecken för hennes blivande sovrumstapet, eller hur?

Tror tapeten kommer bli megafin på väggen, men när vi ska få upp den vet jag icke för det är fortfarande krångel med golvet där i rummet. (Föga förvånande, eftersom vi inte gjort nåt åt det!) Vet inte om jag nämnt nåt om golvet tidigare men det är märkliga vattenrör från/till badrum och kök längs med ena väggen och de åker ner i typ en klump med MURBRUK på golvet. Kul! Vi vågade inte röra mer då vi plockade bort ett skåp och den överraskningen uppenbarade sig där under.

Nåja. Vi sniffar lite på framtidens vallmofält och strosar vidare —

20190916_tapet_002

Här är vildblomstren — eller kanske den planterade rabatten, vad vet jag — som var orsaken till att jag inte skickade in beställningen förrän ganska nyligen. Jag fick syn på denna läckerhet och blev bara förälskad. Älskar att den ser ut som en blomsteräng, som en oljemålning, och så vildvuxen. Och liksom saftig!

Jag kunde inte låta mig själv beställa ett paket med Blendas tapet, utan denna. Men var skulle vi ha den? Skulle den passa in någonstans hos oss ens? Jag har ju embraceat det mer minimalistiska så som cirka alla andra och tänkt att väggarna får vara målade i ljusa, diskreta nyanser. Och så kommer den här och väcker min ständigt närvarande inre maximalist med en jädra smäll, eller en BOOM, den slog ner som en blomsterbomb. Kunde inte sluta tänka på den.

Till slut stod jag i kontoret. Tittade mig omkring. Tänkte: Ja för fasen. Här ska det bli en prunkande glänta i den något mer nertonade lägenhetsskogen. Och nu har vi tillräckligt med rullar av tapeten för att den ska kunna svepa in det rummet, som ju är en slags förstorad alkov i anslutning till vardagsrummet, i sann blomsterprakt.

Och precis så som Alfred avskyr när jag gör, så har jag ändå börjat tveka efter att jag redan bestämt mig. 😬 (Trial-and-error-taktiken KAN bli rätt enerverande, det ska medges.) Brukar tycka att det mesta går att kombinera men nu känner jag mig plötsligt villrådig. Blir det för sovrummigt? För mycket? För skärigt mot vardagsrummets inredning? Ack, den som det visste. Ruvar vidare på denna nöt istället då.

Kruka på fot, fisk på fat, björnar på pusselkloss

Ska inte gå in på min trötthet så jättedjupt, men har i dag varit så sömnig att när jag lämnade ensam med Blenda en stund på eftermiddagen så fanns det inget annat val än att gå ut, annars hade jag somnat. Och när jag går ut går jag ju helst på loppis! Lyckligtvis har Blenda hittills bara sagt nej en enda gång av de väldigt — jag menar VÄLDIGT — många som jag frågat om hon vill komma med. Den gången var dock inte i dag.

20190904_krukafiskguldlock_001

Och tur var det! Vi fyndade båda två grejer vi fäste oss vid. Som en kruka på fot från östtyska Strehla, för min del. (Och Blenda tyckte om att plocka sina fynd i och ur den senare, så den uppskattades även av henne.) Jag har ett par vaser från samma tillverkare från förr, gillar deras laseringar. Denna i nötbrunt och midnattsblått.

Är i den långsamma processen att byta ut en del av mina trista krukor till mer unika och trevliga loppisfynd som denna… men är tveksam till att nån av växterna jag redan har skulle passa i den. Det borde ju vara en mjuk och rund växt som får hänga lite över kanten på den. Som en glanspilea eller plättar i luften. Nu har jag dock ingen sådan och det är osäkert hur väl Alfred skulle ta emot att jag införskaffade en växt till. (Vi har redan tjugo. Although, vi har haft fler. Survival of the fittest.)

20190904_krukafiskguldlock_002

Mitt favoritfynd var kanske ändå fiskfatet. Direkt jag såg det kände jag att jag måste ha det. Vissa saker bara talar ju till en på det sättet, ibland genom ett näpet litet fiskfejs. Tycker det är så fint! Till exempel att servera vindruvor eller salmiakchokladkulor på.

På tal om grejer som Alfred försöker hindra mig från att köpa så sa han redan nej till flertalet fiskfat i helgen. Men till båda våras försvar så var de i glas. Ett sånt har vi redan! Men i keramik? Nope! Tänk så prydligt det kan ordna sig emellanåt! 🙃

Och Blendas fynd var ett klosspussel med motiv ur sagan Guldlock och de tre björnarna! Direkt jag visade lådan åt Blenda blev hon sådär lustigt beslutsam som hon blir ibland, granskade bara hastigt och ivrigt — sen locket på och så lade hon ner lådan i vagnen (som jag använde som varukorg just då) och svarade väldigt övertygat ”Ja” på mina frågor om huruvida hon ville ha det, tyckte om det, och så vidare. Jag var ärligt talat lite tveksam för jag tänkte att hon ändå var för liten för det. Men jag lät mig övertalas. Och Blendushka gick senare omkring och kramade lådan medan hon väntade på att jag skulle bli klar. Lekte massor med klossarna när vi kom hem. Kanske inte på det sätt som är avsett, men ändå!

20190904_krukafiskguldlock_003

Utav klossarna kan man alltså göra sex olika motiv beroende på vilken sida av kuberna man vänder uppåt. Förhandstittar på motiven följde också med på fem små affischer, det sjätte motivet är själva omslagsbilden på lådan. Jag googlade runt lite och det verkar ha blivit tillverkat på 70-talet. Bra fynd! Bravo Blenda! Bra smak!

Skyddsvägskulturtanten rapporterar

Häromdagen läste jag en krönika om hur urdålig skyddsvägskultur vi har här i Österbotten. Som en ofta promenerande (eller cyklande) österbottning har jag själv utvecklat en ambivalent inställning till att ta mig över vägen. Den växlar mellan att vara irriterad, uppgiven och rädd redan fem meter innan övergångsstället, samt att bemöta korsningen med en slags loj acceptans av min egen mortalitet. Kommer jag bli påkörd här? Welp, that’s on them i så fall. Inte mitt fel. Låt det stå i dödsannonsen.

Det hör till allmän kännedom att skyddsvägsattityden är bajs häromkring. Alla som någonsin försökt korsa en väg till fots t.ex. i Vasa vet hur sällsynt det är att bilister bromsar vid övergångsstället. (En del brummar förbi till och med fast nån satt sin fot eller båda en bit in på gatan.) Samma bilister brukar ändå vara medvetna om att enligt lagen SKA de stanna för fotgängare vid skyddsvägen (27 §) — men den generella attityden när det väl gäller är sen ändå att körbanan är kung. Fotgängare göre sig icke besvär. För de ÄR till besvär!

Jag kan i alla fall känna mig väldigt i vägen ibland som fotgängare eller cyklist. Det händer sig att jag låter antalet bilar i en korsning avgöra vilken väg jag tar för att komma dit jag ska. Nejmen inte ska väl lilla jag tränga mig på och så vidare. Det är som att det finns någon oskriven regel om att man dessutom inte får se otålig ut om man står och ovärdigt väntar och väntar. Lite som att nu har man VALT DET HÄR LIVET så det är bara att gilla läget, eller, skyll se sjölv tå. (Eller är det bara jag som känner så?)

(En gång stod jag och väntade med Blenda i REGNET utan skydd på varken mig eller ettåring, tills att en kvinna tvärbromsade och skakade på huvudet och lyfte oförstående på armarna, riktat åt de andra bilisternas håll då. Det var jävla skönt att nån annan hade sinnesnärvaro att visa sin otålighet, själv blev jag arg först efteråt. Nu ska jag inte gå in på det spåret MEN de som inte stannat var män i sina relativt nya, för övrigt väldigt regnskyddande, stora, silvergråa bilar.)

Det hör liksom bara till att diverse fordon swooshar förbi. Det är lite såhär att man ska ha klart för sig att OM bilister stannar, så är det för att de är så exceptionellt vänliga och trevliga personer.

Och det håller jag för fanken med om! Kör man ofta bil i en stad där ingen har tid, lust eller tålamod att vänta på att andra människor ska korsa vägen där man själv kan köra förbi på en sekund, så förstår jag att man själv också påverkas av omgivningen och börjar bete sig mer eller mindre likadant.

Därför har jag tagit till vana att gladeligen le och hälsa åt varje person som stannar för mig! (Jag är kanske den tacksamma tanten som nämns i krönikan.) Ibland har jag Blenda som backup och då brukar jag be henne vinka åt bilen också, något som hittills aldrig INTE varit uppskattat. Jag hade tänkt blogga om detta experiment då jag nyligen inlett det, men. Har glömt det mesta jag tänkte om saken, men min huvudsakliga (kanske enda egentliga?) iakttagelse var hur som helst bara att det inte gjort mig till en olyckligare person att bjuda på några glada miner.

Fast ibland kanske en mer obekväm. För jag är inte en person som generellt finner det naturligt att le åt främlingar i förbifarten, särskilt inte strax innan åtta på morgonen och jag tävlar mot tiden med att nå jobbet — men då försöker jag att åtminstone nicka lite åt deras håll eller, ni vet, göra den där minen som man gör åt främlingar som man hamnar i situationer med. Jag vill inte direkt uttrycka tacksamhet, men det är svårt att sätta fingret på vad jag ens vill, och säkert kan mitt utförande uppfattas som en total underkastelse. Men äsch, jag vet inte, jag vill bara ge dem NÅT. Bekräfta att det där, det var en bra grej, och jag uppskattar det! HEJ JAG SÅG ATT DU VAR EN SCHYSST PERSON PRECIS NU!! Det kan jag väl ändå bjussa på? Kanske det då känns mer lockande att stanna även för nästa person? Och ännu mer självklart för följande? Och så vidare?!

Och vem vet, om nåt år har vi kanske ett alldeles ärkepräktigt MYLLER AV FOTGÄNGARE SOM HEJDLÖST IRRAR FRITT OMKRING PÅ GATORNA EFTERSOM DE BLIVIT ALLDELES FÖR JÄÄÄDRANS KAXIGA utav alla bromsande bilister.

Men det problemet tar vi itu med sen. Tbh kommer det ändå bli ganska lätt att styra upp! (om ni fattar heh heh)

Nä nä jag dubbelskojar.

20180921_skyddsvag

På skyddsvägen i september ett annat år. Uppskattningsvis cirka -76. Eller så i fjol? Oklart.

Det här känns förresten som ett sånt tema som en Riktig Bloggare skulle avsluta med nån engagerande följdfråga, men haha, allt jag kan komma på är så himla platt. ”Vad tycker du, ska man bromsa för fotgängare?” eller ”Brukar du vara beredd på att stanna vid övergångsställen?”. Säkert många som bara ”Nej pga personlig övertygelse anser jag att lagen inte gäller mig” eller ”Näh. Jag tar gärna någons liv”.

Hih hih!

Nä men nu, tio minuter senare, kom jag på det! Följdfrågan är ju förstås: Saboterar jag för fotgängare eftersom jag gör bilister ÄNNU malligare genom denna makabra strupblottning? Ja shit, det kanske jag gör. Forma grupper och diskutera i nedanstående kommentarsfält.

Höstmånad (hästmånad?)

20190831_apple

”Titta”, säger hon och stryker Pupu på magen. ”Ja titta, Blenda pajar Pupu på magen”, säger jag. Hon nickar. ”Titta”, säger hon och stryker Kia på magen. ”Mm titta, Blenda pajar Kia på magen också”, säger jag. Hon nickar. ”Ska mamma paja Blenda på magen?”, frågar jag. I halvdunklet ser jag hennes blick ändras, som att framtiden ljusnat för henne, och jag antar att mitt ansiktsuttryck också ser minst lika hoppfullt ut. Hon nickar, och så gick det till när Blenda visade oss hur hon vill bli nattad.

Så jag pajar, Blenda fnissar och myser tills att hon blir sömnig och blinkningarna långsammare. När jag frågar om hon vill blunda svarar hon ändå rappt och tydligt ”Nä”, men när jag säger att jag stannar tills hon somnat slappnar hon av och vänder sig snart på sidan för att tumla ner i sömnen.

Det här var särskilt hjälpsamt för min del. Det tycks alltid ha varit svårare för henne och mig att lyckas med nattningen än det varit för henne och hennes pappa. Mig blir hon så frustrerad och besviken på när jag säger ”sova”. Men undan för undan blir det ett tryggare ord för även oss två sinsemellan.

Där ute gnistrade fyrverkerier i den mörkblåa himlen, fast mest hörde jag bara knallarna utan att se effekterna, och jag låg kvar på soffan förbi midnatt och läste några sidor i Vi på Saltkråkan tills att ögonen blev för grumliga när vi glidit in i September. På ön Saltkråkan har familjen Melkerson precis anlänt till sin hyrda sommarstuga, och här hos oss i närheten av en annan ostligare skärgård kring samma vattensamling, firades villaavslutning. Tveksam tajming, men det kändes likväl passande.


Jag läste i dag om Second Hand September, en kampanj i vilken man lovar att säga nej till nya kläder under månadens gång. Så sjukt då man tänker på det. Hur ofta köper vi nya kläder, riktigt? Jag famlade förfärat efter mitt icke-existerande pärlhalsband att greppa tag i när jag hörde om vad löftet gick ut på. Att köpa nya kläder varje månad lät så extremt i mina öron, eller rättare sagt: att det ska krävas en kampanj (med chans att vinna priser!) för att övertyga folk att inte shoppa så mycket, kändes extremt.

Å andra sidan… jag köper ju redan det mesta i andrahand men visst köper jag också kläder ofta. I helgen köpte jag en jacka och en kofta, till exempel. Köpte jag inte en blus i början av veckan också? Jo, visst var det väl så. Tar man bort den detaljen om begagnat vs. färskt från fabriken så är jag också smittad av samma ovana som så många andra. Min höga moralhäst säckade ihop ganska snabbt.

”Men tänk om jag kommer på att jag verkligen BEHÖVER något?”, hann jag också tänka. Och redan bara den högst spekulativa diffusa idén var tillräcklig för mig för att tveka och nästan stänga ner fliken. Knycka på axlarna och bara ”Näh, det där var inte för mig, jag kan ju faktiskt behöva nåt, och jag sköter ju det där så bra annars ändå”. Ursäkta, va? Varför var jag så snabb med att vilja nappa på den sköra tråden? Varför känns det så otryggt att avsäga sig tillåtelsen att Unna Sig Något Nytt — inte ens för en speciellt lång tid utan för något så begränsat som en månad? Där har vi ju verkligen problem. Det ska inte vara svårt att avstå från att köpa nytt under en månads tid. Det ska SÄRSKILT inte vara svårt om man ändå får plocka fritt från loppis.

HERREGUD nu sitter jag här och greppar mina hittepåpärlor igen, JAG ÄR PRECIS EN SÅN SOM BEHÖVER DEN HÄR KAMPANJEN!! Inser jag precis som jag skriver det här. Moralisk häst är nu helt platt. RIP, Sir Dearmount Sparkle Fizzy Knees, eller vad nu än moralhästar brukar heta.

Hur som helst, löftet blev avlagt. Jag skrev under. Men jag undrar om det inte också var lite för att jag lockades av idén att shoppa på loppis, hashtagga det, vara ~del av något~ och känna mig bra och duktig, samtidigt som jag rättfärdigas att göra en av de saker jag gör allra helst: konsumerar.

Nej, jag undrar inte, jag vet ju att det är så. Men jag orkar inte riktigt be om ursäkt för det heller. Liten brist är mindre än större brist, i alla fall.

Ströva på Strøget (och andra gator i centrala Köpenhamn)

20190726_001

Goooood morning Köpenhaaamn! Där vaknade vi en fredagsmorgon för cirka en månad sedan och innan bilden ovanför hinner göra så att nån blir sådär som en del tenderar bli åt mammor på nätet, låt mig bara förklara: Nejmen vi ÄR NATURLIGTVIS precis så oförståndiga och galna att det fanns absolut noll säkerhet på fönstret och allt den här morsan gör är att ta bilder för bra content. Bloggen ska ha sitt. 🤷 Ingen idé att käbbla emot.

20190726_002

Vi klädde på oss, åt morgenmad (i Danmark betyder frokost ”lunch” och nu undrar jag varför vi inte har nåt bra ord som inte är ett låneord för lunch? MIDDAG borde ju vara lunch för fasen), tyckte att frullen på Saga Hotel var mycket bra, gick många trappsteg och pausade mitt i. Och då var vi inte ens ute ur hotellet ännu!

20190726_003

Planerna för dagen var oklara, men här hade vi i alla fall precis vänt ut på gatan. Det här stoppet i Köpenhamn blev ju ett slags pröva-på-besök, istället för att bara susa igenom och åka direkt vidare till Berlin så bokade vi in en förmiddag i dejlighetens land. I efterhand ser jag att det var en ganska kort stund — men då vi bokade resan trodde vi att vi skulle orka oss ut kvällen vi anlände också. Men tågresan hade varit så tung och Blenda sovit så lite att vi sa nej tack och godnatt.

20190726_004

Men nu var det alltså nästa dag och på agendan stod det: Bekanta sig med Köpenhamn! Vi kom oss inte långt från hotellet innan Blenda såg en liten trappa framför en thairestaurang, sa ungefär ”whuappa”, satte sig ner, pekade på mig, sa ”mamma”, klappade på trappan bredvid sig. Så jag satte mig ner. Och sen var det Alfreds tur att joina oss. Och han tog  bilder och Blenda var, som ni ser, ganska nöjd med det! Själv har jag kanske inte riktigt hunnit märka.

20190726_005

Tycker det är så knäppt att vår lilla trädgårdsentusiast gör olika grimaser åt kameran ibland då hon är på humör. Vem har lärt henne det?! Förstår inte!

20190726_006

Vi hade, så som vi såg det, två alternativ på hur vi skulle fördriva vår danska tid: Endera på Tivoli, som låg riktigt nära hotellet, eller med att promenera till Nyhavn. När vi kom till nöjesparken (som jag besökt en gång i ett tidigare liv, alltså då jag var barn, men inte minns mycket av) hade den inte öppnat ännu och eftersom vi inte hade lust att bara stå och vänta en timme så blev valet att spatsera vidare. Här ovanför tittar förresten H. C. Christiansen på parken.

20190726_007

Vi gick förbi rådhuset pyntat med underbar blomsterprakt. Var förstås tvungen att stanna upp och knäppa bilder, kunde inte gå förbi.

20190726_008

– Hej vänta på mig! *klomp klomp klomp klomp*

20190726_009

Denna kvinna alltså. ♥ Hon stod där med en sekatör och ansade i rabatten. Jag kände mig jäkligt obekväm att ta bild på henne men jag MÅSTE. Fast vågade knappt ens titta på henne, märkte inte att hon antagligen märkte mig. Sprang bara vidare som ett otacksamt litet stalkercreep utan ens en blick eller vinkning eller nåt. Tak og undskyld.

20190726_010

Ja, inte minns jag riktigt varför jag tagit den här bilden men visst är det trevligt. Nog kan man ju föreställa sig hur det skulle vara att bo i Köpenhamn och sitta där på bänken tidiga höstmorgonar och röka pipa. Vet inte vem jag skulle vara i det livet, men. Det går som sagt att föreställa sig, ändå.

20190726_011

Och kanske är det här jag skulle bo? In under 7:an, mellan buskarna. Kanske skulle jag ha en atelje där? Jamen såklart skulle jag vara konstnär om jag bodde i Köpenhamn och rökte pipa. Shit, jag inser precis att jag tycks basera detta på min gamla målerilärare. Konstnär — check; bott i Köpenhamn eller åtminstone Danmark — check; berättat att hon rökte pipa när hon bodde där (”alla kvinnor gjorde det”) — check. Ja ok, antar att vi VISST vet vem jag skulle vara ändå.

20190726_012

Plötsligt uppenbarade sig en färgexplosion i hus och då var vi ju framme! Fast detta är mot skuggsidan och ser inte så himla färgsprakande ut. Men just när jag skulle ta den här bilden så stod vi uppe på en bro, jag hade vänt Blenda mot broräcket så att hon också kunde titta på vyn. Det var en varm dag och jag hade just trugat på Blenda sin vattenmugg. Hon hade druckit en slurk, och så sa hon ”Tack tack” och släppte ifrån sig muggen som studsade rakt igenom räcket och ner i vattnet ett par meter nedanför. Plums. Adjöss. Så inleddes jakten på en ny bra drickmugg då. (Spoiler: Vi fann en på butiken några meter ifrån vårt hotell i Berlin, ett par dygn senare.)

20190726_013

Här är en mer klassisk Nyhavnvy. Glada färger på hus, glada turister i båt.

20190726_014

Alfred vilade benen och ögonen.

20190726_015

Och jag och Blenda ställde oss i skuggan.

20190726_016

Lille Strandstræde. Gulligt.

20190726_017

Nästa gång jag åker till Köpenhamn vill jag nog stanna längre — trots att jag inte kände mig jäktad när vi gick på där så fick man ju ändå sortera bort ganska mycket. Hinner vi kolla vart den här gatan leder? Njä, bäst att inte ändå. Lite på det sättet. Här var det istället dags att börja röra sig tillbaka mot hotellet. Checkout klockan elva om fyrtio minuter.

20190726_018

Utan att vi försökte hitta dit så hamnade vi in på Strøget. Jag har besökt Köpenhamn två gånger i min barndom, kanske då jag var fem och sen sju eller nåt ditåt, och det är konstigt men jag tyckte mig minnas den här stenläggningen. Som att jag roat mig med att försöka att bara stiga på de röda eller nåt sånt.

20190726_019

Här fick vi sätta ett ordentligt kol på så jag knäppte bara nån bild i all hast men skulle gärna ha undersökt detta område mer grundligt. Gillar så när stadskvarter har den här vibben, att vad som helst kan finnas där. Precis nyss, när jag läste lite om Köpenhamn, så uppenbarade det sig att detta var på Stræget, en mer artsy/crafty variant på Strøget. Kul!

20190726_020

Och här gick vi längs med Tivolistaketet på väg till hotellet och jag tyckte det såg så lummigt och härligt ut där inne att jag måste smygknäppa ett foto genom gallret så att vi sen, när vi kommit hem, skulle kunna se på bilden och minnas att åka dit nångång.

Sen hämtade vi våra saker, och jag glömde mitt halsband på en liten hylla i rummet, så vi lämnade två souvenirer efter oss i staden. (Blendas drickmugg var den första.) Det lustiga är att när jag slog in datumet för den här dagen i mitt bildarkiv så dök bilder från fjolårets 26:e juli upp, och där har jag fotat halsbandet för det var den dagen jag köpte det. What! Exakt ett år hade jag det alltså. Det var en rund liten disk med ett dinglande hjärta i sig och på disken fanns det graverade blommor. Blenda brukade peta på det och säga ”hjätt-ta” och jag sörjer det lite därför. Alfred mejlade hotellet, men det hade inte dykt upp. Snopet. Men kanske glädjer det nån annan istället nu. Kanske har de det i ett år de med.

Men det var först på bussen på väg från Köpenhamn som det slog mig att jag aldrig tagit på mig halsbandet den morgonen. Innan vi steg på den hann jag äta ett smørrebrød och Alfred en hotdog, Blenda hann tupplura och vi alla hann känna att nog ska det bli skönt att ta sig till Berlin — vi hade väl börjat bli lite trötta på att bara genomresa. Om vi upprepar resan får pauserna bli något längre! Eller så riktigt korta. Kanske lite av båda, snarare än att vi har ett fåtal timmar på varje plats.

Detta är en väldigt ytlig analys baserad på en kort tid i Köpenhamn men det kändes så här: Inte var det direkt semester i stan inte. Allt för många turister på en för liten yta, antar jag. *skyldig* När vi gick in på en liten matvarubutik så låg det tomma lastpallar, trallar och tomma lådor på golvet och en anställd stod två meter bort och bara glodde på mig då jag kom med vagnen och försökte navigera mellan pallarna, men fick skuffa undan dem och lyfta vagnen för att ta mig förbi. Tack för hjälpen, bara. Kände mig ganska ovälkommen. När jag en minut senare närmade mig ölhyllan så gick en annan kund, som eventuellt var något berusad denna vackra juliförmiddag, förbi oss på väg mot ölen men så stannade han upp och denna bekymmersfritt visslande gråsprängda cirka femtioåring iklädd slitna blåa jeans och sliten blå jeansjacka som matchade hans slitna blåögda ansikte, vände sig om, gick tillbaka ett par steg, sparkade undan en trall in mot väggen, log hastigt och fixigt åt mig och Blenda, och gick visslande vidare mot ölhyllan. Då kände jag ändå så här: Ämen danskar ändå. Dejligt folk!! Visst fasen kan de charma också.


Tidigare inlägg från resan: del 1, del 2.