Författare: Linnea P.

klipp och klistra

dakotakristen

Japp. Det är Dakota Fanning och Kristen Stewart. Jag kände mig ganska löjlig då jag gjorde det här, men jag behövde en bild på två bästisar till min Vänskap deluxe-text på Blemma.

Jag har på sistone verkligen fastnat för kollage-pysslandet, just för Blemma. Det är avslappnande och kul också att ”skapa något”, även om det förstås inte är från scratch. Sånt gör jag aldrig till min egen blogg, jag fotar ju mest då, men på Blemma så känns det dumt att posta en massa personliga fotografier. Så då brukar jag istället försöka fixa såna här kollage, och det är ganska nytt för mig att alstra något endast i illustrativt dekorationssyfte, utan att ha en tanke eller mening bakom djupare än ”det måste passa artikeln”. När jag utbildade mig till bildartesan ville våra lärare hemskt gärna att man skulle berätta något med det man gjorde, alltså, det räckte sällan att liksom måla en tulpan för att ”tulpaner är fina ju”, typ. Det där blev jag ganska trött på ett flertal gånger under tiden jag gick i den skolan men i efterhand har det hängt kvar. Jag är sällan intresserad av konst om tankearbetet bakom känns ofullbordat eller slarvigt — inte att förväxlas med enkelt, jag tycker tvärtom ofta mycket om enkla och spontana idéer. Jag uppskattar estetik förstås, och jag kan se en målning av en fin tulpan och tänka ”Wow, fin tulpanmålning!”, men där tar nog mitt engagemang slut. (Om inte tekniken är jättejättehäftig, då beundrar jag det en stund.)

I alla fall, det är skönt att släppa allt det där nu som då, att bara göra nånting och slippa alla krav på att man ska berätta något genom bilden, och även den där prestationsångesten över att den skulle behöva vara så fruktansvärt bra. Den ska inte stå själv, den ska ju bara illustrera en artikel, och då är det helt andra regler som gäller och det är hur kul som helst för mig. Plötsligt känns det helt okej ändå att klippa in bilder på tonåriga aktriser och använda en pigg och ljus färgskala, för det har liksom inget med mig att göra egentligen. Skönt!

På tal om konst och sånt här så finns en intervju med min kompis och Blemma-medarbetare Ida-Lina på Hufvudstadsbladet, läs! Och så ska man förstås läsa Blemma också, om man inte redan har. Vi är inne i en publiceringsvecka där nu, så fastän man har kikat in innan så kan det finnas nya grejer där. Jeppjepp.

4 kommentarer

gråtoner är okej

bonbon_aakerkaal_001

Jag har skannat & laddat upp ett fåtal grejer till Bonbon ikväll. Tycker själv att det jättekul med heltäckande bakgrundsbilder, om ni inte redan gissat det utgående ifrån Blemmas utseende, så det kommer säkert dyka upp en hel del sådana framöver. Sen får man förstås förminska bilderna och göra precis vad man vill av dem till sina bloggar, också.

Jim har hela dagen vistats på svensexa, gänget har bl.a. åkt till Umeå och borde väl vara på väg tillbaka nu. Jag sitter här hemma och småpysslar och försöker att inte tänka på hur jobbigt jag tycker det är när folk jag känner dricker på båtar och färjor. Alltså bara för att jag själv är så värdelös på att simma så att jag inte är något större fan av att åka båt, så jag projicerar den rädslan å alla andras vägnar också. Jag är inte rädd för att åka båt nykter, men att dricka mig berusad på en båt är en tanke jag tycker är ganska obehaglig och fullständigt olockande.

Ännu en kommentar (från en anonym fegis, såklart) som hävdade att jag är ”avundsjuk” trillade in igår och jag tänker att Sanna träffade så mitt i prick när hon för några dagar sen tweetadeVi har uppnått ett nytt sorts märkligt och ohälsosamt klimat i svenskfinland om ingenting kan ifrågasättas utan att man anses missunnsam.

Igår fick jag förresten något av en utskällning, eller åtminstone en sjukt avfärdande och hånfull reprimand, för att jag är för trevlig. Inte angående den där hela grejen då. Utan bara för att jag träffat folk för första gången ett par timmar tidigare via en gemensam kompis, och jag bara, ja, jag försöker vara trevlig helt enkelt. Lyckas tydligen också. Och det var fel? Ok. Man kan inte vinna?

För en dryg månad sen pratade jag och Ellen om hur hämmad man ibland känner sig i bloggandet när man skrivit ett visst sorts inlägg. Det vanliga i de flesta bloggar är ju ändå att man håller en ganska jämn ton, som i genomsnitt skildrar flera plus än minus. Men så när man nån gång skriver om något som berör en på ett inte så lyckligt sätt, så känns det som att man helt plötsligt har nichat sig i det. I deppbloggandet, i kritikbloggandet, i sjukdomsbloggandet, o.s.v. Det där känner jag av extra starkt nu, men lite börjar det försvinna. Jag har alltid sagt själv att jag föredrar att läsa bloggar där det är en jämn balans (inte att förväxlas med en jämn linje!), liksom i ojämna vågor, men ändå känner jag mig lite inrutad i nån roll som ”negativ tyckare och bloggare” nu. Menmen. Det där är väl kanske mest i mitt eget huvud, och vad som är i andras huvud angående just det där spelar ingen roll ändå, så det ska nog gå om. Men tills vidare är det skönt att ha Blemma och Bonbon att sysselsätta sig med vid sidan om… det är lite halvlustigt det, i.o.m. att de ju i princip är nichade bloggar. Så kan det va. Jag vet, wow.

Inga kommentarer

i sviterna

efterkattfesten

”Festen” börjar nå sitt slut, de flesta gästerna har gått hem, och jag måste säga att det är ganska skönt. Alla är förstås välkomna att ännu hänga kvar, säga sitt eller annars bara mingla! Men det är skönt att inte tillbringa varje vaken timme av dygnet med att känna att ”nu MÅSTE jag svara på den här kommentaren innan nästa kommer in”. (För så funkar jag tydligen, har jag bl.a. lärt mig från den här erfarenheten.) Det har tyvärr blivit så att jag mest svarat på de kommentarer som inte hållit med mig, för det är ju oftast de som jag tycker att inte har verkat förstå min poäng, så då vill jag gärna förklara den. Tycker inte om den där risken att man är oöverens p.g.a. simpla missförstånd. I och med att jag främst fokuserat på att svara på den delen av kommentarerna, så har många som borde ha tusen tack, stora rosfång och en egen magisk enhörning lämnat helt utan ens något alls. Dumt.

Jag har sagt det här åt så många personer redan men det är klart värt att sägas igen — jag tycker det har varit så förbannat fint att så många människor har visat så mycket stöd och uppskattning. Jag vet att det inte egentligen handlar om mig, men likväl så blir jag rörd då jag tänker på det. Med risk att framstå som en sentimental blödig tönt, så har jag sällan känt ett sånt här starkt hopp för (med)mänskligheten som jag gör nu — att folk tagit sig tid och ro att kommentera sakligt med många insiktsfulla tankar, att folk har velat förstå det jag skrivit istället för att bara avfärda det som ”onödigt gnäll”, att folk har varit så otroligt vänliga och godhjärtade att de postat uppmuntrande kommentarer… Guld värt!

Jag tycker absolut att den klara majoriteten av de sansade kommentarerna har varit positiva eller åtminstone neutrala, så jag tycker verkligen att slutsumman är på plus. Men det är ofta lätt för mig (och säkert många andra) att haka upp mig mer på negativ kritik. Det är sånt som tenderar lämna kvar att gnaga någonstans i bakhuvudet och sen har det plötsligt grävt en gång till magen där det lagt sig som en orolig klump av sånt man själv skulle kategorisera som ”orättvist missförstånd”, och just därför har det betytt så obeskrivbart mycket för mig att folk har — bara för att de är så snälla — peppat med ett ”Heja!” eller ”Stå på dig!” eller ”Jag håller med dig!”. Sånt har dessutom den mirakulösa förmågan att alltid dimpa ner i mejlboxen i precis rätt stund. Helt otroligt faktiskt hur mycket ett par ord kan göra. (Det är en annan sak jag lärt mig, att man ska visa stöd när man kan; det kan betyda oändligt mycket för mottagaren.)

Det är klart att man inte måste hålla med mig, man måste verkligen inte ha uppfattat låttexten på samma sätt som jag gjorde. Det är bara fint om man tyckt att det varit helt självklart att den var ironisk. Bra för dig! (Nyckelordet där är ”dig”, förstås.) Det som retade upp mig med den var som välkänt den trånga kvinnorollen den skildrade, och att ingen tycktes ifrågasätta den. Så det gjorde jag. Sa i min genomtrötthet att jag inte vill att den ska gå vidare till ESC, bland annat. Då jag pratade med min kompis Julia igår kväll så insåg jag att kalabaliken inlägget resulterade i har ändrat på den saken: Den får gärna vinna! Kör hårt Krista! Sångtexten har ju diskuterats så till den extrema grad att jag inte ens kan begripa det helt och hållet. För någon, vars huvudsakliga frustration bottnade i att vissa ämnen så sällan diskuteras eller reflekteras över i Svenskfinland, så ter sig ju denna debatt som en klar framgång. Och det allra bästa är att det har ju visat sig att oavsett om man är överens om detaljerna eller inte så är ändå de flesta som deltagit i denna dialog helt eniga om den saken att: nej, det här är inte en text som vi ska låta identifiera vår syn på kvinnor. Så tänker jag i alla fall, det vore väl bara dumt att inte ta vara på de där guldkornen. Och på tal om vad jag tänker så är det vad jag alltid skildrat här på den här bloggen precis det, mina tankar. Då jag skrev inlägget hade jag förstås inte en aning om vilket rabalder som skulle skapas kring det, vilket för oss vidare till nästa punkt —

Min blogg är ju ingen stor då. Jag är varken känd (fast kanske en liten gnutta ökänd i nån dag åtminstone numera?) eller etablerad knappt ens i några kretsar alls, och inte heller min blogg. Den är en personlig blogg och jag är en privatperson. Vad jag postar här är och har alltid varit mina egna iakttagelser, tankar och dokumentationer av vad jag bara känner för. Det är en hobby, en jag tycker om. Jag har bloggat i många många år, och jag brukar för det mesta hålla det relativt ytligt men ibland skriver jag om lite seriösare ämnen. De gånger jag gjort det förut, och då har jag skrivit om minst lika ”viktiga” ämnen (i min åsikt då), så har det resulterat i… tja, vad ska vi säga, 1-5 kommentarer? (Och detta trots mitt mångåriga trägna bloggande! Sorgligt, va?) Så detta var vad jag, förstås, förväntade mig även denna senaste gång. Det blev ju några fler.

(Har sen fått förklaringar av både Ida-Lina och Petter att det nog hade något att göra med att artisten i fråga varit något av ett laddat ämne redan från innan, vilket helt och hållet hade flugit mig förbi. Tänker i efterhand att det kunde ha varit helt trevligt att ha varit synsk och på förhand vetat hur stort det här skulle bli, så att jag t.ex. inte valt att sitta uppe och skriva sent om natten efter att jag sovit alldeles för lite och sånt — tycker fortfarande att vad jag skrev var tydligt och jag håller fast vid mina punkter, förutom det där om ESC-vinsten då som jag redan nämnde, men jag tänker också att det omöjligtvis kunde ha skadat att vara riktigt ordentligt överdrivet övertydlig.)

Många kommentarer som har postats här och annorstädes har gått ut på att i diverse ordalag berätta hur oviktigt inlägget var. Att det var så oväsentligt att det är löjeväckande. Att jag inte skulle ha kunnat välja ett mer irrelevant ämne. Några blogginlägg har t.o.m. dedicerats åt samma form av yttranden — ja, då måste det vara ofantligt oviktigt! Det förstår ju vem som helst.

Trots det, så har länkar till inlägget delats på Twitter, i andra bloggar, och kanske allra flitigast på Facebook. Diskussioner har förts på så gott som varje enskild sajt också. T.o.m. ett flertal etablerade nyhetsmedier snappade upp inlägget och uppmärksammade det. Man kan förstås skylla det på nyhetstorka och vad annat, det vet jag inget om.

Ändå, när jag tittar på statistiken på min räknare så berättar den något. Min pyttelilla blogg, som på onsdagen förra veckan skrapade ihop till 65 unika besökare för att sen sjunka till ynka 35 på fredagen, den har plötsligt besökts av 1526 unika besökare i måndags, 2895 i tisdags, och under onsdagens lopp 1240. (Inatt sen klockan slog midnatt också några tiotal.) Sammanlagt under de där tre dagarna: Femtusensexhundrasextioen. Sidvisningarna strax under niotusen.

Hoppas att ni nu inte uppfattar det där som nåt slags försök på skryt (jag är inte så löjlig), för dessa uppgifter finns bara här för att illustrera en tanke: att helt oväsentligt och irrelevant kunde det ju inte ha varit ändå. Kanske nog för just dig, men inte för alla andra. Och jag tänker att det är ju sabla bra så! För att ta till ett standarduttryck som man för det mesta brukar använda om något helt annat än oväntat engagemang i diskussioner på ens blogg: Oplanerat, men välkommet! Det var en överraskning och jodå, jag är förstås jätteglad för att det blev ett samtal kring ämnet. Frustrerad och ledsen över en del saker som det lett till, men mestadels bara glad. Och det är bara tack vare stödet som så många av er gett, utan det hade jag med stor sannolikhet varit fullständigt nedbruten och söndermald som människa. Så: ett jättestort tack till er. Ville bara säga det, i vad jag tror är en avslutningsreflektion i just detta ämne.

Titta, nu blev det en textvägg igen! Kanske det är därför ingen brukar läsa min blogg 360 dagar om året, äsch då.

P.S. Om nån vill se fler animerade katter (och om jag känner er rätt, bästa internauter, så gör ni det) så kan hen klicka in sig på iheartcatgifs.tumblr.com.

17 kommentarer

eh…

Hej bloggen. Ja-a, hur ska man uppfölja det där då? Känns som att jag borde ha något riktigt ordentligt slätstruket och pastelltonat och ljuvt för att balansera ut det lite.

Något sådant har jag tyvärr inte på lager. Jag trodde däremot att jag skulle kunna åstadkomma något ditåt, för jag har, trots populär uppfattning, hållit mig ganska lugn igenom hela det här. Visst, jag blev arg då jag först hörde låttexten, men det var ju för flera dagar sen. Flera dagar innan jag skrev det där förra inlägget också. Nu känner jag mig dock inte riktigt lugn och sansad, jag är inte arg, men jag är onekligen upprörd. (Helt ärligt vet jag inte riktigt vad denna känsla är men den är fan inte bra.) Varför? Jo, för att jag nyss emottog denna kommentar:

Nu har du lyckats reta upp redaktörerna i eftermiddagens radio X3M-sändning. De höll sig däremot inte från personliga påhopp och snack om din vagina. Verkligt bra public service radio där.

Vad ska man säga? Guldstjärna i kanten, X3M-redaktörer? Nej, how ‘bout en jäkla stor bajskorv kanske.

Jag har inte hört inslaget och jag är ganska säker på att jag inte vill heller. Däremot om nån vill ringa in och dedicera Timbuktu med The Botten Is Nådd åt dem så är det helt fritt fram!

Sen f.ö. — såg att inlägget tagits upp i diverse nyhetsmedia och där ploppar förstås kommentarer upp som ifrågasätter varför man ens bloggar om såna här grejer. Orkar verkligen inte diskutera utsträckningar av det här ämnet, i synnerhet inte på fler ställen än ett, så jag undviker att kommentera på de sajterna. Men jag tänkte ändå att jag skulle förklara det lite: Om ni inte visste det så är bloggande en hobby för många, och då funkar det som så att man skriver om det man vill skriva om. Det är liksom det som är poängen. Om det sen då är en beskrivning på hur man får till den perfekta cupcaken, eller om det är en skildring av något man tänkt på vare sig det är samhällsrelaterat eller ej, eller lite av bägge i en salig blandning, det får man bestämma själv! Och det allra bästa: Alla andra får också bestämma själva om de vill läsa det! Bra va?

ding dong?

För ett par kvällar sen så var det så mycket skriverier överallt om den ena låten i melodifestivalen som jag förstått att gått vidare till nån slags semifinal (?), Marry Me, att jag googlade fram den för att höra vad ståhejet handlade om. Majoriteten av människor, i synnerhet unga tjejer, tycks vara av den åsikten att denna trudelutt är något man ska heja på. Precis detta är vad jag inte förstår, efter att jag lyssnat på den, eller snarare texten.

Nej, förresten, stryk det där, jag har ännu inte lyssnat på den i sin helhet — jag kom till en versrad som gick såhär: ”I’ll walk the walk of shame / Yeah, I do it for you, marry me, baby”, och där sa min självbevarelsedrift till att stänga av om jag inte ville att mina synorgan skulle rulla ut ur ögonhålorna samtidigt som jag fnyste ut vad jag gissar vore tämligen vitala delar av min hjärna. Såatte… det fick liksom va nog där då.

Nu är inte tanken att jag ska sitta här och låtsas vara varken begåvad eller insatt i musik i allmänhet, så jag tänker inte närma med de musikaliska aspekterna mera än att försiktigt putta i låten med en pinne som bär inskriften ”Inte riktigt min stil då”. Har inga problem med att folk gillar musik som jag inte gillar. Det får man göra. Förstår bara sällan varför, men ni vet: smaken, baken. Vad jag däremot känner att jag måste säga något om är texten och budskapet i den här låten. Jag blev så arg av det lilla jag hörde att jag stängde alla fönster i nån slags ilsken protest, men efter att jag sansat mig en aning letade jag fram lyriken och sen blev jag arg, äcklad och förfärad igen.

Den går väl ut på då att den ska vara ”charmig” och ”rar” på nåt jäkla sätt men fy fasiken. Den är som en anti-feministisk hejarklacksvisa.

Några guldkorn då:

Baby, I feel like a sinner, skipping dinner to be thinner / Where is my proposal?
Ja just det. Här har vi en tjej som väntar på ett frieri. Hon resonerar: ”Ingen friar åt mig för jag är för tjock. Jag bantar lite på ett av de mest ohälsosamma sätten jag bara kan komma på (anorexi? HUMBUG!), det fixar saken. Ja, det blir nog ett lyckligt äktenskap.”

I’m your slave and you’re my master / Oh baby, come on, take your shot
Jodå, klart det blir ett lyckligt äktenskap — jag menar, bara han vågar göra ett försök på att gifta sig med lilla hon av alla människor så kommer hon naturligtvis att för evigt vara hans tjänarinna. Nej, shit, slav var visst ordet, sådana är inte ens myndiga personer. De är ägda av en annan person och har noll rättigheter. Ja, det var ju säkert inte så ordagrant den där raden var tänkt att bli tolkad men fan i sammanband med resten av den förlegade och förskräckliga ”som kvinna ska man underkasta sig”-attityden som den här texten utsöndrar så är det svårt att motstå. Det är inte ”gulligt” längre. Eller ”sexigt”. Eller vad man nu var ute efter för effekt. Jag har förresten aldrig tidigare stött på ett så tydligt exempel på hur äktenskap kan ses som ett sätt för mannen att äga kvinnan.

I’ll play your game, I’ll change my last name
Visst okej, ta hans efternamn, det är helt okej om det är vad du vill. Jag har inga problem med det alls, men i den här kontexten så blir det problematiskt. Mellan raderna, tillsammans med orden ”I do it for you” vilka upprepas igenom hela låten, så kan man läsa att nu är det så att här har vi en tjej som kanske inte riktigt vill göra allt som krävs av henne men samtidigt vill hon så gärna gifta sig att hon erbjuder sig göra diverse uppoffringar. Som att hon ”spelar hans spel” — låter nu det som kärlek då? — och hon tar hans efternamn om det är vad som krävs av henne för att få den stora äran att bli hans maka.

I’ll walk the walk of shame / I do it for you, for you, for you / Yeah, I do it for you, marry me, baby
Det här partiet är ändå det allra värsta. Ja, ni kan lugnt sticka och brinna, alla feminister. Framför allt alla ni som var med under den sexuella revolutionen under 60-talet och kämpade för att kvinnor skulle ha samma mänskliga rättighet som männen att bestämma över sin egen sexualitet. Alla ni som någonsin har ifrågasatt varför det fortfarande är så att män får klappar på axeln för att ha ”sått sin vildhavre” medan kvinnorna blir föraktade och förlöjligade. Alla ni som gjort ett bästa för att informera allmänheten om att det finns inget sånt som slampor och att det finns inget att skämmas över med att ha sex eller vilja ha sex med någon. Alla ni som jobbat med att få folk att inse att ditt privatliv är just det, ditt privatliv. Alla ni, och så många fler: Tji fick ni!

Var ska man ens börja med att lista vad som är fel i den där texten? Hon säger:
– att hon ligger med honom om det är vad som krävs för att han ska falla ner på ett knä — inte nödvändigtvis för att hon vill eller känner sig helt okej med det eller nåt
– att folk kommer uppfatta det som ett tecken på dålig moral för hennes del och så är det ju bara så det får hon ju finna sig i då — mer eller mindre håller hon ju med också, för detta är en uppoffring hon gör och det är INTE ett slag för jämställdhet; hon går med på att bli kuvad av ”folket”
– att hon tar på sig skulden för att ha felat i och med deras utomäktenskapliga ligg fast de är två i deras sexakt, och att hon accepterar missuppfattningen om att det ens finns en ”skuld”, och att hon, som kvinna, får utstå konsekvenserna av sitt val, nämligen att skämmas (medan mannen, teoretiskt, är glad och nöjd och kanske får lite beröm för sin ”erövring” t.o.m.)

Vad hon säger är: ”Ja, jag har förstås egentligen ingen rättighet alls att ha sex innan jag är gift och JA jag förtjänar ALL skit personer utanför mitt sexliv kan slänga på mig efter att du och jag har legat med varandra och jag SKA TA DET FÖR DIG! FÖR JA, jag förtjänar det! Jag ska skämmas! Men det är det värt! För jag gör det för dig!! För då kanske du vill binda dig med mig på riktigt istället för att bara ligga med mig? LOL jag vet inte! Det är du värd i alla fall men jag är värd betydligt mindre!!”. Och så vidare, ni fattar.

Sen innehåller texten också en massa allmänt blaj om att hon inte känner några damer som skulle ge honom (ordagrant, ”give you”) sötare bebisar, att hon minsann hittar honom även om han springer iväg (låter som ett hälsosamt förhållande), och att hon, förstås, älskar honom ändlöst. Sen är det också en massa ”oh”-ande och ”va väntar du på?”-ande, och sen det som jag förmodar att ska vara catchy: ”ding dong”. Jag förmodar också att det ska föreställa ljudet av klämtande kyrkklockor men själv tänker jag att det symboliserar att dörrklockan må ringa men inte betyder det att nån är hemma för det.

Jag blev alltså, om ni inte gissat det, ganska trött både på och av den här låten. Jag vet inte vem som har skrivit den här texten och jag har på flit undvikit att nämna den framförande artistens namn för det här är ju inte tänkt att vara en attack mot henne, eller mot nån ens. Generellt arg och less och bister blir jag, men kan inte rikta det åt något speciellt håll. Jag menar, det är väl knappast på flit. Det handlar väl ändå om ignorans. Att inte vara medveten om vilken kvinnosyn en text som denna sprider, eller hur/varför det är fel ens. Att inte reflektera över hur det kan påverka allmänheten genom att ge ett grönt kort åt såna här texter åt såna här låtar som har en enda agenda: att bli omåttligt populära. Att inte fundera över vilken bild det ger av kvinnosynen i Finland genom att försöka få iväg ett sånt här bidrag till Eurovision Song Contest. Som feminist vill jag verkligen verkligen verkligen inte att ett bidrag som detta ska gå så långt.

Jag vet att det är många som suckar och tänker att det är ju just jäkla typiskt de där feministerna att inte kunna ta nånting på skoj. Men grejen är att det är inte på skoj. Låten må vara framförd lättsamt och glättigt, men det betyder på sin höjd att det är ytligt, inte att det inte ligger ett allvar bakom, vare sig de personer bakom låten insett det eller ej. Jag märker inte ett uns av ironi i någondera av de där fraserna i texten. Majoriteten av de människor som lyssnar på/läser den kommer inte att ifrågasätta eller se något skevt i att hon bantar för att förtjäna att bli friad till, eller att har man sex med nån så får man ta det där att man ska skämmas då man går hem, eller att vill man att nån ska vilja ha en så får man spela enligt dennes regler (t.ex. gömma sig då han dricker kaffe med sin mamma, vilket inleder texten), de flesta för att de bara inte tänker på det. Men trots det sprider texten budskapet om att Detta Är Normalt = Detta Är Så Det Ska Va. Det tycker jag inte att är okej.

Och sen sist och slutligen, en fråga som i sin tur kunde medföra ett inlägg minst lika långt som detta (ska inte låta det utvecklas till det, jag lovar): Om hon nu så hemskt gärna vill gifta sig… varför kan inte hon bara fria då?

201 kommentarer

tyllrosediadem

20130127.jpg

Igår pyntade jag ett tunt metalldiadem med egenhändigt ihopsnurrade tyllrosor, eftersom de tygblommor jag hittade i affären endera var för stora, för pastelliga, för neoniga, eller för dyra. Jag är lite för missnöjd för att gå med på att detta är det slutgiltiga resultatet, diademet förtjänar inte ens att förevigas med en vettig kamera så som det ser ut nu. Tänker att det kanske blir lite bättre om jag ansar den ena rosen, annars får jag försöka reda upp det på något annat sätt… känner mig ganska motsträvigt inställd till att börja om precis från noll. Det var svårt ju att få tyllrosorna att se ut för nåt! Kanske dels för att jag jobbade i halvmörker med ett öga på Butch Cassidy and the Sundance Kid, men också för att jag är otålig och vill att såna här småpyssel ska gå snabbare än ljusets hastighet. Äsch.

Inga kommentarer

interiör

Funderar på inredning och inredningsbloggar, och hur de populäraste av det senare 99% av gångerna tycks följa samma rena stil. Det är vitt, grått, svart, silver, emellanåt lite inslag av shabby chic. Blanka soffbord, rena ytor, sparsamt fyllda hyllplan, smart förvaring och så vidare. Typ max tre dekorationsföremål och då är det en Iittala-vas, en ljusstake och en slät dekorationssten med något ord som ”LOVE” skrivet på, eller ett kursivt ”Happiness” utsågat i träfaner hängt på väggen.

Lever folk faktiskt så? Kan inte riktigt förstå det, varken hur det ens är möjligt eller (om vi ska vara helt ärliga) varför man ens vill. Men sen är jag ju också en kronisk påsamlare och slarvmaja, så vad jag känner inför den där stilen avslöjar naturligtvis mer om mig själv än om andra personer. Jag slits lite mellan beundran och förundran, kryddat med en gnutta avundsjuka och samtidigt lite avsky. Jag gillar inte den där stilen, rent estetiskt, ogillar den inte heller aktivt men den gör absolut inget för mig och när jag tänker på att själv omges av den så känns det väldigt stramt, trist och hemskt fel, därav avskyn. Det har nog något att göra med att jag egentligen inte är intresserad av nya grejer, föredrar helt klart gamla (eller åtminstone såna som ser gamla ut), helst vill jag att det ska synas att tidens tand har varit där och gnagt på hörnen och kanterna, och till på köpet gillar jag gamla saker i mängd och massor — men nog jäklar skulle det vara skönt att kunna leva i enlighet med den där sparsmakade stilrenheten ändå, ibland. Blir imponerad av människor som är så organiserade och/eller lyckas ta sig i kragen så pass mycket och ofta som det krävs för att hålla ett hem så prydligt.

Inredningsmässigt föredrar jag snarare såna hem de brukar besöka på The Selby. Jag gillar det där att det för det mesta syns att folk faktiskt bor (och kanske framför allt verkligen lever) där. Ibland går plåttret till överdrift men här är några vyer ur hem jag gillar:

theselbyfavoriter_001theselbyfavoriter_002theselbyfavoriter_003theselbyfavoriter_004theselbyfavoriter_005theselbyfavoriter_006theselbyfavoriter_007theselbyfavoriter_008

Samtliga bilder från theselby.com.

Uppenbarligen har jag en svag punkt för trägolv, tegelväggar, massor med tavlor och otippat mycket färg — speciellt i form av gröna växter, fast det kanske inte riktigt framgår helt och hållet från den här bildkollektionen. Synd att man bor på plastmatta mellan betongväggar, och allt vad det innebär. Halvbistra insikter, men trots det blev jag mer peppad att reda nästet av att sammanställa de här kollagen, så jag gick ju på plus i slutändan ändå. Ska försöka ta bilder av mitt och Jims egna (plåttriga) fågelbo nåndag!

4 kommentarer

i min väska

Jag försökte göra en sånhär ”I min väska”-grej i helgen då jag var hem-hemma och kattvaktade och hade ganska tråkigt, men bilderna blev så misslyckade att det aldrig resulterade i något blogginlägg. Igår såg jag att Helena hade tänkt samma tanke (lite knäppt!) men kommit längre än vad jag gjort. Tänker att det skulle vara kul om det här spred sig över Ratata-bloggarna så jag gjorde ett nytt försök:

20130123_vaeska

Den väska jag använt den senaste tiden är mera säck än väska, ihopsydd av rektangulära läderbitar, fodrad och nertill fransad. Jag köpte den på loppis i Jakobstad för några år sedan, den är hemmagjord. Den går inte att stänga ordentligt men dras ihop ganska bra när man hänger den över axeln, men jag har funderat på att fixa om den där mekanismen så den ska gå lite bättre att stänga.

I alla fall, i väskan finns:

  • Telefon i ett fodral av läderbitar i lila och svart, de flesta bitarna har mocka-sidan utåt. Jag sydde det själv och jag avverkade ett helt paket med symaskinsnålar och nervändar under tiden, argh.
  • Nyckelring med bl.a. en stor uggla (loppis) för det är bra att ha något gigantiskt sammanlänkat med nycklarna så de är lätta att hitta.
  • Plånbok, också från loppis.
  • Liten sidenpåse med hörlurarna till telefonen i, ibland också USB-laddaren — fast, för det mesta brukar jag lämna den här påsen hemma, det är bara om jag ska nånstans lite längre som jag tar med den.
  • Mentholcigaretter, tändare, ett av de cirka dussinet cigarettmunstyckena jag fick av pappa, vilka tillverkats i munstycksfabriken i Jakobstad då den ännu fanns.
  • En kamera, sen just vilken kamera brukar variera lite. Oftast får min DSLR hänga med men den använde jag för att ta bilden så min ena Yashica fick ta dess plats. Har faktiskt haft med mig den hit och dit också, den är en kompaktkamera och har inbyggd blixt så den är behändig på det viset, men att faktiskt fota med den också brukar vara svårt att komma ihåg. (Skärpning!)
  • En annan liten väska ihopsydd av rektangulära läderbitar, denna är min mammas gamla. I den brukar jag i sin tur ha:
    • Nycklarna, åtminstone då jag också har min DSLR i väskan eftersom jag inte har något lämpligt fodral till den, så kameran inte ska repas alltså.
    • Ett par nödtamponger, kan ju va bra att ha.
    • Mineralpuder plus borste.
    • En täckstiftspenna.
    • Läppomada. Två sorter, tydligen! Lika så bra, jag DÖR utan läppomada och tappar jag ett så överlever jag i alla fall.
    • Ett läppstift, utifall att man stannar ute tills kvällen och man vill piffa till sig lite snabbt och enkelt. På sistone har det varit ett aubergine-lila som jag fått av min syster som följt med mig.

Ja, det var väl det. Tadaa.

2 kommentarer

zoologi med linnea

Som ni kanske vet så är jag ett stort fan av fauna, och nu tänkte jag ta med er på en liten grundläggande lektion i igenkänning av diverse djurarter.

zoologimedlinnea_katt

Katt, såklart. En sån känner man igen på t.ex. dess trekantiga öron och överlägsna, ofta hånfulla, blick.

zoologimedlinnea_elefant

Här har vi en elefant, urless på de flesta minnen den aldrig kommer glömma. Utöver dess välkänt evighetslånga minne så är dess mest framträdande kännetecken snabeln.

zoologimedlinnea_hjort

Hjort. I strålkastarskenet. Den är typ brun och har horn jag vet inte.

zoologimedlinnea_fisk

Pussmunnad akvariefisk. Känns igen på att den bor i en glaslåda fylld med vatten men drunknar inte för det. Alltså är fiskar kunniga inom trollkonst, vilket för oss vidare till den snyggaste av dem alla…

zoologimedlinnea_marulk

Marulk! A.k.a. Voldemört.

6 kommentarer

våra vanligaste växter och djur

I födelsedagspresent fick jag en av mina favoritböcker av mina föräldrar, Bra Böckers naturhandbok Våra djur och växter, eller så som den hänvisas till hemma hos oss ”Våra vanligaste växter och djur”. (Trots det är den nog väldigt innehållsrik!) En välanvänd och sliten kopia har funnits i bokhyllan där hem-hemma så länge jag kan minnas och nu har jag en egen (betydligt mindre sliten) här hos mig också. I den finns bland annat fladdermöss som skrämmer harar:

1b5a1258647811e2a12822000a9f18f6_7

Och mardrömskräket som jag alltid som liten tyckte var så jäkla äckligt:

a56b59a4647611e2bc2222000a1f98f9_7

Idag märkte jag att djuret som går under namnet spökmärla till på köpet heter Caprella linearis på latin. Nästan namne. Blev äcklad. Sen googlade jag lite på det och så började jag vänja mig vid dess utseende och nu tycker jag att det är lite halvgulligt nästan… men man vill kanske inte direkt gosa med det ändå eller råka på det när man är ute och simmar. Men jag grips definitivt inte längre av panikäckel av att se på bilden av det, så som jag brukade förr. Blir inte äcklad alls, faktiskt! Utveckling, wow.

2 kommentarer