Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

Posts from the BLOGG & VIRTUELLT Category

AF_sidhuvud

Kikar bara blixtsnabbt förbi för att dela nyheten att Alfred har startat en (ny) blogg som han gett namnet Alfrednativa fakta. Den kan ni gärna besöka! Jag tyckte (liksom de flesta gör, antar jag?) att ett sådant bloggnamn lät som titeln på en måttligt vansinnig och sensationalistisk foliehattstidning, så då gjorde jag ett sidhuvud åt honom inspirerad av det och Daily Prophet-sidorna i Harry Potter-filmerna. Någon dag kan jag kanske avslöja vilket maniskt Hänt Extra-blaj artikeltexterna innehåller, eller så låter vi Alfred göra det. Vem vet! Ni får helt enkelt hålla utkik på bägge sajter.

sevendays.fi/alfred

brygdblock

Här har det hänt grejer mitt i natten. Inga jättestora, men tillräckligt för att det här stället ska kännas en gnutta nytt för mig igen och jag ska känna av den där vårliga förnyelsekänslan även här. Har gjort något jag tänkt på att göra en tid: Skippat häx-epitetet i mitt bloggnamn. Det som hindrat mig ifrån att göra det tidigare har varit att jag tyckt att Ä-bokstaven varit tveklöst och med hästlängder snyggast av alla blomstertbokstäver, med sina maffiga rödklövers-ä-prickar. Men kill your darlings va!

Min blogg fick namnet Häxbrygd år 2011 och mycket har hänt sedan dess. En av de grejerna var t.ex. att min expojkvän sedan flera år tidigare släppte en framgångsrik humppametallåt som bar samma namn som min blogg, och tja, det var väl kul men lite halvmärkligt att veta att folk som googlar efter min blogg istället hittar mitt ex. Nu kommer de istället att hitta ölsorter, förmodar jag. Mer än så har förstås hänt men det är svårt att precisera såhär bara.

Har förresten alltid misstänkt att den låten handlar om mig, eftersom jag också känner sångtextförfattaren. Låt mig presentera bevismaterial A, denna beskrivning ur textrad 2:

”en ilsken kärring i en kylig mörk grotta”

Vilket ju är typ precis hur mitt liv skulle sammanfattas av en lyriker som känner mig? Såatt… GANSKA transparent tycker jag.

Men åter till saken. En grynig tillbakablick för att få ett hum om tiden som gått då? Javisst!

haexbrygdlinnea_2011

2011 var mitt hår rekordlångt, blir förvånad själv när jag ser bilder. Minns inte så mycket av året, förutom att jag mådde uruselt under början av det och då var min blogg för stunden en fotoblogg eftersom jag inte klarade av att skriva mer än ett fåtal ord åt gången. Det gick sen om när ljuset återvände. När jag började skriva mer text igen skapade jag en ny blogg på ratata.fi som gick igenom ett par olika testtitlar (exempelvis Nulla dies sine Linnea, WUDDUP LATINNÖRDAR) tills jag landade på Häxbrygd som jag gillade p.g.a. 1) häxigt och 2) betyder ‘blandning’, min favoritgrej med bloggandet. Gillade också att det kändes starkt och reclaimigt (kallades ofta häxa då jag var yngre, och inte på ett smickrande sätt). Sedan något år tillbaka hade jag hängt mycket på ett forum där jag lärt mig mer om feminism och nu började jag att själv skriva om sånt på min blogg nu som då. I övrigt var bilder från året svåra att hitta eftersom de flesta bara finns sparade på en gammal hårddisk, alltså en som sitter fast i en stationär datalåda. Den ovanför tror jag inte att jag publicerat någonstans förut, så på det viset är den nästan splitterny!

haexbrygdlinnea_2012

2012 såg jag bistrare ut än jag var, som vanligt. Bilden ovanför togs mitt i natten, under spöktimmen, precis när vi sökte oss ut (#vampyrliv) och det var en av de varmaste och skönaste sommarnätterna jag kan minnas. Har använt den här bilden och andra tagna samtidigt mycket flitigt, och fortfarande är den en av mina favoriter. Min dygnsrytm blev under året mer och mer åt skogen tills att jag seriöst brukade sitta uppe hela natten tills att min sambo åkte till jobbet, och då gå och lägga mig och stiga upp när han kom hem. Whaaat. Inte konstigt att jag kände mig ganska meningslös. Inte direkt deprimerad eller särskilt olycklig, vad jag kan minnas, bara så jävla poänglös och överflödig. Lite sådär som att det går an helt bra, ända tills att du börjar tänka på det och då känner du blodet lämna huvudet och sen känner du paniksvetten tränga på i hårfästet. Men sen går det om och så går det bra igen att fortsätta likadant.

haexbrygdlinnea_2013

2013 hände grejer. Jag skrev ett inlägg som gjorde mig temporärt ökänd som en RASANDE FEMINIST i stora delar av Svenskfinland, jag klippte av mig håret och började jobba efter flera års arbetslöshet, jag upptäckte ljudböcker samt att jag hade möjlighet att lyssna på jobbet, jag fick vid något skede en identitets- och ålderskris och färgade håret lila som om jag var femton igen och dessutom en hipster, och vid slutet av året fyllde jag 30 och krisen som jag trodde att skulle bli megastor uteblev så gott som helt. Hade tydligen haft den tidigare. Egentligen tror jag att den pågått sen jag var cirka 27, tills att jag då var 29¾ ungefär. Flyttade också detta år min blogg att bo på blemma.net, som ej längre finns. Där fanns ett kollektivt bloggasin samt ett fåtal personliga bloggar, bl.a. Bff-Ellen.

haexbrygdlinnea_2014

2014 förde med sig förändringar, särskilt mot hösten och slutet av året. Jag började försiktigt och trevande tacka ja till sådana grejer som jag tidigare hade tackat nej till. Förhållandet jag var i tog slut efter fem år. Jag gick i samma veva och p.g.a. förkylning ner många kilo på en kort tid, men det var först efter att bilden ovanför togs (f.ö. av samma f.d., Jim), vilket var ohälsosamt men jag var i hemlighet ganska glad över det för jag hade också gått upp en del under året och trivdes inte alls med mig själv då en del byxor inte längre passade, och sånt. Började umgås mycket med Alfred. Minns att jag var aningen irriterad på att jag inte ännu kände mig redo att blogga om sånt, att berätta att jag träffat någon, et.c. Ville så gärna men kändes inte som rätt tidpunkt.

haexbrygdlinnea_2015

2015 bestod främst av mobilbilder men här är ett DSLR-undantag, på det viset rätt unik i sitt slag. Tyvärr var jag både trött, sjaskig och bakfull då den togs, men äppelblomstren bakom mammas och pappas hus var ju desto fräschare. Det här året flyttade jag också min blogg till min egna domän, d.v.s. hit till brygd.net. Kändes lite som att komma hem, hur klyschigt det än må låta. Har sedan -97 ungefär önskat mig en egen domän men aldrig haft någon som varit bara min förrän denna. (Blemma.net var förvisso min men den delade jag ju med andra, och det var fint på ett annat sätt.) Flyttade också på mig själv mot slutet av året, både Alfred och jag bytte bostäder till en gemensam.

haexbrygdlinnea_2016

2016 var ju så nyligen så jag tror jag avstår ifrån att försöka summera eller säga något beskrivande om det. Men ser ni på bilden? Märker ni att den kvinnan helt klart är mera Brygd än Häxbrygd? Lade ni märke till att år 2011 var helt tvärtom? Det var egentligen det jag ville komma till med den här återblicken. Så jodå, det var på tiden att titelbytet trädde i kraft! Helt uppenbart att det egentligen redan hänt, ju.

Som välkänt inom bloggosfären anses det vara en faux-pas att som bloggare inte svara på kommentarer, i alla fall så länge du inte är en s.k. storbloggare och tar emot hundratals kommentarer per inlägg. Trots att min kommentarsmängd är låg kan jag vara jäääkligt sen med att komma till skott, men planen är i alla fall alltid att svara. Klen ursäkt. Jag låtsas att regeln som gäller är ”bättre sent än aldrig”, men fattar ändå att min ovana är sjukt störande. Det är nonchalant att vänta för lång tid, även om det är oavsiktligt, och jag ogillar verkligen att jag är så slö med sånt. Ska försöka bättra mig. När en tar sig tid att plita ner en liten trudelutt så är det helt förståeligt att vilja ha en gnutta bekräftelse för den saken, något som i princip säger ”Jag uppskattar att du tog dig tid att kommunicera med mig”. Inget avancerat, bara artighet eller vänlighet. Är i alla fall sådan själv.

Det är just detta som är problemet! När någon bidragit med en lite längre eller mer eftertänksam eller bara en så klok, trevlig eller snäll kommentar så vill jag också att mitt svar ska reflektera hur mycket det uppskattas, men utan att det blir överdrivet, för då verkar jag endera töntig eller självgod. Jag vill kompensera, liksom. Sen lyckas jag aldrig med detta i slutändan, istället får jag bara prestationsångest från början och det dröjer en viss tid innan jag är redo att säga JAJASKITSAMMA och bara svara ändå. Därför kan jag också förstå att jag inte själv får svar snabbt, eller att det rent av glöms bort helt. Vet hur lätt sånt kan hända när en inte svarar på momangen.

Men så har vi Facebook. Där ser jag ibland att bloggare enbart klickar ‘gilla’ på kommentarer som inläggsdelningarna fått. Jag låter antagligen som en förnärmad 1800-talsdam här men ibland har jag förväntat mig mer än så, bara, särskilt då jag inte känt personen och det har alltså varit vårt ‘första intryck’-ögonblick som skett och jag dessutom har bjudit till mer i kommentaren och varit extra vänlig och så vidare. Åh, det här låter så fjantigt. Jag menar jag fattar att alla inte har intresse, tid eller ork att svara utförligt, samt att alla inte kanske bryr sig i vad jag säger och berättar, men håhå så slokörad en kan bli de stunder den vetskapen gör sig påmind, haha. Känns sådär som när folk försöker få tyst på en jobbig, gnatig FB-bekanting men utan att helt iskallt ignorera personen, vet ni? OCH JAG ÄR DEN PERSONEN!

Sådant beteende kan knappast klassas som ett tvättäkta faux-pas, men snopet kan det kännas i alla fall. Jag vill ju bonda (med å-ljud) liksom, relatera och anknyta. Men tji får jag ibland!

Vilka faux-pas i bloggosfären har ni svårare med än andra? Eller är det bara lumpet att haka upp sig på sånt för alla gör vi ändå nånting som är minst lika störande? *blängsneglar på sig själv*

20170120_004

Massvis med gånger, är mitt svar på frågan hur ofta det har hänt sig att jag inte uppdaterat bloggen på en vecka eller längre tid. Ingen ställde den frågan, men istället frågar jag er, kära läsare (i singular, a.k.a. mamma), om det inte är en bloggares fria rättighet att arrogant fabricera ett allmänintresse för bloggarens liv och leverne, så vad är fan vitsen med att blogga då? Hur som helst, faktiskt är sådana oregelbundenheter så pass regelbundna att det numera känns larvigt och tjatigt och alla kombinationer av de två att uppmärksamma det desto vidare. (Ändå gör jag det gång på gång p.g.a. är grömt frissam.)

De flesta gånger, när jag varit borta en stund, så brukar jag känna en viss press att knåpa ihop ett inlägg som endera 1) inte är helt charmlöst eller 2) tvärtom är fullständigt jäkla aptråkigt. Fördelaktigast så sövande att det i vätskeform lätt skulle fälla en skock med koffeinettriga piggsvin (#fyndigt) om du hällde ut det flytande inlägget i deras vattenhål, t.ex., varför nu än någon sjuk jävel skulle vilja göra sånt, och poängen med denna eftersträvade träsmak är alltså att sänka ribban så lågt det bara går och således undfly prestationsångesten en stund efteråt. De flesta gånger brukar jag ändock mesa ur och istället invänta det tillfälle som jag faktiskt är kapabel till att få till ett inlägg av typ 1 snarare än 2. Kan faktiskt erkänna att samtliga bloggpauser här beror på att jag tappat förmågan att skriva bloggtexter som innehåller det minsta uns av intresse, och istället har jag blivit en expertlig framställare av sömnmedicin och ilsket, ilsket självförakt.

Ett fåtal gånger, när jag väl bloggat efter ett sådant uppehåll, så har det hänt sig att någon har reagerat på vad jag inte-helt-charmlöst skrivit med vad jag gissar är förskräckt avsmak. Troligen har de hasplat ur sig ett BLÄ eller kanske ett BLÖRK, helt spontant som något de inte kunnat hålla tillbaka, lite sådär som en plötslig rapning som överrumplat efter en lång och stor klunk kolsyrad dryck, eller många små svalda tätt inpå varandra. Och för att komma fram till det jag försöker foxtrotta fram till: Sedan har de klickat på avföljningsknappen på Bloglovin’.

Jag låter Selma illustrera detta reaktionsförlopp —

20170120_002

Jasså jasså, Linnea har försökt blogga. *klickar överlägset på länk*

20170120_001

BLÖRK. *klickar äcklat på avföljningsknapp*

Alltså, det här kan jag inte klandra någon för. Det måste kännas tråkigt att följa en blogg som knappt uppdateras och då den gör det så levererar den bara inte, håller inte måttet, lever inte upp till ens förväntningar. Det har jag full förståelse för och jag kan bara beklaga. Ändå, ändå känner jag lite så här: NU?? Ni får nog av mig nu när jag precis visat er så mycket hänsyn genom att inte blogga? SALIGA ÄRO DE OMEDVETNA för alltså den här bloggen kunde vara så mycket sämre och mer störig. TRO MIG, jag har potential!!

I övrigt så har det så kallade vardagsbloggandet känts extra omöjligt på sistone, istället verkar det som att jag borde ha ett tema för varje inlägg för att det ska bli av. De få idéer jag har hinner likväl inte utvecklas innan de känns blasé, avbrott händer ideligen och livet är en snöbollseffekt. Jaja. Denna blogg kan säkerligen beskrivas som många saker, men en av dem är fasen inte ”spammig” i alla fall. Det är väl alltid nåt, ändå.

Jag tror det här får vara sista metainlägget jag skriver om bloggosfären på en lång tid, ska hämta inspiration från Malin och göra mitt bästa för att försöka nonchalera jakten på ”vem som har rätt och vem som har fel”, hur störande den än är. Min åsikt är ju då att alla har rätt i bloggaladiskussionen. ALLA! Alla nominerade är de rätta personerna (folket har talat!), alla förtjänar sina nomineringar (alla är mycket uppskattade!), alla åsikter är sanna (galan är super! den är också inte allas grej!), alla känslor är berättigade (glad/snopen/innanför/utanför/tacksam/överflödig), och så vidare. Jag tror också att alla är fullt kapabla till att känna på flera sätt än bara ett, för den delen.

Jag skulle egentligen kunna sätta punkt för detta inlägg där, antar jag. Men eftersom jag inte förstår bättre gör jag inte det. Ty innan jag tar denna ämnespaus har jag SAKER ATT SKRIVA. *trumpetar fanfar*

kittencomputer

Ibland känns det som att bloggosfären (eller kanske alla sfärer?) delas in i svart och vitt och att det är jätteviktigt att befinna sig på ena sidan. Nej, stryk det där, det är inte ”jätteviktigt”. Det verkar istället ibland vara fan i mig OMÖJLIGT att inte skuffas iväg till endera, för min del oftast den svarta. Måste hänga ihop med min glädjestrålande personlighet!!

Förstås är bloggalan ett ytterst levande exempel på detta just nu. Har läst en del kommentarer spridda här och där efter mina inlägg om ämnet, och… eeh. Att förtydliga är kanske förgäves, men ökad förståelse vore önskvärd så jag ska likväl ge det ett försök.

För det är så att jag ser mycket tjusning i bloggalan, kanske främst ur andras perspektiv men oavsett så ser jag den, så det betyder att det är mycket vitt i min hink. Där har vi grunden då. Men personligen är jag inte så intresserad eller engagerad. Vi sätter i nån skopa harmlöst mellangrått. Men jag ser också några få tråkigheter, så det betyder att vi skvätter i lite svart. Å andra sidan så tycker jag att tråkigheterna är fullkomligt mänskliga och naturliga. Exempelvis tycker jag att det är helt förståeligt att en känsla av impopularitet kan följa med då vi rangordnar någonting så personligt som personliga bloggar (vilka för många är en förlängning av våra personer). Sådant kan lätt tas personligt, även om det inte avses så utav någon alls. Och i och med att det just är så mänskligt att känna så, så är den svarta färgen inte nattsvart syndasvart kolsvart, utan en ganska svag nyans av svart. En inte så pigmenterad, utan en ganska genomskinlig, sådär som ett billigt nagellack du måste måla i flera lager för att det ska bli heltäckande svart. Några droppar av det, då. Rör ihop denna färgblandning. Sist och slutligen är allt ganska helt okej och en ickehotfull nyans av snärttigt ljusgrått.

Ursäkta för denna hiskeliga metafor, förresten. Visste inte bara hur jag skulle förklara det på annat sätt.

Jag har stött på flertalet tankar om att det skulle vara bäst om alla kunde från första början skippa att jämföra sig med andra, strunta i eventuell negativitet, istället känna sig självsäkra och trygga, erfara att de får vad de behöver/önskar ifrån bloggupplevelsen, och så vidare. Naturligtvis. Absolut. Självfallet. Det skulle såklart på alla sätt vara fördelaktigt. Men är detta faktiskt en nyhet för nån? Eller faktiskt givande information för nån? Detta är säkert igen en sak jag borde be om ursäkt för, men återigen vet jag bara inte hur annars jag ska säga det. För alltså ni gör saker lite väl simpla då ni säger sådant. Och samtidigt så svåra.

Min poäng med det här med utanförskap/innanförskap var att det är fullkomligt mänskligt att känna ett sting när en lämnar utanför. Det handlar inte ens om specifikt bloggalan, utan bara den här känslan av att dras med i något och sedan likväl inte rymmas med. En tusendel av en sådan känsla du kan ha när dina kompisar går på fest men ingen har frågat om du vill komma med eller när ingen sätter sig med dig i skolmatsalen. Ni fattar. Sånt vi kan stöta på här och där i våra liv. Utanförskap, om än bara en gnutta.

Och jag tror banne mig att det är helt okej att känna sig snopen eller ledsen, om än så bara i en kort sekund så som jag gjorde, eller fast en hel dag eller längre. Vi har alla olika bakgrunder och erfarenheter, och saker kan lika bra träffa mitt i prick som vid sidan om. Det betyder inte att det alltid finns skäliga välgrundade orsaker till att känna på ett vis eller annat, men alltså vi pratar ju för fasen om spontana känslor och inte genomtänkt logik.

Så vad jag menar är att det är frågan om ifall att det är så lätt, eller ens möjligt, att uppnå målet att inte bry sig alls. Är det ärligt talat ens någorlunda värt det att fortsätta sätta teflonhöljet som ideal, när det ändå är så naturligt att nu som då känna sig utanför? Jag tvivlar innerligt på den saken. Och jag känner lite att när folk nu fortsätter att indirekt tillrättavisa känslor som innehåller en viss mängd misslyckande, så blir det ju liksom ännu ett bidrag till misslyckandenivån. Vet ni vad jag menar? När jag är som mest frustrerad på detta så känner jag så här: Kan vi bara pliiiz få berätta om misslyckade känslor utan att nån kommer in och säger neppneppneppneppnepp så ska du inte känna/reagera för att vara en lyckad individ hörrödu…?

Men nu känner jag mig ganska axelknyckig och vill sammanfatta det så här: Det skulle som välkänt vara härligt att ingen någonsin kände ett sting av något slag över huvud taget. För mig personligen skulle det också vara ungefär lika härligt att folk alltid förstod precis vad jag menade varje gång jag försökte säga något, meeen det är inte riktigt så det ligger till här nu va? ¯\_(ツ)_/¯

20160922_koek

Sent igår kväll bekände jag en sak i en kommentar, och jag tänkte att jag eventuellt borde göra ett eget inlägg av det. I stort sett är det här inlägget den kommentaren, men jag ska putsa till och vidareutveckla den här och där med förhoppningar om att den ska bli tydligare. Lite bakgrundsinfo: Finalisterna till bloggalan har presenterats. Tidigare under gårdagen hade jag läst Malins inlägg kring att inte passa in, och tänkte därmed på utanförskap under dagens lopp. I går kväll då så läste jag Lindas inlägg om bekräftelse och det var där jag skrev kommentaren som jag ska komma till.

Jag tror nämligen att det är väldigt många som känner sig utanför för att de inte finns på listan på nominerade, men att det är svårt att medge en sådan sak. Det råder en slags populär kommunikativ trend där sånt vi säger som inte är att glädjas med andra till 110%, tenderar betraktas som missunnsamhet och ful ful avundsjuka. Så det är inte så otänkbart att få vill avslöja att de känner sig utanför eller besvikna. Det känns antagligen futtigt på flera sätt.

Trots att jag själv hållit mig på avstånd ifrån galan och definitivt inte hade kunnat föreställa mig att jag skulle ha dykt upp någonstans på nomineringslistan*, så kände jag ändå ett snopet sting när jag väl scrollat igenom den. Det blir på något vis en sådan skarp illustration av ”detta är de populäraste bloggarna och DU är inte en av dem”. Istället för att tänka på hundra bra bloggar som inte heller fanns på listan, så jämförde jag mig själv med de tre nominerade i varsin kategori, i den stunden. Jag fokuserade alltså på den allra mest negativa aspekten av det, och jag tror inte att det bara är jag som har sådana tendenser.

* Det säger jag inte utav ödmjukhet, inte ens fejkad sådan, jag gillar min blogg och tycker den oftast är ganska bra (kaaan ju förvisso hända att jag är aningen partisk…), men jag inser ju också att jag inte har så många besökare eller uppdaterar så flitigt och allt sånt.

Den typen av jämförelser där jag befann mig i ett klart underläge fick mig att känna mig osäker och tveksam — kände små undrande hugg så som är det någon vits att blogga, inte kan jag ändå tävla med de där, et.c. I en sekund där glömde jag liksom bara bort att jag inte bloggar för att bli populär. (Menar inte att de nominerade gör det heller, bara att det inte borde spela någon större roll för mig om jag är ”populär” eller inte.) Jävligt obehagligt, ärligt talat, att det är så lätt att glömma det. För jag tycker att jag tänker på detta så ofta och jobbar på att inte jämföra mig själv med andra i bloggosfären. Likväl gjorde jag det hux flux.

Och nu tänker jag på de som inte stretade emot galahajpen, och hur det kan tänkas kännas för dem. Det är så lätt att rivas med i ivern som genomsyrat vår bloggosfär de senaste veckorna, att dras med i den där lavinen av förhoppningar och pepp… Men sen när vi når fram till detta moment och sluttningen planat ut så sitter kanske majoriteten av de som tumlat tätt intill varandra framför sina skärmar och känner sig just så — avskärmade.

Jag menar om t.o.m. jag som trodde att jag verkligen hade noll intresse av det hela ändå kände en kvick smärt av utanförskap och impopularitet, så nog kan jag allt föreställa mig att det kan kännas ganska så knäckande för de som istället gått all in.

Det är något otäckt med känslan av att vår bloggosfär på något vis kulminerar i galan. Men bloggosfären gör ju inte det, den går vidare och vidare och vidare.

Jag förstår att bloggalan sprider mycket glädje, så jag försöker inte säga att den inte borde ordnas eller dylikt. Men jag vill säga att det är viktigt, för många av oss, att minnas vad Linda säger, att pris inte är allt. Det är jättefint med priser och nomineringar och alla ska känna sig stolta, ja, men bloggosfären är ändå större än så, mer än så, och framför allt är den här varje dag. Du kommer skriva nya uppskattade inlägg och du kommer knyta flera vänskapsband och du kommer delta i ivriga diskussioner och du kommer känna att du ändå — trots och oavsett hur du än har känt under de senaste dagarna — visst är innanför.

kulturviskollagelek

Förra veckan var knäppare än de flesta, jobbade ungefär dubbelt mer än jag är van med och mycket annat viftades åt sidan. Exempelvis min och Alfred Veni Vidi Vege-blogg, men vi har ett fåtal recept kvar som vi ännu ska sätta upp. Däremot hann jag ändå blogga här ett par gånger och det påminde mig om att det inte måste vara så jäkla svårt. Funderar därför på att försöka hålla igång en ordentligt bloggrutin under denna månad och således blogga varje dag. VARJE DAG. Vet fasen inte hur det ska gå till, men många andra fixar ju det. Blir ofta avundsjuk på dem för det vill jag också egentligen göra men klarar sällan av det. Så vad blir detta då? Blovember? Novemblogg? (Internet älskar krystade teleskopord, har ni tänkt på det?)

Hittar inget flyt i skrivandet i kväll men i går skrev jag om Eget kreativt arbete på Kulturvis. Inget nytt ämne utan tjatar om det ganska ofta egentligen, men ändå. Kanske nån vill läsa.

Om vi delar den finlandssvenska bloggosfären i två kategorier, galapersoner och inte galapersoner, så tillhör jag den senare. Det här beror naturligtvis på mig själv, hur jag förhåller mig till fenomen och koncept som gala med prisutdelning, och inte något annat. Galaidén tilltalar många andra, och inget fel med det. Hur som helst, den här splittringen har märkts väldigt tydligt i dag och i går på Finlandssvenska bloggare, med ursprung i Rofas inlägg. I teorin kan jag gilla galaidén väldigt mycket, men detta är när den fortfarande är en diffus hägring i horisonten. Sedan kommer detaljerna fram, och insikten om hur det vore i praktiken.

Jag har gått på en bloggala förut. Det var år 2012, var nominerad för ”årets bäst skrivna blogg” med numera nedlagda Blemma och vi vann också juryns hedersomnämnande för samma kollektiva blogg. Jag misstänker att jag inte vågade säga detta rakt ut då (för det är ofestligt och otacksamt att berätta sånt när nån nu ordnat nåt — det fattar jag), men jag vantrivdes där. Detta hängde definitivt mer på situationen än arrangemanget. Den kändes bara för främmande.

nalen20120022

Det var naturligtvis jätteroligt och jättesmickrande att vara nominerad samt att vinna ett pris. Det kändes också jätteoverkligt. Jag kunde inte se galan som en lika stor grej som de flesta andra unisont tycktes ha bestämt sig för att den var. (Förutom de jag var med där, jag tror vi alla var lite likadana. Fan, kanske alla var likadana. Men i så fall, varför låtsas vi så?) Jag kände konstant så här: Ni vet att det här handlar om bloggar, va? Och med det menar jag inte att förminska bloggandet, från bottnen av mitt hjärta gudars nej, har ju själv hållit på med det och gillat att hålla på med det sen cirka 1996 — och kanske är det just därför som jag tycker att det är så naturligt och vardagligt att kontrasten till gala gör att det skär sig någonstans. Det går inte helt ihop i mitt huvud. Jag tycker att bloggandet är en väldigt stor grej, absolut, men jag tycker att det är en väldigt stor oglamourös grej i en alldaglig förpackning. Det finns dock en oerhörd styrka i det alldagliga och återkommande. Men bloggandet är inte ett skyltfönster, det är en vädringslucka med drag både inåt och utåt. Det här måste ni förstås inte hålla med om, det är bara hur det känns för mig.

Den annalkande bloggalan följer samma mönster som sedvanliga bloggalor, och det är jag innerst inne okej med. Allt måste inte vara för mig, även om det ska medges att jag emellanåt kan känna en viss frustration p.g.a. utanförskapet som det för med sig. Det här tror jag att vem som helst kan relatera till, att det skulle vara trevligt om saker passade en själv. Såklart. Även jag, liksom alla andra, vill gärna känna en samhörighet här i den finlandssvenska bloggosfären. Det gör jag inte genom tanken på galan — men däremot genom blogginlägg som Rofas () i.o.m. att jag kan relatera till vad han säger. Och även jag fattar att det beror på vem och hur jag är, inte hurudan galan är.

Gala med nominering, röstning och prisutdelning medför förstås tävling och en del bloggare är tävlingsinriktade. Det är okej. Likväl kan jag inte rå för att när det exempelvis förs kampanj så skaver det någonstans hos mig. Detta betyder inte att jag på allvar tycker att de inte ”borde få” göra det, men bara att jag personligen tycker det är obekvämt och helst håller mig undan. (Översatt: Jag kan störa mig på det, ja, men känner också att jag inte har någon konkret grund att stå på när det gäller varför jag har rätten att göra det förutom att GRR DE ÄR INTE SOM JAG. Så ni fattar. Det är bara att scrolla vidare!)

Tävlingsaspekten med allt galan medför understryker ett sådant hyperfokus på prestation och popularitet, i någonting som så länge varit en avslappnande hobby för mig. En enorm del av tjusningen i bloggandet är att i den världen har jag mer kunnat komma bort ifrån det där ständiga mätandet och bedömandet av popularitet och prestation. I synnerhet när jag började blogga (på sjuan) så pågick sådant konstant i min värld borta från tangentbordet, och ännu många år efteråt. Popularitetstävlingar ser vi också komma och gå i bloggosfären, men jag vill inte vara med i den leken. Klart att jag ändå känner av den osäkerheten som vem som helst annan (ingen tycker väl om att känna att de är mindre omtyckta än andra på ett sätt eller annat), men jag försöker alltså att hålla den på avstånd.

Jag tycker det är så oerhört tråkigt att då perspektiv i likhet med mina yttras så blir det så lätt förvrängt till något så mycket större än det är. Det är ingen totalsågning, allra minst utav arrangörerna. (De uppfann inte konceptet! Som i övrigt är populärt och omtyckt! Att inte alla har sina galatankar kantade med hjärtögade emojin betyder inte att den kommer bli mindre lyckad!) Det är inte att säga att galan dålig och att alla som ska gå är dumma, utan att säga att den kanske inte är min grej p.g.a. orsaker. Det är inte att kasta skit på den, det är att granska och problematisera, något som definitivt kan vara progressivt för flera än en själv, fastän ens egna subjektivitet såklart måste tas i beaktande. Det är inte heller ett starkt ställningstagande ifrån galan — det kan för den delen bra hända att jag själv går även om den inte är hundra procent min grej — och ingen har sagt att galan är ”fel”. Det är blott iakttagelser, reflektioner och uttryck av ens relation till fenomen och koncept så som bloggalan. Det är egentligen samma sak som alla som skriver ”GALA WOOHOO ÄR SÅ PEPP”, bara att ur ett annat perspektiv. Och inte ens från det motsatta, snarare en bit från sidan bara.

Det ÄR förstås fullkomligt omöjligt att ordna en gala som tilltalar allihopa. Det är alla mycket medvetna och överens om. Ingen kräver att galan ska passa alla och inte heller har någon krävt att den ska passa hen själv. Alla som uttrycker sig vill tvärtom bara göra precis det — uttrycka sig — och kolla efter om de trots allt inte är ensamma i att tycka som de gör, precis som alla andra i bloggosfären.

Vi kan inte avfärda alla funderingar, känslor och åsikter som skiljer sig ur den glädjepeppande majoriteten som missunnsamhet, avundsjuka, gnäll, l’négativité pour l’négativité, jantelag eller liknande arroganta bortförklaringar. Ibland är bara åsikter olika för att människor är olika.

(Och säger ni emot det bevisar ni lite min poäng, hehe.)

20161001_venividivege

Mitt och Alfreds oktoberprojekt såg internets ljus igår, nämligen en vegetarisk matblogg med namnet Veni Vidi Vege. Tänkte på det här med Lihaton Lokakuu* och fick en fix idé, så tre dagar i veckan ska vi dela ett recept där. Inledde med pizza, för att göra internauter nöjda. De flesta som inte äter vegetariskt så ofta men verkar uppriktigt nyfikna på det säger att det ter sig så svårt att ställa om, att förstå hur tallriken ska fyllas om inte med biff och potatis. Vi kommer att ge några förslag på vad som är fullt möjligt att äta istället, men det blir säkert också någon sötsak vid något skede. Inte enbart huvudrätter alltså. Det är ju rätt sällan kakor innehåller kött förstås, tänkte jag skriva, men så slog det mig att Alfred berättade att då han gick på lunch + kaffe med sin kompis alldeles nyligen så skulle kompisen efter maten köpa ett wienerbröd till kaffet, ett wienerbröd som dock visade sig innehålla köttfärs. Fy fan vad upprörd jag skulle bli.

  • * Lihaton Lokakuu, d.v.s. ‘köttfri oktober’, är en kampanj som startade i finska tv-programmet Docventures för något år sedan. Tänker att det egentligen borde heta Oköttad Oktober på svenska, för att matcha alliterationsmässigt. Minus: Låter läbbigt. Plus: ‘Köttad oktober’ låter ännu läbbigare.

I alla fall, venividivege.wordpress.com är adressen och ni hittar oss också på facebook.com/venividivege och bloglovin.com/blogs/18268071. Sen jag blev vegetarian så tycker jag för övrigt att det är ungefär hundra gånger roligare att laga mat.

På tal om kött så var i går Sannfinländarna på torget här i Vasa och delade ut korv. Råkade gå förbi och således genom ett moln av unken korvlukt och iddes inte överhuvudtaget hålla tillbaka min fnysning. Alltså ibland känns det bara som att de plockat upp den negativa stereotypin av finländare och bestämt att gå all-in på den. Nå vi är överlag ganska rasistiska och så äter vi KORV KORV KÅRV KÖRV KÅRVIN SÅ KÖRVI ÅT FOLTCHI men på finska p.g.a. pakkoruotsi och så vidare. Ville göra så där som ickerökare gjorde i tonåren, d.v.s. bad om en cigg och då de fick en så bröt de av den på mitten för att demonstrera sin motståndskraft. Fantiserade om att stå där och bryta av korvar och slänga dem i en soptunna med stirrig svart blick. Nåväl, kanske nästa gång. Gick denna gång vidare till Raawka och lunchade med sambo, mor och syster. Det var för övrigt flera gånger mer folk där än vid korvståndet, så det är ju alltid nåt.

  • P.S. Insåg senare att Oköttig Oktober hade varit rimligare. Fick också ett förslag på Facebook: Okarnevor Oktober!

kulturvissc

Det senaste bloggprojektet börjar vara igång och det bär namnet Kulturvis. Det blir alltså en kollektiv blogg som är inriktad på kultur. Har ruvat på den här idén i många månader redan och försökt avgöra om den är en bra en eller inte. Har funderat att jag bara borde skriva flitigare om kultur här på min egen blogg istället, men… det är inte riktigt samma sak. Jag har velat ha den där gemenskapen, det där att skapa något med andra. Har ändå inte kunnat besluta mig och jag har velat massor, i båda betydelserna att vilja och att vela. Och så kom den dagen då jag träffade några kulturintresserade kompisar för ungefär en vecka sedan och fiilisen var så bra att då tanken flög förbi i mitt huvud verkade allt plötsligt glasklart så jag stjälpte ur mig idén och fick napp!

Har verkligen saknat det kollektiva bloggandet ända sen Blemma gick i graven. Redan när det projektet höll på att dö ut så kände jag att jag inte egentligen ville släppa själva gemenskapskonceptet. Samtidigt så hade det projektet varit förbannat krångligt en bra tid redan, och det kändes verkligen som att det var dags att låta det gå. Både hoppas och tror att jag lärde mig mycket av det, det känns i alla fall som att jag har en grund att stå på nu.

I alla fall, det var alltså detta projekt som jag maniade över för några nätter sedan. Nu har vi intagit officiell startgropsposition och jag är fortfarande så jäkla ivrig och det hela känns så jävla KUL! Bara kul kul kul! Håller på att försöka ragga gillningar på FB men är som vanligt alldeles för mesig för att våga skicka ut inbjudningar/förfrågningar, men… gilla oss gärna!