vårtecken en kväll i början av april

dagar & liv

20180409_2109

  • Att ta steget från en dunkel trappuppgång ut på trappan och överraskas. Hur det känns som att allt, världen, livet fortsätter när inget mörker är där för att sätta punkt precis utanför tröskeln.
  • Att glömma mössan för att så-jag-inte-fryser-tanken redan känns avlägsen, nästan ovidkommande. Hur ett fåtal dagar av nollgrader eller ett-två-tre steg på plusgrader kan förvandla flera månaders verklighet.
  • Att känna hur svalkande luften är mot ens kinder som blivit varma av skratt efter att ha träffat kompisar en kväll. Hur den milda stiltjen kan få en att känna sig som en båt som tryggt blir förtöjd vid hamn, i ett hav som viskar shhh.
  • Att höra grusets krisk-krask och inte snöns knirr-knarr där skorna möter trottoaren. Hur lätt knastret får en att känna sig, som att det var möjligt att svävspringa där ens steg bara behövde nudda vid marken varannan meter eller mindre.
  • Att titta på skyn klockan 21:09 och puderblåa vidder tar emot ens blick. Hur mycket det känns som vår just då, när himlen är ett nytvättat, urtvättat, solblekt lakan hängt upp på tork.
Annonser

20 vykort från första kvartalet

dagar & liv

Nu då en fjärdedel av året smitit oss förbi så tänkte jag att det kunde passa med en glimtorienterad resume av den. Det är ju så mycket som faller bort, jag har blivit så dålig på den typen av vardagsbloggandet. Sen Alfred köpte sin kompaktkamera så blir minst dubbelt fler bilder tagna eftersom vi båda nyttjar den rätt flitigt, och på dess minneskort hittade jag en hel drös med opublicerat material. Jag låter ett yvigt axplock utav dem leda vägen, men kan varna på förhand att det är många bilder på Blenda och på miiiiiig. *jazzhands*

2018kvartal_januari_001

Januari. Pizzakartonger i soffan och i famnen en bebis som ännu rymdes bra in i velouroverall i storlek 62.

2018kvartal_januari_002

Blev smygfotad då jag var på väg att hänga upp en talgboll åt fåglarna. Hade ursprungligen tänkt att den skulle åt småfåglarna men såg följande dag att den blev åt kråkor, skator och kajor. Nåja, inte mig emot! Drömmer ju om att bli vän med kråkor och invigd i deras klan som hedersmedlem.

2018kvartal_januari_003

Vi körde ut till Sundom för att inspektera och köpa ett runt köksbord. Här skyndar jag iväg med benen. Skulle måla bordet grönt men allt har strulat, har sandpapprat tusen varv och ändå fäste inte färgen så bra, jag har dessutom köpt två nyanser som båda visat sig vara fel och det har faktiskt varit ett sånt jävla motigt projekt att jag inte ens gillar idén om ett grönt köksbord längre. Gav till slut upp och köpte en fin vaxduk att gömma eländet under. Då jag bara orkar ska jag hämta inspiration från Rolling Stones och måla det svart. Uppskattningsvis om fem år.

2018kvartal_januari_004

En kväll gick vi på teater och det var lite pirrigt att skutta iväg sans-bebis nerför kvällens gata igen.

2018kvartal_januari_005

Någon hade börjat intressera sig allt mer för sin spegelbild, så jag lutade en mot babygymmet. Stor succé!

2018kvartal_januari_006

En liten björn gick på fyra-månaders-kontroll och var då 8,8kg tung och 65cm lång. En robust liten björn.

2018kvartal_februari_001

Februari. Vinter utanför fönstret. Myra i korgen. Blenda på bordet. Japp, allt har sin plats.

2018kvartal_februari_002

Såg en annons om ett litet skåp och då vi promenerade iväg för att hämta det blev det snöoväder. Men skåpet klarade sig fint och inuti det har Alfred nu gömt en tv. Det ska ännu få hjul under tassarna så är det riktigt perfekt!

2018kvartal_februari_003

Vy nerför backen, Klemetsögatan.

2018kvartal_februari_004

Vändagen. En av mina målsättningar som förälder är f.ö. att se till att mitt barn som vuxen har en ordentlig mängd med bilder på sig själv tillsammans med sina djurkompisar. Det är bara så mysigt.

2018kvartal_februari_005

Mina föräldrar hälsade på innan de åkte till Cypern och Blenda var glatt överraskad av att vi fått besök! Det hade hon inte kunnat föreställa sig när hon lade sig ner i sin vagn ute på balkongen för sin tupplur innan de kom.

2018kvartal_februari_006

Numera håller vi oss till att bada i våtutrymmen, februari var nämligen månaden då Blenda insåg att plask är ett sjujävla party. Snart är hon så stor att hon fyller hela tvättfatet. Hon ska få något rymligare innan det går så långt, lovar.

2018kvartal_februari_007

Esmeralda flyttade in som långtidsgäst. Här är en sällsynt stund då alla tre katter stod ut med varandras sällskap.

2018kvartal_mars_001

Mars. Solen gjorde sin årliga bländande comeback.

2018kvartal_mars_002

Rickard kom förbi en dag för att leverera en dossier med hemliga dokument.

2018kvartal_mars_003

Ni får ursäkta mig, jag lovar att i fortsättningen hålla matklottiga bilder till ett absolut minimum för jag fattar verkligen hur sabla ÄCKLIGT det är med kladd kring munnen på alla som inte är ens egna inte-allt-för-gamla barn. Men det är så att denna morotsorangea förnöjsamhet är en dokumentation utav första gången Queen B smakade på mat som inte är mjölk! Fem månader och en dag gammal, f.ö. på internationella kvinnodagen. Jappjapp.

2018kvartal_mars_004

Vi åkte till Jakobstad och Ellens boksläpp. Här pokerfejsar B sig igenom upplevelsen att befinna sig så nära debutanten, faktum är att hon tidigare blivit totalkucku när hon fick syn på Ellens ansikte i Facebookflödet. Ville liksom smeka och kladda på skärmen. Uppenbart fangirling!

2018kvartal_mars_005

Vi hittade ett större badkar i Katternö och tog tillvara på de plaskiga möjligheterna som följde med! Sämre upplevelser har vi ju erbjudit Blenda, tycker hon.

2018kvartal_mars_006

Jag fyllde på mat åt fåglarna och föll sen snabbt in i gamla vanor och tillbringade rätt mycket tid med att sitta vid köksbordet och stirra på små hungriga dunbollar. Katterna likaså, men jag tror det var mer terapeutiskt för den här. *tumpekar på sig själv*

2018kvartal_mars_007

En annan dag i Jeppis hälsade vi på Max! Just här imponerade han på Blenda med sin filtviftartalang, så armadis gulligt. Så gott som exakt sju månader mellan de här två gulisarna.

Och efter det glömdes den kameran bort under de två resterande veckorna av månaden, hupps. I nästa kvartalssummering kommer man se våren, grönskan och värmen smyga sig in på bild. Det ser vi fram emot!

skära dagbok

dagar & liv

dagbok1991pask_001

Jag kom verkligen inte ihåg att påsken någonsin hade varit så hajpad att den skulle ha fått mig att skriva dess namn i bokstäver som täcker ett dussin rader, men där ser vi, min dagboksanteckning från år 1991 är här för att påminna mig om att jodå, så var det faktiskt. Förbluffande vid första ögonkastet, men kom sen på att det förstås handlade om att gå påskhäxa och således tigga till sig en kaffepanna full av snask. Såklart. SNASK.

dagbok1991pask_002

Anteckningen på följande uppslag påminde mig vidare om att den här påsken inte var någon vanlig påsk utan min granne och jag skulle dessutom klä ut oss till påskharar på kvällen. Jag hade någon föreställning om att vi skulle se precis ut som riktiga harar och att vi som två små grå klumpar skulle hoppa fram över de leriga åkrarna med sitt tunna snötäcke, och vi skulle bara låta folk i byn skymta oss korta stunder, och detta skulle då vara ett spratt vi spelade dem.

De skulle gå hem och berätta ”Jag såg två harar” och jag och min kompis skulle kunna fnissa förnöjt där vi låg ihopkrupna i ett dike, fast vi förstås inte skulle höra det. Men vi skulle liksom bara veta. Gud så sprallig jag blev då jag tänkte på den där påsklördagskvällen! Jag minns det så väl, hur jag tänkt mig att det skulle vara.

Men på följande sida dagboken lite sorglig då jag berättat ”Det blev inga påsk-harar”. Våra planer blev aldrig blev av eftersom att min granne hade fått besök av sin kusin. Sånt som händer, men jag kände mig försummad. Sånt som också händer. Det jag reagerar på i vuxen ålder är att ”Jag blev sårad arg” avslutar inlägget. Vid något skede, då jag korrigerat stavfel eftersom jag redan som barn verkar ha stört mig på dem, hade jag strukit över det ursprungliga ”sårad” och istället fyllt i ”arg”. Som att det gjorde mig tuffare och mindre övergiven än jag hade känt mig då.

Helt klart var det stoltheten som ljög, men märkligt det där ändå. Varför var det så skamligt att känna sig besviken över att känna sig utanför? Varför är det fortfarande, egentligen? Fast nu kamouflerar vi det där stinget med obekymrad glättighet istället. ”Vilken kul fest det såg ut som!”. Sanningen är ju att det är en ledsam sak, inte förarglig eller ovidkommande, att känna sig åsidosatt. Det är ensamt.


Äh jaja, det var dagens feel good-inlägg det då. Ses vi på Blåkulla? Har hört rykten på byn att det ska finnas harar där.

sen i fredags

dagar & liv

20180316_001

Hej hallå! För några dagar sedan packade vi bilen full med tre människor och tre katter och begav oss till mitt barndomshem. Det var i fredags och vi anlände precis för att fånga en skymt utav solnedgången ifrån terrassen.

20180316_002

Senare den kvällen åkte vi på Ellens boksläpp men där tog jag inga bilder. Alfred tog dock några med sin kamera men de kommer kanske senare i ett annat inlägg. Vi höll oss mestadels i ett annat rum där volymnivån var lägre och jag var nervös för att Blenda skulle bli grinig för att se så många nya ansikten. Tvärtom blev hon SKITGLAD när vi packade upp henne från sin vintermundering och hon fick komma in till partyt. Sen sprallade hon ända tills att energin tog slut och hon blev ledsen för att ingen övertalat henne att sova. Så nu frågar vi oss: Har vi fått ett extravert barn? Jag och Alfred? Ja, det är väl sant som det sägs — barn revolterar.

20180316_003

Jag har fyllt på mat åt fåglarna och katterna har haft mycket spännande att titta på genom köksfönstret. Måste bara berätta om en rolig grej från tidigare idag, eller en sån som jag i alla fall blir på gott humör av: Alfred var i telefon med en av sina nya kollegor, ett ganska långt samtal, som kollegan sedan pausat för att ”en fågel knackat på fönstret så [kollegan] var tvungen att gå och ge dem mat, men skulle ringa upp sen”. Alltså! Pausa jobbet för att mata fåglarna. Så ska det va. Ni förstår det, va?

20180317_001

Jag tyckte att den ena snöhögen på de här buskarna såg ut som en stor vit hand. Den andra från vänster. Ser det inte ut som att typ en michelingubbe står och lurar där? Tänkte att det var som en personifiering av vintern.

20180317_002

I lördags bläddrade jag i ett par gamla dagböcker och en annan lördag i mars för några år sedan lyssnade jag på samma läte som vi hört mycket av de senaste dagarna. Ganska naturromantiskt och liksom medvetet för en nybliven sjuåring ändå, tycker jag. Tills att jag övergick till att skryta om hur många miljöförstörande bilar vi hade.

I söndags träffade vi några vänner och hälsade på i ett mycket snajsigt hem! Blev inspirerad till att ta tag i renoverandet där hemma hos oss, inget stort, men lite smått kunde man ju fixa bara man tog sig i kragen.

Det var tänkt att jag och dotter skulle umgås med mina två Karinor plus den enas son igen nästa dag men jag kände mig krasslig så vi sköt på det så att jag inte skulle smitta ner nån. Stannade hemma och tog det lugnt i ett par dagar, med undantag för att sopa ner lite snö från taket och nu som då springa runt i cirklar här hemma. En av Blendas senaste favoritlekar är nämligen att hon sitter i famnen på ena föräldern och över hens axel får hon titta på den andra som ropar hej åt henne, och detta är nu så himla tokroligt att hon skrattar och viftar med händerna som om hon var en gammal tant som slog sig för knäna. Så att så springer vi runt ganska ofta tills att vi alla är helt andfådda, eftersom att Alfred och jag är ganska korkade och inte fattar att det finns inget som säger att vi måste springa, vi kunde ju lika bra bara . Menmen.

20180320_001

Blenda har också precis börjat intressera sig för katterna och stackars Myra som är så snäll och sällskaplig har blivit både luggad, knipt och slagen. Men hon hoppar fortfarande ibland upp i sängen och lägger sig mellan mig och beben på mornarna, så helt upprörd kan hon inte vara.

20180320_002

Selma är lite skyggare av sig men kanske också därför desto mer fascinerande. Märker att Blenda ofta följer henne med beundransfull blick, och ibland skrattar hon liksom till då som att hon bara slås av glad häpnad utav vilken FANTASTISK varelse detta djuret katt är. (Kanske projicerar jag en smula här. Men jag menar, jag ser ju mig själv i henne ibland, fast folk oftast menar att hon liknar Alfred. Antal gånger folk har sagt hon liknar mig: Tre.)

20180320_003

Och titta här då!! Som vi säger häromkring: NÅ VOJ HUHHU.

Esmeralda är förresten också här, märker nu att jag inte knäppt någon bild på henne. Uselt. Två främmande hankatter har också strykit omkring husknutarna. En dag blev det slagsmål och jag är lite imponerad utav hur tuff Selma visat sig vara. Myra, however, skulle förstås gå fram och typ ge en vänskaplig puss och det var så slagsmålet startade då den främmande hankatten fick panik och slog till henne. Då rök Selma på och de rusade iväg, Myra skyndade efter, förbi Esmeralda, som i sin bestörtning ville bidra på något sätt och således slog till Myra hon också. Håhhå.

20180321_001

Och själv har jag blivit förkyld. Hade ändå en bra hårdag idag vilket fan inte är ofta, rent generellt, och särskilt inte nuförtiden med mitt post-graviditets-urtunnade hår. (Har förstått att hårförlusten beror på hormonförändringar, ej amning så som ofta anklagas vara skurken.) Vaknade med rivig hals i förrgår och på den vägen är det. Har hostat en del och tänkt att jahaja det ska väl bli kikhosta av det då, tack Jakobstad.

I övrigt känns det lite coolare att åka hit till nejden nu då Blenda fått fler vaccinationsdoser. Sist vi var här så hade hon exempelvis inte hunnit få något mot kikhostan då, och det kändes inte så trevligt att tänka på den saken då vi rörde oss bland folksamlingar — i Jakobstad där en liten epidemi var på gång. Jag skulle inte påstå att jag är hypokondriskt lagd eller särdeles ängslig vad det gäller sjukdomar och sånt, men förstås blir jag lite extra nervig som nybliven förälder, men fan ändå. Att man ska nödgas oroa sig för något sånt i ett modernt i-land. OBS är ändå inte i närheten av lika hispig som folk nu är p.g.a. VARGEN.

Vårdagjämning igår och idag har ju faktiskt såväl sol som temperatur legat på plus. Jag höll dock på att bli stugtokig så vi åkte in till stan så att jag fick loppa lite. Köpte bland annat en golvlampa, en med likadan fot som en jag spanat på här hemma och funderat hur jag skulle lyckas stjäla av mamma utan att hon skulle märka det. Nu måste jag alltså inte, för jag har en egen! Skärmen som jag ska byta till har jag i Vasa och den köpte jag tidigare i vintras, när två av mina vänner kom på besök och jag hade natten innan drömt att den ena av dem var gravid och JAG HADE RÄTT. Ursäkta att jag släpper bomben så här bara men ja, jag är alltså synsk. Så har det visat sig! Det har också visat sig att jag numera är en sån som tycker det är HUR JÄVLA KUL SOM HELST när vänner väntar barn eller hoppas på att få vänta barn snart. Känner så här: AAAHHH!!

Sen vi kom hem igen har jag mest bara snuvat och nyst. Att vara ute och tossa omkring på ett par loppisar gav mina förkylningssymptom sparken i baken de tydligen behövde, och de bestämde sig om vad de skulle göra. Tyvärr var det att attackera istället för retirera, men egentligen är det på sätt och vis skönare så här ändå. Nu vet jag i alla fall att jag är förkyld och allt som kvarstår att göra är att krya på sig. Innan var jag något frustrerad på att denna vistelse här i norr inte blivit som avsett, men å andra sidan är den som semster trots att vi är precis lika mycket lediga där hemma i Vasa. Om vi bortser ifrån hur jävla typiskt det är att bli sjuk t.om. under den semstern som blott är på låtsas, så är det väl ändå ganska himla najs.

delar av en dag

dagar & liv

20180221_catwoman

Häromdagen då jag hade en sån usel dag så var den ju inte alltigenom sådan. Merparten av den kände jag mig förvisso sannerligen inte som någon Batman, Catwoman eller annan superhjälte — förutom just då jag tog den där bilden, för då sammanträffanden lustar sig sådär så känner man sig ändå ganska 💥.

Redan från morgonen så strulade den där dagen. Fast nu just kan jag inte minnas vad det var som ställde till det och det är ärligt talat ganska skönt sååå jag avstår ifrån att anstränga mig för att försöka minnas. Vad jag däremot minns är att jag hade huvudvärk och var så dåsig att jag blev klumpig och slog armbågar och knän och höfter i en massa saker. Hela ryggraden var stel och värkte så att allt var obekvämt. Nä fy fan, inga goda förutsättningar för dagen alltså.

20180221_kaffemunk

Sa åt Alfred att jag måste ha MASSOR med munkar för att dagen skulle bli någorlunda okej. Vi gick till Lidl, men en munk fick räcka. Bättre än ingen alls men likväl ett val jag ifrågasatte väl där hemma igen. EN?! Jag skulle ju ha massor. Vilken idiot jag var.

Min nyaste kaffemugg muntrar förresten alltid också upp mig, inte bara p.g.a. innehållet då men titta så fint blåspräcklig den är! Har fått dille på spräckligt och fräknigt porslin så det är sådant jag kalibrerar hökblicken enligt på loppisar nu för tiden. Trodde jag var unik i detta men så insåg jag senare att det verkar vara nån stor trend just nu, pfft. Typiskt. Precis som färgen gult som jag tyckte var min grej, MIN. Och nu är den överallt!

(Här kan vi ta en paus för att kasta en talande blick på min gulspräckliga bakgrundsgrafik.)

I alla fall, det finns ganska mycket andra-hands-spräckligt, har det visat sig, men det måste vara spräckligt på rätt sätt. Det måste ha rätt känsla. Har inte kunnat specifiera den känslan ännu men jag tror att den antagligen måste träffa nånstans på skalan mellan rustik och boho. Får gärna föra tankarna till bastant äggskal, då vet man med säkerhet att det är 👌.

20180221_blendamo

Och Blenda var glad efter vår tur utomhus! Hon är oftast på gott humör nu för tiden, egentligen. Stunderna då hon är helt tillfreds med tillvaron utan att vi måste anstränga oss särskilt mycket blir bara längre och längre. (Precis då jag skrev detta började hon yla utifrån balkongen, hehe. Sinne för tajming.) Hon har börjat skratta ljudligt mer ofta, ler mer och jollrar mer. Ni som följer mig på instagram såg kanske att hon en kväll för ett par veckor sen plötsligt på skötbordet låg och sa HEJ mellan sina sprattel?!

Jag menar hur ska man inte bli på bra humör av sånt? Klart att det hela är värt det och mycket mer — fast det är jävligt svårt ibland — som om det ens behöver sägas.

Häromdagen då jag blev så frustrerad på avbrott (katterna turades också om med att kräva uppmärksamhet) så kändes det bara som att jag i stort sett blivit tvungen att sätta mitt eget liv på paus. Och det kan man väl säkert räkna med att ska hända då man får barn men jag har inte lärt mig hantera det ännu. Samtidigt så har jag ju faktiskt lyxen med att ha en sambo som mest jobbar hemifrån, så vi är alltså två som kan turas om med att avlasta varandra. Ändå så är det så svårt för mig att få det där lugn-och-roet som jag så suktar efter. Jag kan inte dra iväg någonstans för att skriva och jobba eftersom att jag måste göra sådant för mig själv — omvärlden stör koncentrationen och jag blir, om möjligt, bara ännu vresigare. Lösningen för mig, under jobbiga dagar, har varit att bestämma mig för att okej, idag har jag inget eget liv. Om jag accepterat det så har det mestadels gått riktigt bra! Kanske är det dels därför jag blir så frustrerad när jag inte kan ”lösa ut” egen tid som jag avstått ifrån att ta ut då, typ. Alltså inte att jag tänker så medvetet, men att jag bär på nån slags ojämn orättvis okänsla.

Alltså, jag är för det mesta glad och jag mår bättre nu än jag gjort på ganska länge. Jämför vi med hur jag mådde för ett år sen så är ju skillnaden helt absurt gigantisk. Men ibland känns det som att jag går omkring här hemma och får inget gjort medan tiden bara rinner mig ur händerna. Som att jag seriöst inte VET hur man gör något av tiden. Det här faktumet att jag inte hinner med något förlamar mig och gör allt ännu svårare att ta itu med och färdigställa. Varje lilla projekt jag tar mig an stannar av, antagligen för att jag inte kan hantera så många avbrott. Jag saknar det där att bli fullkomligt uppslukad av något, vet ni. Månader har passerat i ett nafs och all denna ”lediga” tid som jag skulle göra så mycket av har jag gjort knappt något alls av. Jag skulle ju skriva en bok! Eller påbörja den i alla fall. Istället går jag konstant omkring med denna känsla vad det gäller så gott som allt: Sen.

Men så kan man inte alltid tänka, det vet jag, och det stressar mig som fan. Vid något sedan så är det för sent.

Äh, jag vet inte. Låter så dyster då jag egentligen denna dag är på gott humör. Tycker inte att något av det jag här försökt beskriva väger lika tungt som det gjorde för ett par dagar sen. Det var väl dags att tömma bägaren, bara.

kära uppgivna dagbok

dagar & liv

Har ni någonsin den där känslan av att ni måste nollställa er själva innan ni kan fortsätta? Sådär som att starta om datorn då den börjat hänga upp sig, liksom. Eller öppna upp alla knappar i blusen då man knäppt halt. Och så får man ta det från början sen och då kommer det gå bättre.

Lite så känns det för mig nu. Som att jag hamnat snett, jag haltar efter och hänger inte med, och jag måste bara skriva det här inlägget för att sedan kunna ta en ny start. Pappret är redan nedsmutsat och det får jag helt enkelt bara stå ut med — nästa papper är blankt och fläckfritt. Det måste det vara.

Har en motvindsdag. Avbrotten haglar extremt tätt i dag och fy fan vad det gjort mig på dåligt humör. Sådana dagar tillhör väl inte ovanligheterna direkt, men det har verkligen varit något alldeles i särklass i dag. Börjar så småningom bli så frustrerad att jag vill primalvråla rakt in i en kudde… men den frustrationen har förstås byggts på under en längre tid. En längre tid då jag inte haft särskilt mycket egen, ostörd tid.

Jag längtar efter att kunna och få sitta uppe för mig själv sent om kvällarna och göra sånt jag vill göra — skriva, planera, skapa, organisera, reflektera, pyssla — och jag blir så satans SUR av att inte ha lugn och ro till det. Kikade nyss i min utkastmapp och verkligen hatade att se hur mycket som fanns där. Kära dagbok, jag får så ofta bara ge upp med det jag tänkt. Jag hoppas det förändras snart.

Det måste ju finnas nåt knep, jag kan väl inte vara den enda som inte får det att fungera. Är full av hetsig, avundsjuk beundran för de som gjort det. Är inte missunnsamm men kommer börja gripa tag i kragar och hota med spö här snart om ingen delar med sig av Hemligheten. Huuur?!

20180221_snofall

Den här bilden tog jag i förmiddags. Det var så galet fint då snöflingor singlade ner och blänkte som silverstoft och kattguld i solskenet, men sen redigerade jag bilden i evigheter (mycket p.g.a. återkommande avbrott) och blev ändå aldrig nöjd. Tycker den ser så smutsig ut då det i verkligheten såg sådär rent ut som bara snö kan göra. Störigt.

Men det hör väl till, avbrottens tid är säkert också kompromissernas tid. Så här får vi kanske lära oss hålla till godo med lite mer smuts än man skulle önska, mellan varven och raderna och blöjbytena.

Egentligen så trivs jag ändå bättre i smutsvitt, får jag försöka trösta mig med.

tapp-tapp-tapp-tapp padadadaada

dagar & liv

charlottalinneadans

Min mamma skickade denna bild åt mig i förmiddags. Hon hade torkat damm i min systers bokhylla då bilden trillade ur ett album. Den är så oerhört fredagsfestlig! Och liksom bestämd i riktningen. Hör ni tangotakten i bakgrunden? Tapp-tapp-tapp-tapp – padadadaada – tapp-tapp-tapp-tapp. Precis så vill jag stega in i februari.

Jag spår förresten år 2018 blir året då unga vuxna helt oironiskt (men rätt blödigt) börjar lyssna på finsk tango. Starkt, nostalgiskt, mysigt och äkta, en sådan känsla kommer det att förmedla. Ledord: Sympatisk sisu. Så mitt helgtips är att skynda er ut och fynda Olavi Virta-vinyler på loppis innan nån annan hinner före!

tänk på vilodagen så att du helgar den

dagar & liv

20180119_denfoerstadagen20180119_publik

Helg! Tänk att det varit helg. Lördag och söndag smög sig förbi som vilka andra veckodagar som helst. Det händer lätt när varje dag ju i princip är en upprepning av lördag och söndag, för sådana som mig som är föräldraledig och dessutom har en sambo som mest jobbar hemifrån. Ofattbart att det redan är tisdag. Jag hinner inte med!!

Vi sökte oss ut i fredagskvällen, genom vinterkölden, till teatersalen. På vägen dit lämnade vi Blenda hos Alfreds mamma och lite ovana med att vara på tumis så bänkade vi oss för att titta på genrepet av Den första dagen. Jag vacklar av och an med vad jag tyckte om den. Många rörande scener, många humoristiska ögonblick, många enastående insatser, och så vidare, men ändå lyckades jag inte förtjusas helt. Tyckte att den emellanåt blev övertydlig medan annat kändes något flyktigt. Sen var det bruket av n-ordet — tycker att ska man använda det ordet så ska det nog finnas en jäkla bra orsak till det. En del scener var ovidkommande även om underhållande, vilket väl är okej, men jag saknade nog mer symmetri, eller en påtaglig medvetenhet om asymmetrin. Samtidigt, då jag läser recensioner som talar gott om pjäsen så håller jag med om vad som sägs —  jag gillade mycket av den, men jag tror att för mig så var det ögonblicken som bar den snarare än helheten.

Vad annat har hänt sedan sist då? Ursäkta för urtråkigt ämne, men: Jag har försökt blogga utan att lyckas. Detta är lite ironiskt i.o.m. att jag i ett utkast nämner att jag funderat att jag måste bli bättre på att publicera inlägg fast de känns halvklara. Ehem. Ofta avvaktar jag för att tänka lite till utifall att jag hade mer att tillägga. Ibland har jag ju det men oftast så resulterar det bara i att inlägget börjar kännas utdaterat och irrelevant och så förblir det i utkast-mappen för evigt. Bla bla bla. Det finns annat jag kunde säga om bloggandet men inte ens jag orkar höra på mig själv. Vi säger så här: Det krånglar.

Såg ni förresten Blendas urtjusiga dräkt på bilden i föregående inlägg? Den fick hon när Karolina och Tina kom och hälsade på en dag i förra veckan! Vi loppade, åt pizza och loppade igen. Jag skulle ta en massa bilder till ett fett blogginlägg den dagen men sen gick det som det gick. Blev så innerligt sur och missnöjd med mig själv när jag kom hem och insåg att jag fotat typ fem bilder, alla från samma tillfälle, och alla suddiga. Det tog verkligen kål på blogglusten. Jag ville liksom göra ett sånt här piggt, sprudlande, liksom Sandra Beijer-igt inlägg som tjoade KOLLA! JAG HAR VÄNNER!, men istället så blev mitt bildmaterial så jävla deprimerande att det satte stopp för allt. På tal om bloggkrångel. Nä huhhu. Men det var en fin och rolig dag, det var det.

5 timmar och 7 minuter

dagar & liv

20171203_kvaellning

Det är den tiden på året då solnedgången bara är slutet på soluppgången, som att det inte finns någon egentlig dag där emellan. Morgon kväll natt repeat. Under detta dygn här i Vasa gick solen upp 09:51 och går ner igen 14:58.

Det snöade i natt. Världen är ljusare och ljuden är mjukare. Finland firar hundra år av självständighet och Blenda debutsover ute på balkongen, som ju inte hör till vår lägenhet men till trapphuset. Vi har äntligen köpt en babyvakt, eller vad de heter, och genom den hörs ibland äldre barn leka i parken invid gården, i snön. Jag har precis ätit råg- och havregrynsgröt med kanel och banan. Selma trampar omkring i famnen på mig och lade sig precis ner till rätta, något som händer typ en gång i kvartalet att hon självmant gör.

Hade skrivit att det minsann är fest här, men så kom Alfred in och berättade något han sett då han varit ute och tittat till Blenda på mattpiskarbalkongen. Det flaggas förstås i dag, men här vid vårt hus stod två kvinnor på gården och hissade ner flaggan till halvstång. Ack. Ett sorgebud, men vet inte helt säkert vilket det är ännu.

Nio minuter kvar innan solen går ner. Ska ägna dem åt omvärlden utanför skärmen istället för den inuti.

och låt det brinna

dagar & liv

20171114_lb_001

Det är väl bara en själv som märker sånt här men förra veckan hann jag inte blogga alls. Så var det ju inte tänkt att gå och nu känns det som att jag hamnat i otakt. Konstigt hur lätt det blir på det sättet bara för att man kommer av sig lite.

Hur som helst, åkte mot slutet av veckan till Katternö eftersom Alfred skulle dra standup-workshop på Kulturkarnevalen som i år hölls i Kokkola, och mina föräldrar bor bara 30 kilometer därifrån. Så vi packade bilen full med två vuxna, två katter, en bebis och en del tillbehör.

Sen återvände vi med ännu mer packning, sådär som det brukar bli. Har exempelvis gjort en del loppisbesök och -fynd, så som en tavla och två pallar. Ska skärpa mig och ta bilder nån dag att visa upp i ett inlägg! Känns som att jag ofta säger att jag gör många fina fynd men fasen om jag kommer ihåg att visa dem. Det brukar jag tänka (t.ex. varje gång Ellen gör ett alltid lika trevligt fyndinlägg) att är väldigt trist. Ty jag älskar ju loppis-haul-inlägg ju, och nästan lika mycket som jag äcklas av konsumtionshetsen som lurar i folk att helt vanliga haul-inlägg är nåt att gilla! Det är de förstås inte, de är bara blä. Men ser ni loppis, det är min akilleshäl och för-eviga-undantagstillstånd det.

20171114_lb_002

Äh. Jag kommer hela tiden av mig med detta inlägg, främst p.g.a. minimänniskan på bilderna då. Men också för att jag, alltså mitt huvud, inte… kan. Bara KAN INTE. Det har nu tagit mig två dygn att skriva detta inlägg, så wow puh vilken tur att det är så sjukt överavancerat att det ändå verkar FULLT RIMLIGT att det tagit så länge!! Bilderna är däremot från en vecka sedan. Hade precis hängt upp en ljusgardin och redan börjat få skabbkänningar av att tänka på jul.

Det har varit lite av och an med mig på sistone, har känt mig stressad och obekväm. Med barnet har jag haft riktigt bra stunder men där emellan har det varit ett jävla oflyt. Till exempel: Jag trodde de första nätterna i Katternö var krångliga men sen slog den sista alla rekord av alla nätter hittills. Blenda skrek eller grät inte så värst mycket men hon var typ konstant på gränsen och krävde ständig ompyssling för att inte börja. Vid vargtimmen stängde jag in oss två i ett annat rum och sista gången jag tittade på klockan innan vi äntligen somnade visade den 07:10. Tycker vi lämnar det på det, det säger tillräckligt.

På tal om sånt som man kommer av sig med, så har jag inte (ännu) svarat på sådant som damp in under frågestunden för en månad sedan! Har börjat på men knappt kommit nånvart. Tänker på detta med jämna mellanrum och förstår inte hur tiden hunnit russmyga iväg så sen jag gjorde det inlägget. I bara ett ögonblick har den stunden lämnat en miljard ljusår bakom en. Antar att det blir så. Men det är väl sant som de säger — den som spar (frågor), hen har (tills senare bloggstunder).

Tycker det är jävligt synd att jag slösar bort såna här fina bilder på ett sånt här pissigt inlägg, men det blir liksom inte till något i dag. Eller i går, i förrgår, i förrgårs går, och så vidare. Knappast blir det heller i morgon, i övermorgon, i övermorgons morgon, och så vidare. Jag ger alltså upp här med att göra bilderna rättvisa. Låt detta inlägg agera minnesstod för min ork. Tänd ett ljus.