delar av en dag

dagar & liv

20180221_catwoman

Häromdagen då jag hade en sån usel dag så var den ju inte alltigenom sådan. Merparten av den kände jag mig förvisso sannerligen inte som någon Batman, Catwoman eller annan superhjälte — förutom just då jag tog den där bilden, för då sammanträffanden lustar sig sådär så känner man sig ändå ganska 💥.

Redan från morgonen så strulade den där dagen. Fast nu just kan jag inte minnas vad det var som ställde till det och det är ärligt talat ganska skönt sååå jag avstår ifrån att anstränga mig för att försöka minnas. Vad jag däremot minns är att jag hade huvudvärk och var så dåsig att jag blev klumpig och slog armbågar och knän och höfter i en massa saker. Hela ryggraden var stel och värkte så att allt var obekvämt. Nä fy fan, inga goda förutsättningar för dagen alltså.

20180221_kaffemunk

Sa åt Alfred att jag måste ha MASSOR med munkar för att dagen skulle bli någorlunda okej. Vi gick till Lidl, men en munk fick räcka. Bättre än ingen alls men likväl ett val jag ifrågasatte väl där hemma igen. EN?! Jag skulle ju ha massor. Vilken idiot jag var.

Min nyaste kaffemugg muntrar förresten alltid också upp mig, inte bara p.g.a. innehållet då men titta så fint blåspräcklig den är! Har fått dille på spräckligt och fräknigt porslin så det är sådant jag kalibrerar hökblicken enligt på loppisar nu för tiden. Trodde jag var unik i detta men så insåg jag senare att det verkar vara nån stor trend just nu, pfft. Typiskt. Precis som färgen gult som jag tyckte var min grej, MIN. Och nu är den överallt!

(Här kan vi ta en paus för att kasta en talande blick på min gulspräckliga bakgrundsgrafik.)

I alla fall, det finns ganska mycket andra-hands-spräckligt, har det visat sig, men det måste vara spräckligt på rätt sätt. Det måste ha rätt känsla. Har inte kunnat specifiera den känslan ännu men jag tror att den antagligen måste träffa nånstans på skalan mellan rustik och boho. Får gärna föra tankarna till bastant äggskal, då vet man med säkerhet att det är 👌.

20180221_blendamo

Och Blenda var glad efter vår tur utomhus! Hon är oftast på gott humör nu för tiden, egentligen. Stunderna då hon är helt tillfreds med tillvaron utan att vi måste anstränga oss särskilt mycket blir bara längre och längre. (Precis då jag skrev detta började hon yla utifrån balkongen, hehe. Sinne för tajming.) Hon har börjat skratta ljudligt mer ofta, ler mer och jollrar mer. Ni som följer mig på instagram såg kanske att hon en kväll för ett par veckor sen plötsligt på skötbordet låg och sa HEJ mellan sina sprattel?!

Jag menar hur ska man inte bli på bra humör av sånt? Klart att det hela är värt det och mycket mer — fast det är jävligt svårt ibland — som om det ens behöver sägas.

Häromdagen då jag blev så frustrerad på avbrott (katterna turades också om med att kräva uppmärksamhet) så kändes det bara som att jag i stort sett blivit tvungen att sätta mitt eget liv på paus. Och det kan man väl säkert räkna med att ska hända då man får barn men jag har inte lärt mig hantera det ännu. Samtidigt så har jag ju faktiskt lyxen med att ha en sambo som mest jobbar hemifrån, så vi är alltså två som kan turas om med att avlasta varandra. Ändå så är det så svårt för mig att få det där lugn-och-roet som jag så suktar efter. Jag kan inte dra iväg någonstans för att skriva och jobba eftersom att jag måste göra sådant för mig själv — omvärlden stör koncentrationen och jag blir, om möjligt, bara ännu vresigare. Lösningen för mig, under jobbiga dagar, har varit att bestämma mig för att okej, idag har jag inget eget liv. Om jag accepterat det så har det mestadels gått riktigt bra! Kanske är det dels därför jag blir så frustrerad när jag inte kan ”lösa ut” egen tid som jag avstått ifrån att ta ut då, typ. Alltså inte att jag tänker så medvetet, men att jag bär på nån slags ojämn orättvis okänsla.

Alltså, jag är för det mesta glad och jag mår bättre nu än jag gjort på ganska länge. Jämför vi med hur jag mådde för ett år sen så är ju skillnaden helt absurt gigantisk. Men ibland känns det som att jag går omkring här hemma och får inget gjort medan tiden bara rinner mig ur händerna. Som att jag seriöst inte VET hur man gör något av tiden. Det här faktumet att jag inte hinner med något förlamar mig och gör allt ännu svårare att ta itu med och färdigställa. Varje lilla projekt jag tar mig an stannar av, antagligen för att jag inte kan hantera så många avbrott. Jag saknar det där att bli fullkomligt uppslukad av något, vet ni. Månader har passerat i ett nafs och all denna ”lediga” tid som jag skulle göra så mycket av har jag gjort knappt något alls av. Jag skulle ju skriva en bok! Eller påbörja den i alla fall. Istället går jag konstant omkring med denna känsla vad det gäller så gott som allt: Sen.

Men så kan man inte alltid tänka, det vet jag, och det stressar mig som fan. Vid något sedan så är det för sent.

Äh, jag vet inte. Låter så dyster då jag egentligen denna dag är på gott humör. Tycker inte att något av det jag här försökt beskriva väger lika tungt som det gjorde för ett par dagar sen. Det var väl dags att tömma bägaren, bara.

Annonser

kära uppgivna dagbok

dagar & liv

Har ni någonsin den där känslan av att ni måste nollställa er själva innan ni kan fortsätta? Sådär som att starta om datorn då den börjat hänga upp sig, liksom. Eller öppna upp alla knappar i blusen då man knäppt halt. Och så får man ta det från början sen och då kommer det gå bättre.

Lite så känns det för mig nu. Som att jag hamnat snett, jag haltar efter och hänger inte med, och jag måste bara skriva det här inlägget för att sedan kunna ta en ny start. Pappret är redan nedsmutsat och det får jag helt enkelt bara stå ut med — nästa papper är blankt och fläckfritt. Det måste det vara.

Har en motvindsdag. Avbrotten haglar extremt tätt i dag och fy fan vad det gjort mig på dåligt humör. Sådana dagar tillhör väl inte ovanligheterna direkt, men det har verkligen varit något alldeles i särklass i dag. Börjar så småningom bli så frustrerad att jag vill primalvråla rakt in i en kudde… men den frustrationen har förstås byggts på under en längre tid. En längre tid då jag inte haft särskilt mycket egen, ostörd tid.

Jag längtar efter att kunna och få sitta uppe för mig själv sent om kvällarna och göra sånt jag vill göra — skriva, planera, skapa, organisera, reflektera, pyssla — och jag blir så satans SUR av att inte ha lugn och ro till det. Kikade nyss i min utkastmapp och verkligen hatade att se hur mycket som fanns där. Kära dagbok, jag får så ofta bara ge upp med det jag tänkt. Jag hoppas det förändras snart.

Det måste ju finnas nåt knep, jag kan väl inte vara den enda som inte får det att fungera. Är full av hetsig, avundsjuk beundran för de som gjort det. Är inte missunnsamm men kommer börja gripa tag i kragar och hota med spö här snart om ingen delar med sig av Hemligheten. Huuur?!

20180221_snofall

Den här bilden tog jag i förmiddags. Det var så galet fint då snöflingor singlade ner och blänkte som silverstoft och kattguld i solskenet, men sen redigerade jag bilden i evigheter (mycket p.g.a. återkommande avbrott) och blev ändå aldrig nöjd. Tycker den ser så smutsig ut då det i verkligheten såg sådär rent ut som bara snö kan göra. Störigt.

Men det hör väl till, avbrottens tid är säkert också kompromissernas tid. Så här får vi kanske lära oss hålla till godo med lite mer smuts än man skulle önska, mellan varven och raderna och blöjbytena.

Egentligen så trivs jag ändå bättre i smutsvitt, får jag försöka trösta mig med.

tapp-tapp-tapp-tapp padadadaada

dagar & liv

charlottalinneadans

Min mamma skickade denna bild åt mig i förmiddags. Hon hade torkat damm i min systers bokhylla då bilden trillade ur ett album. Den är så oerhört fredagsfestlig! Och liksom bestämd i riktningen. Hör ni tangotakten i bakgrunden? Tapp-tapp-tapp-tapp – padadadaada – tapp-tapp-tapp-tapp. Precis så vill jag stega in i februari.

Jag spår förresten år 2018 blir året då unga vuxna helt oironiskt (men rätt blödigt) börjar lyssna på finsk tango. Starkt, nostalgiskt, mysigt och äkta, en sådan känsla kommer det att förmedla. Ledord: Sympatisk sisu. Så mitt helgtips är att skynda er ut och fynda Olavi Virta-vinyler på loppis innan nån annan hinner före!

tänk på vilodagen så att du helgar den

dagar & liv

20180119_denfoerstadagen20180119_publik

Helg! Tänk att det varit helg. Lördag och söndag smög sig förbi som vilka andra veckodagar som helst. Det händer lätt när varje dag ju i princip är en upprepning av lördag och söndag, för sådana som mig som är föräldraledig och dessutom har en sambo som mest jobbar hemifrån. Ofattbart att det redan är tisdag. Jag hinner inte med!!

Vi sökte oss ut i fredagskvällen, genom vinterkölden, till teatersalen. På vägen dit lämnade vi Blenda hos Alfreds mamma och lite ovana med att vara på tumis så bänkade vi oss för att titta på genrepet av Den första dagen. Jag vacklar av och an med vad jag tyckte om den. Många rörande scener, många humoristiska ögonblick, många enastående insatser, och så vidare, men ändå lyckades jag inte förtjusas helt. Tyckte att den emellanåt blev övertydlig medan annat kändes något flyktigt. Sen var det bruket av n-ordet — tycker att ska man använda det ordet så ska det nog finnas en jäkla bra orsak till det. En del scener var ovidkommande även om underhållande, vilket väl är okej, men jag saknade nog mer symmetri, eller en påtaglig medvetenhet om asymmetrin. Samtidigt, då jag läser recensioner som talar gott om pjäsen så håller jag med om vad som sägs —  jag gillade mycket av den, men jag tror att för mig så var det ögonblicken som bar den snarare än helheten.

Vad annat har hänt sedan sist då? Ursäkta för urtråkigt ämne, men: Jag har försökt blogga utan att lyckas. Detta är lite ironiskt i.o.m. att jag i ett utkast nämner att jag funderat att jag måste bli bättre på att publicera inlägg fast de känns halvklara. Ehem. Ofta avvaktar jag för att tänka lite till utifall att jag hade mer att tillägga. Ibland har jag ju det men oftast så resulterar det bara i att inlägget börjar kännas utdaterat och irrelevant och så förblir det i utkast-mappen för evigt. Bla bla bla. Det finns annat jag kunde säga om bloggandet men inte ens jag orkar höra på mig själv. Vi säger så här: Det krånglar.

Såg ni förresten Blendas urtjusiga dräkt på bilden i föregående inlägg? Den fick hon när Karolina och Tina kom och hälsade på en dag i förra veckan! Vi loppade, åt pizza och loppade igen. Jag skulle ta en massa bilder till ett fett blogginlägg den dagen men sen gick det som det gick. Blev så innerligt sur och missnöjd med mig själv när jag kom hem och insåg att jag fotat typ fem bilder, alla från samma tillfälle, och alla suddiga. Det tog verkligen kål på blogglusten. Jag ville liksom göra ett sånt här piggt, sprudlande, liksom Sandra Beijer-igt inlägg som tjoade KOLLA! JAG HAR VÄNNER!, men istället så blev mitt bildmaterial så jävla deprimerande att det satte stopp för allt. På tal om bloggkrångel. Nä huhhu. Men det var en fin och rolig dag, det var det.

5 timmar och 7 minuter

dagar & liv

20171203_kvaellning

Det är den tiden på året då solnedgången bara är slutet på soluppgången, som att det inte finns någon egentlig dag där emellan. Morgon kväll natt repeat. Under detta dygn här i Vasa gick solen upp 09:51 och går ner igen 14:58.

Det snöade i natt. Världen är ljusare och ljuden är mjukare. Finland firar hundra år av självständighet och Blenda debutsover ute på balkongen, som ju inte hör till vår lägenhet men till trapphuset. Vi har äntligen köpt en babyvakt, eller vad de heter, och genom den hörs ibland äldre barn leka i parken invid gården, i snön. Jag har precis ätit råg- och havregrynsgröt med kanel och banan. Selma trampar omkring i famnen på mig och lade sig precis ner till rätta, något som händer typ en gång i kvartalet att hon självmant gör.

Hade skrivit att det minsann är fest här, men så kom Alfred in och berättade något han sett då han varit ute och tittat till Blenda på mattpiskarbalkongen. Det flaggas förstås i dag, men här vid vårt hus stod två kvinnor på gården och hissade ner flaggan till halvstång. Ack. Ett sorgebud, men vet inte helt säkert vilket det är ännu.

Nio minuter kvar innan solen går ner. Ska ägna dem åt omvärlden utanför skärmen istället för den inuti.

och låt det brinna

dagar & liv

20171114_lb_001

Det är väl bara en själv som märker sånt här men förra veckan hann jag inte blogga alls. Så var det ju inte tänkt att gå och nu känns det som att jag hamnat i otakt. Konstigt hur lätt det blir på det sättet bara för att man kommer av sig lite.

Hur som helst, åkte mot slutet av veckan till Katternö eftersom Alfred skulle dra standup-workshop på Kulturkarnevalen som i år hölls i Kokkola, och mina föräldrar bor bara 30 kilometer därifrån. Så vi packade bilen full med två vuxna, två katter, en bebis och en del tillbehör.

Sen återvände vi med ännu mer packning, sådär som det brukar bli. Har exempelvis gjort en del loppisbesök och -fynd, så som en tavla och två pallar. Ska skärpa mig och ta bilder nån dag att visa upp i ett inlägg! Känns som att jag ofta säger att jag gör många fina fynd men fasen om jag kommer ihåg att visa dem. Det brukar jag tänka (t.ex. varje gång Ellen gör ett alltid lika trevligt fyndinlägg) att är väldigt trist. Ty jag älskar ju loppis-haul-inlägg ju, och nästan lika mycket som jag äcklas av konsumtionshetsen som lurar i folk att helt vanliga haul-inlägg är nåt att gilla! Det är de förstås inte, de är bara blä. Men ser ni loppis, det är min akilleshäl och för-eviga-undantagstillstånd det.

20171114_lb_002

Äh. Jag kommer hela tiden av mig med detta inlägg, främst p.g.a. minimänniskan på bilderna då. Men också för att jag, alltså mitt huvud, inte… kan. Bara KAN INTE. Det har nu tagit mig två dygn att skriva detta inlägg, så wow puh vilken tur att det är så sjukt överavancerat att det ändå verkar FULLT RIMLIGT att det tagit så länge!! Bilderna är däremot från en vecka sedan. Hade precis hängt upp en ljusgardin och redan börjat få skabbkänningar av att tänka på jul.

Det har varit lite av och an med mig på sistone, har känt mig stressad och obekväm. Med barnet har jag haft riktigt bra stunder men där emellan har det varit ett jävla oflyt. Till exempel: Jag trodde de första nätterna i Katternö var krångliga men sen slog den sista alla rekord av alla nätter hittills. Blenda skrek eller grät inte så värst mycket men hon var typ konstant på gränsen och krävde ständig ompyssling för att inte börja. Vid vargtimmen stängde jag in oss två i ett annat rum och sista gången jag tittade på klockan innan vi äntligen somnade visade den 07:10. Tycker vi lämnar det på det, det säger tillräckligt.

På tal om sånt som man kommer av sig med, så har jag inte (ännu) svarat på sådant som damp in under frågestunden för en månad sedan! Har börjat på men knappt kommit nånvart. Tänker på detta med jämna mellanrum och förstår inte hur tiden hunnit russmyga iväg så sen jag gjorde det inlägget. I bara ett ögonblick har den stunden lämnat en miljard ljusår bakom en. Antar att det blir så. Men det är väl sant som de säger — den som spar (frågor), hen har (tills senare bloggstunder).

Tycker det är jävligt synd att jag slösar bort såna här fina bilder på ett sånt här pissigt inlägg, men det blir liksom inte till något i dag. Eller i går, i förrgår, i förrgårs går, och så vidare. Knappast blir det heller i morgon, i övermorgon, i övermorgons morgon, och så vidare. Jag ger alltså upp här med att göra bilderna rättvisa. Låt detta inlägg agera minnesstod för min ork. Tänd ett ljus.

en torsdag för rembrandt

dagar & liv

Jag tyckte att jag lyckades fånga ett sådant Rembrandtskt ljus på två bilder idag, sånt jag aldrig brukar få till. Kanske var det den första snön som gjorde det.

20171026_myra

Vi tog Myra till djurkliniken, det var dags att säga ajöss till hennes löpperioder för evigt. Med ”dags” menar jag egentligen ”för fan på tiden”. Vi har alla haft det lite jobbigt här hemma den senaste tiden.

Tycker inte alls om att lämna katterna precis när de fått en spruta och snart ska in på operation, är så rädd för att något ska gå fel och att jag inte ska vara där. Men man måste förstås lita på veterinärerna och låta dem göra sitt jobb ostört. Eh ja, varsågoda då, det var dagens självklarhetslektion.

Så vi åkte på kaffejakt medan vi väntade. Vände in till Mäcken på varsin dubbelespresso och kände att vi var bra nära att få trötta-spädbarnsföräldrar-bingo där. Blenda blev grinig så jag ammade under tiden vi koffeinerade oss, och då kändes det som att vi kunde kryssa i fler rutor. Hon slocknade sedan som ett ljus och vi åkte vidare till ett loppis. Provade tre par sjuttiotalsbyxor som alla var för små, och jag vet ju faktiskt inte om de någonsin kommer passa. Hur ska min kropp se ut efter graviditeten? Kommer den bli som förr? Magen har dragit ihop sig bra men huden har inte riktigt hunnit med. Lämnade byxorna där fast det tog emot, men kände mig förnuftig.

Vi åkte tillbaka till djurkliniken för att hämta Myra. Allt hade gått bra. Blenda vaknade under tiden och höll en sann gaphalskonsert nästan hela vägen hem.

20171026_blenda

Ända tills hon på en halv sekund sov som en stock igen och fortsatte slumra i tamburen. En stor dag för de små, minsann.

how now brown cow

dagar & liv

Det är länge sen varje dag i veckan bara har varit -dag, och ingen större skillnad vad stavelsen innan har bestått av. Mån-, tis-, ons-, tors-, fre-, lör- eller sön-, det gör det samma nu för tiden. Eftersom jag innerst inne (och ganska långt ut på ytan också) är en evig slacker så känner jag förstås att det är ungefär så det ska vara, också. Jag älskar att stiga upp och få stanna hemma, även om jag stundvis saknar att lite smidigare kunna åka vart jag vill. Det har inte hunnit bli enformigt eller tråkigt, detta nya liv som spädbarnsmoder, men nog aningen instängt.

Försökte gå ut på en promenad i förrgår men fick alltför ont. Har inte återhämtat mig riktigt ännu. Hemoglobinet är fortfarande lågt det också, det känner jag direkt jag anstränger mig bara en gnutta. Flåsar som en… en… mjölkko. Jag gör allt som en mjölkko numera.

20171019_bl_001

Men igår! Igår packade vi Blenda i babyskyddet och packade barnvagnen i bilen. Vi skulle testa det där att åka någonstans med ungen, undersöka hur pass o/smidigt det var.

20171019_bl_002

But first let me take några selfies.

Och jag kan rapportera att vårt o/smidighetstest gick hur bra som helst, över förväntan. Vi hade siktet styrt på Plantagen, eftersom att vi tidigare pratat om att det vore trevligt att gå och andas lite tropiskt syre. Efteråt blev det Citymarket och helt plötsligt är vi sådana som utan orsak att skämmas kan parkera på familjeplatserna. Lyxigt breda är de, kommer bli bortskämd.

Och, fast detta beror säkert till stor del på dålig planering, plötsligt är jag också en sådan som sitter i en parkerad bil och ammar. Det har redan hänt två gånger. Ah ja. Vad var det jag pratade om då tidigare? Åh jo, mjölkko var det ju.

Vad kul förresten att ni hittade på frågor att ställa på föregående inlägg! Gissar att en del av dem blir säkert skilda inlägg och andra kanske klumpas ihop så jag ska försöka ta och sortera de tankarna först. Mycket roligt!

hög tid att fälla äpplen

dagar & liv

20170924_aepple

I söndags inträffade det beräknade förlossningsdatumet… och passerade utan bb-intagning, som ju var ganska förväntat. Vad vi istället gjorde var till exempel att promenera till en park i närheten som är tillägnad den absurda sporten frisbeegolf. Pausade vid ett äppelträd där jag matchade formen på de fallna frukterna. Funderade pseudo-Newtonskt på ordleken graviditationen.

I dag besökte vi rådgivningen igen och den här gången nappade jag på en gynekologisk undersökning som jag också erbjudits förra veckan, men mesat ut från eftersom att barnmorskan förvarnade att en sådan har i vissa fall kunnat sätta igång förlossningen. Jag kände mig inte redo då men nu, en vecka senare, hade jag hunnit bearbeta den möjligheten en aning… och nu känns det nästan snopet att jag inte känt av att något direkt hänt sen dess. Fast också skönt, har inget emot att hinna förbereda både mig och hemmet mer. Är bara så inställd på att hur som helst inte kunnat kontrollera detta, att det ska sätta igång och så ska det inte finnas något jag kan göra åt saken, att jag känner mig otålig och vill ha det gjort så jag ska slippa denna nervösa väntan på när det blir. Skulle liksom vara lättande att finna sig tvungen att slänga upp armarna i luften och säga HASTA LA VISTA BABY åt allt som heter herravälde över egen kropp. Samtidigt var dagens undersökning långt ifrån fysiskt behaglig och jag kände ett ögonblicks panik där. Alltså det känns ju inte alls särskilt angenämt att något ska passera genom livmoderhalsen till exempel. Breaking news, va? Men om någon är intresserad av detaljer angående min livmodertapp så kan jag berätta att den lär ha kortats och öppnats, till en dryg centimeter i längd och en till två centimeter i öppning. Varsågoda.

I kväll har bebisen varit lite lugnare i magen tycker jag, hen brukar oftast piggna till nångång mot kvällen och krumbukta sig ordentligt. Hen har på det viset hittills verkat brås på mig vad det gäller dygnsrytm, jag är definitivt en kvällsmänniska (eller kanske rent av nattmänniska) medan Alfred dras mer åt morgonmänniskohållet. Barnmorskan berättade att ganska ofta brukar spädbarnen de första veckorna efter födseln hålla ganska samma dygnsrytm som de haft i livmodern. Ska bli intressant att se hur långt detta äpple sist och slutligen faller ifrån våra träd.

39+4

dagar & liv

20170918_100658

Ja se där satt jag en måndagsmorgon och åt frukost, med munnen full med frappé och toast, nyss hemkommen från labben. Har fått gå och ta ett blodprov i veckan de senaste tre, och av den typen som jag varit tvungen att fasta inför. Det var så att jag fick en sådan klåda att jag ville kolla upp hur det stod till med min lever. Mina gallsyrevärden var lite höga i det första provresultatet men sen dess har de sjunkit igen, så allt verkar vara okej. Klådan består, likväl. Krafs krafs krafs grr.

När jag var yngre tyckte jag att det var jättespännande att ta blodprov, men jag utvecklade nåt obehag nån oturlig gång i vuxen ålder och kan inte längre se på när nålen åker in eller när blodet strömmar ut. Tycker att jag blivit mer bekväm med situationen under den här graviditeten, antar att det får väl klassas som nån slags KBT, typ. Det jobbigaste med de här proven har varit det där att fasta i tolv timmar innan, och det gör mig ganska svag och yr nu för tiden, vilket i sin tur kan få mig att känna mig ganska känslig, liksom som att jag lätt blir aningen illamående. I måndags var en sådan gång och då jag satt där med en nål i armen kom jag på mig själv med att tänka ”Får inte tänka på blodet som forsar. Nej tänk absolut inte på blodet som forsar ut i provröret. Blodet som forsar är nog det sista jag ska tänka på, så tänk definitivt på något annat än blodet som forsar ut i provröret.” och så vidare. Kunde inte sluta!! Fast det här tyckte jag att blev så märkligt komiskt att det ändå distraherade mig, så det var sist och slutligen inte så illa.

Fick på rådgivningen i går reda på att jag gått upp 800 gram på en vecka, så inte konstigt att kroppen tycks ha det ganska tungt just nu. De femtio gånger om dygnet jag sätter mig ner på och ställer mig upp från toastolen för att bebisen trycker på urinblåsan så har mina knän börjat protestera med en värk som emellanåt känns som att de kanske kommer ge vika. Känner mig verkligen som en åldring i de situationerna. Överlag har jag kapacitet till att göra i princip en sak om dagen, sen måste jag vila i fyra till tjugofyra timmar — att på förhand kunna gissa sig närmare än så till hur mycket rehabiliteringstid något ska kräva är omöjligt. Går jag och handlar kan det hända att jag i stort sett blir sängliggande tills nästa dag, liksom. Har dessutom utvecklat den störande ovanan att sova endast tre-fem timmar åt gången, fast då i två sjok om dygnet. Somna sent och vakna tidigt, vara uppe ett par timmar, sedan äntligen somna om och sova sent, men utan att någonsin sova tillräckligt för den delen. Ja ja. Bra förberedelse ändå, får jag väl anta.

Beräknat förlossningsdatum är nu i helgen, men just nu känns det inte så aktuellt att något skulle hända då. Har vid ett par tillfällen ändå tänkt att något kanske kunnat börja vara på gång, har då t.ex. haft molande värk i korsryggen och kraftiga sammandragningar som typ gett mig magknip, men det har alltså hittills gått om och jag tar väl lite för givet att det ska fortsätta göra det. Det är ju vanligare att man går över det beräknade datumet, och särskilt som förstföderska har jag förstått, så det har jag räknat med att själv göra också.

Fast för några kvällar sedan hade jag riktigt ont och då blev allt betydligt mer verkligt. Har fortfarande ganska ofta en overklighetskänsla inför allt detta och det har nog gjort att jag distanserat mig en del ifrån slutskedet, bland annat. Men då kände jag mig plötsligt så ensam och rädd. Rädd för att vakna nästa morgon och inse att nu händer det. Tänkte på att jag måste göra det här ensam (alltså föda) och att jag inte kände mig redo. Alltså fast jag förstås kommer få hjälp och stöd så är det ändå bara jag och min kropp som måste genomgå den där påfrestningen, menar jag. Det går liksom inte att gömma sig ifrån den där utsattheten, kändes sådär som när man var liten och vaknade från en mardröm och man drog täcket över huvudet, men här följer det där otäcka med en in under täcket, man är inte trygg någonstans, det följer med en. Låg och snyftade, liksom bearbetningsgrät i stillhet, medan Alfred tröstade, och kanske var det lite tårar som måste ut och darriga andetag som måste in för att jag skulle bli mer sams med situationen, för sedan dess så har jag inte känt riiiktigt samma ynklighet de gånger som ryggen värkt eller sammandragningar smärtat till.

Framför allt fick det väl mig att förstå att även om jag går förbi det beräknade datumet så är det inte så lång tid kvar alls nu och det kan också hända när som helst. Så tidigare i veckan plockade jag äntligen fram tygerna jag köpte för säkert två månader sedan och så sydde jag ett bebisnäste. Eller innan jag kom så långt var jag tvungen att köpa en ny symaskin, något som först gjorde mig så jävla frustrerad och på uruselt humör, att behöva avbryta min process mitt i när jag äntligen kommit mig för att klippa till bitarna, men när den nya maskinen sedan spann som en katt och vägde typ ingenting så var det tvärtom superroligt att sy, fast mina svullna fingrar är klumpiga som överkokta knackorvar och min rygg hotar med skott efter att jag suttit på en stol i längre tid än tio minuter. Så det blev inte så snyggt men det är i alla fall gjort.

Det är väl mycket sånt sista-minuten-förberedande som är på gång nu, medan vi fortfarande hinner göra det i förväg. En annan dag gick vi till loppiset nerför gatan och handlade en hög med bebiskläder, vi hade en del från förr men jag hade läst nån rekommendation om att kunde försöka ha si och så många plagg av den och den typen och då blev jag plötsligt lite osäker på att vi hade tillräckligt. Men det var ju lätt ordnat i.o.m. att vi har lyxen att bo så nära ett riktigt superloppis. Väl där blev vi blev något ivriga och nu känns det definitivt ganska avlägset att plötslig klädbrist ska bli något problem den närmsta tiden, om vi säger så. Alfred hittade också en Babybjörn-sele där som han fäste sig vid, själv hade jag funderat lite på bärsjalar och sånt men också känt att jag inte orkar sätta mig in i den saken. Kan bli så utmattad av att tänka på hur mycket det är som jag inte vet om bebisar. Nu slipper jag fundera på hur man virar en sån där sjal kring sig, i alla fall.

I dag har jag lagat mat, vilket är första gången på jäkligt länge som det inte är Alfred som stått vid spisen. Men jag klarade inte av att fullborda projektet p.g.a. sviktande hälsa, så det blev i alla fall så att det var han som fick hålla koll på kastrullen de sista minuterna medan jag haltade iväg till sovrummet för att lägga mig ner. I alla fall, gjorde en rejäl mängd linssoppa för att frysa in en del av den. Gör ytterst sällan sådant men det känns förstås förnuftigt nu så här på det som torde vara slutrakan av graviditeten. Följde inget recept men det är hackad gullök, riven morot och pressad vitlök som fräses mjuk i olja tillsammans med kryddorna paprika, curry, gurkmeja och spiskummin, sen tillsätts tomatpuré, vatten, grönsaksbuljongtärningar och röda linser och så får alltsammans koka tills att man är nöjd med konsistensen på linserna.

Imorgon ska jag försöka packa klart bb-väskan, hah. Börjar vara på tiden. Har också i flera dagar fantiserat om att gräva fram några av mina icke-preggo-plagg, tvätta dem och ceremoniellt hänga dem i garderoben och längta efter att få plats i dem igen, men orken, orken. Den har inte ännu räckt till, men drömma går ju.

Nä-ä hörni. Har försökt skriva det här inlägget sen ett par dagar, faktiskt, men det vill liksom inte. Blir alltid avbruten, skulle vilja skriva och känna mig lite zen-ig alltigenom men det tycks vara omöjligt. Jag var på ganska bra humör tidigare ikväll men så blev det tusen avbrott här, främst i form av tjafsande katter. Sen fick ungen i magen hicka och fy satan alltså så störande det är. Överlag så undrar jag verkligen varför det inte är fler som pratar om hur sabla obekvämt och irriterande det är att vara gravid? Nu gräver hen t.ex. omkring med en fot i sidan av min mage och jag vill bara att hen ska lämna mig fan ifred liksom. Vill primalvråla utav frustration ibland. Annat störigt är att Myra har haft löpperiod och varit allmänt frustrerande den senaste tiden hon med, men det värsta verkade ha gått om även om hon har behållit ovanan att stå och jama vid dörrar och sånt, eller bara i allmänhet jämra sig nu som då. Men så fick hon plötsligt här sent ikväll nåt allvarligare återfall och kissade i en fåtölj och samtidigt på två kuddar, en pläd och min oanvända nya merinoulltröja. Jag var på dåligt humör tidigare av alla avbrott och den grejen var liksom droppen, återhämtar mig inte ifrån det. Nu är allt bara obekvämt och liksom skavande. Såatt… vi sätter punkt där. Godnatt!