under stuprännan ett hjärtformat fat

dokumentation & situation

Gick nyss ut på gården och tjattrade lite med småfåglarna. Tittar sedan ner på mina bara fötter. Tänker att det är som att bo på landet här.

Jag tar sällan på mig skor då jag går ut här och så har jag nog inte gjort nån annanstans där jag bott i Vasa. Alla andra gårdar har jag tänkt att kan dölja glasskärvor från gamla ölflaskor i gräset, men inte denna. Här reagerar jag på en cigarettfimp i rabatten och plockar bort den.

Allt ståtar med sin iver att prunka och innergården liknar allt mer den vi blev förälskade i för exakt ett år sedan då vi gick på vår första visning. Jag tänkte, här kunde ett barn växa upp.

20180519_DSC0477720180519_DSC04781

Det finns få saker jag saknar här, men en hägg spanade jag efter redan i fjol och blev lite besviken då ingen fanns. Fast lyckligtvis finns det ju flera i närheten att sniffa på. Igår fick även Blenda chansen att dofta på häggblomster då vi hälsade på i Katternö, ute på det riktiga landet.

För några dagar sedan hade vi husbolagsmöte med grannarna och jag lade fram förslaget att skaffa odlingslådor, som togs väl emot. Tycker att det skulle vara kul att nästa år plantera lite ärter och morötter med Blenda! Är ju inte egentligen någon trädgårdsmänniska men det skulle vara trevligt att low-key odla lite snacks åtminstone. Såna som det är svårt att totalt misslyckas med.

För ett par år sedan sådde Alfred några frön i rabatten längs med huset vi hyrde då. Så mysigt, tyckte vi. Eller tyckte jag i alla fall, fast jag var inte desto mer involverad utöver att tjata på Alfred att komma ihåg att vattna plantorna. De sköt upp fint och lovande men så kom gårdskarlen och klippte ner allt med gräsklipparen?? Alltså HAHA! Så jäkla snopet. Den slutliga skörden blev typ ett par små fjuttmorötter och en rädisa att dela på.

Sent på gårdagskvällen såg jag en igelkott komma ilande ifrån skogsdungen över gårdsplanen rakt till fatet under stuprännan för att lapa i sig vatten. Någon av grannarna har köpt ett hjärtformat fat nytt för i år för de små vilda liven häromkring. Hjärta på det, känner en ju.

Annonser

sammetskuddsmorgon

dokumentation & situation

När jag väcktes utav en hungrig Blenda en bra bit innan klockan sex så var det så ljust i sovrummet att jag vaknade lite för mycket. I vanliga fall brukar jag somna om under amningen men denna gång låg jag bara där och störde mig på att gardinen inte var fördragen på det ena fönstret. In genom det glappet sipprade ett sånt där märkligt vasst ljus som, trots att det inte är jättestarkt, ändå lyckas blända en igenom ögonlocken.

Nu sitter jag i soffan och tänker på soffkuddarna. Har rensat bort och bytt överdrag för en tid sen så att alla nu är i något slags sammetsmaterial.

20180506_sammetskuddar

Egentligen drömmer jag förstås om att ha en hel soffa i sammet men med tanke på allt som den utsätts för just nu så hade det hur som helst varit urdumt. Mjölkspyor och sånt klott utöver chokladsmulorna och katthårstråna. Då känns det som ett ganska fiffigt hack att satsa på många sammetslena kuddar istället.

Färgvalet är f.ö. helt slumpmässigt, har fyndat alla på loppis förutom den mörkgröna som är från Jysk och har det urgulliga namnet Kattefot. Särskilt nöjd med den senapsgula, tror jag. Och modellen på den barbierosa, förstås.

Nej gud jag blir supersömnig av att tänka på detta mjuka. Måste försöka hinna klämma in lite fler zzz i narrativet så länge jag hinner. Gonatt!

mamma bloggar om snor

dokumentation & situation

Vi alla tre utav människosläktet här hemma dras med varsin förkylning. Den minsta av oss är förbaskat snuvig och blir särskilt missnöjd och mammig när hon ska sova — hon vaknar väl av att snoret rinner ner i halsen så hon börjar hosta, och det är förstås inte kul alls, det förstår man ju. Vad detta i förlängningen inneburit för mig är att mina kvällar gått åt att titt som tätt tassa in sovrummet och amma en ynklig/ledsen/förbannad bebis.

Det är lite störigt eftersom att jag är en sån uppenbar kvällsmänniska, det är alltid där kring sju-åtta-nio framtills midnatt som jag känner att OKEJ nu ska jag GÖRA GREJER. Det är också den tiden som Blenda känner att YYYH WÄÄH LÄÄÄH. Så för att kompensera för denna förlorade tid så sitter jag sedan uppe onödigt länge — men är ändå för trött för att göra annat än slösurfa. Bah. Bah bah BAH säger jag.

20180426_morgon

Då kan det kännas ganska trögt att vakna. I morse kröp både Blenda och Selma omkring på mig i väntan på att jag skulle stiga upp. Jaaa jaa mina barn.

ANNARS! En grej angående snor: Jag har ett stort obehag för snor. Jag har bevittnat en vidrig snorhistoria i min barndom som jag tror att traumatiserat mig. Eller egentligen två, kan berätta den andra, att min bordsgranne i barnträdgården snöt sig UTAN PAPPER OCH UTAN ATT ENS HÅLLA HANDEN FÖR då vi satt och åt. Vi satt på varsin sida av ett hörn också så han satt i princip vänd mot mig. Fick jag nån ny portion? NOPE. Tror inte nån riktigt fattade hur illa jag mådde och jag var för ängslig för att våga säga till eller kaskadspy. Tappar fortfarande matlusten om någon snyter sig vid matbordet, överlag så vill man ju fan inte tänka på snor då man äter och därför inte höra ljudet av det då det åker ut ur nåns näsa.

Hur som helst! Det jag skulle säga är att jag tycker inte Blendas snor är riktigt lika äckligt längre som det har varit. Och då var det från början lite mindre äckligt än alla andras snor. Tycker inte ens att snorsugen är alldeles överjävligt grotesk längre, fast vägrar fortfarande hantera den. Min point är att ifall att du är rädd för att skaffa barn för att du tänker att du kommer gå omkring med snor-äckels-kväljningar ganska ofta så kan ju det trösta dig, att det blir liiite mer som att… ja som att det är ens eget snor kanske? Obs inte helt! Men man är lite mer immun mot det.

En annan snorhistoria, fast denna från vuxen ålder: Var på ett barnkalas en gång och födelsedagsbarnet i fråga, som f.ö. inte var litet ändå, står och verkligen intensivpetar sig i näsan, typ hc-gräver med något fjärran i blicken, samtidigt som tårta, kakor och alltsammans precis dukats fram och alla typ sjunger för barnet. Och ingen reagerar på det! Ingen säger något! Förutom jag då som SKREEEK som en stucken gris-banshee, fast, ni vet, bara *internally*.

Jo men förresten, en sak säger ena föräldern. Nämligen att barnet har hjälpt till att baka. Och jag blickar ner på min assiett med en mockaruta på och känner väl ungefär som Blenda där vid nio-snåret: Yyyh wääh läääh. 😩

mission organisation

dokumentation & situation

20180423_hylla

Igår tog jag mig an ett riktigt mastodontarbete i nörderi och började omorganisera kategorierna här på bloggen. Hade vid något skede låtit det spåra ur i min fåniga dragning till att sortera allt i så små fack som möjligt. Kändes så fullkomligt onödigt att ha ett dussin (ETT DUSSIN!) kategorier när så många av dem knappt kom till användning, de var för snäva.

Så nu har jag gjort helt tvärtom och klumpat ihop allt till fyra (FYRA!) breda-men-inte-för-breda! Var fullkomligt nitisk med att titlarna skulle matcha varandra och det gjorde uppgiften både mycket knepigare och eventuellt litet luddigare. Varför göra det lätt för sig när man kan ta det man tycker är roligt och göra det svårt och utmanade och således få det att vara mycket längre? Retorisk fråga!

Hur som helst, tänkte att lite information & introduktion (tji-tjing) kunde vara passligt. Så:

  • Dokumentation & situation – ni kanske förväntade er bedrövliga dokumentära reportage över klinkande pianomusik, men nejdå, här samlas sånt som i princip kan beskrivas med Stig Johanssons bevingade ord ”Alla dessa dagar som kom och gick – inte visste jag att de var livet”. Glimtar ur vardagen, främst.
  • Inspiration & kreation – här hörs det istället klart och tydligt vad det handlar om! Allt som är pyssligt och estetiskt, vare sig det då handlar om inredning, stil, konst, kultur eller andra inspirerande saker som korsar min väg, så som böcker och filmer jag vill tipsa om. Eller visa upp — så som MÅNGA loppisfynd.
  • Opinion & reflektion – inget smussel här heller, sammanfattningsvis snäppet mer djupgående texter om vad jag tänker och tycker om olika ämnen och fenomen. Såväl samhälleliga (typ feministpropaganda), kulturella (typ recensioner) som personliga (typ navelskåderi)!
  • Rekreation & civilisation – den extraverta kategorin, kunde denna kallas. (Även den tunnaste, ahaha!) I den hamnar inlägg som kretsar kring evenemang, fester, utflykter, resor och andra fritidsintressen som jag är osäker på om platsar in annanstans. Matlagning, till exempel.

Ja vet ni det känns bra det här! Än är väl lite ut på villovägar men saker finner sin plats. Sent på kvällen raderade jag mer än hälften av alla taggar också och härnäst på schemat står att sortera de som finns kvar tills att de är ännu färre. Vårstädning! 🤓

OCH! En till sak! Ni har väl inte missat att jag numera har en länklista? Den hittar ni via huvudmenyn och jag ska försöka sätta till fler länkar vartefter, så kolla gärna in den nu som då. Och på tal om sånt som finns i den menyn så skrev jag om min presentation en aning för en tid sen också, och utöver det smög jag in länkar till Bloglovin’, Facebook och Instagram i den. De får man gärna använda! Jag har i och för sig tänkt att jag ska använda Instagram lite mindre och försöka prioritera bloggen instället, old school style vet ni. Men ändå!

Kvick gallup: Ägnar ni minsta tanke åt hur bloggar är organiserade? Älskar ni välsorterat och klickströvar förtjust omkring då som en harmonisk ko på vårens första grönbete, eller är ni istället helt tillfreds med att en kategori heter ”Fest”, en annan ”Fester” och en tredje typ ”Festligheter och vardagsbekymmer”? I så fall måste ni verkligen skärpa er för det är fasen inte ok. Det måste ni förstå.

M.v.h.,
får nippran bara av tanken

vårtecken en kväll i början av april

dokumentation & situation

20180409_2109

  • Att ta steget från en dunkel trappuppgång ut på trappan och överraskas. Hur det känns som att allt, världen, livet fortsätter när inget mörker är där för att sätta punkt precis utanför tröskeln.
  • Att glömma mössan för att så-jag-inte-fryser-tanken redan känns avlägsen, nästan ovidkommande. Hur ett fåtal dagar av nollgrader eller ett-två-tre steg på plusgrader kan förvandla flera månaders verklighet.
  • Att känna hur svalkande luften är mot ens kinder som blivit varma av skratt efter att ha träffat kompisar en kväll. Hur den milda stiltjen kan få en att känna sig som en båt som tryggt blir förtöjd vid hamn, i ett hav som viskar shhh.
  • Att höra grusets krisk-krask och inte snöns knirr-knarr där skorna möter trottoaren. Hur lätt knastret får en att känna sig, som att det var möjligt att svävspringa där ens steg bara behövde nudda vid marken varannan meter eller mindre.
  • Att titta på skyn klockan 21:09 och puderblåa vidder tar emot ens blick. Hur mycket det känns som vår just då, när himlen är ett nytvättat, urtvättat, solblekt lakan hängt upp på tork.

15724800 sekunder är 262080 minuter är 4368 timmar är 182 dagar är 26 veckor är 6 månader är 1 ögonblick är 1 evighet är ett ½ år

dokumentation & situation

20180407_halvaaring_001

Här ser ni en liten filur som blev en halvåring igår! Med risk för upprepning utifall att ni redan såg att jag skrev så här på insta, (är för lat för att hitta på nya formuleringar,) men hur som helst: Som miljarder av föräldrar innan mig får jag konstatera att månaderna gått snabbt. Hon har varit här i ett ögonblick och samtidigt en evighet, och kolla, nu ligger hon redan där och läser serietidningar vid läggdags.

20180407_halvaaring_002

Fast med viss assistans.

Vi firade milstolpen med att servera henne gröt för första gången och den var uppskattad. I dag var den ännu populärare. Om vi ville vara lite jobbiga så kunde vi säga att hon nästan var lite het på gröten. Men det vill vi förstås inte så vi avstår.

20180407_halvaaring_003

Har jag förresten berättat att hon lärt sig att åla framåt? Är stolt och skräckslagen.

20 vykort från första kvartalet

dokumentation & situation

Nu då en fjärdedel av året smitit oss förbi så tänkte jag att det kunde passa med en glimtorienterad resume av den. Det är ju så mycket som faller bort, jag har blivit så dålig på den typen av vardagsbloggandet. Sen Alfred köpte sin kompaktkamera så blir minst dubbelt fler bilder tagna eftersom vi båda nyttjar den rätt flitigt, och på dess minneskort hittade jag en hel drös med opublicerat material. Jag låter ett yvigt axplock utav dem leda vägen, men kan varna på förhand att det är många bilder på Blenda och på miiiiiig. *jazzhands*

2018kvartal_januari_001

Januari. Pizzakartonger i soffan och i famnen en bebis som ännu rymdes bra in i velouroverall i storlek 62.

2018kvartal_januari_002

Blev smygfotad då jag var på väg att hänga upp en talgboll åt fåglarna. Hade ursprungligen tänkt att den skulle åt småfåglarna men såg följande dag att den blev åt kråkor, skator och kajor. Nåja, inte mig emot! Drömmer ju om att bli vän med kråkor och invigd i deras klan som hedersmedlem.

2018kvartal_januari_003

Vi körde ut till Sundom för att inspektera och köpa ett runt köksbord. Här skyndar jag iväg med benen. Skulle måla bordet grönt men allt har strulat, har sandpapprat tusen varv och ändå fäste inte färgen så bra, jag har dessutom köpt två nyanser som båda visat sig vara fel och det har faktiskt varit ett sånt jävla motigt projekt att jag inte ens gillar idén om ett grönt köksbord längre. Gav till slut upp och köpte en fin vaxduk att gömma eländet under. Då jag bara orkar ska jag hämta inspiration från Rolling Stones och måla det svart. Uppskattningsvis om fem år.

2018kvartal_januari_004

En kväll gick vi på teater och det var lite pirrigt att skutta iväg sans-bebis nerför kvällens gata igen.

2018kvartal_januari_005

Någon hade börjat intressera sig allt mer för sin spegelbild, så jag lutade en mot babygymmet. Stor succé!

2018kvartal_januari_006

En liten björn gick på fyra-månaders-kontroll och var då 8,8kg tung och 65cm lång. En robust liten björn.

2018kvartal_februari_001

Februari. Vinter utanför fönstret. Myra i korgen. Blenda på bordet. Japp, allt har sin plats.

2018kvartal_februari_002

Såg en annons om ett litet skåp och då vi promenerade iväg för att hämta det blev det snöoväder. Men skåpet klarade sig fint och inuti det har Alfred nu gömt en tv. Det ska ännu få hjul under tassarna så är det riktigt perfekt!

2018kvartal_februari_003

Vy nerför backen, Klemetsögatan.

2018kvartal_februari_004

Vändagen. En av mina målsättningar som förälder är f.ö. att se till att mitt barn som vuxen har en ordentlig mängd med bilder på sig själv tillsammans med sina djurkompisar. Det är bara så mysigt.

2018kvartal_februari_005

Mina föräldrar hälsade på innan de åkte till Cypern och Blenda var glatt överraskad av att vi fått besök! Det hade hon inte kunnat föreställa sig när hon lade sig ner i sin vagn ute på balkongen för sin tupplur innan de kom.

2018kvartal_februari_006

Numera håller vi oss till att bada i våtutrymmen, februari var nämligen månaden då Blenda insåg att plask är ett sjujävla party. Snart är hon så stor att hon fyller hela tvättfatet. Hon ska få något rymligare innan det går så långt, lovar.

2018kvartal_februari_007

Esmeralda flyttade in som långtidsgäst. Här är en sällsynt stund då alla tre katter stod ut med varandras sällskap.

2018kvartal_mars_001

Mars. Solen gjorde sin årliga bländande comeback.

2018kvartal_mars_002

Rickard kom förbi en dag för att leverera en dossier med hemliga dokument.

2018kvartal_mars_003

Ni får ursäkta mig, jag lovar att i fortsättningen hålla matklottiga bilder till ett absolut minimum för jag fattar verkligen hur sabla ÄCKLIGT det är med kladd kring munnen på alla som inte är ens egna inte-allt-för-gamla barn. Men det är så att denna morotsorangea förnöjsamhet är en dokumentation utav första gången Queen B smakade på mat som inte är mjölk! Fem månader och en dag gammal, f.ö. på internationella kvinnodagen. Jappjapp.

2018kvartal_mars_004

Vi åkte till Jakobstad och Ellens boksläpp. Här pokerfejsar B sig igenom upplevelsen att befinna sig så nära debutanten, faktum är att hon tidigare blivit totalkucku när hon fick syn på Ellens ansikte i Facebookflödet. Ville liksom smeka och kladda på skärmen. Uppenbart fangirling!

2018kvartal_mars_005

Vi hittade ett större badkar i Katternö och tog tillvara på de plaskiga möjligheterna som följde med! Sämre upplevelser har vi ju erbjudit Blenda, tycker hon.

2018kvartal_mars_006

Jag fyllde på mat åt fåglarna och föll sen snabbt in i gamla vanor och tillbringade rätt mycket tid med att sitta vid köksbordet och stirra på små hungriga dunbollar. Katterna likaså, men jag tror det var mer terapeutiskt för den här. *tumpekar på sig själv*

2018kvartal_mars_007

En annan dag i Jeppis hälsade vi på Max! Just här imponerade han på Blenda med sin filtviftartalang, så armadis gulligt. Så gott som exakt sju månader mellan de här två gulisarna.

Och efter det glömdes den kameran bort under de två resterande veckorna av månaden, hupps. I nästa kvartalssummering kommer man se våren, grönskan och värmen smyga sig in på bild. Det ser vi fram emot!

skära dagbok

dokumentation & situation

dagbok1991pask_001

Jag kom verkligen inte ihåg att påsken någonsin hade varit så hajpad att den skulle ha fått mig att skriva dess namn i bokstäver som täcker ett dussin rader, men där ser vi, min dagboksanteckning från år 1991 är här för att påminna mig om att jodå, så var det faktiskt. Förbluffande vid första ögonkastet, men kom sen på att det förstås handlade om att gå påskhäxa och således tigga till sig en kaffepanna full av snask. Såklart. SNASK.

dagbok1991pask_002

Anteckningen på följande uppslag påminde mig vidare om att den här påsken inte var någon vanlig påsk utan min granne och jag skulle dessutom klä ut oss till påskharar på kvällen. Jag hade någon föreställning om att vi skulle se precis ut som riktiga harar och att vi som två små grå klumpar skulle hoppa fram över de leriga åkrarna med sitt tunna snötäcke, och vi skulle bara låta folk i byn skymta oss korta stunder, och detta skulle då vara ett spratt vi spelade dem.

De skulle gå hem och berätta ”Jag såg två harar” och jag och min kompis skulle kunna fnissa förnöjt där vi låg ihopkrupna i ett dike, fast vi förstås inte skulle höra det. Men vi skulle liksom bara veta. Gud så sprallig jag blev då jag tänkte på den där påsklördagskvällen! Jag minns det så väl, hur jag tänkt mig att det skulle vara.

Men på följande sida dagboken lite sorglig då jag berättat ”Det blev inga påsk-harar”. Våra planer blev aldrig blev av eftersom att min granne hade fått besök av sin kusin. Sånt som händer, men jag kände mig försummad. Sånt som också händer. Det jag reagerar på i vuxen ålder är att ”Jag blev sårad arg” avslutar inlägget. Vid något skede, då jag korrigerat stavfel eftersom jag redan som barn verkar ha stört mig på dem, hade jag strukit över det ursprungliga ”sårad” och istället fyllt i ”arg”. Som att det gjorde mig tuffare och mindre övergiven än jag hade känt mig då.

Helt klart var det stoltheten som ljög, men märkligt det där ändå. Varför var det så skamligt att känna sig besviken över att känna sig utanför? Varför är det fortfarande, egentligen? Fast nu kamouflerar vi det där stinget med obekymrad glättighet istället. ”Vilken kul fest det såg ut som!”. Sanningen är ju att det är en ledsam sak, inte förarglig eller ovidkommande, att känna sig åsidosatt. Det är ensamt.


Äh jaja, det var dagens feel good-inlägg det då. Ses vi på Blåkulla? Har hört rykten på byn att det ska finnas harar där.

en glad prick

dokumentation & situation

20180322_blendapupu_001

Jag har själv inte så mycket att jämföra med, men folk som har mer erfarenhet av bebisar än vad jag har brukar säga att Blenda verkar vara nöjd av sig. (Snäll, kan de säga, men menar antagligen typ lätthanterlig och medgörlig. För missnöjda eller oroliga bebisar är väl inte elaka heller.) ”Världens gladaste bebis”, blev hon t.ex. kallad i förbifarten under förra veckans fredagskväll, och det kan faktiskt hända att då i den stunden så tog hon ett medeltalsrekord i just det. (Åtminstone utifall ifall att My typ sov just då.)

Men natten till igår väcktes vi av ett ihållande avgrundsvrål. Hon grät och skrek och ylade och hulkade. Hon var dessutom hes på rösten och rosslig i andningen och när hon slutade skrika och började amma så hördes hetsiga snörvlingar ur nosen. Jag, som under kvällen innan mätt min egen temperatur till 38 grader, föreställde mig ett sant mardrömsscenario under de närmsta dagarna. Att Blenda, som nysit och hostat en del hon med, skulle bli fruktansvärt förkyld och att det skulle visa sig vara influensan som vi båda smittats av, att vi skulle känna oss tvungna att packa ihop alltsammans och åka tillbaka till Vasa för att vara nära till sjukhuset ifall att vi skulle behöva ta in henne på kontroll, för att det skulle kännas tryggare så än att stanna här i Pedersöre, men att jag då skulle behöva göra det med fullfjädrad feber, och så vidare.

Sen höll Blenda fast sig vid bröstet under mer eller mindre resten av natten. När jag vaknade på morgonen så låg jag lite på rygg och hon hade vänt sig på mage och typ höll upp sig med armarna i sömnen så att hon nådde till bröstet. Det såg egentligen ganska lustigt ut. Jag var nervös för hur dagen skulle bli, inte minst för att jag hade en riktig mördarhuvudvärk, och bebisen fortsatte igla sig vid mitt bröst. Måste kolla febern på henne, tänkte jag. Hur sjuk är hon? Hur illa blir det? Men en stund senare tittade jag på henne och då låg hon där och såg på mig, lite förväntansfullt, och då min blick möttes henne sprack hennes ansikte upp i ett bekymmersfritt och något pillemariskt leende. Alltså fy fasen vilken lättnad det var, jag kände mig som en skranglig gammal lada som ett tungt snöras från taket precis befriat från kollaps. Senare började Blenda tjattra och prata, utan heshet och utan snörvel. ÄR SÅ JÄVLA LÄTTAD. Hon var sitt vanliga glada jag igen!

20180322_blendapupu_002

Hon har övat på att vända på sig och nyligen, var det kanske förra veckan, som hon bemästrade det. En morgon när jag fortfarande sov men Alfred och Blenda hade gått upp hade hon vänt sig från mage till rygg. Inte långt därefter, kanske var det redan samma dag eller följande som jag såg henne vända sig från rygg till mage då jag lockade med nån leksak hon gillar. (Nu minns jag faktiskt inte om det var prasselduk, Bamsebadbok eller dagstidning.) Och sen dess rullar hon omkring! Fick börja akutdammsuga i vardagsrummet för förstås hittade hon direkt det dammigaste hörnet.

Annat nytt för Blenda Mo är ”smakportioner”. Citationstecken för det spårade ur rätt snabbt och blev mer än bara smakprov. Vi började med morotspuré (eller som vi kallar den: roten till allt Mo) för två veckor sedan, och då följde vi smakportionsrekommendationen att ge en tesked första dagen, två nästa och så vidare. Hon gillade det och åt duktigt. Sen testade vi avokado och banan som hon inte blev lika förtjust i. Sedan äppelmos och det tyckte hon var så himla gott att hon gärna hade ätit hela burken på en gång… och då lät vi henne äta fler teskedar direkt. Sen dess har hon också fått bekanta sig med mango, plommon och päron. Helt klart har hon varit mest förtjust i morot och äpple — lokala råvaror ska det tydligen va.

En tredje ny grej som jag inte berättat om är att hon börjat låta fram en del stavelser, hittills väldigt sporadiskt, men ändå. A-ta a-ti upprepade hon rytmiskt häromdagen. Hedde låter det också som att hon säger rätt ofta. Det kunde man uppfatta som ett dialektalt ”det där”, men antagligen är det ju bara nåt läte hon fastnat för. Hon är 5½ månad pytteung, såatt… Och ändå är jag (*tYpIsK fÖrÄlDeR*) rätt övertygad om att hon börjar förstå hur ”hej” fungerar. Hon säger det alltmer ofta tillbaka åt en då man säger hej, och ibland säger hon det först och det är alltid kontaktsökande. Men för det mesta säger hon det bara en gång! Eller väntar en stund tills nästa gång. För hälsningsfraser blir ju lätt så andefattiga om de upprepas, det vet hon.

20180322_blendapupu_003

Vår lilla hejarklick. Har en seriös sida, som bilden ovanför illustrerar, men är alltså allmänt känd som en glad prick. Kul!

sen i fredags

dokumentation & situation

20180316_001

Hej hallå! För några dagar sedan packade vi bilen full med tre människor och tre katter och begav oss till mitt barndomshem. Det var i fredags och vi anlände precis för att fånga en skymt utav solnedgången ifrån terrassen.

20180316_002

Senare den kvällen åkte vi på Ellens boksläpp men där tog jag inga bilder. Alfred tog dock några med sin kamera men de kommer kanske senare i ett annat inlägg. Vi höll oss mestadels i ett annat rum där volymnivån var lägre och jag var nervös för att Blenda skulle bli grinig för att se så många nya ansikten. Tvärtom blev hon SKITGLAD när vi packade upp henne från sin vintermundering och hon fick komma in till partyt. Sen sprallade hon ända tills att energin tog slut och hon blev ledsen för att ingen övertalat henne att sova. Så nu frågar vi oss: Har vi fått ett extravert barn? Jag och Alfred? Ja, det är väl sant som det sägs — barn revolterar.

20180316_003

Jag har fyllt på mat åt fåglarna och katterna har haft mycket spännande att titta på genom köksfönstret. Måste bara berätta om en rolig grej från tidigare idag, eller en sån som jag i alla fall blir på gott humör av: Alfred var i telefon med en av sina nya kollegor, ett ganska långt samtal, som kollegan sedan pausat för att ”en fågel knackat på fönstret så [kollegan] var tvungen att gå och ge dem mat, men skulle ringa upp sen”. Alltså! Pausa jobbet för att mata fåglarna. Så ska det va. Ni förstår det, va?

20180317_001

Jag tyckte att den ena snöhögen på de här buskarna såg ut som en stor vit hand. Den andra från vänster. Ser det inte ut som att typ en michelingubbe står och lurar där? Tänkte att det var som en personifiering av vintern.

20180317_002

I lördags bläddrade jag i ett par gamla dagböcker och en annan lördag i mars för några år sedan lyssnade jag på samma läte som vi hört mycket av de senaste dagarna. Ganska naturromantiskt och liksom medvetet för en nybliven sjuåring ändå, tycker jag. Tills att jag övergick till att skryta om hur många miljöförstörande bilar vi hade.

I söndags träffade vi några vänner och hälsade på i ett mycket snajsigt hem! Blev inspirerad till att ta tag i renoverandet där hemma hos oss, inget stort, men lite smått kunde man ju fixa bara man tog sig i kragen.

Det var tänkt att jag och dotter skulle umgås med mina två Karinor plus den enas son igen nästa dag men jag kände mig krasslig så vi sköt på det så att jag inte skulle smitta ner nån. Stannade hemma och tog det lugnt i ett par dagar, med undantag för att sopa ner lite snö från taket och nu som då springa runt i cirklar här hemma. En av Blendas senaste favoritlekar är nämligen att hon sitter i famnen på ena föräldern och över hens axel får hon titta på den andra som ropar hej åt henne, och detta är nu så himla tokroligt att hon skrattar och viftar med händerna som om hon var en gammal tant som slog sig för knäna. Så att så springer vi runt ganska ofta tills att vi alla är helt andfådda, eftersom att Alfred och jag är ganska korkade och inte fattar att det finns inget som säger att vi måste springa, vi kunde ju lika bra bara . Menmen.

20180320_001

Blenda har också precis börjat intressera sig för katterna och stackars Myra som är så snäll och sällskaplig har blivit både luggad, knipt och slagen. Men hon hoppar fortfarande ibland upp i sängen och lägger sig mellan mig och beben på mornarna, så helt upprörd kan hon inte vara.

20180320_002

Selma är lite skyggare av sig men kanske också därför desto mer fascinerande. Märker att Blenda ofta följer henne med beundransfull blick, och ibland skrattar hon liksom till då som att hon bara slås av glad häpnad utav vilken FANTASTISK varelse detta djuret katt är. (Kanske projicerar jag en smula här. Men jag menar, jag ser ju mig själv i henne ibland, fast folk oftast menar att hon liknar Alfred. Antal gånger folk har sagt hon liknar mig: Tre.)

20180320_003

Och titta här då!! Som vi säger häromkring: NÅ VOJ HUHHU.

Esmeralda är förresten också här, märker nu att jag inte knäppt någon bild på henne. Uselt. Två främmande hankatter har också strykit omkring husknutarna. En dag blev det slagsmål och jag är lite imponerad utav hur tuff Selma visat sig vara. Myra, however, skulle förstås gå fram och typ ge en vänskaplig puss och det var så slagsmålet startade då den främmande hankatten fick panik och slog till henne. Då rök Selma på och de rusade iväg, Myra skyndade efter, förbi Esmeralda, som i sin bestörtning ville bidra på något sätt och således slog till Myra hon också. Håhhå.

20180321_001

Och själv har jag blivit förkyld. Hade ändå en bra hårdag idag vilket fan inte är ofta, rent generellt, och särskilt inte nuförtiden med mitt post-graviditets-urtunnade hår. (Har förstått att hårförlusten beror på hormonförändringar, ej amning så som ofta anklagas vara skurken.) Vaknade med rivig hals i förrgår och på den vägen är det. Har hostat en del och tänkt att jahaja det ska väl bli kikhosta av det då, tack Jakobstad.

I övrigt känns det lite coolare att åka hit till nejden nu då Blenda fått fler vaccinationsdoser. Sist vi var här så hade hon exempelvis inte hunnit få något mot kikhostan då, och det kändes inte så trevligt att tänka på den saken då vi rörde oss bland folksamlingar — i Jakobstad där en liten epidemi var på gång. Jag skulle inte påstå att jag är hypokondriskt lagd eller särdeles ängslig vad det gäller sjukdomar och sånt, men förstås blir jag lite extra nervig som nybliven förälder, men fan ändå. Att man ska nödgas oroa sig för något sånt i ett modernt i-land. OBS är ändå inte i närheten av lika hispig som folk nu är p.g.a. VARGEN.

Vårdagjämning igår och idag har ju faktiskt såväl sol som temperatur legat på plus. Jag höll dock på att bli stugtokig så vi åkte in till stan så att jag fick loppa lite. Köpte bland annat en golvlampa, en med likadan fot som en jag spanat på här hemma och funderat hur jag skulle lyckas stjäla av mamma utan att hon skulle märka det. Nu måste jag alltså inte, för jag har en egen! Skärmen som jag ska byta till har jag i Vasa och den köpte jag tidigare i vintras, när två av mina vänner kom på besök och jag hade natten innan drömt att den ena av dem var gravid och JAG HADE RÄTT. Ursäkta att jag släpper bomben så här bara men ja, jag är alltså synsk. Så har det visat sig! Det har också visat sig att jag numera är en sån som tycker det är HUR JÄVLA KUL SOM HELST när vänner väntar barn eller hoppas på att få vänta barn snart. Känner så här: AAAHHH!!

Sen vi kom hem igen har jag mest bara snuvat och nyst. Att vara ute och tossa omkring på ett par loppisar gav mina förkylningssymptom sparken i baken de tydligen behövde, och de bestämde sig om vad de skulle göra. Tyvärr var det att attackera istället för retirera, men egentligen är det på sätt och vis skönare så här ändå. Nu vet jag i alla fall att jag är förkyld och allt som kvarstår att göra är att krya på sig. Innan var jag något frustrerad på att denna vistelse här i norr inte blivit som avsett, men å andra sidan är den som semster trots att vi är precis lika mycket lediga där hemma i Vasa. Om vi bortser ifrån hur jävla typiskt det är att bli sjuk t.om. under den semstern som blott är på låtsas, så är det väl ändå ganska himla najs.