Keep calm and takatalvi on

dokumentation & situation

Hej hej. Hur mår ni? Det är så konstigt då man inte vet hur länge något ska vara såhär som det är just nu. Jag har haft huvudvärk från morgon till kväll och plågade mig igenom arbetsdagen. Morgondagen är min sista dag på jobbet på en tid för sen blir jag permitterad. I fredags åkte jag och handlade åt mina föräldrar, båda över 70. Blenda saknar fortfarande sina dagiskompisar. Det där poppiscitatet från Chernobyl ploppar upp i mitt huvud minst tio gånger om dagen: ”Not great, not terrible.”  Jag antar att det är spänningshuvudvärk som jag dras med nu. Tycker egentligen att jag för det mesta mår okej men visst, konstigt skulle det vara att inte känna nån slags stress. Det sätter ju sig alltid i nacken på mig. Nacken, käklederna. Bakhuvudet. Vänstra tinningen. Snett ovanför ögat. Ögonlocket. Jag anar att den ruvar där nu. Migränen. Runt ögat känns det liksom bortdomnat. Ska strax gå och lägga mig men jag ville bara föra dagbok först. Det känns verkligen som att det är det man gör nu, eller hur? För dagbok. En logg. Nåt för arkiven. Som att man skriver för eftervärlden. Hej hej eftervärlden. Vet ni vad en fidget spinner är? (Gud, redan i nutid låter jag som en relik. INGEN bryr sig om fidget spinners mera.)

20200330_gryning

Våren är min favorit och när jag häromdagen ställdes frågan ”Vad gör dig lycklig?” (alltså i en såndär insta-challenge, inte på cheesig reality-tv-dejt) blev jag först alldeles matt — så tråkigt att svara för självklart ”kärlek och katter”, började sen sakna loppis så mycket att det blev bittert att tänka på det — men sen gick det upp ett ljus. Nästan bokstavligen. (Wink wink till tv-kameran tihi.) Och så komponerade jag en lång, pirrig kärleksförklaring till våren i mitt huvud (men aldrig till pappers/mobils, för så långt hann jag aldrig)… sååå klart det ska snöa samma kväll då. Vad annars? Men så hör det ju bara till att vintern ska återvända just när man vågat börja tro att våren är runt hörnet. Snopet, men tryggt. Det är det eviga aprilskämtet som kan komma lite när som helst den här tiden. Min dumma sill. Åtminstone den saken — och kanske inte så mycket annat — är ju precis som den ska i år. Är jag knäpp som helt på riktigt tycker att det för med sig något trösterikt ändå? Tack tack takatalvi, dig kan vi lita på.

Vad litar ni på?

Liten svart

dokumentation & situation

Vill lajva riktig mammabloggare och transkribera ett samtal jag och Blenda hade vid matbordet en helt vanlig dag tidigare i veckan.

Blenda: Har du en säl, mamma?
Jag: En säl? Nej, jag har nog ingen säl.
Blenda: Har du inte en säl, mamma?
Jag: Säger du säl?
Blenda: Ja.
Jag: Nej, jag har ingen.
Blenda: Du har en liten svart säl.
Jag: … säger du SJÄL?
Blenda: Ja.

20190616_fram

Vi två i somras. Kan hända att detta foto fångat min lilla svarta säl men jag kan inte vara säker.

Haha! Och det märkliga tog inte slut där ens. För:

Litet senare…
Blenda: Kan titta i den, sidu.

??

Strålande och inte-så-

dokumentation & situation

20200323_sol.jpg

Hallå där nere. Hör ni mig? Det är jag, solen. Nä skoja bara. Det är bara jag, Linnea, och min strålande humor. Äh nu förstörde jag allt. Det roliga är över.

Har haft något av humörsvängningarnas dag i dag, när jag nu tänker efter. I grunden på gott humör, men ändå i snuttar växlande från sprallig till vresig till stressad till ångerfull till energisk till utmattad till sur till tålmodig till glad till, ja, ni fattar. Så där har det hållit på. Och nu sitter jag här och känner mig… hmm. Lite jäktad kanske? Känner den här måndagspressen. Som att jag har nåt att bevisa nu när det är ny vecka. I bloggosfären. (Skojar inte ens men jag vet hur löjligt det är.) För vad är måndagar om inte veckans nyårsdag? Bokstavligen. Sällan så pigg och ny som man hoppas, istället ofta något slötuggad. Men himlen var blå i alla fall. Det gjorde gott.

Vi går in i vecka två av corontänen. Själv var jag på jobb i dag men fick rapport hemifrån. Blenda hade bett om att få gå till ”stora parken” och leka för ”där finns andra barn”. Hon har också tagit till att kalla sina gosedjur för sånt som hennes dagiskamrater heter. Så leker hon att de leker tillsammans på dagis. Alltså ffffffan vad det är sorgligt att tänka på. Det är inte som att hon verkar jättesorgsen men helt klart saknar hon sina vänner, och att leka med någon i sin egen ålder.

Om kvällarna brukar jag berätta en saga om en kalv som saknar en jämnårig kamrat. Men, long story short räddar kalven ett lamm ur floden som flyter förbi gården. De blir bästa vänner den dagen och fortsätter leka tillsammans livet ut. Jag berättade den här redan innan den här social distansteringstiden och nu känns den väl extra passande. Jag föreslog att kalven skulle heta Rosamunda. Blenda hittade sedan på lammets förunderliga, underbara namn: Månbladet.

Jag hade ju inte egentligen tänkt att jag skulle skriva så mycket om Blenda och sånt hon gör, men jag vill ändå säga att de senaste kvällarna har hon önskat att jag ska ligga med henne i hennes säng när hon somnar, och i kväll sa hon att jag kan få låna Pupu. Pupu! Hon lade honom bredvid sig på kudden och sa att hon lägger honom där åt mig. ”Vill du ha ett gosedjur?” frågade hon strax efter, och då jag väldigt andäktigt sa ”Det vill jag jättegärna” för att markera hur stort det var, så fnissade hon stolt och kramade Kia. Fy fan vad fint. Hon delar med sig av sina favoriter. URK mitt hjärta sväller så.

Hmm tja vad mer? Det är så mycket som förstås påverkas av hela coronaeländet men jag orkar inte prata eller tänka mer på det. Situationen är så obekant, fenomenet så främmande. Nu som då pendlar jag fortfarande mellan att oroa mig för att det överdrivs men sen ändå underskattas kring det. Det senare vore förstås mycket värre och det är allt mer sällan pendeln åker åt andra hållet. Menmen. Som sagt, orkar inte mer. Höll just på att få ett nervsammanbrott och höjde rösten för att schasa bort katten som i en evighet skulle krafsa i sandlådan sin. Stod bara inte ut med ljudet. Ja ja. Strålande humör också visst? Som sagt, små snuttar humörsvängningar. Måndag. Hur man än vrider och vänder på det så ändå måndag.

Nåt skoj om downward-facing, dog

dokumentation & situation

Undantagstillstånd. Helt sjukt. Tänk att vi upplever något sånt. Det låter så overkligt och nu är vi mitt i det och det typ bara ÄR, sådär som nuet alltid är, som vanligt, kanske för att nuet aldrig riktigt är här utan det är alltid förra eller nästa sekund man på nåt vis lever i och då är det som att det egentliga nuet där mitt emellan aldrig riktigt förändras utan behåller sin vanliga svårdefinierbara nuighet — men sen kommer allt detta ligga bakom oss och vi kommer tycka att det känns väldigt främmande och svårtänkbart igen. Antar jag.

Många är vilsna och bekymrade men jag hör ändå få klaga. Det här är vad vi gör nu. Det är vad det är. Arbetsmässigt är situationen verkligen inte ideal för mig eller Alfred, men vi är förstås inte de enda som har det så. Blenda var hemma från dagis i måndags eftersom att hon var så snuvig, och mot den kvällen blev det ju klart att hon inte kommer åka till dagis heller på en lång tid. Det tycker jag är alldeles självklart, men visst är det lite sorgligt för hon saknar det redan. Och inte kan man förstås hälsa på och leka med andra heller eftersom hela poängen är att inte. Två meters avstånd funkar inte riktigt i den här åldern.

20200318_1001

I morse gick Blenda och jag upp på vinden för att hämta ner en gammal hylla som min mamma snickrat åt mig för länge sedan. Detta för att vi i helgen lånade en drös med böcker från biblioteket eftersom jag gisade vartåt det här barkade av (isolering av en orsak eller annan) — och trots att de redan visat sig vara för få, svämmade ändå bokhyllan över. Böcker låg överallt och då kom jag att tänka på den smala, blå hyllan som jag tänkt att kunde falla Blenda i smaken. Den är precis så bred som det fanns plats för i badrummet i en lägenhet jag hyrde i Nykarleby en tid, och har inte helt ultimat utplacerade hyllplan för stora barnböcker (däremot suverän för badrumsprylar!) — men Blenda blev jätteglad över den och började direkt flytta över sina böcker i den då jag provställde den bredvid hennes säng. ”Nu är den min?” frågade hon ledande och fnittrade förtjust när jag sa ja.

20200318_1114

Solen sken över hela innergården och jag föreslog att vi skulle ta ut katterna. Jag är lite förvånad själv för det var fortfarande bara förmiddag? Brukar inte vara så energisk då. Jag brukar ju inte ens gilla sol, egentligen, men detta väder var härligt, vårigt och uppiggande. Precis vad vi kan behöva dessa dagar, eller hur? Och jag uppskattar det kanske särskilt mycket i sådana här tider att inte bara ha en ganska stor och trevlig gårdsplan utan dessutom en hel lekplan och lekplats precis intill den. Det finns nåt att göra alldeles nära, alltså. Helst ska man ju inte röra sig på sånt stort område nu för då riskerar man träffa på fler människor. (Introverter ba: lol ”nu” 🙄)

Medan vi var ute föll Blenda nerför en liten kulle, så att vi inte såg henne bakom den. Vi blev smått oroliga och jag skyndade dit och under de sekunderna hann det det kännas ganska nervöst att hon inte ställt sig upp igen ännu. Och så då jag kommer över kullen (som alltså bara är en dryg halvmeter hög eller så, ändå) så ligger hon där på marken och SKRATTAR och typ krälar runt med gamla blöta löv i ansiktet. Knäpp typ! Mycket bra.

20200318_1406

En fluga hade vaknat mellan fönsterrutorna och jag skulle släppa ut den i friheten men jag råkade istället befria den från livets bojor. Det vill säga, Myra åt upp den. Medan fönstret ändå var öppet började jag torka damm på karmarna och öppnade den sista rutan också så att frisk luft strömmade in. Balkongkänsla, tyckte Alfred, och satte sig i Blendas säng i vinddraget och solskenet och läste en stund. Vi har alltså ingen egen balkong och jag trodde inte att vi skulle sakna en då vi flyttade hit, men det gör vi visst ändå. Kanske Myra också, verkar det som. 

20200318_1805

Efter kvällsmaten (jag gjorde lasagne och vi har mer än halva kvar, woop) så skulle Alfreds yoga i sovrummet. Blenda sprang in, ropade ”YOGA!” och ville vara med. Kanske ser världen en gnutta mer rätt väg ut ur det där perspektivet. 🙃

Avslutningsvis vill jag bara rikta strålkastaren på denna tids om kanske inte direkt osjungna så åtminstone för-givet-tagna hjälte: NÄTET! Vilken stjärna, va? Evigt tacksam att vi har dig, internet.

Lite mer november tack

dokumentation & situation

20200305_duvor

Kanske tycker nån det var oansvarigt, men jag strosade på loppis i dag. Det var ju inte direkt nödvändigt men jag tänkte att snart är det kanske inte möjligt, och jag ville passa på, medan vi ändå inte hade något diagnosticerat fall av coronavirus i Vasa (eller ens Österbotten). Innan jag gick läste jag på fb att SPR-kirppis satsade extra på att putsa och rengöra där, samt hade handsprit i kassan. Hade det varit mycket folk där hade jag antagligen vänt om. Det var det inte men gud vad man var medveten om alla harklingar, hostningar och nysningar. Ändå inte särskilt många, ifall det låter så, men jag lade antagligen märke till varenda en och varje liten snörvling. Sen när jag kom hem läste jag på tidningen att vi fått det första positiva testresultatet. Happ happ. Nå, det visste vi ju att var en tidsfråga. Nu var vi där då. En eloge till den insjuknade kvinnan som så exemplariskt självmant isolerat sig vid hemkomst från Italien.

Hur mycket orkar man läsa och prata om covid-19? Jag följde samma kurva som många andra. Skjöt det ifrån mig, tröstade mig med att det hade kunnat värre (plågsammare och/eller dödligare, typ ebola), och lyckades hålla det avlägset tills för några dagar sedan. Då fick jag nys om den tragiska situationen med det italienska syskonparet. Lite senare läste jag några alarmistiska kommentarer som ändå verkade sansade: Det är knappast längre frågan OM covid-19 når dit du är, utan om NÄR. Det sprids för snabbt, vi vet för lite. Det bästa man kan göra och hoppas på är att inte bli sjuk samtidigt som alla andra. För då hinner sjukvården inte med. Funderade att det bästa jag kan göra, förutom att tvätta händerna länge och ofta, är att förebereda sig på möjlig karantän. Bönor och linser har vi så gott som alltid i skåpet här hemma, och vanligtvis mängder av pasta också men det mesta av det lagret hade vi plöjt igenom så det behövde fyllas på. Gick och handlade spaghetti, tomatsås och tretton paket toapapper i onsdags. SKOJA. Vi tog ett. Och blöjor. Och kattsand. Och kattmat. Sånt som ändå går åt. Då var det ingen rusning ännu. Jag kände mig skitfånig och hade dåligt samvete för att vi ”bunkrade upp”, när vi egentligen bara handlade så som förståndiga vuxna annars gör. Annars går vi till butiken i princip varje dag. Hade förvisso nog tänkt på att vi borde bli bättre på att planera våra måltider, men hade inte räknat med att pushen skulle komma i den här formen.

Visst berättade jag om mina katastrofdrömmar för inte så länge sen? Det är alltså en återkommande dröm som jag haft i flera år, som alltid går ut på att ens verklighet står inför nån slags omfattande förändring. Jag vet att det kommer medföra utmaningar, men jag vet inte alltid vad det är som händer. Men jag vet att jag måste förbereda mig. Det är sjukt men jag har haft lite samma känsla de här senaste dagarna. Och så som det är i drömmar så blir det overkligt och stundom spännande. Jag antar att vad som händer då är att adrenalinet rusar till och jag känner mig piggare, mer levande — som att det kunde kännas pirrigt. Sen inser jag, och så får jag dåligt samvete igen. Där emellan mår man ju ganska jävla dåligt över alla risker och tragedier.

Så jag är i det stora hela glad att evenemang nu ställs in och att så många är överens om att social distansering är vad vi måste satsa på nu. SÄRSKILT om man uppvisar symptom, förstås, men överlag också att undvika folksamlingar. Försöka hållas två meter ifrån varandra. Ni vet, så som vi oavsett helst står och väntar på bussen. Och som jag skrev åt Kugge på hennes fbpost angående att ställa in sitt boksläpp, så ÄR vi väl ändå rätt folk för att klara en sån situation? Det är ju i princip bara… finländsk november. Vi hade knappt något annat än det den här vintern, så vad är nu lite till? Jonej, det där kommer vi klara galant.

Väggbonader och åldringsvänner

dokumentation & situation

20200307_bonad

Tillbringade helgen i Katternö, och på loppis i Jeppis i lördags fann jag äntligen den stora väggbonaden som jag letat efter sedan i somras. Jag valde mellan flera bonader och denna abstraktion blommade ut inför mina ögon. Ni vet sådär som en parfym utvecklas vartefter man sprejat den på handleden. Vid första ögonkastet var jag tveksam men sen klassade den ändå ut de andra bonaderna ett par minuter senare. Det blev ingen match för denna sjuttiotalare. (Gissar på åldern men det måste röra sig om 70-tal visst?) Alfred tyckte också att den blev bättre vartefter han såg på den. Tyckte du den var ful, kanske? Look again!

Hade tänkt att den skulle hänga bakom sängen men nu vill jag typ ha den på alla väggar så vi får se vilken som kammar hem vinsten sist och slutligen. Fattar att det hade varit roligare att se den i rätt miljö, men ser ni här häller jag upp brygden droppe för droppe, stänk för stänk. Klott för klott.

Hela förra veckan flöt förbi så underligt obemärkt. Nu när jag försöker minnas den finner jag det nästintill omöjligt. Förkylning, sömnproblem… Och precis nu när jag skriver detta får jag samtidigt lyssna på ett barn som skränar i sovrummet så det gör det extra svårt att koncentrera sig. Jag vet inte hur pass detaljerad jag vill vara om vad som pågår i Blendas liv och utveckling numera — hon blir 2½ år nästa månad — men det kan väl i alla fall sägas att om ni bor granne med oss, så har ni inte kunnat undvika att snappa upp att hon vid flertalet tidpunkter om dagen kan vara extremt missnöjd med oss. Hemligt är det inte. Röststyrkan är imponerande.

Det har ärligt talat varit riktigt jobbigt emellanåt — jag var särskilt upprörd i helgen, när jag äntligen somnat, efter många nätters sömnproblem och tidiga morgonar, vaknade av att hon gallskrek och sparkade mig svinhårt i ansiktet — men ja ja, hon är också det bästa som har hänt mig. Jag vet att alla föräldrar säger detta, men: Vi har också så mycket kul och fint tillsammans.

20200307_boecker

En finurlig trotsåldringsvän. (Oklar referens för de som inte känner till Åldringsvännernas loppis i Jakobstad, meeen… nu gör ni! Varsågoda.)

Typiskt minfält för mammabloggare förresten. Bloggar mamman öppet om svårigheter som hon möter som förälder, är hon elak och självisk som utelämnar barnet för att få uppmärksamhet på barnets bekostnad. Men bloggar hon huvudsakligen om de fina erfarenheterna, är hon ytlig och självupptagen som använder sig av barnet för att stärka glansbilden av sitt perfekta liv. Kontentan är oavsett att personen är lite mer olämplig som mamma än de som hittat den rätta balansen, vad den sen än är. Jag kan också provoceras av både och, och blir emellanåt rädd för att själv falla av på endera sida av linan utan att jag märker det (skulle vara skitjobbigt att inse i efterhand) — men knappast säger det särskilt mycket om hur personen till syvende och sist faktiskt är som förälder. Även om man inte alltid förstår sig på dem som personer.

Tänker jag på nu, eftersom att jag blev ängslig när jag nämnde att B varit jobbig, och kände behovet att väga upp med att påpeka att hon också är underbar, trots att jag stör mig på det och tycker det är urlarvigt att behöva hålla på på det sättet. Jag menar det är väl för fasen självklart att jag tycker om henne? Det behöver jag väl inte förklara åt er? Det där var en retorisk fråga åt mig själv — jag tycker ni alla som kommenterar och som jag vet läser här verkar sympatiska, sansade och smarta. Det lät kanske som att jag riktade det förra stycket till någon särskild men jag gjorde verkligen inte det. TYVÄRR! Fattar att det hade varit juicy. Men som sagt, här får ni bara små stänk. Ledsen att avsluta inlägget med ett sånt klottigt antiklimax. (Nä det där lät äckligt. Okej, ledsen att avsluta inlägget så äckligt, också.)

Marsipan

dokumentation & situation

Processed with VSCO with a6 preset

Som pudrad marsipan. Så såg världen plötsligt ut igen. Det vill säga, som en helt vanlig marsmånad i Österbotten! Tänk det. Efter dryga hundratjugo dagar av november så blev det äntligen någonting bekant och normalt. Är inte ens sur, fast jag hade börjat se fram emot den riktiga våren. Den här månaden VET jag vad är.

Något annat typiskt marsigt är att förkylningarna kryper runt husknuten. Eller egentligen har de tagit sig in redan och klampat in på vardagsrumsmattan utan att sparka av sig stövlarna. Blenda har fått stanna hemma från dagis och verkar vara på bättringsvägen, men själv känner jag mig lite kraxig. Vill INTE bli sjuk tills helgen för då har vi treårskalas och babydisco på schemat.

En tredje marsig sak, som förvisso pågått en tid redan, är att det ibland luktar så himla, himla starkt av frasspiss (ordbok: frass – hankatt) i trapphuset på jobbet. Något av ett mysterium egentligen. Varifrån kommer det, varför är det där? Vissa tycker att det stinker men vet ni för mig är det närmast någonting nostalgiskt. Jag blir typ glad av lukten. Och så är den ett självklart vårtecken förstås. Vad vore mars utan marskatter? DESSUTOM påminner lukten väldigt mycket om svartvinbärsbuskar, om själva grenarna eller bladen om våren. Har ni någonsin gnuggat en svartvinbärskvist i händerna och sedan sniffat? Mmm ljuvligt. Men också mmm frasspiss light.

Veckomitt, helgvibb

dokumentation & situation

20200225_sol

Inte för att tjata, men jag vill igen uttrycka min tacksamhet för att ni nominerade mig för den inofficiella finlandssvenska bloggtoppen. För nu då resultaten kommit in känner jag verkligen att jag ännu en gång vill tacka er. Är på riktigt riktigt förbluffad över min position på listan. Jag ville ju bara vara med över huvud taget! Är så paff över att hamna på femte plats. Fick liksom pausa teven för att ”Va??!”:a åt Alfred då jag såg det.

Samtidigt ska man förstås inte glömma att min placering, och många andras, skulle ha sett helt annorlunda ut om det varit ett mer sedvanligt tävlingsupplägg med nominering och omröstning — eller om formuläret varit öppen en längre (eller kortare!) tid, o.s.v. — men det förändrar ju ingenting för just det här resultatet och jag känner mig hedrad. Tvekade att skriva något om det här för jag vill liksom inte gloata eller på annat sätt bete mig odrägligt. Har ju helt klart varit på den andra sidan också, känt mig bortglömd, underskattad och utanför. Men att man blev överraskad och glad måste man väl ändå få säga? För det här gjorde mig jätteglad. ♥

20200225_studs

Sååå i förrgår tog jag för dagen paus från Alfreds och min sockerstrejkspakt och åt två fastlagsbullar med ett par timmars mellanrum. Jobbet bjöd på den ena, den andra plus några till plockade jag upp efter jobbet och begav mig till Alfreds mamma där de plus Blenda och kusin Elis befann sig. Bullarna var goda! Oooch sen mådde jag svindåligt hela kvällen och hade ont i magen. Började nästan känna mig febrig. Jag tänkte: Jaha, ska jag bli glutenintolerant nu? Fem år efter att det var trendigt?

20200226_ellen

Om sånt och annat pratade jag om med Ellen i går. Hon hade idéer för en app jag skulle utveckla så nu måste jag bara lära mig programmera. Är nästan uppriktigt sugen för jag tycker Ellen är en alldeles underbar person att ha vid sin sida när det gäller kreativa projekt, hon förstår typ alltid vad jag menar och vilken linje jag är på, vad jag tilltalas av och vad jag tycker att är floppigt, hon kan bygga vidare på mina idéer och ta dem i en riktning som känns alldeles självklar eller åtminstone minst lika rätt och skoj. Ofta när jag annars bollplankar kreativa projekt med folk så blir jag förr eller senare frustrerad på att de tänker FEL. Har typ aldrig hänt med Ellen? Och då har vi fasen studsat idéer och fenomen MYCKET tillsammans ändå, sen vi lärde känna varandra för runt ett decennium sedan. BARA SÅ VI HAR DET PÅ DET KLARA ELLEN!

20200226_linnea

Snattade denna bild från Ellens blogg. Har fått en epidemi (förlåt jag vet, känsligt ordval just nu) av finnar och här var jag väldans nöjd över att hon fotade mig från sidan med den MINDRE finnen på hakan.

Och nu är det torsdagseftermiddag och då är det helg för mig! Solen skiner, fåglarna kvittrar, jag är på för gott och spralligt humör för att tupplura fast jag hade tänkt det då jag sovit två-tre timmar för lite några nätter i sträck och det börjar ADD UP, Blenda och jag ska så småningom fika med Johanna (som tyvärr inte bloggar (ännu?!), annars skulle jag länka och ni skulle gilla bloggen), och jag har alltså tre dagar av ledighet framför mig — vad annat kan man riktigt önska sig en februaridag som denna? Färre finnar förstås men DET FÅR MAN VÄL INTE SÄGA I DET HÄR LANDET ha ha. Förlåt.

Sol, vind och ballonghuvud

dokumentation & situation

20200224_001

Denna sportlovsmåndag lunchade jag med denna lilla gumma som fann en liten stuga åt sig. Fast själv har jag inte sportlov och det kändes trist att gå till jobbet i morse när Blenda skulle stanna hemma, men det är ju istället roligare att då ha möjlighet att äta lunch ute, alla tre. Bra plåster.

20200224_002

Kul men lite jobbigt att jag här råkat fånga Slenderman på bild. :/

Ok det här hade varit roligare om jag istället valt den suddiga bilden där personen såg ännu lite längre och smalare ut men nu gjorde jag ändå så här och orkar inte tänka ut en ny bildtext.

20200224_003

Visst var det här en dag som, stormblåsten till trots, kändes som ljuset i slutet på tunneln? Åtminstone kände jag så på hemvägen. Kanske specifikt här i tunneln. Hmm.

20200224_004

Det var ju så ljust, så soligt, så snöfritt! Det luktade till och med lite sådär jordigt som det brukar göra i, typ, april. Alltså det är ju oroväckande och jag mår dåligt när jag tänker på det för mycket, men i sig självt är det ju trevligt med en vibb av vår.

20200224_005

Sol, vind och segel. Rätt tjusig målning ändå. Trevligt med fasadmålning! Otippat val att låta ett havsmotiv pryda det hus som ursprungligen byggdes för att inhysa järnvägsarbetare, men jag klagar inte. Fast nog hade det varit snyggt med ett tåg och räls också.

20200224_006

Visst ser det ut som att våren sipprar in i verkligheten? Ja, bara för att jag hajpar det så nu kommer det blir minus femton och snöfall i tre veckor i sträck. Och det skulle kännas tryggt! För man ska alltid bli lurad mot vårsidan. Det ska alltid vara vinter mycket längre till. Trist, men tryggt.

20200224_007

Mitt i leken kom jag sen hem.

20200224_008

Till det här.

20200224_009

Vad ska jag säga. Det var en lång dag och Alfred och Blenda hade alltså valt att tillsammans bygga… en… Blenda 2. (Notera de lånade plaggen.)

Ja-a hör ni jag vet inte vad jag ska fortsätta med efter det där. Svårt att hitta något som känns rimligt. Men imorgon när jag återigen ska gå till jobbet och Blenda stanna hemma kan jag ju i alla fall ta med mig 2:an som sällskap. Så det ordnade sig rätt fint ändå!

Onsdagen den tolfte till torsdagen den tjugonde

dokumentation & situation

Från ett dussin till ett tjog i februari tjugohundratjugo. Vi kollar på ett ymnigt axplock bilder!

20200212_1558

Onsdag. En ledig dag och vi begav oss ut. Här var klockan strax innan fyra och visst är det skönt att det är så ljust fast det knappt fanns nån snö kvar på marken? Överflödig fråga. Klart det är.

20200212_1722

Vi skulle ut och äta med mina föräldrar som var i stan. Det blev pizza på Marco Polo. Så trevligt med den här gatan som blivit en riktig restauranggata. Önskar att de ska stänga av trafiken på esplanaden framför den och satsa på mysiga uteserveringar som får ta upp hela trottoaren och låta nåt pop-up café eller glasskiosk husera bland träden. Läser ni mig, Vasa stad? Bara gör det. Bara under sommarmånaderna. Stänga av en fil åtminstone?

20200213_1226

Torsdag. Jag jobbade halv dag och efter jobbet kom Alfred och hämtade mig med släpvagnen. Vi åkte till Byggmax för att hämta ett stort hyllplan som vi ska använda som skrivbordsskiva. Tidigare hade jag putsat upp en gammal dörr som fanns på vinden, och vi använde den som skrivbordsyta en tid. Men den var i spegelmodell och hade därmed lite upphöjningar/nedsänkningar i sig som gjorde det hopplöst obekvämt för mig att jobba på den. Fick alltid ont någonstans i ryggen, axeln eller armen. Nu hoppas jag bara att den här skivan är tillräckligt djup! I grundaste laget för min smak med sina 60 centimetrar, men det ska nog gå.

20200213_1644

När vi hämtat Blenda från dagis gick vi in till butiken och Blenda passade på att välja ett äpple. Hon vill oftast ha en liten vagn nu för tiden. Det är dock inte alltid hon orkar skuffa den och häromdagen var det en kvinna som tittade ogillande på mig då jag styrde den lilla vagnen medan Alfred och Blenda var några hyllor bort. Som om jag tacklat ett barn för att få tag på den först, eller nåt.

20200214_0927

Fredag. Sovmorgon och jag slöade med att stiga upp. Alfred hade gått med Blenda till dagis och om jag inte missminner mig gick han direkt ut och jobbade någonstans. Så jag var ensam hemma med katterna, och Myra vill gärna hålla mig sällskap. Inte helsåld på vårt påslakan förresten. Köpte det ganska spontant eftersom det var på rea och jag ville verkligen ha nya påslakan, men gud, jag får inte göra så igen. Det är ju alldeles för grafiskt för min smak och ingen vidare bra kvalitet heller. Men jag har blivit så trött på alla brokiga, färgglada lakan vi har. Nu vill jag ha något harmoniskt och stillsamt, men, nä, detta är inte det. Borde ha väntat på att något bättre skulle ploppa upp. Istället föll jag så uppenbart för det gamla reatricket. Ja ja.

20200214_1354

Sen var det dags för långlunch med Maria! Som på bild precis kommit på mig med att smygfota henne. Hon hade föreslagit att vi skulle gå till Selmas och trots att vi här hemma många gånger förundrats över att vår katt driver en restaurang (så kul är vi!) så har jag aldrig besökt den förr. Blir det fler gånger? GUD ja.

20200214_1608

Och här är den lilla krögaren. Selma är så väldigt mycket min katt. Myra har ingen större skillnad vem hon går och stryker sig mot, men jag är Selmas människa. När jag går upp på morgonen springer hon alltid i förväg mot vessan och spurrar (ni vet lätet) glatt. Sen hoppar hon upp på mina lår när jag kissar. Det är så ofta jag känner mig tvungen att sitta kvar mycket längre än nödvändigt eftersom att Selma så gärna vill sitta där. Sen brukar hon hoppa upp på tvättmaskinen och vill gärna att jag ska stå och luta mig ner över henne lite så att hon får tvätta mitt hårfäste, gärna medan hon sträcker sig upp och står på baktassarna. Det har hänt sig att jag ignorerat henne, vänt ryggen åt henne för att tvätta händerna eller borsta tänderna, och då har hon hoppat upp på min axel. För hon MÅSTE verkligen tvätta mitt hårfäste, förstår ni. I övrigt gillar Selma mest att vara i famnen då man står upp. Hon blir glad av att bli lyft så att hon ligger rak på mina båda händer, upp mot taket. Hon gillar att draperas framför min hals med framtassarna på ena axeln och baktassarna på den andra. Jag vet att hon litar på mig till 100 %. Ibland när jag bär Blenda på höften, så plockar jag upp Selma också så hon typ sitter i både Blendas famn och min. Annars kan hon vara lite skygg för Blenda fortfarande, men då när hon är med oss båda spinner hon.

20200215_1000

Lördag. På förmiddagen föreslog jag att vi skulle åka på loppis. Så blev det! Blenda hade bestämt att hon varken skulle ha mössa eller vantar när vi gick ut till bilen, istället skulle hon ha huvan uppe och händerna i fickorna.

20200215_1325

Hemma igen. Jag passade på att vila lite jag med medan Blenda tog sin middagslur. Katterna valde att göra mig sällskap. Gulligt av dem.

20200215_1623

Sen bakade vi bananabread! Och sa cheese. Vi väntade besök av fammo Maya (eller som Blenda säger: Sappo Maya) och hade kommit överens att det skulle vara trevligt att ha något gott att bjuda på, som Blenda bakat. Sedan min kompis Karin tipsade om att söta bakverk med äppelmos istället för socker så gör jag alltid så med den här kakan. Den här gången hade jag dock inte fått tag på den rätta sortens osockrade äppelmos utan istället fick jag använda äppelpuré. Njä, inte lika bra. Men att sätta i krossade valnötter var okej! Känner mig alltid lite duktig då jag smyger med några extraproteiner här och där.

20200215_2017

Sen var det kväll och vi gick till Pocket på vin! Igen på den där trevliga gatan vars trafik jag tycker att borde stängas av. Och igen har jag smygfotat folk, här Alfred, Jakob och Ulrika. Sedan smet vi vidare till Bistro Ernst också. Vi kom hem igen vid elvasnåret och allt var frid och fröjd.

20200216_1402

Söndag. Här har en ytterst sömnig beb motsträvigt vaknat från sin tupplur. Och själv mådde jag väl ungefär som Blenda ser ut. Jag hade fått huvudvärk för hallå jag hade ju ändå druckit tre glas vin under bara cirka fyra timmar kvällen innan. 🙄 Men en dubbeldos Treo gör det mesta hanterbart! Och Alfred skulle precis här iväg på ett uppträdande. Jasså, fin jacka, säger ni? Jomen man tackar, den har jag hittat åt honom.

Processed with VSCO with a9 preset

Måndag. På jobbet och hörslar ljudböcker. Alltså det är ju inte det jag gör på jobbet (jag redigerar bilder) men jag kan ofta göra det under tiden. Just nu håller jag på med Charles Bukowskis Women.

20200217_1621

Efter jobbet hämtade jag Blenda från dagis! Hon fick en snaskstång, som då alltså består av typ frukt och havre. Hade plockat upp den åt henne på lunchen för att ställa mig in hos henne. Sen gick vi till butiken och handlade ingredienser till lasagne. Vi kom hem, jag lagade maten, Blenda var hungrig, och rätten blev besynnerligt blöt men smakade bra i alla fall. Följande dag kokade vi lite tagliatelle och åt lasagnen som en slags sås, hehe. Fast då hade den redan tagit ihop bättre och det var egentligen ganska onödigt, men man gillar ju pasta så ingen klagade.

20200218_1349

Tisdag. Alfred och jag har bestämt oss för att sockerstrejka, men det är ganska nytt och suget finns ju fortfarande där. Jag har då frossat på den här kombinationen av sockerfria Fisherman’s Friend, den trogna smakkombinationen hallon plus salmiak. Inbillar mig att de håller en litelite piggare på jobbet också. Åtminstone gladare.

Processed with VSCO with a9 preset

Plötsligt är det kväll och jag har igen dokumenterat något som kompensation för mitt sötsug. Ok, inte bara det, jag var hungrig också. Naturell havregurt, granola, bananskivor, buskblåbär och kokosflingor.

20200219_1349

Onsdag. Myra poserade i soffan med ett loppisfynd från lördagen — en sparkanin! Fick en kommentar nyligen där någon frågade hur jag vet vilka märken/material mina loppisfynd är och svaret är Google! Att googla är en av mina dolda talanger. (Tja, dold på det viset att det inte syns på mig, då — men pratar om det, det gör jag öppet hela tiden!) Och jag älskar att luska vidare om mina fynd, det blir som en förlängd skattjakt tycker jag. Just denna bunny bank, för övrigt helt fri från stämplar eller etiketter, verkar mycket troligt härstamma från Frankrike, antagligen från 60-talet fast kan vara betydligt nyare, och guldsmeden Daniel Crégut som grundade en egen guldsmedja i Paris år 1946. 🤓

20200219_1622

Det närmade sig middagstid och vi hade handlat broccoli, blomkål och sojabönor att göra en paj av. Här knådar Blenda degen. Den blev god, som pajer brukar bli om man slänger i obscena mängder cheddar. Vi hade både en bit vegansk sådan och en bit animalisk i kylskåpet. Och jag tycker faktiskt att den veganska är riktigt bra och lämpar sig ypperligt för matlagning — hurra! Så glad över att hitta bra veganska alternativ. Fast nu minns jag inte längre vilket märke det var så kan inte rekommendera närmare än så. Men kan säga att vi testat två olika veganska cheddarsorter och båda två har varit bra. Den sämsta veganska osten fick jag på en pizza när jag var vrålhungrig och gravid. Kunde inte äta pizzan för den smakade så fruktansvärt. Blev så jävla arg.

20200220_1241

Torsdag. Jag jobbade halvdag och gick ett par ärenden efter jobbet, och just när jag skulle knäppa ett foto på hemvägen susade pii-paa-bilen förbi. Hade varit roligare om Blenda varit med, men jag vet inte om man får säga så. Särskilt kul är det väl aldrig. Men barnet tycker att stora fordon som låter mycket är så spännande. Det är väldigt ofta som nåt av gosedjuren måste åka ambulans här hemma.

20200220_1411

Där hemma hade Selma krypit upp i den stora nallebjörnens famn. Hon var kanske kelsjuk? Björnen är egentligen min. Jag fick den i julklapp när jag var två-tre år gammal. Nu har Blenda fått ta över den. Däremellan lånar Selma den.

20200220_1552

Alfred föreslog att kontoret skulle ha rosa väggar och jag letade reda på en nyans som jag hoppades att inte skulle bli för kall men inte heller för persikofärgad (det hade varit väldigt Melrose Place). Landade till slut på Tikkurilas nyans Neito (X420) och här har jag testmålat ena väggen. Färgen är typ greigerosa, inte lika lavendersilvrig som på bilden. Till en början var jag väldigt förtjust men nu då jag målat mer är jag ändå inte helt såld, hade nog önskat att den varit aningen varmare och ljusare, men nu kör vi på den i alla fall och hoppas på det bästa!

20200220_1552_2

Antar att färgen också kan se annorlunda ut då golvet i rummet inte ser ut så här, hehe. Har en rejäl hög med grejer mitt i. Vi har förstås tömt utrymmet på det mesta men samtidigt har det också degenerarat till nån slags förvaringshög det där. Såklart! När gör det inte? Gud, till och med det här inlägget bygger ju på samma princip: Vi buntar ihop det där här.