Helgen, veckan, loppis, kompis, bebis

dokumentation & situation

20181031_hag.jpg

Hej hej och glad Svenska dagen! Fast bilden är en Halloweenhälsning. Men krumma gamla trollpackor (och deras katter) kan också vara finlandssvenskar så den får dubbelagenta.

Jag är inne på min andra dag i gräsänksveckan. Alfred har ett galet schema och åker land och rike runt för att göra föreställningar. I går var han i Tammerfors, i dag ska han till Uleåborg. Han skickade nyss en bild från Bennäs tågstation, d.v.s. mina hemtrakter (grannbyn), dit det tar en dryg timme att köra bil meeen han har nu åkt buss och tåg i nästan tre timmar för att komma dit. Heh heh. Skulle vara helt trevligt med tågförbindelse mellan Vasa – Bennäs/Jakobstad. Nu måste man åka en omväg via Östermyra. (Alltså Seinäjoki, men det är ju trots allt Svenska dagen.)

Och jag sitter här och tänkte klämma in lite bloggtajm innan det är dags för Blenda att vakna från sin tupplur. Har knappt suttit här vid skrivbordet på flera dagar. Gårdagen gick då, som ni kanske räknat ut, åt att umgås med Blenda. Jag har inrett en liten biblioteksvrå i lekhörnan hennes (läs: satt några böcker i en låda på golvet) och den var en stor succé. Vi lekte mycket, gick ut på promenad till Minimani, via loppis på hemvägen men Blenda blev så otålig att jag inte gick igenom hela sortimentet ens. Hann ändå sätta vantarna på några grejer.

Har ni hört talas om Klimatklubben? Den är precis vad det låter som, men lånar skaparnas egna ord för att beskriva ändå: ”I Klimatklubben är alla välkomna, tillsammans är vi starka. Här delar vi med oss av hållbara tips i stort och smått, sätter press på företag och politiker och peppar till förändring hos både oss själva och andra.” Ni kan också följa dem på instagram, det gör jag och hakade på deras #secondhandkap-uppmaning med gårdagens fynd.

20181105_loppis

1. Vida byxor, plisserade i sidorna. Nån gång i tiden tillverkade i Kokkola, Finland. Här är förresten ett ord vi inte stöter på så ofta som vi borde dessa tider: ”byxkjol”.
2. Handväska i krokodilskinn (??), otäckt egentligen men använder ju begagnat läder sååå. Kommer dock ej ifrån att exotiska djurhudar känns lite mer groteskt än sedvanliga ko/gris/får men är det faktiskt så då? Det är väl tvärtom de senare (+pälsfarmning) vars produktion inte är så jävla hejsan alls.
3. & 4. Färgblocksstrumpbyxor & cirkusdjursbody åt barnet. Från PO.P resp. H&M.
Bonusmaterial: 5. Katt, mammas & pappas. 2004 vintage.

Tänker ofta nu för tiden på att trots att det KÄNNS som att jag drar mitt strå till stacken angående klimatet så känner jag ännu starkare att jag ändå inte alls gör tillräckligt. Vi är säkert väldigt få inom västvärlden och/eller i-länder som gör det, och se nu vart det fört oss. Och nu är vi här och vi VET hur vi ska bromsa in klimatförändringarna men vi vet också INTE hur, för det är så mycket som känns så ”extremt” och främmande. Vet ni hur jag menar? Men om vi bara såg dem som småsaker. Inte som ett stort massivt jävla projekt men som faktiskt en myrstack. Tusentals små strån. Som vi alla hjälps åt att dra in. Vilka bidrar du med just nu?

Att handla på loppis är för den delen verkligen ingen uppoffring. Och det är ju fortsättningsvis konsumtion hur man än vrider och vänder på det. Men det är ju bättre än alternativet. Det verkar inte säkert så utifrån sett, men jag försöker och har också börjat loppa smartare. Färre plagg, för det har länge varit kläder som varit min stora akilleshäl. Tänker igenom mer kritiskt.

Men vissa saker märker man ju inte före plaggen redan är inhandlade, eller så förändras nåt i tvätten eller kroppen. Som att blusen jag hade på mig i lördags glipade kring bröstområdet. Blev ganska irriterad på det och nu funderar jag så här: Jag gillar skjortan men vill jag ha kläder som faktiskt gör mig irriterad av att bära dem? Hmm njaa tjaa. Jag har inte tänkt den tanken till slut ännu och jag menar vi märker ju alla vartåt den bär av. Men jag är okej med att låta den ta sin tid.

Jag var i flera år så frestad att rensa min garderob, men jag kom mig aldrig så långt att jag kunde göra mig av med något. Jag satte plaggen i lådor, jo, gömde undan dem… öppnade dem ett halvår senare och plockade ut plagg som jag plötsligt kaaanske ville ha igen. Och så höll det på en lång, lång tid. Sen plötsligt en dag var tiden mogen och det var inte lika skrämmande att göra sig av med lådorna. Det kändes inte som en stor förlust att inte längre ha tillgång till de där kläderna. Allt har sin tid, som de säger.

20181103_el.jpg

Och sen helgen! Hade jag en bra lördag? Fy fan ja!! Gick ut med Elsa och det var så roligt och fint. Det skulle räcka gott och väl att jag bara har så kul och trivs så bra i hennes sällskap — men dessutom lär jag mig mycket om mig själv och om andra från henne. Det är så ofta jag nu för tiden tänker på något som Elsa sa och så mejkar saker lite mer sens, och så tänker jag snällare tankar både om mig själv och andra. Fatta vilken ynnest! Är så upp över öronen förtjust i denna ljuva, äkta, kloka… eeh, vill säga typ älva eller något annat förtrollande, men det skulle kanske ge lite FÖR mycket manic pixie dream girl vibes ändå.

Ja ja ursäkta ska sansa mig, blir bsra lite into it, så roligt med nya vuxenvänskaper.

Hur som helst. Bra samtal med henne, Petter och Anka, sådana som fick mig att känna mig riktigt pigg i själen följande dag trots att kroppen (och huvudet) var trött. Tjusig musik bland annat från Carla som uppträdde med Ginger Sisters, bra stämning. Bara en riktigt toppenkväll på alla plan! Behövde inte ens komma hem till en skränande Blenda utan hon hade hunnit somna om, heheh.

Okej, under tiden jag har skrivit detta inlägg har jag för övrigt torkat bajs från golvet för andra gången i dag. Klockan är kvart över elva. Kommer bli superfestligt om dagen fortsätter i samma bana!

Dags att ta in Blenda. Hennes tupplur blev längre än jag tänkt men jag lossar på tyglarna den här veckan och är frikostigare med… ehm… mina pauser. För herregud det här att ensam ansvara för och ta hand om en ettåring från tidig morgon till sen kväll. Det är tungt ju?? Who knew!!

Annonser

Blenda Mo, 1 år & lite till

dokumentation & situation

Så Blenda är nu nästan ett år och en månad och håller på med så mycket kul just nu, så jag tänkte att det kunde vara dags för en rapport. Mest för egen skull, det ska erkännas. Har inte heller gjort nåt enhetligt Blendainlägg på en bra tid men brukar väl smyga med en hel del info om henne här och där i övriga inlägg, så finns ändå en överhängande risk för upprepning. Men men sånt är livet sånt är livet.

20181007_slappa

Motoriskt:

  • Hon går ju! Svårt att minnas när hon blev så bra på det men hon imponerade på mig en gång på öppna dagis när hon var runt elva månader och gick några meter, det var distansrekord då.
  • Dansar gärna. Det har hon gjort flera månader och dansen har utvecklats från renodlad twerk till en mer skumpig knäböjar…twerk. ”DANSA!” brukar vi hojta och så gör hon ett par knäböj.
  • Klappar händerna. Det hörs jättetydliga klapp nu och Klappa händerna när du är riktigt glad är en favoritsång. Annat handrelaterat, fast sen flera månader tillbaka: Hon vinkar gärna och ofta, piffigt som en kunglighet. High-fivear också, men slappt som en surfer dude.
  • Har börjat försöka hoppa jämfota. Fötterna vill inte lämna marken ännu men hon vet mycket klart och tydligt vad ”hoppa” betyder.
  • Swingar sig ner från sängen och soffan utan problem. Kryper fram till kanten och vänder sig om så fötterna tar i golvet först. Började med att hasa, nu för tiden slänger hon snabbt ner benen.

20181007_finurla.jpg

Spexigt:

  • Hon är superbra på att sätta näsan mot saker?? Eller nosen, som vi alltid kallar den. (Ganska ofta får hennes händer och fötter också heta tassar, stackarn kommer vara så förvirrad längre fram i livet.) Det här är nåt Alfred lärt henne, typ man håller fram ett objekt som en penna säger ”Kan du sätta nosen mot den här?” och så lutar hon sig framåt och trycker på den med näsan.
  • Leker tittut, tar en kofta eller något annat tillgängligt tygstycke och sätter det över huvudet och drar bort det igen. Kuckuu, ropar vi, och hon gör det igen.
  • ”Var är magen?” besvaras med en klapp på magen, ibland lyfter hon också på sin tröja. Emellanåt säger hon samtidigt ”Däh”.
  • ”Kan du gapa?” besvaras med ett rejält gap, bakåtlutat huvud och nåt slags gutturalt väs. Detta är för övrigt jättebehändigt ifall att vi misstänker att hon stoppat något opassande i munnen, men mest ser det bara kul ut med ett så stort litet bejbigap.
  • Sniffar på saker på uppmaning. Alltså på blommor, mat, et.c. Djupa sniff och en hänfört förnöjd min.
  • Är förtjust i att bli härmad, då brukar hon stanna upp och brista ut i skratt. Till exempel om hon ojande håller om sitt huvud, nåt hon börjat med på sistone, och man gör samma sak.
  • ÄLSKAR att plocka ur och i lådor, samt att slänga saker omkring sig. Blir jätteivrig om hon får chansen, kastar bestämt sina kläder ur byrålådan över axeln. Men man kan också be henne sätta tillbaka grejer i lådor och ganska ofta funkar det faktiskt! Tills hon plockar ur dem igen nästa sekund då.
  • Fintar med att ge en saker. Typ att hon har fjärrkontrollen och jag frågar ”Kan jag få?” och håller ut handen, och hon sätter den i min hand MEN släpper den inte och drar bort den igen en bråkdels sekund senare. Och skrattar fräckt.
  • Står på andra sidan dörren, svingar den av och an och säger ”hej” varje gång den öppnas. (Om jag byter plats och gömmer mig där emellan och överraskar henne med att kika fram så blir det förstås extra festligt.)
  • Jagar en ibland! Om man låtsas springa undan (men mest trampar på stället alltså) kommer hon skrattande efter och kastar armarna runt ens ben.
  • Älskar (blöta) disktrasor och våtservetter?? Vill ha dem i munnen. Länge. Spelar ingen roll varifrån de kom. Kan nämna att hon har en egen disktrasa, FYI. Vill inte uppmuntra detta beteende men alltså då jag säger älskar så menar jag Ä-L-S-K-A-R. Så I may or may not ha mutat henne att hålla tyst med sådana några gånger, men ni kan inte bevisa någonting.
  • BET MIG I TÅN EN MORGON. Så uppenbart busstreck, jag skrek till och hon gaaapskrattade.

20181007_prata

Verbalt:

  • Hennes första ord (redan som fyramåning!) var som bekant ”hej”, och sen följde en lång period av många nästan-ord. Ett kurrande ”krr” för katt, ett liknande ”krra” för kråka, ”pa” för lampa. Mest bara läten alltså.
  • ”Där” var hennes andra ord. Eller snarare ”Däh”. Och ”däh, däh, däh”. Det har vi fått lyssna på väldigt mycket för det finns ju så väldigt många saker här i världen som är, tja, där.
  • ”Tack” följde sen, ungefär för ett par månader sen. Hon upprepar det ofta, ”tackatackatacka” låter det då, eller så säger hon ”tåck tåck”. Till exempel om vi uppmanar henne att säga tack, säger ”varsågod”, eller bara ger henne något. Hon bemästrar det rätt bra alltså! Häromdagen så slängde hon mat på golvet och jag sa, liksom åt diskbänken mest, att ”om du inte vill ha mera så kan du ju bara säga tack då, och så är det bra med det och ingen mat behöver hamna på golvet”, och jag hör en glad stämma bakom ryggen deklarera ”Tåck tåck!”.
  • Följande riktiga ordet var ”nä”. Nänänänä! hör man henne ofta påstå i samma tonfall som någon som precis avslöjat en lurendrejare i lösnäsa som försökt sälja en luftgitarr åt en. Ibland utfyllnadsord, men ofta i protest mot saker hon inte gillar, eller som svar på frågor och ofta verkar kroppspråket stämma överens.
  • ”Ja” följde strax därpå. Tycks kanske främst fylla nån slags konversationsmässig funktion mer än agera som ställningstagande ord, men mer och mer tycker jag att det också fungerar som det senare. Hon brukar också humma instämmande, men det är mest då hon är sömnig.
  • Hon har den senaste veckan börjat säga ”mamma” regelbundet. Fast ofta blir det ”mämmä”. Pappa tycks vara ”babba”.
  • Jag TROR att jag hört henne försöka sjunga några gånger. Hörde henne låta med i e-i-e-i-o-delarna i Old MacDonald Had a Farm en gång men det var för ett par månader sedan. Jag blev antagligen för ivrig för sen dess har hon hållit tyst. (Jag ba: SJUNG FÖR MIG MIN BLENDA, SJUUUNG FÖR MIIIG, som en besatt operafantom.) Men nu tycker jag att hon ibland igen har bidragit med lite ylande läten när jag/Alfred sjungit eller vi har lyssnat på nåt.
  • Häromdagen frågade jag henne var klockan var. Istället för att peka på den sa hon ”tick tack tick tack”. Det brukar jag säga varje gång jag pekar på klockan! Men det var säkert ett par veckor eller kanske till och med längre sen jag gjorde det sist, extremt impad att hon kom ihåg. Sen fnittrade hon.

20181007_pussa

HJÄÄÄLP så långt detta blev, hade ju tänkt att det skulle bli en koncis och nätt liten rapport. HAH! Skulle kunna fortsätta så här i evigheter, men ska inte. Har dock en sista kategori kvar, sen är jag klar.

Övrigt gulligt:

  • Svarar ibland på frågan ”Vem/var är Blenda?” med att slå händerna för bröstet. Som en gammal tant. Och så tittar hon på en lite sådär som att hon tänker ”Men kära dumsnut, det är ju jag som är Blenda som är här”.
  • ”Ska du komma hit och ge mig en kram?” kan man fråga och då kommer hon för det mesta och ger en en kram. Håller man om henne och säger KRAAAM brukar hon krama tillbaka, hårt. (En gång på öppna dagis gick hon spontant fram till en annan mamma hon träffat första gången samma dag, och gav henne en kram. Blev lite rörd.)
  • ”Kan jag få en puss?” kan man också fråga och då brukar man få en eller flera. Slängkyssar skickar hon också väldigt glatt. Överlag är hon en väldigt pussig liten gurka. Ja, ni får se själva:

View this post on Instagram

Börja varje dag så här.

A post shared by Alfred Backa (@alfredbacka) on

Skärt och kärt gånger tre

dokumentation & situation

20181101_rosa_001

Plockade fram mina akrylfärger och blandade vitt, rött, lite gult och en dutt svart till en grådaskig millennial pink för en gammal träram som jag i något skede laserat med tunn svart färg. Det var för länge sen, samtidigt som jag fick teckningen till höger av min vän Anna Ö. Egentligen är det förstås den (och hon!) som är mig mycket kär (även om ramen numera är skär). Det var femton år sen, tror jag. Under nån flytt åkte den till Katternö men nu har jag äntligen tagit med mig den hem till Vasa. Den ska upp på galleriväggen, men tyckte att den behövde en tillsnyggad ram först. Passepartout ska den också få.

20181101_rosa_002

Drog på mig min beigerosa täckjacka (som Fazers Kiss-Kiss-karameller) från inhemska Tiklas och uppskattningsvis tidiga åttiotal. Jag hämtade ner den från vinden i förrgår då jag gick upp med några tunnare sommar- och höstjackor som hängt i skrubben. Minns att jag tvekade innan jag köpte den, tyckte den var lite dyr (för loppispriser då — d.v.s. 12€, haha) och kanske lite väl ljus och rosa för mig. Men Alfred bara ”Ta den, den ska du ha”. Och rätt hade han ju.

20181101_rosa_003

Gick ut på gården med Blenda (för övrigt iklädd vispgrötsrosa vantar och kallrosa skor, i enlighet med färgtemat), nerför sluttningen till lekparken, uppför gatan, runt kvarteret, tillbaka hem igen. ”Här är vår gård” småpratade jag åt Blenda då vi nådde porten. ”Ja” instämde hon. Och jag tänkte på vilken jackpot det var, att vi skulle få en sån här mysig, lummig, på nåt sätt av naturen ombonad gårdsplan. Att hon får växa upp här! Att detta är hennes första hem. Och så huset förstås. Med grunden i blekt rostrosa tegel.

20 vykort från tredje kvartalet

dokumentation & situation

Nå jisses, här ligger jag verkligen efter. Vi är ju redan en tredjedel in på det fjärde kvartalet (gulp, tiden), men det ska vi inte prata om nu. Istället åker vi tillbaka till högsommar och sensommar. Juli, augusti, september. Vill man resa ännu längre bakåt finns april-maj-juni dokumenterat här och januari-februari-mars här.

2018kvartal_juli_001

Juli. Pionerna hade slagit ut i rabatten mot nordost och jag matchande utsvängda blåjeans med lång, blå jeanskappa. Köpte den i våras på loppis, sen fick jag veta att denimkappor tydligen var nån av sommarens trender? Classic. Kan aldrig bestämma mig hur jag ska förhålla mig till sånt, dels tycker jag ju att det är roligt och lite smickrande att tänka att jag har så bra känselspröt, men å andra sidan så blir det lite frustrerande för hallååå jag vill inte vara trendig ju. Ha ha. Stora bekymmer.

2018kvartal_juli_002

Vi var bjudna på SVERIGEFEST hos Annas och Tommys tillfälliga sommarresidens i Vasa. Det vill säga, fotbollsfest! Här firas att Sverige precis gjort mål. Detta var antagligen första gången jag såg en fotbollsmatch, fast det ska väl erkännas att jag inte hängde med så värst noggrant, men hade väldans kul för det!

2018kvartal_juli_003

Det var den här tiden som Blenda mycket tydligt började intressera sig för katterna. Försökte ofta krypa fram till dem, och för det mesta slank de ju undan innan hon hunnit så långt att hon nådde dem, men ibland satt de kvar och gick med på att hon klappade (petade och slog) i några sekunder.

2018kvartal_juli_004

Minns inget särskilt om den här bilden, antagligen skulle Blenda ut på tupplur. Bara en sån glad bild!

2018kvartal_juli_005

Vi åkte ut till Grönvik och där fick Blenda sin första kontakt med havet. Hon tyckte det var alldeles för kallt i vattnet men likväl roligt att hissas upp och ner över det.

Nånstans under denna vistelse tappade jag bort mina vintage Polaroid-brillor. Misstänker att jag lämnade den på nån sten vid vattenbrynet. Ja ja, en begravning till sjöss. Gillade dem jättemycket och använde dem jämt, men nu när viss tid passerat grämer det mig nästan mest att jag således bidragit med mer plast i havet. Dålig fiilis.

2018kvartal_juli_006

Lenny! Han bor där, i Grönvik. En gång för flera år sen bodde han hos mig i ett par veckor och började nästan bete sig som en famnkatt åt mig. Känns som att vi delar nåt slags band efter det men det kanske är inbillning.

2018kvartal_juli_007

Vi gjorde oss redo för att åka till Fäboda, Jakobstad. Där väntade bad och min syster med familj.

2018kvartal_juli_008

Det är klart att det måste ha funnits många undantag men i efterskott känns det som att precis på det här humöret var Blenda alltigenom hela sommaren. Så glad, så glad, så glad. ”Soligt leende och blåa ögon”, sa nån karl (som hon charmade) på bokmässan.

2018kvartal_augusti_001

Augusti. Familjeporträtt i en lugn gränd på konstens natt. Blenda slurpar i sig en smoothie.

2018kvartal_augusti_002

Vi gjorde en kvick tripp till Katternö och kompisar hälsade på! Till vänster har vi Niki, Max och Karin som ni kanske känner igen från Heimani i stan, i mitten jag och Blenda då, och till höger har vi Karin vars babyshower jag var på i helgen! Så egentligen finns det tre bebar på bilden. Hihi.

2018kvartal_augusti_003

Pappor på grönbete.

2018kvartal_augusti_004

Här står en beb och hårdtränar på just det, att stå. Hon stod ungefär en halv sekund åt gången bara, men vi har en mjuk gräsmatta i Katternö och jag gissar att hon valde att ta vara på den tillgången. Ställde sig upp, och föll igen, uppskattningsvis fyrtiosju gånger.

2018kvartal_augusti_005

Hemma i Vasa igen.

2018kvartal_augusti_006

Vi skulle egentligen fota nya författarporträtt åt Alfred men Blenda ville vara med och då är det ju svårt att säga nej.

2018kvartal_augusti_007

Oh, how the tables have turned från månaden innan. Här är det istället Myra som är intresserad av Blenda, som bara har ögon för teven. Men nu har det nog jämnat ut sig mer. Blenda har börjat krama och pussa på katterna, och de har börjat tycka att det är helt okej.

Trivia: Myra har typ en fjärdedel manxkattblod i sig, men hon HAR faktiskt en svans trots det, hur det än ser ut på bilden. Och tröjan som Blenda har på sig har hennes farmors syster Jaija sytt! Tightsen har yours truly ritat prickar på.

2018kvartal_september_001

September. Den här lilla spelevinken skulle bli elva månader om några dagar och jag planterade henne i rabatten.

2018kvartal_september_002

Jag åt Alfred: Ta hand om våra barn du. Jag har bilder att ta.

Ett härligt, klättervänligt pilträd växer mellan husen mot gatan. Folk brukar gå förbi där och bli väldigt glada ifall att en katt råkar sitta i det och spana just då. Ibland leker barn i det.

2018kvartal_september_003

Ute på böljan den blå med fören vänd mot Umeå. Alfred hade jobb på en SFP-kryssning och jag och Blenda hakade på. Blenda networkade som fasen den resan. Framme i Umeå strosade vi lite och träffade min syster med pojkvän. På hemvägen blev Blenda helt övertrött och tyckte det var URFESTLIGT att vi frågade ”Blenda är du ute på blöjan den bål? BLÖJAN BÅL?”. Så det gjorde vi tusen gånger och hon bara flabbade.

2018kvartal_september_004

Tyckte våra felina familjemedlemmar såg så himla mysiga ut här. Ibland köper jag förresten hästprydda örngott på loppis, inte åt mig själv men åt Alfred. Jag blev aldrig nån hästtjej själv, men under Alfreds uppväxt har de haft hästar så han är en stor fantast. Min syster hade hyrt två hästar en sommar, deras hage var på ängen invid gårdsplanen, och sen dess har jag återkommande drömt att jag söker mig bakom huset, genom skogen, och där är en flock med vildhästar. Ingen annan förutom jag tillåts röra vid dem. Jag antar att jag drömmer om vilda hästar dels för att mitt latmasksjag under den där sommaren fick ett hum om hur jäkla mycket jobb det är att sköta domesticerade sådana.

2018kvartal_september_005

Alfred hade boksläpp på Arbetets Vänner, och här är en bild han tog på eftersläppet. Då plockades konjaken fram. Skål!

Mot normaltid

dokumentation & situation

linneakorvketchup.jpg

Sitter vaken i Katternö och tycks inte kunna varva ner. De här senaste dagarna har varit så ovan(lig)t fullspäckade att jag blivit lite stirrig. Jag blev överrumplad, plötsligt var det onsdag och vi åkte tåg till Helsingfors. Vi checkade in på hotell, och nu är det suddigt, vad gjorde vi sen? Det känns redan som så länge sen och det är svårt att minnas, men vi gick och åt på Vapiano kommer jag ihåg nu när jag riktigt anstränger mig, sen över gatan tillbaka till hotellet, vi nattade Blenda, vi somnade själva.

Sen blev det bokmässa i två dagar och jag är nog för trött för att gå in på detalj tror jag. Men vi var där och sen klev vi på ett tåg, skulle byta i Tammerfors men missade det vi skulle åka vidare med. Fast vi hade faktiskt en ganska god orsak den här gången men jag får återkomma till den. Hur som helst så anlände vi till Vasa ungefär en timme senare än tänkt, sent på fredagskvällen, fick direkt gå och handla kattmat. Kom in, tamburen bar en märklig doft och jag tänkte förfärat, generat ”Luktar det alltid så här hos oss?”. I köket stod en kvarglömd bioavfallspåse och spridde unkenhet omkring sig. Nattade Blenda, höll sen på att somna på soffan.

Vaknade i morse, fast det känns som för tre dagar sen, och vi packade ihop våra saker igen, körde hit till Katternö. Hängde upp lite pynt som Karolina lämnat av här tidigare i förmiddags. Alfred upptäckte att vi glömt Blendas blöjor i Vasa. Jag körde vidare in till Jeppis på brunch med orsaken baby shower för Karin, sen återvände vi alla hit till oss, och fortsatte partajet här i min hemgård. Därav pyntet alltså.

Och här fick jag ta en paus för Blenda gnydde. Så nu har jag sövt henne igen och nästan mig själv också på kuppen, men jag ville ändå skriva ett par avslutningsord här. Det är så väldigt lätt hänt att inlägg bara förblir i utkasthögen nu för tiden. De senaste dagarna har jag upplevt cirka tusen saker jag tänkt att jag gärna skulle skriva ner och berätta om. Men ingen tid har ju funnits för det i det här (mestadels ändå roliga) virret.

Fast i natt övergår vi till normaltid, sägs det. Det ska nog jag med.

Gubbmagnet (på ett mysigt sätt)

dokumentation & situation

20181007_DSC08160

Blenda har gått och blivit en gubbmagnet eller så har möjligtvis gubbar gått och blivit Blendamagneter.

Häromveckan på café gick hon fram till två äldre män och sa hej. De sken upp, vinkade åt henne och pratade lite med henne. Jag gick för att hämta henne och när vi vänt oss om och var på väg tillbaka till vårt bord hörde jag dem säga åt varandra ”Tänk att du också varit sådär liten”.

På väg från samma café stannade hon upp och sa hej åt en annan äldre man som just då stod i kassan. Denna uppskattningsvis 85-90-åriga man blev jätteglad och gjorde en sån grej av det att Blenda skrattade. Vi gick ut samtidigt och då fick de ha en pratstund. ”Man måste vara på barnens nivå”, sa han att var tricket för att komma överens med de små. Jag kom att tänka på det där uttrycket som finns om ålderdomen, att gå i barndom. Det ligger nog nåt i det.

I går befann vi oss på ett annat café och återigen stannade Blenda upp när hon skulle gå förbi två män, en äldre och en som gissningsvis var hans vuxna son. Hon sa hej och de verkade komma av sig lite, jag gick och hämtade henne och mumlade något lite ursäktande och att hon hittar så många kompisar. De tycktes slappna av då, drog på sina munnar. ”Jag har ett barnbarn i samma ålder som jag sköter två dagar i veckan”, berättade den äldre mannen, märkbart stolt och förjust. Det är en härlig ålder, tyckte han. Ja, och mycket att hålla koll på, sa jag. Jo, skrockade han.

Ganska mysigt ändå, om ni frågar mig.

Kakor & blommor

dokumentation & situation

20181005_kakor_001

Gissa om det doftar gott i köket, skulle jag skriva sent igår kväll, men just då satte beben käppar i blogghjulet. Det var redan natt egentligen och efter att jag sövt henne igen kände jag mig själv för dåsig och lat för att göra något annat än äta rostat bröd, dricka en skvätt te och titta på nåt avsnitt Sex and the City.

Har aldrig sett serien i sin helhet förr och det finns mycket som inte åldrats jättebra, men vänskapen kvinnorna emellan strålar starkt. Sexet, skorna och sökandet efter kärleken har jag näst intill noll intresse för. Det är systerskapet jag tittar för.

Men ja, jag hade alltså bakat ett par kakor igår. När jag förra veckan också bakade ett par kakor, fast då till Alfreds boksläpp, märkte jag att jag plötsligt igen tycker att det är så kul att baka! Först ut igår var en apelsinchokladkaka som fortfarande väntar på ett lager mascarponeglasyr, och sen utav bara farten så blev det också ett banana bread som trots namnet är mer kaka än bröd. Men det beror kanske på vem man frågar.

20181005_kakor_003

Och just nu gräddas ännu en kaka i ugnen. För vad är ett ettårskalas utan bebvänlig födelsedagstårta? Den har alltså inte trettio liter socker i sig, till skillnad från de andra. Däremot en hel del banan och kardemumma.

Jag inser att jag beter mig som en besatt hemmafru men det känns riktigt okej, rent av roligt. Önskar ärligt talat att jag var MER hemmafruig så att det där att städa upp efter sig skulle gå lika dansant.

Men jovars jovars. Det börjar verka kalasdags, banne mig. Häromdagen plockade jag ett fång renfana och baldersbrå vid pappersbron, och höstastrarna mamma hade med sig förra helgen håller fortfarande formen. Imorgon får de agera födelsedagsblommor!

Hade tänkt att jag skulle bjuda på något att tugga på i detta inlägg också men det går inte. Min hjärna är fylld med pösigt vispade ägg och fluffig vispgrädde. Nytt försök en ny gång, och då har jag varit mamma i ett år. Nog är det lite konstigt att tänka på, särskilt eftersom att det samtidigt känns så alldeles självklart? Svårt att förklara, svårt att definiera. Hur som helst, på återseende!

Sju fjärde i tionde

dokumentation & situation

Jag tittade igenom mitt arkiv lite och det visade sig att jag flera år i rad hade tagit bilder just denna dag. Merparten av dem opublicerade också, skulle jag säga. Vi tar en titt på dem förstås!

2017okt4

2017. Knäppte av en drös med bilder denna höggravida förmiddag (som var 41+3 då, för de av er som för stunden har koll på vad sånt betyder) och jag tycker att jag på så många av dem ser ut som en dåsig skolelev som väntar på morgonbussen. Det är så tydligt att jag bara står och väntar liksom, oförmögen att göra något annat av tiden. Jag ser också ut som att jag precis vaknat men alltså jag tror jag alltid såg lite ut så under slutspurten av graviditeten. Var ganska svullen över hela kroppen så inte konstigt att det syntes i ansiktet också.


2016okt4

2016. Blev ompysslad av Anna som snyggade till mina slitna toppar. Det var senaste gången ett proffs fixade frisyren, sen dess har jag bara ansat själv. Tror jag skrev om detta då också, men är så kär i det där rummet på Wasa Teater. Blir SÅ inspirerad av att komma in dit. Alltså yta ändå. Tänk så mycket det kan säga.


2015okt4

2015. LILLA SELMA! Min förstfödda, som hon ofta får heta. Här hade hon nyligen flyttat in med mig. Vi bodde på åttonde våningen på Handelsesplananden och hon sov varje natt i fotändan av sängen. Tänk att vi redan varit varandras i tre år!

Visste ni förresten att 4 oktober är Djurens Dag? Också kanelbullens dag. Men varje dag är Semlans dag.


2014okt4

2014. Lite hopplöst att försöka föreviga svarta kläder men här stoltserade jag i alla fall med en väldigt stor krage som var kul i teorin men föll lite märkligt i praktiken. Har inte längre kvar blusen. Däremot har jag kvar ormbroschen! Den använde jag väldigt flitigt den här tiden, efter att jag hittat den på Gina Tricots reahylla för 1€.


2013okt4

2013. Små presentförberedelser inför Ellens födelsedagsfest med Harry Potter-tema. En vintage E-brosch, nåt slags ugglesmycke (?? HERREGUD vad detta känns som evigheter sedan nu) och ingefära-téer med egna bonusetiketter. Ginger, så förstås Weasley. Ni fattar! Hade glömt de här sakerna, kanske för att den sista presenten var butterbeer-bål och det var den som liksom etsade sig fast i minnet med sina knäppa ingredienser eller kanske för att… eeh… den sista presenten var butterbeer-bål. Den var bland annat gjord på ginger ale, toffeelikör, whisky, etcetera. Vi skulle också toppa med glass men jag tror det glömdes bort redan då och där. Önskar jag mindes resten av ingredienserna!


2012okt4

2012. Glad Halloween, hälsar den lilla Jack-o-lantern. På bloggasinet jag då drev (nåja — försökte driva) så hade vi varje månad ett slags hälsningsinlägg från redaktionen, så med andra ord hade jag till och med en giltig orsak till en sån här bild. Lyktan var förresten en gåva från samma Anna som klippte mitt hår några bilder här ovanför, för nån Halloweenfest nåt år tidigare.


2018okt4

2018. Och tillbaka till samtiden — kunde ju inte skippa i dag, i år, förstås! Här var klockan kvart över åtta och vi hade varit vakna i ungefär en timme. Tog morgonskiftet med Blenda och hon petade mig i ansiktet så länge jag drack kaffe. Hade tänkt att jag skulle ta en snyggare bild än den här, men… näh. Vi kör på lite verklighet istället.

MEN här kommer också en bonusbild eftersom att Blenda gjorde ett nytt trick idag:

20181004_160401

Nämligen somnade på cykeln på väg hem från kanelbullefika på Brändö. GANSKA gulligt tyckte vi att det var.

Babypedagogik

dokumentation & situation

20181001_1315

20181001_1516

Första oktober, måndag. På söndag blir det den sjunde och Blendas födelsedag. Jag har hur länge som helst tänkt att jag, eller vi, ska välja ut en present och beställa den. I god tid. I säkert flera månader har jag tänkt det.

I lördags skickade jag äntligen in beställningen och det ska nog närmast ett mirakel till att den ska hinna fram tills födelsedagen. Inte för att det nu kanske spelar sån stor roll, allra minst för Blenda, men det hade väl varit symboliskt fint att kunna överräcka presenten på den dag hon tar klivet från nollåring till ettåring. Berätta nu inte detta åt henne men det är ett litet halssmycke, främst med tanken att hon ska kunna bära det längre fram i livet. Och tänka ”Det här fick jag på min ettårsdag”, ni vet.

Så det känns lite uselt faktiskt att liksom misslyckas en aning redan?? Men vi har köpt en leksak idag — som hon i och för sig redan sett (och känt och pussat på) så det är också lite floppigt, men vi ville vara säkra på att hon skulle gilla den — som hon i alla fall ska få på dagen D. Då blir det kalas!

De senaste åren, innan jag fick barn, så har jag alltid tänkt att jag mest ska köpa pedagogiska leksaker. Men nu stod vi där i butiken och jag höll flera gånger i ett robust pussel som (i alla fall enligt baksidan av det) utvecklar barnets motorik och organisationsförmåga, men sist och slutligen så vill man ju att barnet ska ha lite jävla SKOJ också, så det blev en skallrande påfågelfigur på hjul att knuffa framför sig via en pinne. Pusslen får nån annan fixa, jag vill vara en *KUL MAMM*. Just nu.

Alfred hade häromdan googlat ettårspresenter och snubblat över nån — för oss — helt absurd lista över vad ett barn hade fått. Det var saker som rutschkana och sandlåda och bobby car och jag frågade faktiskt nyss av Alfred ”Men är du säker på att det inte bara var en lista på saker man kan ge?”, för det var liksom en rätt luxuös sammanställning. Den bebisen hade sedermera allt, kan man förmoda.

Och hur mycket jag än gärna vill att Blenda ska ha det bästa och mesta av allt hon gillar, så märker jag att jag också är avigt inställd till tanken på att ge henne ett liv i överflöd. Mår lite illa då jag tänker på vilket frosseri mina födelsedagar och julaftnar resulterade i. Alltså jag älskade ju det då förstås, säger inte annat, men det måste väl ändå betraktas som ganska ohållbart detta millennium? Och riskabelt! Jag menar, tänk på Dudley Dursley va. Jag önskar att frossandet är ett utdöende fenomen men då hör jag också skräckhistorier om barnkalas där ÄVEN GÄSTERNA får presenter med sig hem och alltså kan vi bli mer pinsamt äckligt privilegierat ansvarslöst i-lands?

Men det jag skulle säga var att fast Blenda redan har en drös med leksaker så händer det sig titt som tätt att hon hellre leker med en tom, skrynklig plastlåda som en gång i tiden innehållit körsbärstomater. Eller så våra telefoner då. Och det tycker jag att är ett sannerligen eftersträvansvärt drag att uppmuntra: förmågan att hitta ungefär samma värdefullhet i nästan allt.

Såatt, vill nån god fé vänligen välsigna henne med den gåvan (att hålla livet ut) på söndag? Tack på förhand!

Väck mig imorgon då

dokumentation & situation

20180928_beige

Här sitter jag och tycker att september på något vis skaver. Som att bara oktober börjar, då kan jag vända blad. Som att jag sitter och väntar på att få göra en ny start men att det kan jag göra först imorgon. Särskilt eftersom att den då annalkande månadens första dag inträffar på den då annalkande veckans första dag. Som att det betydde något.

Det gör det inte, men jag har sett fram emot första oktober på en måndag ändå. Kändes som en bra projektmånad. Vid närmare eftertanke så känns det som att det är extremt vanligt att folk tänker att de ska Göra Något Av just oktober men vad vet jag? Hur som helst så hade jag några lösa planer och idéer om vad jag kunde göra. Med tidens gång har det blivit självklart att jag inte hinner ställa i ordning för någon av dem alls. Frustrerande.

Men tänker att från och med imorgon ska det inte spela någon roll. Jag vänder ju blad då.

Har ni projektplaner för oktober? Bloggtober, inktober, lihaton lokakuu, eller annat? Något som blir allt mer vanligt även här i norden är väl att folk tittar på en skräckfilm per dag i laddning för Halloween. Det är mest sånt jag syftade på att folk tar sig an den månaden mer än nån annan på året. Projekt behöver inte vara så komplicerade. De små spontana är ju oftast roligast.

Annars, alla som såg Big Little Lies på HBO har förstås redan tagit denna vemodsvackra sorgelyckliga låt till sitt hjärta (har den inte en slags Eric Satie-kvalitet, tycker ni?) men den sista september till ära måste jag ändå dela den. Lyssna nu på den medan ni föreställer er er själva i ett höstruskigt tedrickar-montage och skäms inte ett hjärtslag eller pianoklink för det. Man får.