I väntan på apokalypsen

dokumentation & situation

Processed with VSCO with a6 preset

Är så förälskad i denna kruka som jag loppade i Jakobstad under julhelgen. Egentligen ska man visst vänta till våren för att plantera om växter, men jag var för otålig och krukan för fin för att stå tom så länge.

Dessutom känns det ju nästan som vår? Trots att meteorologerna säger att vintern inte ens har börjat ännu. Det blir ju extra absurt om man tänker att det då skulle betyda att det fortfarande var höst — i januari. Vansinne. Jag gillar våren och brukar vanligtvis se fram emot den vid den här tiden på året, men nu när jag går ut och hör fåglarna kvittra så som de ska göra i mars, april, när snön töar och varje sinne är inställt på att leta vårtecken, så är det som att något obehagligt kryper längs med ryggraden på mig. Det är bara fel. Vill fly ifrån eller skaka av mig det men det går ju inte. Man sitter ju fast i det.

20200105_vaeska

En annan loppispryl jag fallit pladask för är denna stora kappsäck som får mig att fantisera om att åka långt bort på ett skruttigt, omodernt tåg. (Även om det mest praktiska valet självfallet är ryggsäck.) Vi har inget planerat men väskan kommer utan problem sluka all min och Blendas packning om det skulle bli aktuellt i alla fall. Jag har nog en viss besatthet vid väskor, tror jag. Mest för att jag vill ha vettiga alternativ ifall att jag skulle behöva en. Blir GALEN på att inte ha ett vettigt alternativ.

Kanske hänger detta dels ihop med en återkommande stressdröm jag har. Jag brukar vakna innan den blir för mardrömslik så jag tycker mest att den är spännande, eller typ engagerande kuslig på ett sånt där förtjusande sätt som en del skräckfilmer kan vara. Den ger liksom ett löfte om att Det Ska Bli En Förändring och jag antar att jag måste vara jävligt uttråkad för jag ser alltså nästan alltid fram emot det, samtidigt som jag förstår att något fruktansvärt och skrämmande håller på att hända.

I drömmen står vi inför någon typ av apokalyps och jag vet att vi måste ge oss av — jag går av och an i lägenheten och packar mina väskor med förnödenheter, försöker tänka smart och klart. Oftast vaknar jag innan vi ens hinner bege oss ut genom dörren, och sen ligger jag länge halvvaken efteråt och funderar vidare. Som att min hjärna redan var bokad för att klura på vilka kläder och skor som är bäst lämpade för alla scenarier och väderlekar, och då spelar det ingen roll att jag inte egentligen längre drömmer. Kommer vi ha bil eller kommer vi bli tvungna att gå till fots? Ska vi ta katterna i buren eller i koppel? För jag kommer inte kunna lämna dem. (DET är för mardrömmigt för att föreställa sig.) Är det smart eller dumt att ta en vagn åt Blenda? Borde vi ha sovsäck? Bäst skulle det vara med två, tre stycken som man kan slå ihop till en. Kommer det finnas några kvar i butikerna? Har hyllorna plundrats? Fungerar bankerna fortfarande? Har pengar något värde längre? Existerar civilisationen??

Ja, det vet jag aldrig, för jag vet aldrig vilken typ av apokalyps det är!!

Oavsett, nu har jag i alla fall ännu en väska till min tjänst utifall att detta luddiga scenario skulle råka att förverkligas. Skönt att vara förberedd!

Cool story brö

dokumentation & situation

Dagistanterna har berättat att ibland hämtar Blenda en bok och sätter sig i ett hörn och läser den för sig själv, typ när hon vill ha lite egentid mitt i allt dagisstoj. Med tanke på hur sällan jag kommer mig för att läsa fysiska böcker här hemma (förutom åt henne då — jag har precis läst Sagan om den lilla farbrorn) så är det knappast mig hon efterliknar, men likväl känner jag mig stolt. Det är betryggande också, att veta att hon redan har böckerna. Hur stor hennes värld är. (Och hon känner igen några bokstäver nu! Främst M och O. För så skrivs hennes (mellan)namn.)

20200105_bok

I helgen sorterade jag om i vardagsrumshyllan. Sist vi flyttade gjorde vi oss av med en hel del böcker och jag tänker numera på bokhyllan som en föränderlig samling snarare än en växande. Det är väl tidstypiskt att vilja kuratera, antar jag. Marie Kondo säger sig äga trettio böcker. Jag har egentligen inte problem med varken antalet 30 eller 300 (fast 3000 skulle definitivt stressa mig) men jag vill att varje en av de böcker jag äger ska betyda något för mig. Jag vill behålla mina favoriter, fast ärligt talat är ganska många av de jag har sådana jag inte ännu läst men gärna vill. En del av dem ska förmodligen vandra vidare. Andra i hyllan är omtyckta gåvor och det gör mig också glad att så många bokryggar pryds av vänners och bekantas (plus förstås sambos) namn.

Det här är säkert också väldigt tidstypiskt och antagligen narcissistiskt, men man vill ju att ens bokhylla ska vara nåt slags självporträtt eller hur? Alltså jag menar man vill ju att den ska berätta något om dem vars hem den finns i. Sannerligen en #shelfie.

Tänker också på vilka böcker jag vill att mitt barn ska växa upp med. Jag växte själv upp i ett hem med proppfulla bokhyllor — många av dem sådana böcker som jag än i dag tänker att jag ska läsa nångång. Så jag vet alltså att det tyvärr inte finns några garantier att min dotter kommer läsa särskilt många av de som finns i vår hylla… men jag vill ju att även om hon enbart klättrar upp på en pall och skummar igenom bokryggarna, så som jag själv brukade göra, så ska de bidra med något. Om än så bara att vissa namn eller titlar inte är fullkomligt obekanta för henne i framtiden. En av mina första pojkvänner (om man ens kan kalla honom det, förhållandet varade en så kort tid) visste inte vem Stephen King var. Jag tvivlade hårt på oss då. (Säger troligtvis mer om mig än om nån annan.)

Fast förstås allra helst vill jag ge så bra chans som möjligt för en givande läsupplevelse — vilken bok hon än skulle råka att välja läsa.

Men ja jag vill förstås fråga er då! Säg att er bokhylla skulle uteslutande vara fylld med viktiga böcker/författare — och ”viktig” är här en ytterst subjektiv beskrivning, förstås — vilka skulle man då finna där? Liksom top shelf? Förutom Clownen Jac då.

Skoja! Eller vad vet jag, har inte läst. Alla tycks bara ha växt upp med den i bokhyllan där hemma.

Och vänligen ge mig inte nåt trist Harry Potter-svar för JA JA alla har en speciell relation till HP och det gör det absolut ointressant och intetsägande att prata om på det planet. Så sjukt överflödigt och tråkigt när folk i bokgrupper envisas med att ”tipsa” om Harry Potter, det är som att gå in i ett bageri och bara
HEJ har ni hört om SURDEG! de e gott testa det ♥ ♥ puss

36

dokumentation & situation

20191228_trettiosex

God eftermiddag! I dag fyller jag år och jag har nästan vant mig vid min nya ålder som en tid kändes irrationellt hotfull. Jag vill inte vara en sådan som ålderskrisar men emellanåt, oftast om natten, så händer det ändå. Att den där isande skräcken sänker sig över en och allt man sysslar med känns idiotiskt och som ingenting. Det är något motbjudande med unga människor som bara ”wääh jag blir så gammaaal” men så kan jag också känna och så har jag emellanåt gjort sen jag fyllde typ 23. Skrattretande. Nu blev jag 36. Men jag har förstått att 40 är det nya 20 så det ser jag fram emot!

20191228_stenbock

I födelsedagspresent åt mig själv köpte jag, fast det var redan för några månader sen, detta halsband. Vågade knappt sätta upp den här bilden då min t-shirt är så otroligt katthårig. (Linn Jung kommer hata att se det här.) Men nu är den här ändå! Är man född 28 december så är ens stjärntecken Stenbock. Identifierar väl inte stenhårt med stjärntecknet utan är väl lika mycket Stenbock som jag är vilket stjärntecken som helst, men jag gillar ju symbolen. Havsgeten. Bläääbb. (Ett bubblande bräkande, för er som ej förstår min högavancerade briljans.)

Hur som helst. Jag hann använda detta smycke kanske två gånger när jag fått det, sen gick låset sönder och så kom jag aldrig ihåg att lämna in det på reparation. Så då fick det bli Alfreds uppgift att fixa det åt mig i födelsedagspresent! Smidigt!

20191228_gaard

Soluppgången var alldeles rosa och ljuv i förmiddags.

20191228_gata

Det roar mig förresten att vi vaknade till snö på juldagen. Detta till stor del på grund av en novell jag skrivit för Vbl/ÖT under min tystnad här på bloggen. Den heter Helga och julmiraklet och den som orkar får gärna läsa men själv har jag förstås inte vågat göra det sedan jag skickade in den. Jag hade inte skrivit någon novell sedan jag gick i högstadiet så det här blev liksom… motsatsen till att nitbromsa? I efterhand känns det ganska frånvänt att då bara få för sig att jomenvisst en julnovell som för fasen ska publiceras i tidningen kan jag fixa, men ser ni allt det tänkte jag inte på förrän först efteråt. Mycket olikt mig som oftast och helst tar ut motgångarna (kan inte) och ängsligheterna (hjälp folk kommer se den) i förskott! Hehe. Ändå helt skönt att vara ganska dum emellanåt. Osäker på om jag nånsin tyckt det förr, ser det som en positiv utveckling. Det är väl också en grej? Att bli dummare med åldern och kanske förhoppningsvis litelite klokare på kuppen.

20191228_kallocain

Och en annan present jag fick, och som även Blenda ser fram emot att läsa, är Karin Boyes Kallocain. Aldrig läst den! Alfred hittade den där snärttiga upplagan från 1968 åt mig då vi var på loppis i Jeppis på julannandagen. Mycket fint!

Ok, får avsluta lite abrupt här. Blenda kom in från sin tupplur och gick direkt till pusslen som jag lovat att vi skulle fortsätta med när hon vaknat. Lekplikten kallar!

Elfte december

dokumentation & situation

Öff vilken jävla dag jag har i dag. Jag väcktes på fel sida av sängen, av en katt som först krafsade på dörren när hon skulle ut och en minut senare krafsade när hon skulle in igen, och sen dess har jag bara inte lyckats skaka av mig irritationen. Allt bara STÖR och känns obekvämt och frustrerande. Som så gott som alla ljud. Fönstret som klapprar i blåsten, till exempel, fast det är stängt. Vill slå sönder det. 🙂 🙂 🙂 Jag menar det. Jag vill verkligen det. Har en riktigt hardcore-misofoni-dag. Kom ljudkänsligheten eller mitt dåliga humör först? Ja, jag vet inte. Men humöret beror också på att jag varit förkyld igen och nu känner jag att det farit till bihålorna, känns sådär äckligt tung i ansiktet eller vad man ska säga. Det är ett konstant tryck där. Eventuellt finns det också PMS med i bilden men vem fan vet, när jag blev gravid var jag mensfri i TVÅ ÅR (lyx!) och sen dess har jag mestadels noll koll. Hade liksom glömt att det fanns. Fortfarande har jag inte vant mig vid att den är tillbaka.

Så jag har tillbringat mestadels av dagen med att föra en mental lista på saker som stör mig här i hemmet. Avsaknaden av fönsterbräden, till exempel. Så nu funderar jag återigen på elementskydd i vardagsrummet. Ett långt ett som sträcker sig mellan fönstren också, så att rören där emellan också blir dolda. Med tillhörande fönsterbräde då. Och så får man samtidigt ett ställe för katterna att ligga, blomkrukor att stå, och — let’s face — oss att samla urdruckna kaffekoppar på.

20191211_bonad

Ja här skulle det allt vara med lite avlastningsyta då. Väggbonaden köpte jag igår på loppis, den kostade bara 2,50€ och det var tillräckligt förmånligt för att jag skulle ta hem den på prov. Var inte helt övertygad och är det kanske inte ännu heller men tycker ändå att den är fin! Low-key julig. Kunde kanske funka året om. Jag brukar sällan reflektera över mängden handarbete som finns på loppisar men den här gången åkte tankarna direkt till den okända personen som gjort bonaden. Att hen — nåjo, antagligen hon — suttit och jobbat på den och nu har den hamnat här på en hylla på loppis längst nere mot golvet, i en hög med andra bonader och ryor ingen längre ville ha.

Ser ni förresten guldplomben på bilden? D.v.s. den provisoriska gardinstångshållaren… som hängt med oss i några månader nu.

Vi klämmer in fler bilder från dagen då vi ändå är igång —

20191212_myra

Myra lånade Blendas säng, som hon så ofta och gärna gör, medan Blenda själv tog sin tupplur ute på balkongen. Det var för övrigt denna katt som väckte mig i morse. Hon är smart, gullig och rar, men en sån patologisk dörrkrafsare. Eller det räcker ju inte med att krafsa heller, funkar inte det så har hon andra knep hon tar till. Hon lägger sig liksom ner på rygg och sticker in klorna där hon kan och bara draaar och klöser i dörren. Den SKA upp liksom. Funkar inte det heller så BÖRJAR HON HOPPA PÅ DÖRRHANDTAGET. Suck. Förstår inte vem som uppfostrat henne.

20191212_lek.jpg

Blenda vaknade och ville ha sin säng tillbaka. Här var det en avancerad lek på gång som innehöll mycket sång och prat om vem som skulle sitta i vems famn.

20191211_selma.jpg

Och nu ligger Selma bredvid mig i Alfreds strumplåda. Vi har det jättgosigt här i lådan! *myz* SKOJA! Nu trodde ni minsann att jag låg brevid katten i strumplådan men vet ni det bara lät så! Heheh! HehEHH! Jag sitter alltså bredvid byrån, där vi ställt ett litet toalettbord med pall vi köpte på nätloppis förra veckan, och det använder jag nu som skrivbord. När Blenda flyttar in till sitt eget rum så kommer vi ju få mera utrymme här i sovrummet, och då tänkte vi att det kunde vara tjänligt med nån liten arbetsstation. Bordet ska få flytta på sig sen men det kommer redan till användning, så det verkar lovande. En kväll när jag städade ur garderoben satt Blenda här och ritade och var mycket nöjd med det. Så skönt och kul att kunna samexistera lite på det sättet med Blenda. Att båda två pyssla på med sitt men ha sällskap av varandra ändå.

Fast nu just är jag ensam hemma! Med katterna. Och jag ska försöka ta tillvara på den här tiden då jag äntligen får tänka mina tankar till slut, så jag får så lov att börja avrunda inlägget här. Har saknat bloggen under min förkylda orkeslöshet men kan trots det inte slösa aaall min egentid på den. Adjöss!

Skidar in i december

dokumentation & situation

Processed with VSCO with a9 preset

Jag trodde inte att det någonsin kunde ha hänt, men där ser man, en gång stod jag på ett par skidor och var helt jäkla nöjd med det. Ah ja, det glada 80-talet!

Senare visade det sig att jag avskydde att skida och jag har hållit mig ifrån det i typ tjugo år. Men om jag hittar en lika fin brun halare i min nuvarande storlek är jag beredd att ta det som ett tecken och ge det ett försök igen.

Jag har haft en konstig, grubblig vecka. Ingenting särskilt har egentligen varit fel men tankarna har konstant velat glida åt det vemodiga hållet. Försökte blogga för nån dag sen men vilken tråd jag än började från så slutade det bara med något sorgset och ängsligt. Gav upp till sist. Det som triggade det hela var väl att jag hade en riktigt pissig dag i början av veckan, och sen dess har jag varit ett aningen trassligt nystan. Inte direkt nedstämd men bara så jävla ömtålig. Man får kämpa för att inte slå knut på sig själv, om jag får fortsätta på metaforen. (Motsträvigt det där, jag tycker metaforer lätt kan kännas störiga att läsa på samma sätt som andra klichéartade uttryck gör, men samtidigt så kan jag själv för fan inte hålla mig ifrån dem??)

Det överraskade mig hur pissig den där dagen faktiskt blev. Jag trodde liksom att jag var lite mer stabil än vad jag sist och slutligen verkligen var. Kände mig så ynklig och förvirrad. Som någon klen figur i Mumindalen. Jag valde att skylla en del av det på november. Tror inte det var helt osant heller, men det smög sig på mig alldeles obemärkt det här året. Men nu är november förbi och nu är det således dags att sluta angsta, har jag tänkt.

Jag tänker nämligen på det en kompis sa när hon fått ett jobb som lätt följer med hem i tankarna. Efter arbetsdagens slut på hemvägen brukar hon tänka att hon lämnar jobbet där, på vägen, sa hon. Sen kan hon plocka upp det igen när hon går förbi det till jobbet nästa morgon, och alltså fortsätta tänka på det först då. Tyckte det var så häftigt! Så försöker jag också tänka nu: Jag lämnnar allt det där i november. Får jag plocka upp det igen? Kanske i typ februari om det fortfarande väntar på mig.

Samtidigt har jag ändå haft ett riktigt fint slut på november! De sista tre dagarna har jag träffat Ellen och Pär, gått på teater med vår Bokliga (bokklubb!), druckit öl med Elsa och Alfred, träffat Anna, plus hittat på en massa kul med Blenda. Vi har pysslat, pyntat, pratat och planerat vad vi ska hitta på framöver. I går kväll frågade jag vad hon vill ha i sitt rum och hon svarade direkt ”bord”, att ”sitta rita på”. Och det ska vara ett blått bord, önskade hon också. Det visar sig att jag ÄLSKAR att få sådana uppgifter, för det betyder ju att jag har orsak att plöja igenom alla loppisar tills jag hittar ett som funkar. *gnuggar händerna*

Och i dag är det december. Jag och Blenda gick till butiken och köpte apelsiner och kryddnejlikor som vi ska pyssla med ikväll. Vi hämtade ut ett paket, en mörkblå vinterjacka som jag beställt åt henne från Vähänkäytetty.fi. Innan vi gick hem matade vi en kråka med brödbitar som den till sist började gömma vid foten av ett träd och krafsade snö över. Kändes oväntat stort att den lät oss se var den gömde dem. Den kom så nära oss, vi blev båda jätteglada! Kråkan också antar jag.

På tal om glädjande händelser: I går kom lillajulstomten på besök! Fast dess vana trogen visade den ju sig förstås aldrig men den lämnade en liten gåva åt Blenda i tamburen, en påse fylld med goda nötter, tranbärsrussin och sånt. Hon tyckte det var VÄLDIGT roligt!

20191130_lillajul.jpg

Ja som ni ser har vi fixat lillajulsgran också. Den doftar svartvinbär!! Och allt pynt förutom ljusslingan som är från Clas Ohlson köpte vi på loppis, tror det kostade sammanlagt 1,50€. Den aningen för stora krukan hämtade jag från källaren, den var bättre än ingenting. Duken som agerar matta följde med ett stort lass ärvda textilier som mamma gav mig för ett par år sen. Det är antagligen nån släkting till mig som sytt och broderat den. Och Blenda och katterna ser till att julgransdekorationerna hänger annorlunda minst tio gånger varje dag!

Jag har säkert sagt det här förr men jag är ju alltså förvånad över att jag plötsligt gillar, eller bryr mig över huvud taget, i julpynt. Fast det för mig kanske mer känns som vinterpynt. Men sen jag fick barn så gillar jag att göra det mer mysigt och speciellt. Man behöver nog lite uppiggande den här tiden på året, både stor som liten. Men det är roligare att fixa till för de små.

Oavsiktliga gärningar

dokumentation & situation

20190723_blombaenk

Den här bilden är från i somras (no duh) och den valdes slumpmässigt till det här inlägget för att jag råkade ha den redan uppladdad, men oanvänd. Jag hade tänkt använda den som totalt orelaterat pynt till mitt oskrivna inlägg, men nu tänker jag på de där blommorna som får växa vilt på en fläck av mammas och pappas gräsmatta. De klipper resten men det där hörnet av mattan har blomstret — och insekterna — fått ta över. Fint är det. Och jag tänker att det måste väl ändå vara en miljögärning också?

Om jag ägde en gräsmatta skulle jag också göra den till en äng. Redan som barn drömde jag om det, fast då mest bara för att jag tyckte blomsterängar var så härliga och fina —  inte så mycket för att jag helt ärligt är för lat för att sköta en gräsmatta, och för att jag oroar mig för att insekterna ska dö ut. Eller oroar och oroar. Men grips av en skräck nu som då. Fortfarande skulle jag väl främst förvandla gräsmattan till blomsteräng för att det är fint och för att det verkar enklare.

Häromdagen tänkte jag på min arbetskamrat som snart går i pension. Kollegan kör sällan bil till jobbet utan åker istället buss, eller tar cykel när vädret är milt. Jag frågade en gång hur lång sträckan var och om jag inte minns fel var den 9 kilometer. Tänk att köra 18 km fem dagar i veckan i typ 40 år eller vad det kan röra sig om. Tänk sen att av en orsak eller annan välja att inte göra det. Ganska stor skillnad, va? Sannerligen en miljögärning!

Så nu funderar jag på oavsiktliga miljögärningar och vilka andra former det finns. Gör jag nån? Tyvärr tveksamt. Det enda jag kan komma på är bara en liten grej, och det är att jag väldigt sällan tar bilen nånstans. Jag promenerar hellre. Är det för att spara på bensin och miljön, eller ens få motion och frisk luft? Njaaa. Mest är det väl ändå för att jag blir så stressad av tanken på att inte hitta parkeringsplats.

Ni då?

P.S. Jag kom sen på en till grej! Sen mina tidiga tonår har jag ju köpt uppskattningsvis 75 % av min garderob på loppis. För att jag gillar att känna mig unik (vilket inte är unikt alls) och dessutom är snål! Miljöaspekten var bara en välkommen bonus som jag sällan, om ens nånsin, tänkte på förrän de senaste åren.

Nå sidu morjens vinterlandi mett

dokumentation & situation

2019110911

Jär e ja nu. Efter några dygn av rimfrost kom snön. I morse när jag skyndande till jobbet och vände in genom en port tappade jag plötsligt fotfästet precis i hörnet och flög upp i luften med ett UUOOP! Alltså jag lät typ så. Ylade förvånat till. Blev lite generad för att jag precis då mötte en person med en proper businessväska och jag kände mig så buskis.

Sen landade jag på isen som gömts under morgonens snötäcke. Det snöade så yvigt i morse, halsduken hade blivit helt vit. Reste mig förbluffat och smått ängsligt för att nån benpipa skulle visa sig sticka ut någonstans, och det var som att den där omtalade slowmotion-effekten blev fördröjd (lite ironiskt fast inte alls va?) — jag föll jättesnabbt men reste mig upp jättelångsamt. Fast jag vet att det knappast tog längre än två sekunder från att jag landat tills att jag skyndade vidare. Så det gick alltså ändå ganska okej. Knät värker men jag bröt inte höften!

Fast det där skrev jag tidigare i dag. Knät värker fortfarande men snön den smälter. Fryser troligtvis på igen under natten och blir till mer is att halka på. 😌

Processed with VSCO with b1 preset

Vår lilla plutt tog förresten sina första dagisfoton i dag. Tillsammans med sin grupp. Imorgon ska vi swoosha förbi för porträttfoto. Det känns som en sån milstolpe!

Jag försökte nyss hitta mitt första ”skolfoto”, fast det togs då i barnträdgården, men jag har det inte som digitalt. Tyckte först det var märkligt meeen sen kom jag på att jag ju faktiskt avskydde det tillls ungefär förra veckan. Då kom jag att tänka på det och plötsligt satt jag där och försökte kväva ett fnitter vid mitt arbetsbord. Det är ett sånt fånigt foto! Ska visa nångång.

Processed with VSCO with b1 preset

Och är detta samma foto som det tillsammans med dörren högst upp? Ja, fast större. Enligt skolfotomodellen! Plus att goset förtjänar det.

Esmeralda

dokumentation & situation

Processed with VSCO with a6 preset

Jag skulle vilja skriva något fint och värdigt men jag vet inte hur. Det är därför jag inte publicerat det här inlägget tidigare. Jag har inte fått det rätt. Jag kommer fortfarande inte få det rätt. För jag skulle så gärna beskriva vilken självklar del av ens liv en katt som är med en i 15 år blir. Som Esmeralda.

Jag tog bilden ovanför den sista augusti då vi hälsade på i Katternö och Alfred hade plockat äpplen, ovanpå vilka Esmeralda bestämde att var en bra plats för en tupplur. Catnap. Elva dagar senare somnade hon in för gott.

Jag minns inte om det var den sista gången vi sågs, eller gången innan, som hon kom och mötte oss när vi kom in genom dörren. Eller hon var på väg men ångrade sig i tumultet och stannade upp en bit bort. Hon stod där och såg sådär vänligt förväntansfull ut som hon kunde ibland. Huvudet lyft. Svansen lite kurvad. De ljusgröna ögonen extra runda. Hon såg så förunderligt angenäm ut då hon såg på en så. Liksom nyfiket, vänskapligt, som att hon väntade på att få smita iväg med en och höra allt, berätta allt. Ännu en av hennes personligheter.

Det sägs att katter har nio liv och för Esmeraldas del kunde man säga detsamma om personligheter. Men jag vet inte om jag vill berätta om dem, inte nu i alla fall. Det de alla hade gemensamt var att hon alltid var så väldigt mycket katt. Kattkoncentrat i liten, spräcklig förpackning med fräknar på nosen. Allt skulle gå enligt hennes regler. Hon fräste, morrade, men klöste eller bet aldrig. Hon kurrade och spann och vältrade sig, krävde uppmärksamhet och klappar på magen. Var kräsen med maten, hittade alltid sina favoritplatser att sova på, älskade att leka och busa även när hon inte riktigt längre hade orken för det, födde många kullar (den första när hon var väldigt ung och det var bara en unge och hon var så stolt), jagade iväg inkräktare och försvarade Selma och Myra när de tänkte åka på stryk, men tvekade inte att fräsa ifrån och slå till Selma och Myra heller när de blev för oinbjudet närgångna, fångade många möss och sorkar och gav en fågel åt Caspian när han var sjuk. Hon var en sån rejäl kvinna i den lilla, näpna kattakroppen.

Processed with VSCO with a6 preset

Jag undrar om du hörde mig när jag sa hejdå i telefonen Esmis. Jag vet att du i så fall kände igen min röst fast den var tyst och grötig och brast.

När jag var hemma i Katternö helgen därpå, var det som att jag jämt förväntade mig höra det lågmälda klick-klick-klicket från dina klor där du brukade gå på parketten. Det var så tyst där utan det. ”Upp med svansen, Esmeralda”, brukade jag säga ibland när du gick förbi, och då brukade du lyfta på svansen. Hastigt möta min blick med dina halvslutna och då nästan leende, ljusgröna ögon. Jag saknar dig.


Ikväll tog jag en bild på Selma och Myra på soffarmstödet.

20191002_selmamyra(esmeralda)

Och det var Alfred som noterade att Myras skugga såg precis ut som Esmeralda. Öronen små, hållningen mer ihopsjunken, ryggen kutig. Till och med nackpälsen lite tufsad.

Och det kändes som att du var här, Esmeralda. Önskar att du var. ♥

Oktobrigt deluxe

dokumentation & situation

Processed with VSCO with a7 preset

Oktober inleddes verkligen å sitt oktobrigaste. Vänta nu, säger man så, ”å sitt” på det där sättet? Direkt jag skrivit det kändes det så främmande. Nåja, ni fattar säkert vad jag menar. I morse var det liksom ingen tvekan om årstiden. Trädkronor lyste röda och orangea, stora bitar av allén mitt i Korsholmsesplanaden var övertäckt av gula löv på marken, regnet smattrade stillsamt mot bilrutorna, luften var mild, men sådär rå som den blir om hösten.

Jag och Blenda fick skjuts p.g.a. regnet. Jag har tappat bort min cykelnyckel — rättelse: jag har slarvat bort BÅDA mina cykelnycklar för jag hann aldrig längre än tänka ”de där borde man ju egentligen separera på ifall man skulle råka tappa dem”, förrän jag veckan efter tappade dem. Skickligt!

Nu äter jag en tomat-linssoppa och knäckebröd med bondbönehummus (vid mitt skrivbord på jobbet). Ja, ni fattar temat. Sa nån höst eller?

Processed with VSCO with a7 preset

Vädret är ungefär detsamma som då vi åkte hem från BB för lite mer än ett par år sen. På måndag fyller Blenda två. Hon har börjat rada flera ord efter varandra, bildar satser och snart meningar. Nu är hon uppe i tre ord. Hon gav mig regin ”Mamma sitta där” häromdagen. Och då satte jag mig där. Regissören applåderade så jag är faktiskt riktigt nöjd med min prestation!

I morse när vi lämnade av Blenda på dagis möttes vi av infon att vi fått tillgång till appen där personalen kan dela med sig av bilder på barnen under dagens lopp. Hurra! Äntligen! Har ju alltid varit så nyfiken på vad Blenda gör där. Man har ju bara vetat väldigt löst, det huvudsakliga ramverket liksom — äta, sova, leka — och några strödda detaljer här och där som personalen berättat när man hämtat. ENORM kontrast mot det man varit van med — att känna till cirka varje sekund. Så detta har varit en efterlängtad addition. Jag laddade ner appen och fixade mitt login direkt jag satte mig i bilen och då jag kom in möttes jag redan av en handfull bilder som personalen laddat upp under höstterminen! SÅ ROLIGT!

Har även i dag börjat lyssna på podden Serial (*late bloomer*) och har hittills hörslat två avsnitt. Är redan alldeles betuttad och vet att jag mycket snart kommer ha utvecklat totaldille på detta.

Bra start på oktober måste jag säga. Oktobrigt deluxe.

Höstskogen

dokumentation & situation

20190922_hoestskog

I dag är det höstdagjämning och i går loppade jag höstskogen ovanför, som ska hänga i fönstret i Blendas rum. Tycker det är lämpligt, oktoberbarn som hon är. Tyvärr var gardinerna för korta, men jag ska försöka lösa det. Vill gärna att fönstret ska dekoreras med blåbär, lingon och liljekonvalj, skogsstjärnor, harsyra, ekorrbär, kantareller, flugsvampar, ormbär, och och och… så vidare.

Kan nån hjälpa mig identifiera mönstret? Är så nyfiken men mina efterforskningar har hittills varit fruktlösa. Nordiskt måste det ju vara i alla fall. Antagligen 1900-talets mitt. Kunde också vara modernare men själva textilen känns äldre än så, fast vad vet jag. Tycker mönstret ser typ Stig Lindberg/Gocken och Lisbet Jobs/Josef Frank-inspirerat ut, fast med en rejäl skopa Ikea i mixen. Visst?

Hade tänkt skriva mer men det blev så sent att jag tappade pennan och hittar den inte i mörkret och tröttman. Ja ja, får väl se det som en övning i att skriva kortare inlägg. Trots att det mest beror på total hjälplöshet, alltså, jag kan inget åt det den här gången.

Vi har börjat se på Fresh Prince of Bel-Air på Netflix och det är det som kallar nu. Ta det som ett nostalgiskt litet hösttips från mig! Om ni känner för att byta ut det höstklassiska Twin Peaks-murret till en skopa fräsig, klatschig neon nu som då. Fräscht, kanske? Ja kanske det.